Denna morbida fascination för skräck. Att nyttja sin medkänsla för fiktiva figurer på en bildskärm till att plåga sig själv. Varifrån kommer driften att tortera våra sinnen så? Vi har alla våra anledningar, frågan är bara om vi kan formulera dem. Somliga av oss står inte pall för påfrestningarna som skräckfilmer innebär och vänder dem helt sonika ryggen. Andra uppskattar dem för den katarsis de kan åstadkomma, när man inte upplevt en genuin känsla på flera veckor. Det finns andra medel, men min ursäkt är alltså att skrämsel är en underskattad metod att chockstarta livsglädjen.
Dessvärre är genren överhopad med rent skräp.
Problemet ligger i genrens natur i kombination med branschens dito. Genrefilm såsom Suspiria (1977) är fattig på tänkvärt innehåll, men i bästa fall så stilsäkert utformad att effekten ändå uppstår. I denna film är hantverket så rasande skickligt gjort att innehållet tränger igenom alla logiska barriärer och spelar direkt på våra känslosträngar, som vore det musik eller den värsta mardröm. Tyvärr är dessa känslor en färskvara. Redan andra gången vi upplever samma scen blir vi inte lika uppjagade, för vi vet ju redan vad som händer. För varje upprepad visning bleknar upplevelsen.
Men när en väl fungerande skräckfilm slår igenom lockar den oundvikligen en hel del efterapare, som kopierar sina idolers monster, handlingar, rollfigurer och miljöer med devisen att det som funkat en gång, funkar igen - kanske för alltid. Redan när vi ser dessa nya filmer för första gången är de gamla, eftersom filmen i sig är en kopia. Vi hungrar efter nya bilder, men tyvärr verkar kreativitet vara en akut bristvara inom skräckgenren. Medan kopian inspireras av skräckfilm enbart, har originalet eklektiska influenser - musik, teater, litteratur, balett... Skräckfilm ska inte skapas av fans, den ska skapas av konstnärer.
Vi som publik eftersträvar ny skräck framför beprövad, av samma anledning som vi gillar originalitet framför slentrian. Gammal skräck är slitna känslor. Tyvärr verkar filmbolagen föredra beprövad skräck eftersom den är lätt att budgetera, marknadsföra och garanterar viss inkomst.
Men vad är det då som får Suspiria att fungera så väl? Som Martin Scorsese sade: "Film handlar om vad som är i bild och vad som lämnas utanför." Den italienske regissören Dario Argento har finslipat sin förmåga att utnyttja detta utelämnade område i skräckens tjänst. Han låter sina rollfigurer vistas i lokaler där fönster, dörrar, speglar och väggar verkar vara portar till en annan värld - ett ställe av närmast stygiska kvaliteter - platser där dina mardrömmar väntar på att tränga igenom och förgöra dig. Inspirerad av tysk expressionistisk film använder han dekor, ljussättning, musik och kameraarbete för att etablera mystiken som tänder liv i omgivningen. Se bilden ovan som exempel.
Därefter isolerar han ett offer i denna miljö, och låter henne förstå i vilken fara hon befinner sig. Han omvärver henne i nattens djupblå kulörer under flykten bort, bort mot ett nytt rum med nya dörrar och fönster som leder vidare, djupare ned i helvetet. Han nyttjar kameran till att följa denna dödsdans, och mixar musiken i främsta rum, liksom med uppgiften att leda dansen mot dess slut, där offret slutligen är så intrasslad i mardrömmen att kampen de facto är över. Hon är förlorad.
När offret sedermera försvinner ur bild och handling finns bara hotet kvar. Som åskådare vet vi inte vad det är, men varje gång kameran oförklarligt dröjer vid ett till synes tomt, ofarligt rum känner vi till att något lurar bakom väggarna. Vi börjar formge egna demoner i fantasin. Därför är Suspiria en av de mer involverande skräckfilmerna, och en som dröjer sig kvar väldigt länge efteråt.
Flykten från helvetet, som titelöversättningen lyder, är en av Argentos vackrast realiserade filmer, och min personliga favorit av de jag sett. Den utspelar sig i och runt en balettakademi i den tyska staden Freiburg. Suzy Bannion (Jessica Harper) heter den amerikanska protagonisten som anländer för att fördjupa sin baletträning, bara för att upptäcka att skolbyggnaden hyser en sammanslutning av häxor som bestraffar varje oliktänkare på värsta tänkbara sätt.
Någonstans i byggnaden lever Mater Suspiriorum, som översatt från latin betyder ungefär "Suckarnas Moder", den värsta häxan av dem alla. Hennes hemska uppenbarelse syns inte i bild förrän långt in i filmen, men hennes närvaro kan förnimmas mycket tidigare. Det talas mycket om henne under olika namn, och den uppmärksamme lyssnaren kan höra hennes suckar i olika former på ljudspåret. När Suzy och hennes nyfunna vän Sara (Stefania Casini) kommer sanningen på spåret blir de måltavlor för häxornas önskan att fortsätta verka i hemlighet.
Handling har aldrig varit Argentos starka kort, och den är inte så mycket att orda om här heller. Hans konst är skräcken, och handlingen, i form av ett mysterium, är bara en vägkarta genom dess landskap. Inledningsscenen tar oss dit, till flygplatsen i Freiburg. Medan Suzy närmar sig utgången öppnas och stängs den i takt med att andra resenärer lämnar och anländer, och ovädret utifrån för med sig tonerna av undergång.
Hon får tag i en taxi mitt i stormen, och har svårt att göra sig förstådd på det främmande språket. Under taxifärden skådar hon en passerande värld av rött och blått sken, nästan som varningsljus, som belyser gotisk arkitektur först och barrskog sedan. Det är en värld som håller på att dränkas av en syndaflod. När åskan går ser vi i blixtens sken skuggan av någonting oidentifierbart mot en trädstam - ytterligare ett exempel på Argentos förmåga att skapa ett liv bortom det varseblivna.
Suzy anländer till skolan i samma ögonblick som en annan flicka (svenska Eva Axén) lämnar skolan i blind panik, och här skiftar filmen perspektiv och följer denna nya bekantskap under några minuter. Hon stapplar genom skogen, tillbaka till bebyggelsen, där hon söker skydd i en väninnas (Susanna Javicoli) lägenhet. Hon berättar om någonting oförklarligt, absurt och skrämmande som hon upplevt på skolan, innan hon lämnas ifred för kvällen. Hon sansar sig. Betraktar sin omgivning. Utanför fönstret spökar tvätten på sitt klädstreck. Finns där någonting mer? Omöjligt, lägenheten ligger på översta våningen. Ändå, denna krypande känsla att någonting iakttar henne. Hon närmar sig fönstret, och stirrar ut i beckmörkret. Stormen är över, bara dess efterdyningar får tvätten att dansa i natten. Det är nu mörkret plötsligt tar skepnad, och stirrar tillbaka på henne. Detta blir bland det sista hon ser.
Det är lätt att förstå varför han ofta beskyllts för misogyni när man ser hur han behandlar sina kvinnliga rollfigurer. Något han har haft svårt att bortförklara på annat sätt än att blott förneka det. "Jag älskar vackra kvinnor," som hans plumpa citat lyder "och ser hellre dem mördas än fula kvinnor eller män. Jag behöver verkligen inte rättfärdiga mig inför någon rörande detta." Själv tror jag svaret finns i effekten som scenerna har på oss. Ingen som är vid sunda vätskor tycker att Suspirias relevanta mordscener är annat än skrämmande. Argento tycker förmodligen att han ger sina kvinnor den högsta formen av uppskattning genom att porträttera dem i sina konstnärligaste avrättningar.
Skräckfilm har för övrigt älskat att plåga sina kvinnor ända sedan genrens begynnelse.
Musiken i Suspiria är besynnerlig med sitt målmedvetna driv. Argento var själv med och komponerade den tillsammans med sitt husband Goblin. Varje låt har en framträdande roll i scenen den tonsätter. Ibland dränker den till och med dialogen, och kan således sägas terrorisera bilderna vi ser. Och efter en stund av detta är vi mer känsliga för vad vi upplever än vi önskar att vi vore.
Huvudtemat, exempelvis, består av en kort melodislinga som upprepas gång på gång, med små förändringar i utförande eller ackompanjerande bakgrundsljud. Låten inleds så fort någon hamnar i fara, och den repetitiva grundstommen bidar sin tid medan den bryter ned oss bit för bit. Musikens struktur meddelar att melodin teoretiskt sett skulle kunna pågå i en evighet. Offret är chanslöst. Det är bara döden som sätter stopp. Lyssna bara:
Och när du nu lyssnar på detta, är du redo att ta del av resten? Suspiria finns att köpa som import-DVD och Bluray på utmärkta Papercut. Det ökända inledningsmordet, som jag beskrev tidigare i texten, finns på youtube här. Hela filmen med textning på okänt språk ser du här. Om du blir sugen på mer kan du ju leta upp uppföljarna Inferno (1980) och Mother of tears (2007), där häxans båda systrar i tur och ordning orsakar lidande för sin omgivning. Dessa filmer blir tyvärr successivt allt sämre.
---
Den officiella trailern är så häpnadsväckande usel att jag inte tänker länka till den här. Svår film att marknadsföra? Istället hittade jag en fan-trailer som var bättre:
