Igår roade jag mig med att leta upp exakt vad den respekterade manusförfattaren William Goldman (Butch Cassidy och Sundance Kid, Bleka dödens minut, Alla presidentens män) sagt om den hyllade, Oscarsbelönade krigsfilmen Rädda menige Ryan. För jag hade hört att han bland annat kallat den "...a detestable piece of shit. But with brilliant stuff in it."
Svaret på frågan hittade jag på en annan blogg. Väldigt underhållande läsning. Rekommenderas.
Sedan upptäckte jag att hela filmen Rädda menige Ryan ligger utlagd på YouTube. Jag orkade inte se hela filmen, men det jag såg var nog för att övertyga mig om att Goldman antagligen har helt rätt. Filmen inleds inte med den ökända landstigningen. Den inleds istället med en bedrövlig scen på en kyrkogård. Den amerikanska flaggan fladdrar i vinden och en gubbe omgiven av fruntimmer stapplar fram till en grav och börjar gråta. Kameran zoomar in på hans ögon och en återblick tar vid. Och nu börjar landstigningen - den ökända, stilbildande landstigningen. Problemet är att gubben på kyrkogården inte var med om den. Filmen följer en grupp andra soldater, och kretsar kring dessa individers vedermödor. Gubben, då som en ung man vid namn Ryan, dyker inte upp förrän då endast 30-40 minuter återstår av filmen. Han har aldrig varit med om det han minns tillbaka till, och som gör honom så berörd.
Sen började den ökända landstigningen. Tyvärr gjorde den sig inte så bra på YouTube. Jag såg klart den, men utan att göra i byxorna. Då insåg jag att jag måste se den i ett annat format. Men jag kunde ändå konstatera att den inte tillför handlingen någonting. Ändå har landstigningen blivit något av landmärket för den här filmen. Om man ska lita på Goldman är filmen briljant efter landstigningen och uppdragstilldelningen, fram till dess att de hittar menige Ryan. Innan och efter det är det magplask. Men hela den briljanta delen har jag totalt glömt. Det ska bli intressant att se vad som faktiskt händer där.
Är det den våldsamma, realistiska, för handlingen onödiga landstigningen som gör Rädda menige Ryan till den populära film den blivit? Är det verkligen inte den briljanta del som följer? Ska vi bara strunta i de klantiga manusluckorna och fadäser som präglar inledningen och slutet?
Igår såg jag nya Rambo, som jag fått varma rekommendationer att se från många olika håll. Den har även accepterats av kritiker från flera olika håll. Med en obefintlig handling skiljer den sig bara från de andra, sågade, uppföljarna på ett sätt: realismen i våldet. Själva våldsinstrumenten är likadana som tidigare, istället är det själva skadorna som är brutalare och mer realistiska. Människor klyvs på mitten, förlorar armar, ben och huvuden, blodet formligen sprutar. Räcker det för att göra Rambo 4 är bättre än del 2 och 3?
Själva karaktärsutvecklingen hos Rambo i hans senaste historia är vedervärdig, och ska man börja leta budskap i Rambo 4 så hittar man inte mycket som gör annat än att försköna våld. I början lever Rambo en trist, tynande, bortglömd tillvaro som fredlig fiskare i Vietnam. Inte förrän han plockar fram bössan lever han upp och hittar "hem", något som övertydliggörs och utesluter alla andra möjligheter i filmens allra sista klipp.
Ja, jag tyckte att Rambo 4 var ganska underhållande. Men inte särskilt bra. Och när jag för första gången såg Rädda menige Ryan blev jag väldigt imponerad. Jag tänkte inte alls på de brister som nu lyser så klart. Men varför ser vi på krigsfilm egentligen? För att ta del av ett antimilitäriskt budskap, eller för att återigen stänga av hjärnorna och bli underhållna för stunden, glömma och förlåta? Borde vi inte tänka efter lite ibland, när filmen handlar om konflikter i världen vi lever i?
