Välkommen till Los Angeles, 2019, där utrotningen av djurarterna har skapat behovet av artificiellt liv, i form av konstgjorda djur som till det yttre är förvillande lika äkta vara. Vidare har möjligheterna med tekniken vidgats till att gälla människor. De konstgjorda individerna kallas replikanter. De utnyttjas som slavar till utforskningen och koloniseringen av främmande planeter, och de är förvillande lika riktigt folk.
Sex sådana replikanter påbörjar en revolution i det lilla. De återvänder till moder Jord för att möta fadern, deras skapare; Tyrell, VD för Tyrell Corporation. De vill ställa honom till svars för en stor brist i deras design; deras blott fyraåriga livslängd.
Deras återinträde i atmosfären går dock inte obemärkt förbi. Där de träder fram lämnar de kvar ett spår av död och förödelse. Poliskåren anlitar en Blade Runner (Harrison Ford), en privatspanare specialiserad på att spåra upp och "avskeda" replikanter. En lömsk omskrivning för att döda, och Deckard är hans namn. Filmen skildrar hans efterspaningar där han, en efter en, ställer sina antagonister till svars.
Ridley Scotts klassiker Blade Runner är baserad på Philip K Dicks historia Do Androids Dream Of Electric Sheep?, och Scott låter förlagans tema vila latent i den visuella stilen. Den ekologiska katastrofen ligger som en våt filt över människornas liv i filmens Los Angeles.
Skådar man miljön från ovan vilar byggnadernas konstgjorda fyrar som en falsk stjärnhimmel längs marken. De riktiga skyarna är svarta med stråk av rostrött. Otalet förbränningsugnar ringlar upp sin sot mot anslutande moln. Natten är evig. Den naturliga rytmen förlorad. Vilken människa skulle vilja leva under sådana förhållanden? Vem skulle ens överleva?
På marknivå badar staden i ett brett spektrum av neonglans. Även om naturen är utrotad så lever någon form av kulturellt sammelsurium vidare. Kommersen frodas. Vi kan skönja en myriad av subkulturer, med egna klädkoder och språk. Människorna strosar omkring som skyltdockor på en catwalk. Som om mänsklighetens arv till en plats den ödelagt är en upprätthållen strävan efter skönhet. En konstruerad, ställföreträdande skönhet där den äkta har gått förlorad, om man så vill.
Man kan fråga sig om invånarna ens längre är människor. Deras yttre talar för det. Omgivningarna de skapat för sig talar emot. Musiken - komponerad av Vangelis - som ackompanjerar bilden är väl vald. Han var själv inte helt nöjd med den, men kunde väl knappast ha föreställt sig något så visuellt överdådigt när han satt instängd i studion och spelade in. Soundtracket skulle kunna vara diegetisk lika väl som icke-diegetisk i den här världen - ett slags potpurri av olika stilar som förenas i det syntetiserade genomförandet. Den läckraste musik som elektroniska kretsar kan uppbåda åt en så gott som mekanisk värld.
Det var en återgivning av Blade Runners framtidsvision. En ekologisk undergång i vardande, så gott som fullbordad, som invånarna tycks lyckligt omedvetna om. Den bildar en fond av håglöshet som ramberättelsen, en regelrätt kriminalare, utspelar sig mot.
För att avgöra vem som är replikant eller människa, använder Deckard en portabel testutrustning, alltså ytterligare en maskin. Han ställer frågor, maskinen läser av kroppsreflexerna, och Deckard fäller domen utifrån resultatet. Men ju djupare han gräver i andras mänsklighet, desto mer börjar han ifrågasätta sin egen, likt en läkare som utvecklar hypokondri i kontakten med alla sjukdomar.
Jämför de upproriska replikanterna, som levt hela sina liv utomjords, med resten av persongalleriet som är jordbor. Vilka upplever du som mest livliga? Vilka förefaller desillusionerade och mekaniserade? Frågan jämkar sig in i ramberättelsen, även om den förblir outtalad filmen igenom, och tar överhanden: Vad gör oss mänskliga? Frågan skuffar undan deckarintrigen, som är det minst intressanta med denna film.
Och svaret tycks till stor del kretsa kring våra minnen. Vad är de, och vilken del spelar de i vår mänsklighet? Hågkomster om lyckligare tider hemsöker rollfigurerna. Lejonparten av alla förtroliga samtal mänskorna emellan hemfaller åt att sentimentalisera kring dem. Och finns ingen att samtala med dagdrömmer de.
Vid ett besök hos Tyrell får Deckard veta att de nya replikanterna har försetts med inplanterade minnen. Tidigare föll de offer för svåra känsloutbrott, som vore de små barn. Alla minnen som ett fullvuxet liv rymmer ger dem en känslomässig buffert. Som en följd vet de inte ens själva om att de är replikanter. De tror att de är mänskliga. Beskedet tycks beröra Deckard djupt. Fundera på varför han försjunker i beskådandet av sina gamla fotografier. Vad tänker han på?
Och kanske ni då börjar ana varför replikanterna tycks så besatta av sina fotografier. Ni kanske även kan förstå deras, inte minst hövdingen Roy Battys (gestaltad av Rutger Hauer), fascination för människans egen kameralins - ögat. Notera deras föredragna metod att bestraffa sina motståndare. De hugger efter ögonen, som om det värsta straffet vore slutet på förmågan att lagra nya visuella minnen till fotoalbumet som är människans liv. Som om det vore som att beröva människan dess mänsklighet. För sägs det inte, att ögat är själens spegel?
Utöver allt det ovanstående intressanta är det en vansinnigt snygg film, bland de visuellt mest hänförande spektakel jag sett. Alla modeller, statister och kulisser utgör ett värld att sjunka ned i. Den är en karaktär i sig själv, minst lika viktig som dess huvudaktörer. Det är därför som Blade Runner alltid har varit en av de filmer där upplevelsen spelar en väsentlig roll, minst lika stor som själva berättelsen, för hur mycket vi uppskattar den.
Blade Runner går lämpligt nog varsamt fram genom intrigen. Ridley Scott sätter stor tillit till sin publiks förmåga att leva sig in i dess filosofi. Många utdragna scener som inte tillför någonting till ramberättelsen kan avleda och tråka ut den som är ointresserad. När den släpptes första gången 1982 var mänskligheten inte redo, trots att flera kompromisser nåddes, exempelvis i form av förändrat slut och en ständigt närvarande berättarröst som förtydligade Deckards tankegångar. Idag framstår dessa hjälpmedel som burdusa och stämningsdödande, i alla fall för mig. Sedan dess har Scott släppt flera modifierade versioner.
Och i dess Final cut blev den äntligen det mästerverk som den, och alla dess fans, en gång bedyrade mig att den var. Om ni inte gillar denna, så kan ni ju återgå till versionen från 1982. Kanske gillar ni den bättre. Men i så fall är ni replikanter.
