Vi klipper bort dig

Utanför studion, under ett stilla regn,
står han och repeterar
och ger allt inför regissörens hund,
sin allra största stund.

Han har en kula i kammaren,
släpar bakom huvudrollen
med prestationen i släptåg, så lealös
och ständigt oförlöst.

Spelar tålamodet av alla andra
på ett helt annat plan,
alla kan förstå att det är hans tur,
men inte hur.

Men ingen fara, det går bättre nästa gång.
Ditt taffliga försök
kan gå upp i rök.

Vi kan klippa bort det.

Det är hans stund i rampljuset
men han speglar det ej,
och talangen han besitter
är bara chansen han försitter.

Och de kan inte klippa bort allt;
minnena från stunden,
kritiken som skulle ha förblivit ohörd,
drömmen som är förstörd.

Utanför studion, med färskt avskedsbesked,
klappar han regnhunden farväl,
utskriven ur filmens manuskript,

äntligen helt bortklippt.

Att belysa något nytt

Skägget är borta. Det gjorde inte ont. Käklinjen är inte längre accentuerad. Istället är det den nakna aknen på hakan som belyses. Nya kommer, består i ett par dagar och blir små missfärgningar. Det är alltid på hakan och ryggen jag har haft min värsta akne. Men inte nu längre, för det är inga problem längre, och det är jag glad för.

God jul!

Just nu: så mycket att göra. Drack två koppar kaffe och kroppen darrar-rrrr. Allt ska göras samtidigt och blir aldrig fullständigt. För varje bord man torkar lämnas ett hörn orört med en massa smulor kvar. För varje diskomgång som man fullbordar finns alltid en gammal mugg utan öra med ingrodd kaffesump under någon soffa. På varje shoppinglista finns en baksida man glömmer bocka för. Under varje räd ned på stan för julklappar står någon hylla tom och grinar en i fejset. Pengarna finns med råge, men räkningarna förblir obetalda. På jobbet upptäcker man att utandningsluften passerar en oborstad munhåla, och man försöker tala men munnen stängd. Kommunikationen är svår.

Det märks att det är jul. Jävla Jesus, var han tvungen att födas under den mest hektiska årstiden?

God jul på er!

Looking for MovieForumz

Visst känns det som ett stort hål i tillvaron efter MovieForumz flatline? Det blev plötsligt en sida mindre att rutinmässigt surfa in på.

Men detta ska inte behöva utgöra några problem. Det finns flera liknande sidor. Den jag helst skulle rekommendera är http://divxlive.com/channel-2, som har färre filmer och inte uppdateras lika ofta som MovieForumz gjorde. Men den fungerar som provisorisk lösning.

Alldeles nyss såg jag om första Pirates of the Caribbean via denna sida. Vad besviken jag blev - taffliga actionscener och svag handling. Spänningskurvan var knappast en berg-och-dalbana, snarare en segdragen dragkamp fram och åter mellan två mål, piratgrottan och därifrån, när plötsligt en tredje skådeplats dyker upp som illusion av variation. Där stannar de inte särskilt länge, dock. På väg tillbaka kommer någon på andra tankar och de vänder skutan mot - piratgrottan. Låt dragkampen fortsätta. Dialogen var ganska bra, men illa levererad av de flesta skådisarna. I slutändan är det endast Johnny Depp som håller betyg-trean intakt.

Julkort och sömn

Egentligen borde jag fotografera mig själv. Klockan är 06.20 en lördagmorgon och om 10 minuter måste jag gå och jobba. En lördagmorgon. Till saken hör att vi haft nattskift hela veckan, plus att jag jobbade 17.30-23 igår kväll. På ett dygn efter avslutad nattvecka ska jag ha lyckats ställa om till tidig morgon. Det gick inte. Och följdaktligen har jag inte sovit en minut i natt, om man bortser från lite ytligt slummer några timmar innan jag gav upp och steg opp.

Så nu känner jag mig som en statist i en George A. Romero-film. George A. Romero är en skräckfilmsregissör, känd för sina zombieskräckisar. I en av dem går zombisarna omkring planlöst i ett shoppingcenter, helt uttryckslösa och bara stönar och ser allmänt hjärndöda ut - precis som vanliga människor.

Och jag ser ut som en av dem just nu.

Till alla som råkar läsa: Sluta skicka julkort i konstiga former. Även helt kvadratiska är skit. Det ska vara rektangulära julkort.

Eller förresten: Sluta skicka julkort.

Tänk på det nästa år.

Stora lekparken

Här kommer en tidig julklapp från mig, en mastodontdikt:

Stora lekparken

Jag som var nästa generation
skulle härdas som person
i ett samhälle i miniatyr.

Fick en lekfull klapp på skinkan,
”Gå när du känner dig beredd.”
När jag gick var jag livrädd.

En av grabbarna där var som jag.
Två svaga blev en stark.
Vi beträdde ny mark.

I början var han sur och tvär,
ville inte ha mig där.
En fis från mig bröt isen.

För första gången hade jag en vän.
Bit för bit kartlade vi vår park
på vårt kodade pappersark.

Varje dag hämtade jag min vän
som lekte med sin farsas tomglas.
Mot parken sprang vi sen.

Jag fann ett antal blåmärken på min vän,
frågade vad det var för någonting,
men han låtsades som ingenting.

Så vi sprang skrikandes varje dag
genom parkens buskage,
mot stora barnens plantage.

Blev upphunna ibland,
blev slagna ibland,
huvuden doppades i sand.

Vi fann en trave porrtidningar.
Visade småbarnen allting
medan vi sprang omkring.

Och vi fann ett jordgetingbo
rakt under någons sko.
Och vi sprang iväg igen.

Men den argaste geting jag såg
var min slagne vän,
när han en dag fick nog
och började ge igen.

Det var hemskt att se
hur flamman plötsligt dog
chanslös mot dubbel längd
och tredubbel mängd.

Det var där varje dag tog slut.
Vissa grabbar gör som de vill,
så en annan stackare råkar illa ut,
och hans vän hjälper inte till.

Min vän började dra sig mot södra branten.
Själv drog jag mig till norra kanten.
Avlägsnandet gick smärtfritt.

Jag gömde mig bland minderåriga,
snoriga, rosiga, krullhåriga.
Jag tyckte de var äckliga.

Jag ledde dem enligt bästa förmåga,
men kunde aldrig tända min gamla låga.
Och jag blängde mot söder.

Ibland gömde vi oss i djupa diken
när vi hörde de vilda skriken
från andra sidan parken.

De satte alltid sordi över stämningen,
småglinen började jämra sig,
vilket jag tyckte var helt okej.

Somliga av skriken var djuriska, lät bekanta.
Vad hände egentligen vid södra branten?
Fantasin tog överhanden.

En dag tystnade det på andra sidan.
Tystnaden gjorde mig än mer vek.
Oron spred sig över vår lek.

Stunden senare blev vi invaderade.
Jag ledde oss vilt retirerande
undan en flock svartmålade bestar.

Jag sprang allt vad kroppen tål
undan ett bekant stridsvrål,
helt fri från ett bestämt mål,
i riktning mot södra branten
utan att se mig om, kvickt som en ljusstråle.

Men något släcktes där kartan tog slut.
Vid södra branten stod en spetsad påle,
och en till, och en till, och en till...

Det var de vapen som fanns att tillgå.
Det var plötsligt inte svårt att förstå
vilken väg min vän givit sig in på.

Nerför södra branten sprang jag,
på mark vi aldrig kartlade,
genom gårdar jag inte visste fanns.

Alla småglinen var borta, kanske kvar.
Själv visste jag inte var jag var.
Aldrig kände jag mig så ensam.

Sprang allt vad benen bar, hem,
sa till pappa att parken var sämst
och återvände aldrig dit igen.

I stora lekparken växte jag upp
till en löpstark kyckling
från en skalad vekling.

I stora lekparken lekte jag aldrig,
det var den som lekte med mig,
den drog mig till sig.

Det var ett annat liv för länge sen.
Men somliga av oss springer där än,
och ingen har lärt sig ett dugg.

Mer sån där emo-lyrik

Du ville egentligen aldrig ha bil

De går fort framåt och har backspeglar,
strategiskt placerade vart man än sneglar.
Vad är det för nåt som möter din blick,
en pösig gubbe i dåligt skick,

det kan väl inte vara du?
Kanske om tjugo år,
om du räknar årsringarna,
för han ser ut som du mår.

I mörkret finns bara stereon.
Den gör färden skön
när instrumentbrädans sken
gör spegelbilden grön.

En fin fest pågår någonstans.
Du fick en vänlig invit
och folket ropar ditt namn.
Men hittar du någonsin dit?

Nej, du har knappast någon chans.
Hittar du stället med tryck någonstans?
Jo, över bröstet känner du trycket,
det mest bekanta musikstycket.

Skuggorna i baksätet
ler aningen förmätet,
knackar dig på axeln.

Vad är det de vill?
Få dig att vakna till?
Eller köra dig av vägen?

Vänd dig inte om,
lyssna inte på dom.
Enda vägen går rakt fram.

Andas ut och spänn av en sekund,
förra natten sov du inte en blund.
Bortom nästa kurva ligger nog nästa stad,
där mörkret bryts av husrad efter husrad.

Uppdaterat min profil

Jag har uppdaterat min profil på blogger. Lol! Kolla bilden jag hittade i min bildmapp på hårddisken. Återigen: Lol! Who's playin' the banjo here?

Sånger från Jarmo

När jag skrev Extravagans-manuset skrev jag även en mängd sångtexter om vilken stackars sate huvudrollen Jarmo var, den ena texten pinsammare än den andra. Några av dem har jag kvar, men de flesta kunde jag inte behålla för den mentala hälsans skull. Som det slumpade sig blev de första och sista försöken bäst.

---
Jarmos första sång

Sen kväll vid dukat bord
bland törstiga vänner,
som parerar de ord
som aldrig sägs högt.

Kamrater till varje pris,
var och en indoktrinerad.
Våldet hänger i luften,
lokalen är kontaminerad.

Hon förutspådde det som slutligen hände.
Någon ringde en taxibuss,
men hon stiger in där själv,
meddelar vart hon vill ha skjuts
och ser dem rakt igenom fönsterglasen,
sitta kvar där inne och bråka.
Hoppas ödet ger dem nådens hand
innan taxin hinner åka.

”Dom som kommer här ska inte med”,
säger kvällens sista kund.
Natten kryper in och gör sig hemmastadd,
tystnaden får tala en stund.

Hon hoppar av framför ett rivningshus
som hon levde i förut,
där ljusen och färgerna från stan
på håll ser så tama ut.

Den första snön dansar ned i hennes hår,
fuktar skorna, förfryser hennes tår.
Det är nog dags att gå,
men det är mer än hon förmår.
”Jag ska bara stanna här en liten stund.
Natten är ung, jag likaså.
Det är så många olika vägar
som kallar mig härifrån”
---

---
Jarmos sång (Mina dagar vid grustaget)

Jag är där för jag bor i trakten.
Inte för att jag trivs,
jag hatar mitt liv,
men som jag låter och ser ut
är det min lott
att hållas långt bort
från storstadens ljus.

På jakt efter ödlor i grustaget.
Jag fångar dem ibland,
det enda jag kan.
Jag vet var de gömmer sig,
plockar svansar och ler,
känner mig förmer
bland smådjur i bur.

Mor gav mig ett fult gammalt namn
för att tvinga mig kvar,
jag är allt hon har.
Men ett par år provade jag på,
och tog en examen,
och åkte hem igen
med grava sömnbesvär.

Som barn fanns sällskap för mig.
Men bygden avfolkades,
tillvaron urholkades,
sommarstugor förföll i glömska.
Kvar är ett överlevande,
försiktigt trevande,
barn till en ensam mänska.

Blytunga moln i horisonten
har hängt där hela dan,
rasat ner över stan.
Hoppas att de når mitt grus,
så jag kan dansa i det regn
som tvingar dem i hägn
där borta i storstadens ljus.
---

Till saken hör att jag har tänkt ut en hel föregångare till Extravagans, om de unga pojkarnas uppväxt till utanförskap i ett litet samhälle, hur deras fåtaliga vänner flyttar till staden, och hur Jarmo och den blivande Extravagans-sångaren lämnas försvarslösa kvar bland brutala mobbare. Den enes brott mot konventionerna är en androgyn framtoning, den andres en klen fysik i kombination med ett ovanligt namn. De mer eller mindre tvingas att bli vänner. De växer upp tillsammans. De identifierar sig med ikoner inom popmusiken, och sporrar så småningom varandra att börja komponera musik. Men de är och förblir inte särskilt likasinnade...

...och efter grundskolan börjar de glida ifrån varandra. Vänskapen behövs inte längre. Deras konflikt kan yttra sig på en mängd olika sätt: den enes avundsjuka över den andres talang, svartsjuka, den ene blir olyckligt förälskad i den andre, etc. Något oåterkalleligt, som urartar i den musiktävling som blev kortfilmen Extravagans, och gör separationen definitiv.

Format: långfilm, eller kanske en hel miniserie.

Att omvärdera en film

Nyss, på SVT2, gick Eternal sunshine of the spotless mind, en film vars betyg har hemsökt mig vid många filmdiskussioner. Den har underminerat min trovärdighet som cineast. Det har varit hemskt att bevittna från mitt eget perspektiv, chocken i de andras ögon när jag så försiktigt som möjligt gått fram med motorsåg på helig mark.

Så det var med glädje jag 21:04 denna kväll såg att om en timme börjar Eternal sunshine of the spotless mind på teve.

Med nyrensat sinne såg jag om denna pärla från början till slut. Det var en märklig upplevelse, att inse hur fel man prickade vid första försöket, men samtidigt förstå varför det blev så. Filmen är ett originellt romantiskt drama som till allra största delen rör sig i ett drömlandskap. Tidigare tyckte jag att filmen fastnade under dessa drömscener, som när man fastnar i en jobbig feberdröm.

Samma känsla nu, jag minns hur det var i biosalongen. Skillnaden denna gång var att jag tyckte om det - det tragikomiska i situationen. En känsla som höll i sig filmen igenom, även om den kunde berättats bättre. Jag förstår varför manusförfattaren använde sig av en sidohistoria under denna del av filmen, men den tillförde inte så mycket. Det blev nästan bara mer av samma vara.

En annan sak som störde mig första gången var hur jag förutsåg hur det skulle sluta. Vad som kommer att hända när Jim Carrey (eller Joel som han heter i filmen) så småningom vaknar. Vad dumt - det var ju garanterat avsiktligt. Slutet gick ju faktiskt bortom detta till något oerhört rörande och smart. Jag kan bara tänka mig att jag första gången inte tyckte jag blev tillräckligt belönad för att ha genomlidit den oändliga drömsekvensen.

Så, resultatet? En höjning från 2 till 4 (på filmtipset). Den största förändringen jag gjort av ett filmbetyg någonsin. Och jag är glad att jag kan göra den från hjärtat, av egen fri vilja, utan att känna det som ett tvång. Det är därför jag skriver om det här.

Den största sänkningen jag gjort är på Deep blue sea, från 4 till 2. Men det skedde i etapper. Jag ryser vid tanken på att jag faktiskt sett den tre gånger.

Och nu har jag gjort det: analyserat en tidigare filmanalys, om än bara lite ytligt. Ni borde prova det någon gång.

Acting lesson # 4

Det här är tredje försöket att publicera det här inlägget. De övriga försöken kanske kommer så småningom. I såna fall blir det en pinsam trippelpost som jag får åtgärda eftersom den dyker upp.

Är "Garbage day!" möjligen världens sämst levererade replik?

Acting lesson # 3

Min förra lektion har redan börjat få genomslag. Här ett klipp från verkliga livet.

Läs- och skrivsvårigheter

Den här bilden såg jag på www.aftonbladet.se idag. Det tog några rediga sekunder innan jag fick meningen att gå ihop:

Radiorapporter om brittiskt väder

Min radio skvallrar om regn längs norra norrlandskusten.
Ett tätt regn som skymmer sikten över viken
och översvämmar mina rostigaste diken.
Min radio ljuger aldrig, gör mig aldrig besviken.

Hon och jag fann samma frekvens på ett helt annat band än resten av mänskligheten.

När jag skulle tala med andra tvingades jag kalibrera,
misslyckades och tvingades retirera.

Och när jag lyckades hörde jag hur sången de sjöng ändå blev till brus i mina öron.

Min radio avslöjade en dimma över det öppna havet,
som nu rullar in över min gulnande trädgård,
fuktar skjortan och stripar mitt tunna hår.
Min radio missar aldrig att förmedla hur jag mår.

När sirenerna från öppna havet ljöd, lämnade hon hamnen och följde efter.

Och när jag bommade igen deras sjöbod,
det var faktiskt inte förrän då jag förstod…

…att kvar på bryggan blev en ensam stenstod.

Hon och jag kommunicerar ännu på distans, en sträcka lika lång som kusten.

Saker har börjat gå snett oss emellan,
men jag är van - det händer mig inte sällan.

Dessutom har jag pejlat nya signaler i dess ställe, medan hennes tonar ut.

Min radio avstår aldrig från att vara progressiv.

---

Acting lesson # 2

Att dö på film är ju ingen konst. Försök göra det till något mer. Fördjupa upplevelsen för åskådaren genom att ifrågasätta det meningslösa våldet medan du ser chockad ut och givetvis även skriker av smärta.

Acting lesson # 1

Här har vi en lektion i hur man förmedlar fysisk ansträngning. Jackie Chan är denna skolas främsta förespråkare.

Klippet är från filmen Turkish Star wars

Ett lådbilsrace i ensamt majestät

Jag är ung och jag kan allt
Lärde mig snickra av en orsak
Min ingenjörskonst är bara min
Din beundran delar jag med dig
Men din avund är bara din

Jag är ung och jag kan måla
kunde alltid liva upp byns väggar
Men fick aldrig några uppskattningar
Även min omsorgsfulla lådbilsdesign
är föremål för missuppfattningar

Det finns några personer
Med makten att få mig att må sämst
De flesta skulle låta bli
Men några gör det obönhörligen
Varenda gång jag kommer förbi

Så nu känns det så där igen
Det är en dag som följer en bättre
Kortet som välter alla andra kort
Känslan när bromsarna släpper
och man åker utför fort

Ni som står kvar på krönet
Säger, lite på allvar, mest på skämt
med illa förställd gråtbruten röst
”Där försvann den bästa pojken som levat”
som om det vore någon tröst

När jag åker bort härifrån
Så ska vägen vara oändligt lång
Och helt omöjlig att följa
Ensam vill jag släppa lös alltihop
som jag hittills tvingats dölja

Och nu håller jag på att spricka
Om bara backen aldrig ville plana ut
och ingen hindrade mig från att vinna
Om jag förenade mig med horisonten
och ni såg mig gradvis försvinna

Mållinjen är dragen i fjärran
Där solen stiger bortom grantopparna
och grusvägen blir till asfalt
Där jag kan göra mig förstådd
och bara glömma alla och allt

---

Den här texten skrev jag idag. Det var en filmidé jag hade, men den hade ju redan gjorts tidigare av en känd svensk regissör. Så det fick bli en "Fucking Åmål" i fickformat istället.

10 minutes

Och den andra filmen heter 10 minutes, prisbelönt 10-minutersfilm om skillnaden 10 minuter kan utgöra i två vitt skilda liv.

The man with the beautiful eyes

Jag gör ett nytt försök )det första blev ett magplask) att posta två kortfilmer som jag hittat på youtube. De två bästa jag sett, antagligen.

Den första heter The man with the beautiful eyes, och är en fin dikt av Charles Bukowski som illustreras med barnteckningar. Handlar om den främmande, obegripliga vuxenvärlden genom ett barns ögon.

PS2 no morez

I och med att jag klarade Okami nyligen så tog en fin tevespels-era slut för mig personligen. PS2 har varit bäst hittills. Eller åtminstone lika bra som Amiga-eran, som nog innehöll sämre men betydligt fler spel, eftersom man lättare kunde få tag på dem då tack vare popiroratotkokopopierorinongog.

Och vilken avslutning det blev! Finalen i Okami var mäktig, en hejdundrande succé som inte kommer att vara några problem att visualisera i framtiden, när jag vill vara lite sentimental över hela denna epok.

Sammanfattning - PS2 - vilka spel man får man inte missa (utan inbördes ordning):

Beyond good & evil - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Final fantasy X - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Ico - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Shadow of the colossus - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Deus ex - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Resident evil 4 - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Metal gear solid 3: Snake eater - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Pro evolution soccer 4 - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Prince of Persia: The Sands of time - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Kingdom hearts - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Kingdom hearts 2 - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.
Devil may cry - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.

Uppdaterat 21 okt 2007 (en dag senare):

Lol, jag glömde ju att inkludera själva triggern för detta inlägg i listan.

Självklart platsar även...

...Okami - för den levande världen, fina storyn och goda kontrollen.

7. Vägvisaren

7. Vägvisaren (Dersu Uzala, 1975, Akira Kurosawa)

Senaste mästerverket jag såg om var Akira Kurosawas Vägvisaren, med originaltiteln Dersu Uzala. Mestadels förlagd till Sibirien, med sitt ursprung i den ryske upptäcksresanden Vladimir Arsenevs memoarer. Han ska kartlägga Ussuri-området när hans expedition stöter ihop med Dersu Uzala, som är en gammal golder och jägare. Arsenev övertalar Dersu att ikläda sig rollen som deras vägvisare för att underlätta kartläggningen, och utifrån dessa premisser utformas en djup och nära vänskap, som under de mest extrema förhållanden ska visa sig rädda liv.

Vägvisaren var Kurosawas comeback efter publikfiaskot Dodeskaden. I Vägvisaren är han i högform. Rollfigurerna är mestadels skildrade på avstånd, för att inte stå ivägen för det formidabla natursceneriet, som i sin tur symboliserar och sätter ord på huvudrollernas nära vänskap på ett sätt som vanlig dialog skulle haft svårt att åstadkomma. Kurosawa berättar genom att visa på ett sätt som en gång för alla bevisar hans storhet. Känsloyttringarna på skärmen är små men växer sig stora inom oss.


Själva handlingen består av kortare incidenter, små äventyr på den ryska tundran, som fogas samman till en helhet. Det hade lätt kunnat bli splittrat och repetitivt, men filmen skrider framåt som helhet tack vare en fin karaktärsutveckling, och då främst hos Dersu. Men det udda med denna utveckling är att den snarare finns där som ett hinder hos vår hjälte. Som om Den rena naturmänniskan, som Dersu faktiskt framställs som, är fulländad och varje vidare utveckling skulle vara i negativ bemärkelse.


Vägvisaren är naturfilosofisk utan att vara svårbegriplig. Det som talar emot den är dess långsamma tempo som kommer att få många att ge upp strax efter startskottet. Men för att inse filmens storhet krävs att man fullföljer ända till slutet. Precis som Oscarsjuryn gjorde, och tilldelade den priset som Bästa utländska film 1976.

No one's going to say it out loud

"No one's going to say it out loud

Wherever you go, there’s always something that hurts more or less. All your early dawnings, are they souvenirs or warnings, debts to curse or something worse?

Skip days and hide away, there’s always someone who’ll drag you down. I’ll be there, can you hear, desolation reach for what is most near. Everyday’s little miseries and everyday’s little apologies can’t compare with the grand scheme coming at us. Sometimes we oblige it, revive it - sometimes we can’t hide from it.

Been through all the choices, all bad or worse walk on by. The murmur of voices, what are trying to say, trying to sell this time?

Skip days and come out again, life will always hang around. I’ll be there, the coast is clear, desolation reach for what is most near. Everyday’s little miseries and everyday’s little apologies can’t compare with the grand scheme coming at us. Sometimes we outrun it, laugh at it - sometimes we get away with it.

Skip days and make it easy on yourself, by making it easy on someone else. There’s still enough great things hiding to make a difference between this mess and dying."

Nej, det är inte jag som har skrivit. Det är Peter Nuottaniemi förstås, i en av de mest okända låtarna i Bear Quartets obskyra låtkatalog. En av mina absoluta favorittexter som hade förtjänat ett bättre öde, och fick viss upprättelse när den inkluderades i BQ:s Early years-samling.

Jag önskar jag hade kommit på det själv före (idiot)

Här en stjärna från i förrgår som hade en del vettiga åsikter (idiot).

Familjen Dafgårds sojakorv

Jag skrev följande inlägg på loadings forum (med vissa modifikationer), men det väckte ingen respons överhuvudtaget:

Sojakorv till middag...

Konsum hade bara Familjen Dafgårds enorma sojafallos, som är helt färglös, oinbjudande och går av på mitten när man försöker plocka upp dem med sin korvtång. När de ligger där på min tallrik mitt i en helig blandning av bulgur, skivad gurka, krossad tomat smaksatt med chili och curry - en makalös färgkombination - blir inte anrättningen tillstymmelsen till uppiffad, istället liksom suger korvarna ur allt liv i allt runt sig som ett svart hål. Fast korvarna är inte svarta, de har ingen färg - jag vet då inte hur den ska beskrivas.

När man sitter där och långsamt karvar bit för bit från korven och stoppar dem i munnen, liksom sjunker man ihop och förlorar all den kroppshållning man byggt upp under alla sina levnadsår. Genom fönstret börjar löven på träden gulna och falla till marken. Någonstans hör man åskan mullra. Ovanifrån hör man grannen spela på sin fiol, hon håller på att träna för sin första spelning på en begravning. En känsla av deja vu infinner sig. Man dagdrömmer sig bort till höstdagarna med Skogsmulle, ditskjutsad av morsan, då man kände sig helt vilsen i sällskap med så många andra.

Tio minuter senare tar man med slokande axlar tallriken till diskbänken, och försöker återkalla smaken på det man just ätit, men det går bara inte. Var det gott? Omöjligt att svara på, det går bara inte, man minns knappt att man ätit. Man kanske borde prova produkten igen, en annan dag...

Det är så Familjen Dafgårds sojakorv kan fortsätta att säljas i butiken. Det är den enda logiska förklaringen. För om Familjen Dafgårds sojakorv vore en person, så vore den Margaret Thatcher.

Katastrofala skivomslag

http://katastrofalaomslag.blogspot.com/

Den här bloggen är den roligaste jag läst, i konkurrens med Konsumbloggen. De gamla lp-skivorna med sina stora pappfodral gav verkligen smaklösheten fritt spelrum. På bloggen kan man klicka på varje omslag och se dem förstorade, vilket tillför en extra dimension. Varje omslag åtföljs av skarpsynta kommentarer.

Några favoriter (det finns många fler):

Star city - I'm a man

Fendox - Puss & kram

Trivs me' Brogren's - Stäm fiolen Brogren

Jag behövs till nåt

Kolla vad som damp ned i brevlådan i torsdags:

Under en månad ska jag spegla Sveriges musiksmak. Det känns kul att göra något i nationens tjänst, som anstår en riktig medborgare av vårt avlånga land.

Nu vet jag att när allt annat har misslyckats har jag i alla fall under en månad lämnat mitt avtryck i den svenska kulturen.

Smörgåspålägget skinka

Jag kan inte längre äta smörgåspålägget skinka, i alla fall inte i den form de säljs på butiken: mamma scan piggham i alla dess varianter, ica gott liv - känner ni att de smakar kadaver? Så smakade de aldrig innan jag blev vegetarian. Sedan jag började käka kött igen har jag gång på gång upplevt den fräna, kväljande smaken av härsknande grissaft. Uuuu.

Jag åt några tuggor till frukost nyss men var tvungen att slänga dem och sedan hela paketet. Istället la jag på några salladsblad, men smaken satt kvar i hårdbrödets innandöme.

Ska jag käka skinka i fortsättningen får den vara fascistisk, superdür, saftig och fet och specialimporterad i långa omvägar genom Europa. Eller ersätta med leverpastej, stark ost, hemmagjord hummus, mesost eller tartex.

Extravagans

Det första utkastet till mitt första kortfilmsmanus, Extravagans, är nu klart.

Förutsättningen: Det är sen januarikväll i en norrländsk stad. Mitt i midvinterkylan finns denna kväll en smältdegel, en lokal musikscen där ett antal ungdomar samlats för bevittna framtidshoppen i den musikbransch som befinner sig i kris. Skivförsäljningen är i fritt fall, och det är dags för branschen att ta tag i tyglarna. I vilken riktning vill man styra musiken i framtiden? Till årets talangjakt har bland andra glamrockbandet Extravagans och singer-songwritern Jarmo anmält sig. De får representera ytterligheter, och som det slumpar sig hamnar de båda uppträdandena sist i startfältet. Det hela utvecklar sig till en duell de båda bidragen sinsemellan.

I publiken sitter ett antal personer vi får följa, en del av en större massa som kommer att ha stor påverkan på utgången av denna tävling. En tävling som också kommer att påverka dessa individers framtid närmare eller bort från varandra.

Fortsatt semester

Under semestern ska här skrivas. Fyra kortfilmsidéer ska utvecklas. Vad kul det ska bli - jag har inget annat än tid just nu. Jag vill prova på allt:

EXTRAVAGANS (om en duell på en scen i samband med en musiktävling för ungdomar, och hur den påverkar artisterna, åskådarna och deras inbördes förhållanden, gamla band byts mot nya, ungdomsdramakomedi, nästan klart manus)

AMBULANS (om den kioskägande invandraren som mordhotas och köper ett skjutvapen, thriller, de grova dragen klara i skallen)

JAG ÄR EN SOPSTATION (om den unge mannen som alla dumpar sitt själsliga avfall på, tills han tar mod till sig och beslutar sig för att göra motstånd, svart komedi, blodigt slut, synopsis klar)

OFÖRLÖST (om hon som återvänder till platsen för sin brors ouppklarade försvinnande, psykologisk skräck, det grova händelseförloppet klart i skallen)

Istället för att bara sitta och gnälla på svensk film kan man ju försöka göra något åt den.

Semester

Första semesterdagen.

Det regnar ibland och jag har tråkigt. Har laddat ned ett knippe låtar av Nina Simone, som kan vara för jäkla bra ibland. Har försökt hitta den gamla tecknade valfilmen "Samson & Sally" på någon webbutik, utan större framgång. Men jag hittade "The Importance of being Morrissey" på youtube. På movieforumz kan man nu se Mikael Håfströms senaste film, en psykologisk skräckis baserad på Stephen King, med fint betyg på imdb; 7.8 senast jag såg.

Dagens låt är Master Kilby av Alasdair Roberts.

Last.fm

Har ni någon användare på http://www.lastfm.se?

Vet ni vad det är?

Det är som filmtipset, fast för musik. Fast man får faktiskt höra hela låtarna istället för den namedropping som filmtipset kretsar kring, och som är så jäkla jobbig.

På lastfm heter min användare uzala.

lamotta var upptaget.

Full Metal Jacket till Nintendo Wii

Har ni sett Stanley Kubricks antikrigsfilm Full metal jacket? Då kanske ni minns hur vilken omtumlande och oförglömlig upplevelse den filmen var.

Nu har ni chansen att återuppleva historien, ännu ett steg närmare händelsernas centrum, när Full metal jacket släpps på Nintendo Wii. Här är ett smakprov ur spelet.

:D

6. Withnail och jag

6. Withnail och jag (Withnail & I, 1987, Bruce Robinson)

Den här filmen har jag inte vetat hur jag ska närma mig. Jag har inte ens velat närma mig den. Den är så svår att haussa.

Det är en komedi. Men läs det här:

Marwood och Withnail, Två arbetslösa skådespelare i Camden town (London) under slutet på 60-talet lever i fullkomlig misär i en förfallen lägenhet de delar. Den tomma tillvaron är fylld av sprit och piller. Under förtexterna får den ene av dem (Marwood) en panikångestattack och i dess kölvatten börjar han grubbla på något sätt att fly undan eländet. Han föreslår för sin vän att de ska låna dennes farbrors stuga på landsbygden under en helg. Vilket de gör. Väl framme upptäcker de hur illa lämpade de är för livet på landet. Dåligt väder såväl som lokalbefolkning och matbrist förpestar varenda minut av tillvaron. Allt håller på att rämna när Withnails farbror, den kärlekskranka gamla bögen Monty, kommer på besök en kväll, för att återuppta ett gammalt intresse: unga pojkar.

Att beskriva handlingen är inte så svårt eftersom filmen egentligen inte har någon. Målen känns vaga och förvirrande. Det är avsiktligt. Man bryr sig egentligen inte. Vi lär istället känna en radda välskrivna rollfigurer, somliga av dem lite extrema, andra mer levande. Men man tror på dem alla, karikatyrer eller ej. Och de gestaltas av klasskådespelare som får leverera dialog av högsta klass. Richard E. Grant har mottagit mest beröm för sin insats som den bittre snobben Withnail.

Men Richard Griffiths är lika bra som den pretentiöse Monty:

---
Monty: "Longtemps, longtemps de teau cheveux. Oh, Bodelair. Brings back such memories of Oxford. Indeed I often wonder where Norman is now. Probably wintering with his mother in Guilford, a cat, rain, vim under the sink and both bars on. But old now, there is no true beauty without decay."

Withnail: "Legium pro Britania."

Monty: "How right you are, how right you are. We live in a kingdom of reigns where royalty comes in gangs. Come on lads, the sky's bruising, night must fall and we shall be forced to camp."
---

En komedi som kanske inte lockar så många skratt. Men man har trots allt en trevlig stund framför filmen. De mörka undertonerna man upplever i början av filmen återkommer mot slutet. Jag ska ju inte avslöja vad som händer, men när en era är på väg mot sitt slut kanske somliga har svårt att lämna den, åtminstone utan en hel del separationsångest. Och när eftertexterna närmar sig skildras detta på ett lysande sätt där en av skådespelarna får leverera sitt livs rolltolkning i regnet framför en flock vargar, som knappast låter sig imponeras.

När allt är över inser man att det finns åtminstone ett par riktigt mörka levnadsöden inbäddade i historien mellan raderna. Men det är en annan historia. Författaren Bruce Robinson har valt att skildra några dagar som inte är lyckliga, inte heller svarta, utan i en övergångsfas däremellan. Och personerna man följer levandegörs i ens huvud när man funderar på vad de gjorde tidigare och framför allt vad som kommer att hända efter bilden har tonat ut.

Alltså, på bekostnad av en del skratt och underhållning för stunden erbjuds vi något mycket mer intelligent och långlivat, som också väcker mer känslor än det mesta. Jag tycker inte det låter som ett nedköp. Tror du ändå att det är ett nedköp så finns tusentals mer lämpliga alternativ. Se dem istället.

Wolf's rain

Nu har jag sett klart Wolf's rain. Jag gillade den. Vissa delar, framför allt i början och slutet, var väldigt bra. Somliga animeprodukter har ju en tendens att flippa ur mot slutet men Wolf's rain gjorde mig inte besviken. Musiken, frånsett det hemska ledmotivet under förtexterna, är fin och sätter en vacker prägel.

Ändå tror jag inte jag skulle rekommendera den, med den enkla anledningen att den inte var mästerlig. Att spendera så lång tid (30 avsnitt á dryga 23 minuter) framför nåt som inte är mästerligt är inte värt det. Dessutom kände jag inte att jag tillhörde målgruppen riktigt. Den något pretentiösa tonen passar nog bäst för intelligenta och osäkra tonåringar.

Så jag kan rekommendera den till osäkra tonåringar som inte vet vad de ska göra på sin fritid.

Är du osäker på om du är osäker? Ja, det är inte lätt att veta ska du veta. Så här kan en osäker tonåring se ut:

Fula, skitiga & elaka

Jag lånade Fula, skitiga & elaka på Umeås förträffliga stadsbibliotek. Som jag hade längtat!

"Grotesk", "mustig", "rå och frustande"... Ingen vågar ta ordet "buskis" i sin mun när man beskriver Ettore Scolas guldpalmsvinnande film Fula, skitiga & elaka, men det är ju precis vad det är. En filmtipsare på http://www.filmtipset.se/ jämförde den med Stefan & Krister, och det var huvudet på spiken. Att se Fula, skitiga & elaka på sin teveruta är som att ha buskisparet stående en och en halv meter framför sig och vråla samma jävla skämt i nästan två timmar.

All form av framåtskridande handling har strukits. Det är ju resan som är viktigare än målet. Efter nästan en timme tar filmen några stapplande steg mot en karaktärsutveckling hos huvudpersonen (den arge gamle gubben), men får stora skälvan och återgår till utgångspositionen. När allt är över har jag skrattat en enda gång. Ett litet fniss när gubbens son (som är transa) tar en svägerska bakifrån, samtidigt som gubben ser på genom ett fönster och filmmusiken blir en funkigare variant av ledmotivet.

Ett fniss rikare och två timmar närmare döden. Guldpalmsjuryn var det här året en samling jävligt gubbsjuka skithögar.

Se på film

Om ni kan engelska språket så pass bra att ni kan se en film otextad, så finns den här forum-sidan till er tjänst:

http://movieforumz.com/index.php

Det bästa stället på det här forumet är Stage6 DivX movies, där man kan se filmerna i fin .vid-kvalitet, om man bara installerar en divx-codec, vilket inte är särskilt jobbigt.

Några filmer måste man registrera sig för att kunna se, och några plockas bort efter ett tag. Men de flesta ligger bara och väntar på att ses. Ingen nedladdning krävs. Så det är inte olagligt.

Bra, va!?

"Frodo of the nine fingers, and the ring of doom".

Det finns ett par gamla (från 70- & 80-talet) tecknade tv-versioner av The Hobbit och Return of the king på YouTube. Jag har haft nöjet att se dem i hela sin prakt. Nöje, även fast det är barnfilm och musikal. Klippet som jag länkar till kanske förklarar varför det är ett nöje.

"Where there's a whip, there is a way!"



http://www.youtube.com/watch?v=N6RCyYHJskA

5. Långdistanslöparen

5. Långdistanslöparen (The Loneliness of the long distance runner, 1962, Tony Richardson)

”Running’s always been a big thing in our family, especially running away from the police.”

Långdistanslöparen är en av urfäderna till brittisk vardagsrealism skildrat på film. Inledningen skildrar en fångtransport till en ungdomsvårdskola. I fordonet sitter Colin Smith, som har åkt dit för inbrott på ett bageri. Institutionen han hamnar på är grå, trist och uppfostrande. Men Smith får chans till upprättelse när skolans rektor upptäcker en löpartalang i honom. Han blir utvald till att representera skolan i långdistansloppet i en idrottstävling mot en finare skola. Han drillas hårt av tränare och måste stiga upp tidigare än sina kamrater, men får privilegiet att lämna skolans murar utan bevakning för att träna i naturen. Och under långa träningspass helt ensam kommer hans tankar på drift. Hur hamnade han i sin situation? Vem har han att skylla på?

Svaren skildras i form av långa tillbakablickar. Colin Smith kommer från en familj med tre syskon, en döende far och en otrogen mor. Hemmet verkar deprimerande och helt kärlekslöst. För att leva upp driver han omkring på stan med en kamrat, och under en sån session träffar han en flicka, med en ömsesidig önskan att lämna den miserabla tillvaro de lever i. I en serie tillbakablickar får vi följa händelsekedjan som leder fram till inbrottet.

Filmens atmosfär sammanfattas ganska tydligt när huvudpersonens namn ska presenteras:

- What’s your name?
- Smith.
- Say ”sir” when you answer the governor!
- Sir Smith.

Problemet med Långdistanslöparens generationskamrater, filmer som Lördagnatt och söndagmorgon, eller den franska Till sista andetaget, är att de huvudpersonernas upproriskhet knappt blir satta i någon kontext. Varför är de så jäkla förbannade? I miljön de rör sig i ser man inga orsaker. Det blir för abstrakt. Om man är en allmänt arg person själv kan man förmodligen lätt sympatisera med dem, men alla andra lämnas i sticket. Långdistanslöparen hjälpte inte mig att forma en politisk övertygelse eller en upprorisk personlighet. Men det är en film om rebellisk ungdom som fungerar, mycket tack vare att den är förlagd till en miljö med auktoriteter som är lätta att som åskådare ta avstånd från. Då tänker jag förstås på ungdomsvårdskolan. Och ändå skildras den inte som en särskilt hemsk plats. Individerna som får representera den framställs som lite tröga men välvilliga gentemot internerna. Men det är inget värdigt liv att leva, det är självklart.

Filmen väcker kanske inga större känslor, utan är en lågmäld och sansad protest mot något som man får avgöra själv.

Nons

Igår var jag på skivbolaget Nons 15-årsjubileum. Eller jag tror det var 15-årsjubileum. Och jag tror de heter Nons. Det jag vet är att datumet var 27 april och att de som spelade var Isolation Years, Carpet people, The Perishers och Doktor Kosmos.

Isolation Years och Doktor Kosmos var bra. Det var så klart mest drag på Doktor Kosmos, och de var bäst. Mycket bra, till och med. Men när de skulle spela På låtsas och på riktigt tappade sångaren Uje bort sig i texten på andra versen. Det är inte så konstigt, eftersom den låten har ett ordflöde i Papa Dee-klass. Jag har faktiskt aldrig hört Uje klara den texten live. Den är svår, så svår.

Innan vi gick på skivbolagsfesten gick jag och kamrat Oskar på bibblan för jag skulle lämna igen en film jag lånat där. Då kom David Sandström fram och började snacka med min vän, eftersom de har råkats i tidigare sammanhang. Han skulle också på Nons-festen, och mycket riktigt var han där också. Vi var mitt i Umeås kändissmet, och det var rätt kul faktiskt.

Men man blir alltid less när det är en så lång kväll. I alla fall när banden spelar musik i ett så lunkigt tempo som The Perishers gjorde stundtals och Carpet people gjorde hela tiden. Om stämningen var magnetisk då så hade jag samma laddning som de på scenen och repellerades därifrån. Till baren.

När kvällen var över började jag gå hem, men det tog så lång tid att jag sprang istället. Det var rätt skönt och gick fortare.

Väl hemma tänkte jag att nu har jag i alla fall gjort något speciellt av den här helgen, men ganska snart kändes även det speciella som om det gått på trygg rutin. Bara ett kallt konstaterande. Särskilt mycket mer hann jag inte tänka innan jag somnade, och som vanligt sov jag inte särskilt bra efter att ha druckit alkohol. Jag tror det beror på att kroppen arbetar så febrilt för att förbränna det.

Geting blues

Årets första geting har hälsat på hemma hos mig. Den var i mitt müslipaket och härjade, och grejen var att jag just hade käkat fil och müsli. "Oj då!", tänkte jag. Sen funderade jag på hur jag bäst skulle kunna ta hand om min gäst. "Hmm!", tänkte jag. Sen gick jag och hämtade det stora, röda kuvertet till senaste pensionsprognosen och lät getingen kliva ombord, och så styrde jag skutan mot ytterdörren. "Det var trevligt att du hälsade på!", tänkte jag.

Väl framme vid ytterdörren tänkte jag: "Hmm, jag har ju inga brallor på mig. Tänk om någon granne ser mig, halvnaken, ytterst försiktigt handskandes med pensionsprognosen. Vad skulle de tro?" Så jag gick på toa istället, fällde upp locket på toastolen och skakade ned getingen i det klara vattnet. "Fan, vad pissnödig jag är!", tänkte jag eftersom jag var pissnödig som fan. "Det är bättre för miljön om jag pissar innan jag spolar bort getingen. Då kan jag få bort pisset och getingen i en och samma spolning!" Så jag gav getingen en gul varmvattendusch. Därefter skickade jag iväg den lille rackaren på sitt livs åktur. Och jag tror bestämt att den vinkade farväl åt mig med alla sina extremiteter när den låg på rygg där i sin bassäng och allting började snurra runt, runt, runt...

Turkish Star wars

Jag hittade en skum film, Turkish Star wars, på en sajt. Tyvärr är den helt otextad, men den verkar helt störd. Fina betyget 6.2 på imdb dock. Tills det sänks.

http://www.tv-links.co.uk/show.do/4/1800

Alasdair Roberts

Om jag vore Stockholmare, och Om jag icke skulle iväg på bröllopsresa eller nåt sånt...

...då skulle jag gått på kinesiska teatern och sett Joanna Newsom söndag 22 april. Eller rättare sagt bara hennes öppningsakt Alasdair Roberts. Vaför då? För att han spelar briljant bra Georg-musik. Det är som lillebror sa: "Vilken tidsålder tror han att han lever i?" En bättre tidsålder verkar det som.

4. Harmonica - en hämnare

4. Harmonica – en hämnare (C'era una volta il west, 1968, Sergio Leone)

Kanske dags för en film till.

Kring järnvägens expansion västerut i vilda västern byggs ett drama upp. En man med munspel anländer med tåget till en liten stad. Han ska träffa Frank, men istället utgör tre beväpnade och skjutglada män välkomstkomittén. En kvinna vid namn Jill anländer med ett annat tåg. För henne utgörs ingen välkomstkomitté, för den har blivit mördad av Frank, som vill ge banditen Cheyenne skulden för morden. Vilket gör Cheyenne upprörd. Och snart kommer den: sammandrabbningen. Lita på det. Men innan ska några saker redas ut. De fyra rollfigurerna bär på många hemligheter som ska presenteras. De har dunkla motiv som målas upp sparsamt.

I Once upon a time in the west, eller Harmonica – en hämnare som titeln mycket illa översattes till svenska, hålls åskådaren på halster in i det sista. Tempot i historieberättandet är mycket lågt och ryckigt. Enbart förtexterna varar i 14 minuter och ackompanjeras inte av någon musik, utan av ett febrigt gnissel från en vindsnurra, surrandet från en ihärdig fluga, droppandet från en läckande vattentank och smattrandet av en telegraf. Allt medan tre män väntar på ett tåg. Filmen hade antagligen kunnat vara under en timme lång istället för två och en halv om Sergio Leone hade velat berätta historien rappt och effektivt. Men han valde att göra den bra istället.

Varje viktig rollfigur har ett eget ledmotiv, komponerat av Ennio Morricone. Mannen med munspelet och Frank delar på samma, eftersom de till viss del har en gemensam bakgrund. Musiken blir till en viktig del i karaktärsuppbyggnaden eftersom figurerna presenteras så långsamt och knapphändigt. Franks uppdragsgivare, en helt oförklarligt grym och skoningslös järnvägsherre med skelettuberkulos, får på ett ögonblick mänskliga drag när hans ledmotiv för första gången spelas upp. Detta samtidigt som han tittar in i en tavla, och motivet till hans kompromisslösa expanderande av järnvägen plötsligt blir klart, samtidigt som man ser tavlans motiv. Det är min favoritscen. Den är helt fantastisk.

Det finns andra fantastiska grejer i filmen också, som fotot och massor av one-liners. Och Claudia Cardinale som spelar Jill. Hon är en uppenbarelse i sig. Men allt detta får ni upptäcka själva.

En riktigt mörk dag

http://aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1043744,00.html

Umeå open - tredje tagningen

Fredagen var alla lokaler öppna. Det var den på förhand starkaste dagen för mig. Vi planerade att se Anna Ternheim, sitta i baren, se på Alkberg, och se på Asta Kask (istället för Melody club, huga!). Anna var bra, kanske inte suverän, men det är bra musik och hon levererar den så det känns. Tyvärr blev jag så pissnödig så jag gick på muggen efter My secret. Tror inte det var så mycket kvar då. Att gå på baren var inget märkvärdigt. Vi satt där en timme, men jag minns inte vad vi gjorde. Vi pratade.

Alkberg BD var som vanligt bra, men inte lika bra som jag sett tidigare på Umeå open för några år sedan eller på trästocks i somras. Det kändes ganska kortfattat, snabbt, hektiskt och svettigt. Kanske som sig bör på en punkscen. Låtarna de spelade var (inte i den här ordningen) Sunbyberg, En tidsinställd bomb, Reevolution, Ändra på allt, Helg igen (allsång), Fyllskalle (ovanligt? nej! allsång), Haparanda here we come och så slutade allt med en lysande version av Nere på parkeringen. Jag kan ha glömt någon. Trist att vi inte fick höra Ragnar. Som vanligt fick vi inte höra Sture Bergman lo-fi. Men det är alltid kul att se dem.

Asta Kask såg jag för att kamrat Oskar skulle se dem, och för att alternativet var Melody club. En av bandmedlemmarna hade en enorm 80-talsfrisyr. De hade kul på scen och fick konstant ta emot glåpord och långfingrar från publiken, i all välmening. Själv stod jag tyst lite på sidan och såg på när folk punkstudsade. En indiepopare hade gett sig in i leken också, men det gick inte så bra för honom. Han råkade bli knuffad, föll raklång och folk intill gick åt sidan istället för att hindra fallet. Han ställde sig diskret upp och smet in i hoppborgen igen. Sista låten inleddes med ett ekande flyglarm, och då sa sångaren "Det här låter inte bra!". När den låten var klar gick vi direkt.

Totalt sett drack jag sju öl på hela kvällen, men det kändes knappt. Varför blir det så för mig? Jag vet inte vad som har hänt med mig. Vart tar ölen vägen när den inte sätter sig i skallen? Sätter den sig direkt runt magen och blir bukfett? Eller i skinkorna? Det är lite svårt att kontrollera.

Kvällen var en liten besvikelse, men godkänd ändå. Det roligaste var att vi träffade punkar-Emil från Finland, som ska bli pappa och köpa bil.

Umeå open 2007 - försök 2

Nu är klockan snart 10.20 och då kan det vara dags att göra ett nytt försök med att närma mig ämnet Umeå open 2007. Jag skulle ju kunna vänta till i morgon då festivalen är klar och skriva om alla tre dagar i ett kör men det känns lite svulstigt. Och jag skulle aldrig orka att ens närma mig nåt så svulstigt.

Torsdag: Det var ju ett akustiskt set till största del som jag skrev. Trist och enahanda. Ett ordentligt bakgrundssorl härjade i spelningslokalen. Maia Hirasawa var överlägset bäst. Hennes skiva kommer snart. Mounain goats var namnet på allas läppar innan festivalen, fast jag har inte köpt deras koncept. Inte alls min grej. Och deras spelning fick mig inte att konvertera. Det var trist och torftigt. Rätt skum line-up, med bara gitarrist och basist. Den sistnämnde kändes rätt överflödig. Ordentligt bräkande sång. Därav bandnamnet, kan tänkas. Rätt stort "Kejsarens nya kläder"-syndrom. Ändå var Mountain goats näst bäst. De andra två spelningarna var inte ens värda att skriva om. Zzz. Under dessa anslöt vi oss till bakgrundssorlet och förstärkte det lite.

Umeå open 2007

Klockan är 3 på morgonen så det kanske är dags för en lägesrapport för Umeå open efter två dagar (av tre). Torsdagen förflöt i ett töcken av lugn. Endast Äpplet var öppen, och där spelade fyra akustiska set på raken. Först Mountain goats, sen Maia Hirasawa, sen nån mörk brud som hette nåt på Ali eller som nån annan boxare, och till sist ett tvillingpar som hette Taxi Taxi.

Urrk, nu orkar jag inte skriva mer. Det var inte särskilt kul heller. Mer en annan gång.

*Sport*

Jag hatar sport. Det minst pålitliga fenomen som finns. Tiden man spenderat kan aldrig kännas så bortkastad som efter en snöplig förlust mot ett litet jävla skitland som måste hyllas på grund av sin effektivitet och jävla tråkiga fotboll som fungerar. När den värdelösa matchen med noll underhållningsvärde är till ända, sitter man ändå där totalt sönder av uppdämda känslor som aldrig man fick utlopp för. Man vet att sömnigheten kanske kommer så småningom, men alldeles för sent. Att varva ner tar en fjärdedel av natten i anspråk, och då har natten redan börjat när matchen är över. Humöret är nere i botten, och ibland kan det smitta av sig på hela nästkommande dag. Sport förbistrar. Sport är meningslöst. Sport är bara bra i extrema undantagsfall. Sport. Sport. Vissa sporter slutar alltid illa om man bor i Sverige.

Direkt från en hjärna till ett tangentbord.

Sov gott!

3. Eldflugornas grav

3. Eldflugornas grav (Hotaru no haka, 1988, Isao Takahata)

Som tredje film tar jag en relativt okänd animerad japansk film från 80-talet. Kritiker och privatpersoner har världen över besinningslöst hyllat den här filmen så fort de sett den. Problemet var bara varit att ytterst få utanför Japan såg den till att börja med. Via hörsägen fick folk upp ögonen för filmen, och långsamt byggdes dess goda rykte upp, tegelsten för tegelsten, tills den nu har funnit sin plats i många människors hjärtan. Det stora genombrottet på Internet movie database topp 250-lista var också det definitiva genombrottet. Eldflugornas grav har kommit för att stanna, och har fått flera fina dvd-utgåvor som hjälp på traven.

Det är ett nästan outhärdligt tragiskt krigsdrama från det andra världskriget. Två unga syskon, den äldre brodern Seita och hans lillasyster Setsuko, tvingas klara sig på egen hand när deras mor dör efter en amerikansk bombräd. De inkvarteras hos sin faster, som är medgörlig till en början, sedan alltmer frustrerad över den börda som två extra gapande munnar medför. Hon driver dem, så som händelserna skildras i filmen, praktiskt taget bort från hemmet. De hamnar i en övergiven bombtunnel vid ett litet vattendrag och börjar leva utanför systemet. Intentionerna är goda, men den fungerar inte bra i ett krigshärjat land där mat ransoneras ut, och knappt går att köpa för pengar. De uthärdar sina dagar i svår hungersnöd, i väntan på att deras far ska återvända från den Japanska flottan.

Beskrivningen låter nattsvart. Det tragiska (och briljanta) med Eldflugornas grav är paradoxalt nog att händelsekedjan skildras med glädje och värme så länge som möjligt. Viktiga element i historien är eldflugor, fruktkarameller och lekar istället för det brinnande kriget som mest syns i bakgrunden. Man slits mellan hopp och förtvivlan när mörkret ibland tränger igenom det glada humöret. Och mer så ju längre filmen lider.

När känslorna ligger så nära ytan som de gör i den här filmen är det ett tufft jobb att hålla dem i så strama tyglar som krävs. Här portioneras de ut perfekt. De dramatiska scenerna ackompanjeras av… tystnad, för att sedan få orkestral bearbetning ett par scener därefter. Det verkar påminna en del om hur människan på riktigt bearbetar chocker, och gör att den här filmen flyter på fantastiskt väl rakt igenom.

Länge gick jag omkring och påstod att det här var världens bästa film någonsin. Numera har jag insett att sanningen kanske inte är fullt så enkel. Möjligen har jag sett den här filmen några gånger för mycket, men den har inte förlorat särskilt mycket i styrka trots det. Jag såg den återigen alldeles nyss. Tycker jag fortfarande att det är världens bästa film? Jag vet inte. Kanske.

Tomten 5

Jag har varit lite upptagen med att städa, förbereda och greja inför releasefesten för Tomten 5. Det är en actionfilm inspelad i Umeå, Holmsund m.m. där bland andra jag själv medverkar. Jag är just hemkommen från festen som blev lyckad. Publiken verkade helnöjd med vad de fick se: Taffligt överspel, men en härlig skaparglädje från alla som var med, 3D-animationer, duktig grafik och skitbra hemsnickrad musik av de som ligger bakom filmen.

Och snart läggs den ut på en egen hemsida. Ett dvd-släpp med dokumentär, kommentatorspår, bloopers och annat smått och gott är också planerat.

Jag återkommer när jag vet tid och www-adress för släppet.

2. Cykeltjuven

2. Cykeltjuven (Ladri di biciclette, 1948, Vittorio de Sica)

Att skriva om Cykeltjuven känns skittråkigt. Men den är ju så bra. Den var en viktig kugge i den italienska neorealismen, som har influerat hela världens filmproduktioner sedan dess. Filmvågen i sig får ofta all uppmärksamhet, och dess filmer får alla samma stämpel (kul eller trist, välj själv) av oss övergeneraliserande människor. När man lämnat diskussionen om filmvågens betydelse hamnar produktionssättet i fokus. Vilken film var viktigast? Är inte franska nya vågens klippning bäst? Hur suveränt är det inte med improviserad dialog? Fungerar det inte fantastiskt med det improviserade fotot? Är inte berättandet viktigare än berättelsen?

Det är hur teoretiskt som helst, och när allt kommer till kritan, ofta helt meningslöst:

http://www.cine.se/artikel.php?id=128

Det jag vill komma till är att filmerna som utgör själva vågen glöms bort. De finns i alla kvaliteter, från skittrista (Hiroshima – min älskade), halvbra (Till sista andetaget), till fantastiska filmer som Cykeltjuven, som man kan se bara för filmens egen skull och bli totalt hänförd utan några som helst förkunskaper.

Den handlar om familjefadern Antonio Ricci som blir utom sig av lycka när han efter en lång tids arbetslöshet i efterkrigstidens Italien äntligen får ett jobb. Han ska bli affischerare. För jobbet krävs en cykel, vilket han också har, men den är pantsatt. Den fattiga familjen måste pantsätta lakanen för att ha råd att lösa ut den.

Redan första dagen på jobbet blir han bestulen på cykeln mitt framför sina ögon. Resten av filmen är ett desperat sökande efter cykeln och gärningsmannen. Och under sin jakt hamnar Antonio i onåd hos många oförstående i sin omgivning. Som åskådare kan man förstå deras irritation, men man har förstås mycket större sympatier för den desperate Antonio. Med sig har han sin son Bruno, som förtvivlat blir vittne till sin idoliserade fars allt värre tillvägagångssätt för att återfå cykeln. Ett relationsdrama mellan fader och son växer fram, och det är nog den här filmens allra starkaste kort.

Antonio spelas av Lamberto Maggiorani. Hans fina skådespel är om något en väsentlig del av den här filmens kvalitet. Han har full kontroll över rynkorna i pannan för att uttrycka glädje, desperation och ilska. Det känns så äkta att det smittar av sig på mig. Och detsamma gäller Enzo Staiola, som spelar hans son.

Det är nog bättre ju mindre man vet om den här filmen, så jag ska undvika att skriva så mycket mer. (Tycker redan jag skrivit alldeles för mycket). Jag vet att svenska filminstitutet har givit ut den på åtminstone VHS, och i resumén på baksidan av fodralet avslöjat slutet på filmen. Vilken blunder! Bara för att en film har blivit historia har man inte rätt att göra så. Men jag kan väl hålla med om att det är dramatiskt och mycket rörande.

Cykeltjuven är det bästa från en man som hamnade i helt rätt bransch. Vittorio de Sica, tack för att du inte bara var skådis.

1. Taxi Driver

1. Taxi driver (Taxi driver, 1976, Martin Scorsese)

Har det bittraste hörnet i filmhistorien. Vietnamveteranen Travis Bickle kan inte sova, går på porrbiografer, jobbar som taxichaufför – kör vem som helst, vart som helst – och tvingas bevittna ”samhällets förfall”. Inte konstigt att han blir knäpp. Han känner sig totalt isolerad från sin omgivning. Han upptäcker en kvinna, en politiskt engagerad skönhet, som ”inte är som de andra”. Men han har fel. Och resan fortsätter nedåt. I en scen pratar han med ”wizard”, en arbetskamrat som alltid har en historia ur livet att berätta, som varit med om så mycket och kanske kan hjälpa. Men han har fel där också. Inte ens Wizard har några svar. Och Travis vet inte ens vad han själv vill ha hjälp med. Och resan fortsätter nedåt mot något oundvikligen våldsamt…

Filmens enskilt skarpaste avtryck i filmhistorien tycks ha blivit det ögonblick där Travis testar sin uppfinning med en pistol fastsatt vid en skena som han kan ha dold under rockärmen. Han duellerar med sin egen spegelbild (eller är det affischerna på väggen?). Tack vare alla dåliga efterapningar som folk gjort sedan dess har man förträngt hur otroligt lågmält och underspelande Robert de Niro gör den scenen. Hans magra gestalt med blå ringar under ögonen ser knappast hotfull ut, snarare ömkansvärd.

På grund av denna exploatering har jag bytt favoritscen till den när han tittar på en såpopera på TV, och börjar utforska hur långt man kan luta TV-möbeln (en trälåda) innan den tippar och TV:n faller ned på golvet och går sönder i en explosion. Scenen slutar med att Travis, helt förtvivlad, sitter och lutar pannan mot sina knutna nävar och viskar "Damn... God damn... ". Om det är för TV:n eller tillvaron i stort han svär vet man inte. Man kan i alla fall konstatera att Travis inte mår särskilt bra.

En oerhört inspirerande film. Det imponerande är hur manusförfattare Paul Schrader lyckats skapa en så stark story ur något så vagt som en känsla av bitterhet och isolering. I min DVD finns originalmanuset inskannat. Jag läser bitar ur det då och då och lär mig mycket om att berätta med film.

Fan vad kul det här var. Det måste jag göra igen.

Världens bästa filmer

När jag inte jobbar eller spelar Final Fantasy sitter jag och försöker sammanställa en lista med de femton bästa filmerna genom tiderna, enligt mig. Nu blev jag klar. Jag flyr undan allt annat ansvar för att göra den här listan för er skull. Jag presenterar en i taget, ingen särskild rangordning, med början nu.

Bra film på en liten bio

Många av de bättre filmerna, eller i alla fall mest intressanta, ses på Folkets bio. Alla jag sett där (förutom Container, Mondovino och Min pappa är en ingenjör) har varit bra. Det bästa på sistone har varit den tyska filmen Requiem som är baserad på samma händelser som den amerikanska filmen The Exorsism of Emily Rose.

Requiem är ett drama istället för en skräckfilm, och mer neutral, mer trovärdig och allmänt bättre än den amerikanska versionen. Flickans öde känns här ännu otäckare men även helt naturligt och oundvikligt. Hon spelas av Sandra Hüller, som är helt lysande och presterar det bästa skriket jag sett i en film någonsin. Fyra smultron av fem möjliga, men den femte är nära.

Trailer

-------

http://www.moviecentre.net/upcomingmovies/trailer/movie_id_1851.htm

-------

Ny musik

Oj, vilken bra låt jag hittade:

http://www.itismusic.org/artist/bear_quartet.html

Bear Quartet heter bandet. World war III heter låten. Det är en fin låt, om man inte föredrar någon ballad. I så fall tycker man att den balladen är finare. Men det gör inte jag.

Jag har transplanterat hår

Lillebror var med och fotade det färdiga resultatet:

Vad mer?

Jag har fått ett sprillans nytt bredband. Så nu kan jag blogga igen!