Världens konflikter

28 minuter och 48 sekunder - mer tid behöver du inte investera för att få en mycket mer nyanserad bild av en islamisk republik, dess historia och framför allt de grupper av människor som bor där eller har flytt hit, än vad kommersiellt gångbara filmer producerade i väst väljer att skildra på biograferna. På SVT Play kan du nu se en översiktlig genomgång av Irans moderna historia.

Världens konflikter är ett underverk. Nu är ännu en säsong av dokumentärserien till ända. Varje program tillägnas en av de ständigt aktuella konflikterna i världen. De är fler än du kan ana eftersom ytterst få av dem är av något intresse för västerländska medier. Och så länge vi lever under den rådande världsordningen så kommer, beklämmande nog, nya avsnitt ständigt att kunna produceras och följas upp.

Men hur uppstod de? Är du äldre än mig och kan din historia har du inget nytt att hämta ur dessa program. Men vi övriga får på ett lättfattligt sätt ta del av de historiskt kritiska ögonblick som resulterade i situationen som den ser ut idag. En representant bjuder in oss i sitt hem och förmedlar sina personliga erfarenheter och hur dessa påverkade dennes val att fly till Sverige.

"Världens konflikter" borde väl helst sändas för en amerikansk publik, men eftersom det är helt otänkbart så får vi hålla oss tillgodo med svenskar. Det är kanske inte helt uppåt väggarna förresten. En väljarskara som röstar in ett främlingsfientligt parti i riksdagen behöver kanske lära sig att infoga en historisk faktor i bedömningen av sina medmänniskor, och framförallt inse att den inte syns utåt, i vare sig beteende eller utseende. Vi måste hålla käften och lyssna. En knapp halvtimme, mer behövs inte.

~ Himmel och helvete ~

Toshiro Mifune, en av mina favoritskådespelare, får anledning att fördjupa sina bekymrade pannrynkor ordentligt i Himmel och helvete, Akira Kurosawas post-noir från 1963, som han baserade på Ed McBains kriminalroman Hotet. Vi kommer in just som ett komplicerat maktspel är på väg att ta skepnad.

Mifune gestaltar den pressade affärsmannen Kingo Gondo, som i filmens inledning hamnar på kant med de övriga styrelseledamöterna i Förenade Sko, företaget som han har arbetat för i tjugo år. Det hela bottnar i en intressekonflikt. Gondo vill tillverka robusta, dyra skor som håller i längden för att styrka företagets anseende. De övriga vill tillverka billiga, fashionabla skor som snabbt slits ut och följaktligen säljer mer.



För att få sin vilja igenom sätter Gondo sin personliga framtid på spel genom att belåna huset. För pengarna planerar han att köpa sig aktiemajoritet, och sålunda bli företagets envåldshärskare. Inledningen utmålar Gondo som ett principfast, starkt och renhårigt familjeöverhuvud som strävsamt har arbetat sig upp genom samhällshierarkin ända från botten. Kanske känner han därför ett släktskap med de lägre klasserna. Kanske känner han sig därför förpliktigad att inte lura dem. Kanske betraktas han därför misstroget av sina kollegor i styrelsen, och vice versa.

Men just som belåningen av huset accepterats mottar Gondo ett telefonsamtal. Mannen i andra änden meddelar att hans son har kidnappats. För hans frisläppande krävs Gondo på en lösensumma av sådana proportioner att den skulle ruinera honom. Men han är redo att betala vad som helst för att rädda sin pojke. I nästa ögonblick stegar emellertid sonen in i rummet. Vad är det frågan om? Har någon spelat honom ett grymt spratt?

Gondos privatchaufför meddelar att han är redo att åka hem för dagen. Om han bara hittar sin son. Men han syns inte till någonstans. De båda pojkarna hade lekt kurragömma, och är förvillande lika varandra. De båda männens blickar möts...



Mardrömmen är ett faktum. Kidnapparen har förväxlat de båda pojkarna. Gondos glimt av himmelriket blir till ett helvete för honom personligen. Ska Gondo betala lösensumman, vilket skulle ödelägga hans livsverk? Trots att kidnappningen inte rör hans familj? Eller ska han vägra i förhoppning om att polisen hinner reda ut brottet innan det är för sent? Men hur skulle allmänheten betrakta hans företag om han vägrade? Hur skulle det påverka försäljningen av hans dyra, hållfasta skor? Ska han istället betala och hoppas att polisen finner pengarna innan de hunnit spenderas? Men tänk om kidnapparen flyr staden eller landet. Svaren betas av ett efter ett i en mardröm vars motor drivs av detta barnarov - upp till en viss gräns.

'Himmel och helvete' är uppbyggt som ett drama i två akter, där den första nästan uteslutande utspelas i ett rum i Gondos villa. Med hamnstadens trafik, fabriker, bostäder, kajplatser, barer och människor på behörigt avstånd, residerar han i sitt himmelrike beläget på klippan som överblickar staden. När han öppnar fönstret möts han av en kaotisk ljudvägg av larm och lockrop.

Från sitt Gudsperspektiv stirrar han ned på sitt klientel och ställer sig berättigade frågor: "Vem kan ha gjort något sådant?", "Varför mot just mig?", "Varför just nu?" - frågor han kan grubbla sig sömnlös över i all evinnerlighet, men som endast kan besvaras om han lämnar klippan, beger sig ned dit han helst inte vill återvända och ser saken ur ett nytt perspektiv.



Första akten är filmad teater, med många aktörer som representerar skilda intressen. Ibland syns de alla i bild samtidigt, och ytterst sällan vågar en person möta någon annans blick. Trots det distanserade fotot kan man ana varje individs flackande blick, när denne söker efter något objekt, något dött ting att vila ögonen på, en frihamn i denna ocean av moraliska dilemman. 'Himmel och helvete' är en psykologisk maktkamp, ett stiltje som bara kan kullkastas så fort kidnapparen ringer och delger nya direktiv. Bit för bit får vi se Gondo närma sig ett beslut. Rätt eller fel - ingen kan i alla fall kalla det annat än överlagt.



Den andra akten återger polisutredningen, som leds av polisintendent Tokura (spelad av Tatsuya Nakadai.) Hans team dyker huvudstupa ned i filmens smogindränkta helvete - staden - för Gondos räkning. Polisstyrkans metodiska målmedvetenhet förblindar dem för vad vi som åskådare identifierar som smått miserabla levnadsförhållanden. Det är det gytter av ytlighet, oljud, droghandel, skräp och dekadens, samma ovärdiga leverne som Travis Bickle sedermera revolterade mot i Martin Scorseses Taxi Driver.

När Kurosawa väljer att gradvis låta oss ta del av gärningsmannens situation börjar motivbilden klarna. Från sitt skrymsle kan kidnapparen beskåda Gondos villa; prålig, otillgänglig och bokstavligen höjd över resten av mänskligheten. Genom en kikare kan han till och med övervaka deras dygdiga tillvaro genom de stora fönsterrutorna. Vi känner inte till gärningsmannens historia, men vi börjar få en känsla för motivet.



Och under tiden får Gondo, i egenskap av rättskaffens och välsituerad, åtnjuta en uppbackning som är ytterst få förunnade. Hela poliskåren tycks involverad i ett och samma fall, och hela arbetslag tilldelas särskilda infallsvinklar att arbeta utifrån. De lyckas till och med få den samlade pressen att för ett ögonblick samarbeta till gagn för utredningen. Hela befolkningen börjar sympatisera med den drabbade, och alla bidrar med sin del så gott de kan. Snaran dras åt. Intrigen tätnar, och vi dyker allt djupare ned genom samhällsskikten. Alla vill se brottslingen gripen.

Filmen har en lång speltid och är fotograferad i ett väldigt brett format, som närmast påminner om ett panoramafönster. Som en följd breder den ut sig i tid och rum på ett sätt som inte kan motiveras av en simpel kriminalhistoria. Kurosawa skildrar inte handlingen genom ögonen på en enda protagonist. Han låter stafettpinnen vandra på ett högst naturligt sätt från offer, via detektivarbete, till gärningsman. På så vis skapar han händelsekedjan som blir berättelsen om människorna som drabbas, snarare än enbart brottet och dess lösning. Han spinner snyggt in en social kommentar i denna redan så intrikata väv.



"Varför måste vi hata varandra?"

I en rafflande scen närmar vi oss ett tillfredsställande svar. Men då åker ridån bokstavligen ned, bryskt, i form av en metalljalusi, och i det tillståndet lämnar Kurosawa oss - frustrerade, blåsta på ett svar vi känner oss berättigade till. Vi kan välja att själva formulera det, sammanfatta det i ett ord som är lika lätt att yppa som att komma på, och sedan nöja oss med det. Och varför inte - har vi inte fått inpräntat i oss att ett brott inleds med gärning och avslutas med straff? Det är en enkel utväg. Men efter en sådan komplex historia vore det ovärdigt.

Istället finns här anledning att dröja kvar. Medan eftertexterna rullar får vi en känsla av att stoff värdigt en hel långfilm finns inbakad mellan raderna i manuskriptet - en film som skulle låta oss ta del av den andra sidan av myntet. Vi har delgivits en oerhört stark drivkraft bakom brottet, vars motiv grundläggs i en hel livshistoria som inte borde få förbli outsagd. En tragisk berättelse, vars olycksaliga innehåll delas av flera andra människor. För varje framgångssaga som Gondos liv var fram till kidnappningen, finns åtskilligt fler levnadsöden med värre slut. Vi får se slutstationen för en del av dessa i den scen där kidnapparen besöker en knarkarkvart:



Men är vi intresserade av dessa människor? Eller kan inte film tjäna andra syften än verklighetsflyktens, som sondmatare av fantasier och drömmar? Kurosawas film vägrar i alla fall att simplifiera sina rollfigurer genom att avskriva dem som stereotyper. Istället är de produkter av samhället som omger dem, och formade av ett helt liv under dessa omständigheter. Omständigheter som så småningom för dem på kollisionskurs med varandra, såväl som med den härskande klassen. Men på en punkt kan till och med Gondo och kidnapparen känna sig eniga - de anser sig orättvist behandlade. Så var inte fallet i inledningen, inte för Gondo.

'Himmel och helvete' är i USA känd under titeln 'High and low', men dess japanska originaltitel lyder 'Tengoku to jigoku'. Du kan se den här, men The Criterion Collection har en alldeles utmärkt utgåva till buds i sitt sortiment, fylld med högintressant extramaterial såsom intervjuer, en essä och en dokumentär. Köp den om du har råd och intresse.

Och kolla in denna ovanligt bra trailer:

Den tiden på månaden

Det är inget nytt - jag kan inte sova efter nattskiftet. Jag kommer hem, käkar, borstar tänderna, går och lägger mig runt halv sju, slocknar omedelbart och försjunker i djup, drömlös sömn och vaknar tio, utmattad men klarvaken. Det är vedervärdigt. Nattarbete är en styggelse enligt min livsåskådning. Det brukade inte vara så. Arbetet ser inte längre ut som det brukade. Själv jobbar jag, gudskelov, endast tre nätter per månad. De övriga, som jobbar fler nätter, får således bestämma ordningen, och så får man sälla sig till den lägre rangens medarbetare och lyda blint. Man får se till att sköta sitt jobb helt enkelt, snabbt och snyggt. För invektiven bubblar under varje medarbetares stressade yta.

Och så kommer man hem, sover för lite och inför ens inre tar ett skådespel vid:

"Du sover till tio, som vore det vilken dag som helst."
"Varför?"
"Därför!"
"Men jag är trött!"
"Varför?"
"Därför!"
"Stig opp, så du hinner fånga dagen."
"Jag orkar inte fånga dagen."
"Slipp då."
"Det har gått tre timmar. Jag ligger bara här, låt mig somna om."
"Du kan inte somna om, ligg inte bara här."
"Det finns inget som lockar."
"Du kan stiga opp och brygga en kanna kaffe"
"Då finns ingen chans att jag somnar igen."
"Kaffe smakar gott. Kaffe gör dig gott."
"Och det hjälper kroppen återhämta tankens försprång."
"Det var du som sa det."

Han stiger opp. Klär sig huttrande. Brygger kaffe. Morgonjympar mentalt. Vrider upp persiennerna. Dunig snö singlar ned mot marken. Tio minuter senare sitter han vid datorn, med bordet dukat bredvid. Fil med müsli, smörgåsar och hett, nattsvart kaffe. Webben vecklar ut sig. Det rapporteras om fängslade visselblåsare och isande snålblåst. Han blåser försiktigt över det ångande kaffet. Glasögonen immar igen.

"Tvi vale. Vilket äckligt kaffe."
"Gå och lägg dig nu om du kan. Hehehe."

På andra sidan gården uppför byggentreprenören miljövänligt, hållbart, långsiktigt boende. Själv vrider han igen persiennerna, och lyssnar på någonting lugnande i drömmande förhoppning om ett framtida hållbart, långsiktigt leverne.

Låt oss alla hysa ett vredgat lugn

Fruktansvärt. Ena helgen skriver jag ett långt textstycke om en ung herre som beslutar sig för att göra upp med sin omgivning. Nästa helg händer just detta i verkliga livet, på ett sätt som vi aldrig riktigt har skådat i Sverige förr. Eftersom jag misstänker att felet var mitt ska jag inte skriva nåt inlägg på fyra dagar.

Skämt åsido så är hela ärendet obehagligt att kommentera. Det man kan konstatera är att pressen nu, föga överraskande, formligen tävlar om vem som kan skrämma befolkningen mest.

Statsministern manar till lugn. Svenska Dagbladets politiska chefsredaktör manar till vrede. På aftonbladets hemsida kunde man igår besvara en imbecill fråga i stil med "Kommer du att förändra ditt beteende?" med ett jakande eller ett nekande.

Beteende? I denna situation är väl befolkningens tankebanor det enda intressanta. Själv vill jag inget veta om dem. Kommentarsfälten är gudskelov avstängda på de flesta av de relevanta artiklarna. På en artikel råkade det slinka igenom med 155 tillhörande kommentarer. Jag vände blicken långt bort från dessa, bara för att jag misstänker att det enda som är skrämmande finns att läsa där. Ingen vänder sig någonsin till såna forum för att upplysa sig själva. De tjänar endast syftet att upplysa andra om hur landet egentligen ligger. Det är en kanal för att ge utlopp för mörka livsåskådningar och djuriska drifter. Ungefär som väggen på en skoltoalett. Fast en skoltoalett är inte skrämmande.

Eller har jag fel?

Förresten - nästa helg skriver jag om 'Armageddon'. Helgen därpå riktar jag blicken mot skyarna.

~ Taxi driver ~

"Loneliness has followed me my whole life, everywhere, in bars, in cars, sidewalks, stores, everywhere... There's no escape. I'm God's lonely man."
- Travis Bickle, taxichaufför.

Mitt i New York-natten banar sig taxin en väg genom röken som pumpas upp ur underjorden i en strid ström. Föraren sonderar terrängen. Han söker efter kunder som ser hans fordon värdigt att föra dem från en samvaro till nästa. Under resan ägnar passagerarna honom liten eller ingen uppmärksamhet. De slänger åt honom några sedlar och går utan ett ord. Alltför medveten om sin situation letar sig föraren vidare efter någon att anförtro sig åt. Ensamheten är en alltför tung börda att bära på egen hand. Ett redan dignande psyke hotar att rämna under tyngden.

Färden genom natten tonsätts med hjälp av en skiftande, ambivalent dikotomi i form av ledmotivet - en harmonisk storstadsjazz som bryskt övergår i en olycksbådande ödessymfoni och sedan tillbaka igen. Det är en kollision mellan två stämningslägen; New York-nattens och taxichaufförens. Hans utanförskap är grogrunden för ett brinnande hat mot omvärlden. Varenda natt är en resa genom samma ångande, moraliskt förfallna storstadsdjungel.



I den efterföljande scenen, som skildrar anställningsintervjun, får taxichauffören en identitet: Travis Bickle, 26 år och Vietnamveteran. Han söker jobb som nattaxichaufför eftersom han inte kan sova på nätterna. Istället driver han omkring på gatorna, och tycker att han lika väl kan tjäna pengar på det. Robert De Niro använde metoden, ledsagad av Paul Schraders manus och Martin Scorseses regi, för att skapa en av filmhistoriens ikoniska misantroper i form av Travis. De Niro förser sin antihjälte med ett hålögt och utmärglat yttre, ett obehagligt beteendemönster och en själslig tomhet, som alla samverkar för att göra varje social situation till ett fiasko.

Konflikten följer med premisserna. Hur länge dröjer uppgörelsen? I vilken form kommer den - som ett uppbrott, resignation eller konfrontation? Taxi driver börjar som en klagosång. I slutet har den intensifierats till ett ramaskri. Det enda vi kan vara säkra på är orsaken. Mitt i en mångmiljonstad som New York blir ensamheten bara värre, för det enda som fler människor åstadkommer är fler möjligheter att avfärdas.

Paul Schraders manus studerar Travis olika stadier av utanförskap. När filmen börjar är han ännu i en någorlunda konstruktiv fas. Han är medveten om sitt tillstånd, och försöker avhjälpa det. Han har siktet inställt på en vacker blond kvinna, Betsy (spelad av Cybill Shepherd), som är kampanjarbetare för en presidentkandidat. Innan han ens har pratat med henne har han i sitt inre försett henne med vissa karaktärsdrag, sådana som väl överensstämmer med hans egna. Travis svidar upp sig, tar mod till sig och går fram och pratar. Han framställer sig som intresserad och intressant och lyckas få till stånd en träff. Men väl där förstör han allt, när... nej, ni som inte vet måste få skåda det med egna ögon.



Filmkritikern Roger Ebert gjorde en mycket intressant iakttagelse i sin recension av filmen när den släpptes. Under dagarna som följer träffen blir Travis avvisad i slingrande ordalag. Ett påföljande telefonsamtal, där han förgäves försöker reparera skadan, blir till slut för mycket för Scorsese. Han väljer att rikta kameran bort från Travis, som om smärtan av ett avfärdande är för svår att uthärda för åskådaren. Istället får vi se den tomma korridor som leder bort från telefonhytten där han står, som anmodade han Travis att lämna situationen och inte skada sig själv mer. Inte ens det fysiska våldet i filmen behandlar han med sådan känslighet, snarare tvärtom.

Travis söker råd från en kollega, som han i viss mån verkar se upp till. Men att ens formulera sina problem är bortom hans förmåga. Det är många antaganden som cirkulerar i denna konversation:



Varför kan Travis inte uttrycka sig? I den dagbok han skriver filmen igenom beskriver han en klar medvetenhet om roten till sina våndor. Det man kan konstatera är att han lever i en kulturellt korrupt och isolerad sfär. Han läser ingen litteratur, de enda filmer han ser går på porrbiografer, han är ointresserad av musik. Kollegornas samtal involverar enbart världsliga spörsmål, och som vi redan konstaterat finns det inget i världen som längre intresserar Travis. Det finns inga rättesnören i hans liv för lite förtroligt snack män emellan. I de tv-såpor han ser på dagtid är sådana samtal förbehållet parrelationer och väninnor.

Hur som helst får kollegan ytterst lite stoff att gå på och ger i all välmening ett lika vagt och världsligt svar. Travis resignerar och försjunker in i ett slags skal, där han förslösar tiden mellan arbetspassen framför teven. Det är början på ett psykiskt förfall som leder honom in på en rent destruktiv bana. Och vad värre är - han inbillar sig att han är på väg åt rätt håll, när han börjar hysa ett brinnande och blint hat för alla, och anammar den enda fungerande världsordning han känner till som Vietnamveteran - marinkårens.



Den enda livlina som finns kvar är en gryende vänskap till en 12-årig prostituerad, spelad av Jodie Foster, på rymmen hemifrån och inbillat trygg hos sin hallick, gestaltad av Harvey Keitel.

Taxi driver sammanfattas inte sällan som en skildring av en psykopats gradvisa förfall ned i vansinnet. Det är inte en felaktig beskrivning, men otillräcklig och en klyscha. Den ger bara en bild av händelseförloppet, och utelämnar orsakerna. Men jag antar att de som ser Travis som en förebild bara är intresserade av händelseförloppet. Taxi driver är ett exempel på film som konstart. Snarare än att bara slött betrakta den, bör man begrunda dess innebörd en stund. Det är väl spenderad tid, om än inte särskilt angenämt.

Skärmen exploderar vid ett tillfälle i vidriga scener av explicit våld, men när dessa inträffar är de bara fullt logiska, och ska vi kalla dem 'välförtjänta'? Våld är i verkliga livet också en vidrig företeelse. Det väsentliga i Taxi driver är vad som föranleder det. När det är över låter Scorsese sin kamera dröja vid brottsplatsen, han undersöker grundligt resultatet och meningslösheten i den slutgiltigt destruktiva handlingen som precis har ägt rum. Han bromsar upp handlingen till stillastående och tvingar oss att beskåda våldets effekter. Han följer händelsekedjan bakåt och ger dem tid att sjunka in. Han visar närbilder på offren, vapnen och blodet på väggarna. När han slutligen väljer att bryta till nästa scen, har han hjälpt oss att skapa ett samband mellan orsak och verkan.



Det är ett svårt och riskfyllt åtagande att försöka skapa förståelse - och märk väl att jag inte skriver 'ursäktande'! - för några av de unga män som begått vidriga hatbrott genom åren. Schrader och Scorsese ger oss ingen anledning att sympatisera med Travis beteendemönster. Däremot kan vi sympatisera med den bästa person han har möjlighet att bli. Allt vi kan hoppas på är att han finner rätt väg dit. Varför är det nästan alltid män som tar till våldsamma metoder för att få utlopp för sin uppdämda vrede? Svaret är alltid oändligt mer komplicerat än de symptom som kvällspressen och moralpredikanterna inbillar sig är själva problemen.

Som all bra konst serverar oss Taxi driver inga färdigpaketerade lösningar. I fallet Travis Bickle får vi bilden av en f.d. soldat som ihärdigt söker efter olika sätt att kanalisera sin frustration, och som sista utväg återgår till det enda uttryckssätt han behärskar. Utifrån detta kan vi betrakta varje scen och dra våra egna slutsatser, baserade på den världsbild och de kunskaper vi tillskansat oss sedan dag ett.

Taxi driver släpptes 1976 och blev fyrfaldigt Oscarsnominerad. Du ser den här. Men köp den hellre i den finaste dvd-utgåva som står till buds.

När Chris Nolan prövade sina vingar...

...tretton år innan Inception såg dagens ljus.

Pretto

I helgen har jag varit i Stockholm och haft kul. Bland annat tipsade storebror om en pretentiös (eller hur var det nu) låt. Samla familjen i advent och känn er kränkta tillsammans till tonerna av DJ Assault:

Om du väntar på morgondagen

Denna morgon vaknade jag upp med en refräng i huvudet. Dess ursprung är och förblir en gåta. Jag antar att jag helt sonika bara tog den med mig från nattens allra sista dröm, vars rumsliga innehåll helt hade undflytt mig. Kvar fanns bara musiken. En riktig schlagerdänga var det, en sådan som jag inte gärna skulle vilja ertappas med i mitt iTunes-bibliotek. Något som åtminstone kan etiketteras "medryckande", nästan som en "jingel".

Länge låg jag där nedbäddad med den där löjeväckande melodislingan på ständig upprepning, och drev fram och åter mellan vaket och halvslumrande tillstånd. Dessa toner bara uttryckte en längtan att förevigas på nåt sätt. Men jag saknar såväl diktafon som musikinstrument, och har ändå aldrig ansett mig själv ämnad att tolka mitt inre, oförställda jag i form av musik.

Men detta var inte första gången som mystiska toner oprovocerat har tagit mig i besittning. Jag tror att den allsmäktiga musikguden har utsett min fantasi till avskrädesplats för sina mest monstruösa skapelser. Där kan de ligga och förtvina bäst de vill, utan att komma någon till skada utöver just mig själv. Därför är det tur att människan är utrustad med förmågan att glömma. Finns ni fler därute som känner detsamma? Jag tror att vi tillhör ett utvalt släkte. Synd att Will.I.Am inte insett att han också tillhör oss.

Men denna variant var så dålig att den skulle kunna ha blivit en kassako, eller åtminstone ett partytrick. I ett desperat försök att inte återigen glömma så utsmyckade jag melodin med ett par textrader:

"If you're waiting for tomorrow,
let it be your final wait."

Ordet "tomorrow" tillkom liksom på köpet. Det passade så väl in i de tre mittonerna, att man kunde cementera det omedelbart och med det som utgångspunkt sedan utmejsla resten hur enkelt som helst. Gärna som något så allmängiltigt att vem som helst kan missta det för en aforism, fylla det mening och applicera det på sitt eget liv. Ju fler desto större inkomst.

Och sen försökte jag ge melodin ett spatiellt utrymme. Jag föreställde mig Charlotte Perrelli framförande den på en scen som ett efterspel till en show med Wallmans salonger, någonstans i djupaste norrland, i en rökig lokal upplyst av spotlights, med rimfrost på rutorna och stjärnklar midvinternatt utanför. Ljudvolymen gjorde det omöjligt att föra samtal. Ingen var under fyrti, och alla trånade efter uppmärksamhet som om de just hade upptäckt att de hade egna begär, efter att under lång tid ha försökt vara alla andra till lags. Och där satt jag i ett dunkelt hörn och såg alla dansa till min melodi och sjunga min lyrik. Eftersom jag inte hade hunnit längre hade livet blivit en evig refräng. Men de såg att trivas med det.

Till slut började jag skratta i slumrandet.

Det var väckarklockan till den nya dagens kall. Jag steg upp, kokade kaffe, duschade, bredde mig ett par mackor, borstade tänderna, mötte morgonen medan jag försökte att inte glömma melodin. För varje aktivitet jag tog mig för var jag tvungen att sätta musiken inombords på paus, och för varje inaktivitet däremellan försökte jag återkalla den, men den förvrängdes en aning för varje försök.

När jag borstade tänderna upptäckte jag att den inte fanns kvar. Den var för evigt bortglömd. Det var mitt vakna, nyktra jag som hade sållat bort allt överflödigt och smaklöst genom sitt rationella filter. Då slutade jag att le. Kvar fanns bara de där idiotiska textraderna. Jag vill hemskt gärna glömma dem också. Jag försöker, men det går inte! Ibland hatar jag ord. Melodier kommer och går, men somliga ord får du leva med för evigt, vare sig du vill eller inte.

~ Så går det till i krig ~

Det finns två stora kärlekar i hans liv: flickvännen Annabelle och ånglokomotivet Generalen. Emellanåt kärvar den ena. Det går grus i det komplexa maskineriet fastän han tycker att han har skött allt enligt instruktionsboken. Då kan han söka tröst hos den andra - Generalen, alltså - som lyder varje kommando. Men bara under förutsättning att han tillgodoser dess två elementära behov - ved att förbränna och vatten att förånga. Buster Keaton är medförfattare, medregissör och spelar själv huvudrollen som den anspråkslöse sydstataren Johnny Gray, i klassikern "Så går det till i krig" från 1926.

Året är 1861, vilket väl ringer en klocka hos den historiskt bevandrade. Inbördeskriget bryter ut i Amerika, och alla män måste pliktskyldigt ta värvning. Så även Johnny Gray. Men det ärofyllda åtagandet förnekas honom - han är klen och kortväxt och anses göra större nytta som tågförare åt konfederationen. Med sårad manlighet måste han lämna beskedet åt sin Annabelle, som kommer med nästa dråpslag - hon tror att han ljuger för att slippa undan, och vill inte se honom igen förrän han är iklädd uniform.



Men när sluga, förklädda nordstatare på uppdrag djupt i fiendeland lyckas stjäla Generalen, och Annabelle råkar befinna sig på en av vagnarna, ser han en chans att återställa sin förlorade ära. Han är inte sen att skynda till undsättning - hans älskade lokomotiv ska befrias. På egen hand, om så krävs.

Större delen av filmen skildrar jakten på Generalen och flykten tillbaka till konfederationens territorier. There and back again. Det riskerar att bli statiskt, men i Keatons regi vet uppfinningsrikedomen inga gränser. Keaton - som uppfann "det mekaniska skämtet" - utnyttjar och låter sig utnyttjas av mekaniken för att sätta Johnny Gray i farans väg. Två lokomotiv och en järnväg - med dessa ramar etablerade kunde han enkelt avgränsa vilka verktyg som var lämpliga vapen, och låta fantasin skena iväg med dem, till Johnnys stora förtret och publikens enorma glädje.



"Så går det till i krig", eller "The General" som den heter på dess amerikanska originalspråk, är ett av filmhistoriens oantastliga mästerverk. Javisst, den släpptes 1926, och jodå, det är en stumfilmskomedi. Våra fördomar dikterar hur en sådan film ska beskrivas - med överspel, förlegad slapstick, och alla de värderingar vi belägger uråldriga filmupplevelser med. Men kanske kommer våra förväntningar på skam när vi upptäcker att ingen av aktörerna verkar vara medvetna om att de spelar med i en sån film. Var är det hysteriska minspelet? Var är pajkastningen och de flaxande kroppsdelarna?

Buster Keaton växte upp i en riktig artistfamilj. Som barn uppträdde han i sina föräldrars lustspel. När han slungades runt på scenen som en trasdocka (vilket var hans bidrag till uppträdandet) så upptäckte han att publikens gensvar ökade när han anlade ett minspel som var befriat från alla former av känsloyttringar. "Stenansiktet" blev hans kännetecken och sedermera även hans smeknamn. När man ser hans filmer idag förstår man att det är just den kombinationen som har gjort dem tidlösa - dödsföraktande stunts och stenansikte. Keaton förstod att i en bra film är dess publik deltagare, snarare än åskådare. Och när situationen är så häpnadsväckande eller dråplig att den kräver en reaktion, så behöver inte skådespelaren förta något av nöjet. Låt istället den deltagande publikens förväntningar projiceras på offret på scenen. Vi fyller själva i det nollställda ansiktet med vår egen palett av känslor.



I "The General" är det första slående exemplet på detta den scen där han är på väg att uppvakta Annabelle. Johnny Gray ställer sig utanför hennes dörr, putsar sina skor, rättar till kavajslaget, tar av sig hatten, rättar till håret och knackar slutligen på dörren - helt omedveten om att hon hela tiden stått bakom honom. När Keaton slutligen upptäcker henne ska han enligt stumfilmskonventionen visa sin häpnad, till exempel genom att trilla baklänges, men se bara vad som händer. Eller kanske snarare, vad som inte händer...

Betrakta även denna scen, där Johnny Gray mer eller mindre lämnas av sin flickvän på grund av en sak han inte ens rår för. Vi vet väl alla ungefär hur det känns att dumpas. När ältandet tar vid så trängs den yttre världen in i ett bortglömt hörn av medvetandet:



"The General" har gått till historien som den komedi den är. Men jämför man den med dagens filmutbud står den snarare närmast actionkomedin - och då kanske främst Jackie Chans välkoreograferade kampsportsbaletter. I likhet med Chan så utförde Keaton sina egna stunts. Begreppet "stuntman" var på 20-talet ännu inte uppfunnet. Att låta någon annan ta de tunga smällarna och största riskerna ingick inte i beskrivningen för skådespelaryrket. Men även om vi får se Keaton balansera ovanpå förarhytten på ett lokomotiv i full hastighet så innehöll "The General" inte hans allra farligaste stunts. I detta klipp från "Hans son på galejan" får vi se ett icke-repeterat, direkt livsfarligt stunt gå... som planerat - gudskelov:



I dagens råa filmklimat osar den här gamla filmen av en befriande oskuldsfullhet, trots att den utspelas mot en fond av verklighetsbaserat, brinnande krig. Jag antar att beror det på den lekfullhet med vilken Keaton närmar sig sitt tema - samt hans ovilja att skildra människors explicita våld mot varandra. I huvudsak består "The General" av flykt - en flykt undan repressalier för ett lömskt sabotage, först från ena sidan, sedan från den andra. När man skådar detta enkla upplägg, helt avskalat från dagens tekniska finesser inser man vari spänningen med genren ligger. Den frodas i akterna som involverar jakt och flykt, och stagnerar så fort den går över i konfrontation, vilket inte heller "The General" är befriad från.

Finalen av "The General" består nämligen av en stor batalj - unionens soldater mot konfederationens diton vid en bro över en flodfåra. Men Keaton distanserar sig från situationen. Han låter sin Johnny Gray agera främling i ett främmande land - en karikatyr i ett realistiskt scenario, vars insats närmast är av Deus Ex Machina-karaktär. Gud i maskinen. Keaton skapar stor parodi av en allvarlig situation. Se själva.

Jag har tidigare på den här bloggen begråtit samtida actionfilmers uppenbara olust att ens försöka underhålla med finess. Istället låter de kameran förmedla dynamiken - bara för att de kan - och låter klipparen rädda flytet och trovärdigheten. Buster Keaton hade inte denna "ynnest", och skapade mycket bättre filmer. Kaoset har eskalerat under en lång tid nu, och har passerat den gräns att jag inte längre är i stånd att följa alla "High concept"-actionfilmer som släpps - i synnerhet de med sommarpremiär. Dessa slutar alltid med sammandrabbningen, som är så kaotisk, så arbiträr att jag inte skulle märka någon skillnad om någon oannonserat bytte kanal till MTV.

Men jag skulle högakta den som istället kunde byta till en kanal som visar "The General" - en actionhistoria i dess grundutförande, med alla beståndselar intakta - som motverkar den tilltagande avtrubbning som tagit den spänninssuktande publiken i besittning. "The General" vässar sinnet igen, ger oss åter det humör som gör oss redo att möta varandra på de bästa villkor vi kan.

Filmen har inget original-soundtrack. Olika versioner ackompanjeras av olika ljudspår. Här har någon fått för sig att lägga upp hela filmen på YouTube, med musik av... Stravinskij, tror jag. Inte helt lyckat, men ändå det bästa exemplar jag har hittat på hela webben:

~ Vad är nu detta för någonting? ~

Ja, vad är det jag sysslar med egentligen? Idéerna för den här bloggen tryter, och det hänger väl samman med att idéerna för mitt eget liv också tryter. Så jag tjyvstartade något jag har haft i tankarna länge nu: att presentera/analysera de filmer som har förärats med en plats i min personliga Hall Of Fame. Alltså - mina favoritfilmer. Ingen speciell rangordning. Bara töntar rangordnar. Alla är lika viktiga och bra.

Utflykt i det okända, som jag tittade på och skrev om igår, var alltså en av dem. Jag återkommer med fler när andan faller på, och när jag inte är upptagen med att skriva annat. Igår var till exempel ett ypperligt tillfälle eftersom jag måste ställa om till att jobba nattskiftet, och att sitta och fingra på ett tangentbord är ett ypperligt sätt att inte falla i ofrivillig sömn framför nåt idiotiskt lekprogram på teve. Så jag satt uppe till två-tre-tiden och jobbade med det här.

Så jag tjyvstartade mitt bautaprojekt helt enkelt. Det kommer inte att bli några regelbundna uppdateringar, för jag vet att det inte går att upprätthålla ett sånt system i längden. Ni kan identifiera nya bidrag till det genom de tilde-markeringar som föregår och följer på själva inläggstiteln. Så om ni är helt ointresserade av ämnet vet ni att ni kan undvika tildemarkerade inlägg. Och förresten - jag slutar inte att skriva om annat. Det här är bara en metod att hålla bloggen vid liv när jag inte vet vad fan jag kan skriva annars.

Förresten, så här ser symbolen tilde ut: ~

Ni kan även se två exempel i titeln på detta inlägg.

Här kommer en till tilde: ~

Det här är en annan Tilde:

~ Utflykt i det okända ~

Utflykt i det okända är en enigmatisk och smått obehaglig film om ett slags uppvaknande ur den världsordning som kan kallas kvinnoförtryck. Den tar sin början i den lockande urkraft som representeras av en plats i det vilda. Någonstans i den Australiensiska obygden är den belägen, accentuerad av tystnaden, hörbart ekande och allestädes närvarande under det inledande natursceneriet i gryningen.

"Vad vi ser, och synes vara, är blott en dröm - en dröm inuti en dröm."

Platsen är en klippformation, omgiven av vildväxande träddungar och buskage. Klippan kallas Hanging Rock och är ett populärt utflyktsmål, trots dess ogästvänliga läge och terräng. Urgröpningar längs bergväggarna orsakar skuggor som förser dem med vad som närmast kan beskrivas som grovt tillyxade, förvridna ansiktsuttryck. Formationerna skjuter ut ur marken likt stenstoder rakt upp mot himmelriket, med tillräckliga avstånd sinsemellan för att tillåta stigar att trampas upp mot dess innanmäte. Stigarna är svårframkomliga och stundtals igenvuxna av snår, och förgrenar sig oupphörligen på vägen mot toppen. Vägen flankeras av mörka hålrum som tycks leda in under klippan, vars innehåll vi låter vara osagt. Hanging Rock är en såväl olycksbådande som förförisk, såväl fascinerande som motbjudande plats. För varje besökare har den en helt egen betydelse, som härstammar från den personen själv.



På en internatskola för flickor av den finare sorten, kallad Appleyard College, vaknar eleverna upp till en helt ny dag. Det råkar vara S:t Valentines Day, 14 februari 1900, den allra första alla-hjärtans-dagen i det nya århundradet. En högtid som, om någon, är en dag värdig en utflykt till nämnda Hanging Rock. Självklart är det spännande när årets amorösa högtid ska spenderas på en plats i orörd terräng där naturen har fritt spelrum att utöva sitt inflytande på flickorna.

Men utflykten blir till en katastrof när tre av eleverna försvinner spårlöst medan de utforskar klipporna på egen hand. En av lärarinnorna som börjar att leta efter dem försvinner också. Resten återvänder till skolan med det fruktansvärda beskedet. Polis tillkallas och påbörjar resultatlösa undersökningar på plats, och skallgångskedjor organiseras till intet gagn. En fjärde flicka som följde med de tre en bit på vägen är det bästa vittnet, men hon vågade inte följa dem den sista biten in i berget och är inte till mycket hjälp. Flickorna förblir försvunna, liksom uppslukade av berget. Det är inte förrän ett par unga män, som var de sista som såg flickorna, påbörjar egna efterspaningar som vissa, små framsteg sker.

Men ordningen återställs inte, och den tryckta stämningen genomsyrar hela skolbyggnaden med omnejd. Skolans rykte naggas i kanten och föräldrarna till de internerade börjar agera för att ta sina flickor därifrån. De som är kvar måste leva med tomrummet, nästan påtagligt, i skolbänkarna där de saknade satt och i sängarna där de låg. Allteftersom tiden går skiftar filmen fokus från själva försvinnandet till konsekvenserna av det. Och i takt med att detta sker, börjar vi ana att filmen handlar om något annat än bara en deckargåta, och att här finns någon undermening bakom allt.



Utflykt i det okända är en sällsynt film i det avseendet att den vägrar att servera oss ett uttalat budskap. Ändå finns det där, någonstans i filmens subtext. Vi kan, om inte annat, förnimma det i sättet som filmen så obönhörligen dröjer sig kvar i minnet efter att den är över. Men vad är det egentligen den vill ha sagt?

Ett antal förklaringar står att finna på Internet, den ena mer långsökt än den andra. Vilken man vill sälla sig till står var och en fritt. Detta mysterium är som filmvärldens motsvarighet till Palmemordet. Den som vill bilda sig en egen uppfattning bör sluta att läsa här, även om jag inte avslöjar några större hemligheter, för det som följer är mina tankar rörande den variant jag själv tycker håller bäst.

En vanlig teori, och den som jag själv skriver under på, är att Hanging Rock - platsen för försvinnandet - är en metafor för kvinnlig sexualitet (enligt somliga representerar den i synnerhet homosexualitet, vilket jag inte heller helt och hållet bestrider, men varför ska vi begränsa oss så?) och att hela filmen således är en allegori för sexuellt uppvaknande. Som belägg för detta förekommer mer än bara sporadiska antydningar.

Det börjar med uppvaknandet redan i den första scenen. Att filmen inleds med Alla hjärtans dag talar sitt tydliga språk, och det udda valet av årtal - 1900 - måste betyda någonting, inledningen på någonting nytt. Föreståndarinnan förmanar sina flickor att uttryckligen se upp för ormar - en av de mest omstridda metaforerna från Bibelns skapelseberättelse - och när sällskapet anländer till Hanging Rock orsakar den magnetiska dragningskraften från berget ett simultanstopp i alla deras fickur - och väcker begäret hos några av flickorna att utforska...

Och på den vägen fortsätter det. Vad som tar vid är en dragkamp mellan natur och civilisation, mellan inre drifter och logiskt resonemang - en kamp som är förstås redan är avgjord.



Skolan Appleyards sterila miljöer kontrasterar skarpt mot de rikliga naturscener som vi får ta del av. Själva skolbyggnaden är, liksom Hanging Rock, en stenformation, men arrangerad efter - eller ska vi säga kuvad under - människans formbehov. Slipad till små block av räta vinklar ger den mänskosamfunden de byggklossar som kan konstruera den känsla av ordning och struktur som vi kallar 'civilisation'. Sten som byggmaterial kan vi relatera till. Sten som oländig bergterräng betraktas däremot helst på distans, där topparna ser mindre ut och endast bryter en aning mot den raka horisontlinjen.

Men än mer frapperande är flickskolans beteendekod, och hur den skär sig mot allt som ter sig naturligt. Detta yttrar sig i hur flickorna förväntas uppföra sig; tala, gå, sitta, tänka, klä sig och det får en stark symbol i de förbannade korsetter som de i ett par scener måste hårdknyta åt varandra - en symbol för återhållsamhet. Även skolans föreståndare och lärarstab efterlever dessa konventioner. Begrepp som "kärlek" och "sex" tycks ligga under deras värdighet att benämna som annat än metaforer, än mindre att efterleva. Allt detta är ett uttryck för en kultur som har rest för långt i sin strävan att kuva människans förvildade ursprung och i processen har tappat kontakten med vad som gör oss mänskliga. Ett uppbrott mot allt detta är oundvikligt. På ett sätt eller annat.



Filmen är till brädden fylld med den typ av symbolik som jag beskriver ovan. Varje scen är som ett spel för galleriet, medan vad som egentligen pågår är för skamligt för att uttryckas med ord för dessa människor. Det ligger liksom bortom deras begreppsvärld. Men det är där, i det okända, som vi kan finna svaren som ger oss ro. Medan somliga söker på fel platser i sin lilla drömvärld - den som synes så klar och naturlig mitt för våra ögon - så vaknar andra upp och ser sanningen bakom eufemismen.

Och fundera lite själv. Att säga att någon har "försvunnit", låter inte det som ett mildrande uttryck för någonting farligare - något mer oanständigt? Som att förklara för ett barn att någon har "åkt till himlen", istället för... det onämnbara alternativet. Utflykt i det okända är i sig själv en förskönande skildring av något som visserligen inte är tabu numera, men som definitivt var det under den epok och samhällsklass där den utspelas. De borttappade flickorna kanske lever och frodas i sina egna, sexuellt frigjorda liv. Men när filmens övriga rollfigurer måste leta där ute i exakt samma, outforskade natur, är de så förlorade i sina metaforer att de inte hittar någonting alls.

Utflykt i det okända, med originaltiteln Picnic at Hanging Rock, regisserades 1975 av Peter Weir, och är baserad på romanen av Joan Lindsay. Ni ser den här, dock utan textning. (DivX-plugin krävs)

Trailer:

Självmål

Har ni sett Aftonbladets hemsida idag?

På vilket sätt gynnas deras "Vi gillar olika"-kampanj mot främlingsfientlighet av en romersk salut, sedermera mer känd som Hitlerhälsning, tillsammans med en applåderande publikskara?

Se bara på den där öppna handflatan till vänster:



Det är förstås handleden som gör hela skillnaden. Bort med den. Eller vinkla den i riktning mot bildens djup så att den ser ut att tillhöra en trafikpolis. Som det ser ut nu fungerar handflatan bäst som illustration för det sista ni ser innan ni slår er för pannan. För det här går ju bara inte.

Nåja, kampen mot intoleransen går vidare och vi är väl alla tillräckligt förnuftiga för att inte falla till föga för uråldrigt symbolspråk.

DJ Hångel ollar TV4:s mikrofon

Expressen rapporterar om SVT:s bristande respekt vid valvakan när de lät Kristian Luuk intervjua förlorarsidan med sin sedvanligt skojfriska och lättsamma ton. Vidare redogör de för de kraftiga motreaktioner detta har åstadkommit från åskådarhåll.

Slutligen föregår de själva med gott exempel och visar till höger om artikeln hur man bedriver seriös television (klicka på bilden för att se i större format):

Hej, Sverigedemokraterna!

Det har sagts mig att ni i Sverigedemokraterna är väldigt duktiga på att avläsa och tolka statistiskt material.

Min storebror påpekade för ett tag sedan att ni kanske skulle komma till hemska insikter om ni granskade statistiken rörande andel män, oavsett etniskt ursprung, som är förövare vid våldsbrott? Jag tycker det är hemska siffror, och än hemskare blir det när det så sakteliga klarnar för mig att jag själv är man!

Ska vi deportera män? Jag vill då rent ut sagt inte bli deporterad. Hjälp mig istället att integreras i det fredliga, svenska samhället, även fast jag aldrig blivit dömd för något våldsbrott och inte medvetet planerar att utföra något, men vad tusan, hjälp mig att bli mindre våldsam. Finns något i er integrationspolitik som hjälper mig, SD? Nej just ja, ni för ju ingen integrationspolitik överhuvudtaget. Jag antar att jag får bita i det sura äpplet och bli våldsam, när det trots allt ligger i min natur, även om det bär mig emot. För jag måste även erkänna att jag känner och ibland språkar med andra av samma kön, ingen av dem heller dömda, men man kan bara konstatera -
vi är alla män och vi är våldsamma.

Att integrera oss kostar skattebetalarna för mycket pengar. Deportera oss istället. Och gör det innan det är för sent - jag ser nämligen redan tecken på att männen börjar erövra de viktiga positionerna i samhället.

Vänligen,
Henrik Sjöstedt.

The Proclaimers - inte så tajta som jag minns...

...eller vad säger ni? :D

Paradiset skärskådat

Låt oss öppna en ask Paradis från Marabou och belysa en förborgad fläck på det svenska samvetet:



Moralpanik! I Marabous gulblå vision för paradiset befinner sig alltid den vita i centrum, omgärdad med en stab av svarta slavar. Förtäckta rasistiska budskap sprids som en farsot vid sammankomster präglade av välvilja, givmildhet och mottaglighet. Födelsedagar, julaftnar, bröllop, midsommaraftnar, säg mig, när satte du senast ned foten och tackade nej till en pralin från paradiset?

Jag beklagar att behöva vara den som förstör alla era fina gamla minnen på det här viset. Men det måste göras!

Spiralerna

Något märkligt hände en natt på jobbet i veckan - under ett samtal med en kollega försökte jag ivra för seriealbumet Uzumaki - spiralerna som jag läste för några år sedan. Tyvärr är vi alltid fångna i vår språkliga oförmåga, inte minst i såna lägen. När underverket i fråga kom på tal vällde all dess sublimitet över mig, och hur förmedlar man den med hjälp av alla världens meningslösa klyschor man anammat och idisslat vardagar igenom?

Att bara bedyra att något är sublimt är ju helt lönlöst så jag försökte inte ens. Istället höll jag fram högerarmen som hade knottrat sig. Sedan beskrev jag handlingen, tyvärr mer kortfattat än så här:

Invånarna i en liten japansk kuststad drabbas av en kuslig mani för spiraler. Det är formen i sig som först fascinerar några individer. De börjar forma några vaga idéer kring dess överlägsenhet visavi alla övriga upptänkliga former. Idéerna frodas och växer samman till någon slags ideologi, och en man börjar experimentera med att forma några av sina kroppsdelar till spiraler. När han slutligen formar hela kroppen till en spiral avlider han i processen (bilden när hans anhöriga upptäcker kroppen fick mig att ramla ur stolen). Vid kremeringen bildar askan efter hans kropp ett mäktigt spiralmönster i himlen och det blir startskottet för förbannelsen som tar staden i besittning.

Alla samhällsinstanser drabbas av besattheten - privatliv, skola, sjukvård - allt i en egen, allt sjukare, tolkning. Mitt i detta inferno får vi följa två älskvärda skolungdomar, som även är ett kärlekspar, som försöker stå stadigt i infernot. Men till deras förfasan börjar familjemedlemmar och skolkamrater falla offer för idén, och förvandlas inför deras ögon till groteska realiseringar av spiralförbannelsen.


En man stirrar på en snigels skal. Det är så det börjar.

Uzumaki - spiralerna är uppdelad på tre böcker, innehållande sex kapitel vardera, där varje kapitel är en liten skräckhistoria i sig. Det är magstarka berättelser vi får ta del av, men effekten går djupare än bara själva chocken av att beskåda de hemskt förvridna kropparna. De båda ungdomarnas kamp för att rädda först sina närmaste, och sedan sig själva undan förbannelsen blir läsarens känslomässiga länk till detta vansinne. De kan se tendenserna - deras hemstad är på väg att (bokstavligen!) gå under. Men för spiralens anhängare och offer är den en ny livsstil, ett nytt sätt att leva och att tänka, som de är för involverade i för att kunna konstatera faktum: Det är en nedåtgående spiral, en kortsiktig glädjerush, som i slutändan kommer att leda till deras undergång.

Det är de klarsyntas hjälplöshet som är så omskakande. Ni hade bara behövt byta ut spiralformen mot en swastika och förlägga handlingen till mellankrigsårens Tyskland så hade ni enkelt kunnat skapa en liknande historia med samma effekt. Spiralen är som en symbol för alla dåliga idéer som tagit olika människosamhällen i besittning genom tiderna - samt som ännu inte har formats, och de som finns idag:



Tillsammans bildar de arton kapitlen en helhet som alltså än idag kan få huden att knottras bara jag tänker på den. Om ni gör en bildsökning på "Uzumaki" så kommer ni att vilseledas av de mest förvridna serieteckningar ni sett (samt en massa helt irrelevanta Naruto-teckningar). Antingen blir ni fascinerade på fel grunder, eller så blir ni avskräckta. Snälla, låt bli. Eller ha detta i åtanke åtminstone: Uzumaki förtjänar verkligen sin rätt att vara så... otäck.

Seriernas domäner behärskas egentligen bäst av båda mina bröder, men jag vet att potentialen att slukas upp av till exempel en perfekt skräckmanga finns inom mig i lika hög grad. Detta efter att jag läste Uzumaki för de där antal åren sedan. Att det är belagt med töntstämpel att läsa serier beror bara på urgamla konventioner, snarare än serierna i sig. Det finns en outforskad potential i mediet för svenska artister och författare som inte har hittat sitt sätt att uttrycka sig. När språket inte räcker till, så kommer även vårt inre öga till korta. En skicklig tecknare kan då hjälpa till att skapa de idéer som vi annars hade gått miste om.

Åtminstone volym 1 och 2 av Uzumaki finns utgiven på svenska i skrivande stund. Köp dem på bokus eller adlibris.

För länge i det här tillståndet

Hjälp mig, semestern har dumpat mig, och så snart som möjligt vill jag börja skriva här igen. Exakt vad det ska handla om vet jag inte. Men om jag bara börjar lite trevande, med några såna här korthuggna och lite ogenomtänkta inlägg som inte handlar om någonting och därmed blir lättare att läsa, så kanske jag kan hitta tillbaka till mig själv. Ser fram emot återseendet, för jag lämnade mig vind för våg med en massa... uppslag. Avsikten var aldrig att slå dank. Om semester är ett tillstånd så har jag befunnit mig för länge i det tillståndet.

---



Förresten - helt ur det blå släppte för en vecka sedan allas vår älsklings-folk-rockare Alasdair Roberts en fullängdare. Jag upptäckte detta idag via iTunes och köpte den helt spontant. Om jag ska lita på första intrycket så är det hans starkaste och mest lättillgängliga skiva, och hjälp, den heter Too long in this condition.

Alasdair Roberts är inte särskilt välkänd, vilket arenan för detta uppträdande kanske skvallrar om. Men är det inte bedårande så säg:



Om folksångare var standard som inredning i alla cykelskjul så skulle fler lämna bilen hemma och cykla till jobbet istället. Long Lankin är en av låtarna på nya skivan.

Ska vi skylla på tv-spelen?

I en film som enträget försöker fylla alla unga tonårspojkar i publiken till brädden med testosteron, så att de snart ska vara redo att gå ut och härska över världen eller i alla fall en kärnfamilj, är klippet ur Clash of the titans som kommer längre ner i inlägget det mest enfaldiga. Förutsättningen är som följer:



Hjälten Perseus har just vandrat livs levande ut ur Medusas grottor, med förrättat ärende dessutom, för i en säck i sin hand håller han ju Medusas avhuggna huvud. Ni vet, Medusa, den mytologiska kvinnobesten med ormar växandes ut ur skalpen där håret borde vara fästat. Hennes plyte är så fruktansvärt att hennes blick förvandlar vem som än möter den till sten.

Nästan alla Perseus följeslagare har gått förlorade i denna kamp, men nu besitter han i alla fall ett medel att omintetgöra ett annat vidunder - havsdemonen Kraken - som hotar att dra med sig hela hamnstaden Argos i havet. Inte ens Kraken är immun mot Medusas blick.

När Perseus nu i följande klipp möter dagsljuset efter sin hårda strid blir han omedelbart angripen igen. Denna gång av någon dunkelt motiverad kämpe vid namn Calibos. Men förfogar man över Medusas förstenande blick borde ju ett frontalangrepp från en sargad underhuggare till fienden vara rätt snabbt avklarad, inte sant?

Döm om min förvåning när Perseus slänger säcken med Medusahuvudet åt sidan, plockar fram sitt svärd, vrålar och springer för att jämföra längden på klingan med sin nya bekantskaps dito.

Huvudlöst var ordet.



-

I scen efter scen har han försökt lära känna nya människor på samma sätt, och varje gång har det slutat på samma sätt.

Att han aldrig lär sig. Han är en idiot som ledsagar oss igenom sitt levnadsöde på det enda idiotiska sätt han kan. I den idiotiska filmen Clash of the titans, som är den sämsta jag har sett i år, slutar hart när varenda scen i dylika uppgörelser, helt utan finess, där det enda som skiljer den ena från den andra är miljön och motpartens attribut.

Det här spektaklet lånar friskt från tv-spelens digitala, enfaldiga konflikthantering. Att döda eller dödas. Allt annat är död speltid som bara tillåts att presentera arenan för och deltagarna i nästa slakt. Men det kan inte översättas till bioduken på det här sättet! Det talar inte samma språk. Ett tv-spel presenterar en utmaning för användarens reflexer och öga-hand-koordination. Utmaningen blir till en variation i sig - men bara för utövaren. Det är därför det är så bedövande tråkigt att se på när andra spelar spel. Det är därför det är så bedövande tråkigt att se på när andra skildrar sådant på film.

Jag blir så beklämd när de publikfriande storfilmerna allt mer börjar slopa finessen, lättsamheten och självironin till förmån för gravallvarlig snoppmätning, som inte ens har en löjligt underhållande handling kvar, bara en vägbeskrivning till nästa skådeplats för blodbad.

Backa några decennier istället. Indiana Jones lärde mig för jättelänge sedan att man inte ska överarbeta machisimosituationer. Ta ett par djupa andetag och tänk efter. Effekten blir så mycket bättre när utmaningen snoppas av. Så här till exempel:

Till den som det anbelangar

Jag vill bara meddela den som det anbelangar att en resa härmed är bokad. Jag anländer i Helsingfors på det datum vi diskuterade, på den tid vi diskuterade. Jag behöver inte utfordras och kan sova stående lutad mot en vägg. Upp-och-nedvänd om det underlättar. Att bara komma iväg till nåt nytt ställe duger gott för mig.

Nån hemresa är faktiskt inte bokad ännu och det beror på att jag inte vet om jag ska stanna till några dagar extra i Stockholm på returresan. Det vore inte helt uppåt väggarna.

Nu väntar jag bara på att bokningsbekräftelsen ska anlända i mailen och via sms. Om inte, så bör jag väl ringa för att kolla att allt gick som det skulle.

---

Det blåser så friskt, så nu ska jag ut och springa igen. Allt för att slippa läsa den där satans boken som jag ångrar att jag gav mig i kast med.

"Vill du ha kaffe?"
Annika nickade.

---

Özils bild fanns redan i videoarkiven

Ett intryck från det nyligen avslutade fotbolls-VM står stadigare än alla andra.

Buster Keatons doppelgänger sprang fullt synlig omkring på Tysklands mittfält hela mästerskapet och utförde sina konster. I första matchen, mot Australien, blev han till och med ytterst lämpligt varnad för filmning. Väl uppfattat av domare Rodriguez.

På tröjan stod "Ozil", men jag vet minsann vad han egentligen hette. Han hette Özil.



---

Om vuvuzelan

Fotbolls-VM är i full rullning och ett gammalt intresse får en renässans. Som en hyllning till ett land med så många fantastiska regissörer, filmhistoriskt sett, så håller jag denna gång på Japan - Ore kawaii wakarimasen! Och det gick ju bra, de vann mycket överraskande första matchen mot Kamerun med 1-0. Men jösses, vilken skitmatch det var, till en inramning den inte på långa vägar förtjänade.

Det är en inramning som match efter match erhålls av publikens neutralt skanderande vuvuzelor, de där omdebatterade sydafrikanska trumpeterna som ljuder konstant hela matcherna igenom. Många stingsliga tv-tittare världen över har önskat att de skulle förbjudas. Ryktet uppstod att mycket riktigt var ett förbud att vänta. Men gudskelov blev det aldrig mer än ett rykte.

Är ljudet ett problem för dig? Handskas med det. Lär dig att anpassa dig. Sänk volymen. Har du sett publiken på plats? De verkar faktiskt trivas. Kanske har de hörselskydd.

Var istället glad - du har ju lärt dig ett nytt ord. Vuvuzela.

Jag tycker att det är höjden av arrogans - här erbjuder den sydafrikanska befolkningen sitt eftertryckliga stöd till en så stundtals medioker underhållning som en riktigt tråkig fotbollsmatch kan innebära, och så ber vi dem att hålla käften så att vi kan njuta på vårt eget vis. De behöver inte stödja något lag, men stödjer båda, de stödjer fotbollen. De bär upp matchen.

Så fort vi någon gång i framtiden plockar fram videorna ur arkiven så kommer vi att känna igen den speciella läktarkultur som rådde, och omedelbart kommer vi att kunna härleda den till Sydafrika. Jag hoppas att vi kommer att skämmas när vi insåg hur vi gnällde, bad om ett förbud, och försökte inympa vår egen, stolta läktarkultur på evenemanget. Men det är väl helt i enlighet med hur vi alltid har behandlat den där kontinenten. Det är bara i efterhand man kan ångra sig.

Förresten - så här går vi tillväga i Europa, när vi vill erbjuda fotbollen vår support:



Nu blev det ju inget förbud, efter ett av få vettiga yttranden som Sepp Blatter åstadkommit. "Varför skulle man förbjuda ett musikinstrument?"

Nu glömmer vi det här, och fokuserar på idrotten istället. För varje match som går förstärks känslan av att det här blir en av de mest minnesvärda VM-turneringarna. Det är första gången den äger rum på den afrikanska kontinenten, och arrangemanget får verkligen sin särprägel. TV-bilderna ackompanjeras av en massiv ljudvägg som liksom bär varje tillställning till de höjder vi kommer att inbilla oss att varje match innebar i spänning och kvalitet. In your dreams, pal... Matchen var säkert skit. Det var blott och enbart vuvuzelan.

Ungdomar har så naken hud

Inträffade nyss på väg hem efter en motionsrunda i skogen, att jag gick ifatt två frusna tanter iklädda röda sommarjackor och grå/blå jeans. När jag närmade mig dem såg vi alla en barfotatjej i blått linne och svarta shorts snedda över en gräsmatta på Flintvägen.

"Dagens ungdomar är så lättklädda!" hörde jag ena tanten konstatera genom väggen av musik i hörlurarna.

"Ja..." svarade den andre och i samma stund gick jag upp jämsides. I ögonvrån såg jag dem snegla i min riktning, på vilket hon i samma andetag skarvade sin egen replik: "...särskilt pojkarna."

På vilket jag återupptog löpningen mot min vilja.

---

Veckans låt är på temat sport. Förutom av uppenbara orsaker, så även för att jag för närvarande skriver en liten novell som till vissa delar tangerar ämnet. Man kan väl säga att varje löprunda kryptiskt nog också är efterforskning.

Veckans låt

Veckans rättelse: Det var alltså inte själva duschen jag stegade ut ur iförd underkläder under gårdagen, utan det var rummet som rymmer denna facilitet, dvs toaletten. Oj, vad du måste ha funderat...

Något är i görningen

Ja - något är sannerligen i görningen. När jag stegade ut ur duschen i blotta underkläderna möttes jag av en mänskoskara rakt utanför fönstret på väg mot vår gemensamma gräsyta alldeles utanför mitt köksfönster. Det är en del av "Hållbara Ålidhem", SVT är här och filmar, och man kan vinna en cykel. Mer än så vet jag inte.

Frågan slår klorna i mig - ska jag gå till jobbet nu eller satsa allt på ett kort och hoppas att jag vinner den där cykeln, så att jag kan cykla till jobbet därefter?

Alliansen: Ingen ska ha jobb

Härs & tvärs över fjärden

Denna helg var jag i Brattås, där pappa berättade en härlig anekdot för mig, om en herre från någon av de omgärdande byarna - förslagsvis Bjuröklubb - som led av narkolepsi. Han rodde mot vindriktningen tvärs över fjärden och när han närmade sig sitt mål så somnade han givetvis, och började driva med vinden. Han vaknade av att båten började skrapa mot botten och fann sig själv åter på stranden han startade rodden ifrån.

Han försökte igen, med samma resultat. Efter ytterligare tre-fyra försök nådde han slutligen den andra sidan. I en sämre värld hade han rott där än idag.

Vaknade nästan med ett leende på läpparna och sitter nu och smuttar på morgonkaffet med den eufori man bara kan uppbåda när man sovit klanderfritt i en veckas tid. Utvilad, för bövelen! Världen förefaller så oförtäckt och klar men det är ju bara en hägring. Snart kommer jag att vakna upp på samma strand som jag startade på och återuppta min envetna rodd tvärs över fjärden.

Jag har ju inte narkolepsi, men det förhindrar inte att jag somnar på jobbet ibland. Det värsta är när jag somnar på vår ökända videokodning. Man sitter och fingrar på ett tangentbord, när hjärnan gradvis börjar domna, ögonlocken börjar förslutas, och så, som en nödförsändelse till en utarmad motståndskraft, mobiliserar man all kraft till att höja ögonbrynen som en motåtgärd. Men samtidigt vet man att det är då man är förlorad.

Det varar inte längre än några sekunder, men ändå hinner man börja drömma. En gång drömde jag att jag strövade omkring lyckligt på Ålidhem, och kanske var jag på väg hemåt, antagligen var jag nästan hemma, där var ju ingången till trapphuset, det var bara att sträcka sig efter dörrhandtaget, då man vaknade man ett ryck av att hakan föll mot bröstkorgen. Nackmuskulaturen hade började slappna av. En blixt går genom skallen, som försöker hitta tillbaka till utgångsvinkeln. Men ännu är man desorienterad. Var i hela friden befinner man sig?

Man är åter på jobbet, och det är fem timmar kvar av arbetspasset. Man tittar på skärmen och ser att man lyckats somna mitt i ett ofullbordat postnummer, mitt emellan siffra tre och fyra i ett oförtrutet flöde av femsiffriga nummer. Det är en holmgång av olika intryck på alla plan av det mänskliga medvetandet. Sakta kommer man till sans, och till slut återfinner man sin plats i den där bekväma stolen, och återupptar knappandet. Blicken är dimmig. Det är då man har svårt att urskilja stranden på andra sidan fjärden. Det är då man är tröstlös.

---

Nu ska jag gå och träffa kamrat Oskar som är på blixtvisit ända från Finland. Det är sannerligen en fin dag det här ändå.

Vi som aldrig sa något

Han fyllde 51 i lördags och borde ha förärats veckans låt men det glömde jag så jag tar det nu istället. Morrisseys födelsedagsfirande har blivit en tradition i Umeå, i år var det på den där båten i älven som flyter förbi centrum, och evenemanget smälte lämpligt nog in i självaste Kulturnatta.

Självklart var jag inte där för jag känner inget annat fan än mig själv. Eller jo - en - men hon var upptagen. Ja, jag är medveten om att jag är snubblande nära lösningen på problemet om jag bara resonerar lite till, men samtidigt är jag för blyg för att gå dit ensam.

Men jag är inte alltid blyg - bara bland andra mänskor. Nån gång ska jag berätta om hur det känns. Titeln på det här inlägget åberopar något någonstans som inte får förbli obehandlat. Jag är bara inte riktigt där än.

Allvarligt talat...

När utbildningsminister Jan Björklund inför det kommande valet återigen utlovar betyg från årskurs 6 gör han det med motivationen att skolan ska bli "lite mer på allvar för eleverna."

Lite mer på allvar? Var det allt? Var det någon av oss som inte begrep att skolan var "på allvar"?

Lite valfläsk sådär, sånt som flirtar lite med de som anser att ungdomen slösas bort på den unga. De som vill utrota deras utforskande sida och göra dem till unga på vuxnas villkor. Ungjävlarna ser ju så oregerliga ut i skolkatalogen!

Åh jag vet inte, men... jag är ganska säker på att vi i skolåldern är alltför snuttifierade för att hantera sakernas förhållande "lite mer på allvar" när vuxna ska definiera allvar. När det begav sig vågade jag inte, eller kanske snarare förmådde inte, tänka på saker i ett helhetsperspektiv. Man kände sig så öppen för kritik från såväl lärare som klasskamrater. Man ville väl värna om det betyg man arbetat sig till helt enkelt.

Men sen fanns ju de som hade betydligt bättre läshuvud än jag. De hade klurat ut systemet. Han och hon som hade MVG i samtliga kurser verkade ta skolgången med en klackspark. Hur bar de sig åt? Tyckte de kanske att det var kul? Hade de månne skaffat sig ett intellektuellt självförtroende?

Tidigare betyg kommer inte att förbättra ett piss. I bästa fall förändras inget alls, för vår skolgång har alltid utvärderats från årskurs ett, från första början. Anses man otillräcklig får man göra om en årskurs. Man kanske behöver specialundervisning i något enskilt ämne. Jag minns alla de otaliga utvecklingssamtal där mamma och pappa fick utförliga redogörelser för mitt ogillande för badlektionerna. Det där höll i sig hela skolgången. Men se - jag lärde mig simma på egen hand i Brattåsfjärden ändå. Där var det svinkallt, långgrunt och dyigt, men där kunde man utforska möjligheterna på sina egna villkor.

Men om skolan hade blivit "mer på allvar" för mig personligen hade jag nog - åh jag vet inte, men - resignerat, blivit oregerlig och suttit kvar där på bassängkanten under simlektionerna, med armarna i kors och trutat vidare.

Att åsikter som Björklunds kommer fram är bra. Då kan man rösta bort dem. Om inte så slösas demokrati bort på väljarna.

En liten rapport

Frågeställning: Hur har försökspersonen(fp) sovit sedan i lördags?

Metod: Mäta upplevd sovtid, samt att genom introspektion utvärdera upplevd relaxeringsgrad.

Resultat: Först en oförliknelig åttatimmarsnatt. Natten därpå jobbade fp, kom hem strax efter sex på morgonen och kunde inte sova alls. "Möjligen lite sporadiskt slummer", medger han med stirrande blick, helt tömd på insinuationer.

Orsaker: Brunstiga björkar flankerar vägarna i full blom, och avfyrar salva efter salva av sin pollenarsenal. Fp konstaterar att han glömt att införskaffa medicin. Sovutrymmet är kvavt. Det är fullt dagsljus vid sovtillfället. Plus andra små bryderier alltför privata eller ointressanta för att delge.

Slutsats: "Den första ambientfilmen" som fp såg på lördagen hjälpte. Effekten var dock snabbt övergående. Fp tillstår att han trots det känner sig pigg och fräsch. Han ser fram emot att återuppta undersökningen efter denna vecka med många fruktade nattpass.

Veckans låt

Idag ville jag bara bada. Jag fick nöja mig med genomvåta strumpor när jag sprang genom skogen. Skönt på sitt sätt.