Krossat glas

När jag i morse skulle plocka upp min pressbryggare som stod balanserad på kanten av diskhon, då var min armrörelse alldeles för yvig och innan jag hann reagera så låg skärvorna där nere på botten, blandat med den gamla kaffesumpen från förra fikat. Krossat glas är alltid en symbol för krossade förväntningar i min värld. Det innebär alltid ändrade planer. Jag fick inget kaffe, som jag så väl behövde just idag. Jag berättade allt det här på jobbet idag och det lät inte klokt, men det är ju sant - för mig är det ett ständigt återkommande fenomen.

En gång när jag nyligen hade flyttat till Umeå och lillbrorsan bodde hemma i Bureå, gick det en lång period utan att jag hälsade på därhemma. En vecka sa jag till honom att "Nä, nu jävlar, i helgen kommer jag hem!", och helgen närmade sig med stormsteg. Men plötsligt blev jag bjuden på fest för första gången på länge, och jag fick ringa hem och säga att "Jag kommer inte i helgen, jag ska på fest..." Inga problem, det gör ingenting, blev jag försäkrad, men sanningen uppenbarades när jag skulle diska strax efter jag lagt på luren, och ett glas föll ned från kanten av diskhon och gick sönder. Den onödiga förstörelsen korrelerade med en del av någon annan persons sinne, och det tog inte lång tid att räkna ut vem.

När jag var yngre och gravt fotbollsintresserad kunde jag stå i timmar dagligen och skjuta mot traktorgaragets dörrar när jag var i stugan. Jag ägde samlingsalbumet med idolbilder från Italien-VM 1990, tio år var jag då, och i min skalle ägde alla möjliga matcher rum. Jag var alltid Italien av någon anledning, och jag hade kontrollen över alla spelare, passade till mig själv men bytte identitet mellan varje passning. Jag fintade bort någon krullhårig österrikare och frispelade en forward och sköt allt vad jag orkade. Hamnade bollen mitt i mål hade Österrikes målvakt räddat och jag fick börja om med nästa anfall. Men om jag prickade nära någon av stolparna räknades det som mål, för dit skulle aldrig målvakten nått, hur krullhårig han än må ha varit. Det var den sorts fotboll man fick nöja sig med som ensam intresserad på orten.

Bredvid traktordörrarna fanns ett fyrdelat fönster. Innan jag började min solokarriär som fotbollsspelare var tre av rutorna i fönstret intakta, och när nu karriären sedan länge är över finns en enda kvar. Jag fick aldrig några bannor för vad jag gjorde mot det fönstret när mina skott osökt sökte sig dit- "Det är ju bara ett gammalt skitfönster utan nytta" - men när olyckan inträffade var jag helt plötsligt tillbaka på vischan igen, för bredvid Österrikes krullhåriga målvakt kunde det rimligtvis inte finnas något fönster.

Det var en illusion som krossades och matchen fick alltid avbrytas utan att någon domare blåste i sin imaginära pipa. Jag var inte längre någon Italienare, jag var bara en klantig liten grabb som just krossat en ruta och landat på jorden igen, och även om jag tyckte att jag var duktig och fick höra det ofta, så krossades en dröm om att bli något stort för varje ruta jag förstörde.

Efteråt fanns bara en lätt skuldkänsla blandat med skam, som kunde ha varit mycket större om inte alla runt omkring varit så förstående. De materiella skadorna var ingenting att bekymra sig om. Därför gick det ganska lätt att förtränga incidenten, och sedan gå in och se det riktiga Fotbolls-VM på SVT, se Sverige förlora med 2-1 oavsett motstånd, och ändå känna någon slags tröst i deras klantighet.

Sommarens största kvartersrackare

I fredags såg jag sommarens största blockbuster, senaste Batman-historien The Dark Knight på Filmstaden i Umeå.



Maffian i Gotham city blir desperata när stadens allmänna åklagare Harvey Dent, med hjälp av polischef James Gordon och Batman, börjar strypa deras tillgångar. I desperation tar de till ässet i rockärmen, Jokern (ha!), som erbjuder dem sina skrupelfria tjänster. För sent inser de att de givit kaoset fria tyglar att rasera Gotham city enligt konstens alla regler.

Snaran dras åt kring Harvey Dents hals när hans allierade börjar avrättas. Påhejad av polischef Gordon och Batman släpper han dock aldrig taget om sina ideal. Han riskerar allt för att få Gotham City på fötter igen. Han är en fantastisk rollfigur, och spelas bra av Aaron Eckhart. Den som kan sitt Gotham City vet redan på förhand vilket öde som väntar Harvey Dent, men inte på vilket lysande sätt det är omskrivet för att passa den här historien, istället för att skapa historien efter figuren. Det går att göra så, och det går att göra bra. Jag får gåshud när jag tänker på det här och nu.

Och ja, även The Joker gav mig rysningar. Inledningsvis blir han presenterad som den filmpsykopat han är och vi förväntar oss att han ska vara. Hans ärrade och ständigt sminkade nuna garanterar och påskyndar den processen. Han får sitt uppdrag, och presenterar det på ett oerhört obehagligt sätt för allmänheten genom en handhållen kamera, och sedan försvinner han, och under resten av första halvan av filmen är det hans ande som gäckar staden. Jakten på honom under tidspress under den första halvan av filmen har en karaktär av deckarthriller och är otroligt spännande.

Det känns oerhört förlösande när han tar del av den direkta handlingen igen under resten av filmen. Det finns några scener där Heath Ledgers fina prestation ackompanjeras av en ambiens som gör händelseförloppet väldigt oförutsägbart, och samtidigt gör mig väldigt nervös. The Joker är bästa ingrediensen i den här filmen, en rollfigur som vi lär känna väldigt väl vare sig vi vill eller inte, men som fortfarande är skyldig oss en hel del förklaringar när filmen är slut. Jag hoppas de kommer i någon kommande film, och jag hoppas för guds skull att de är bra.



Resten av skådespelarensemblen ges inget utrymme att glänsa, knappt ens Christian Bale som Batman, men ändå har filmen lockat några av Hollywoods största filmstjärnor att bidra med sin del av kakan. Alla ville ha The Dark Knight i sin CV, och jag förstår dem.

Jag har några små klagomål, för här finns trots allt några logiska snedkliv. Jokerns plan för att fördärva Gotham City är, när man tänker efter, alldeles för komplex. Han har gått händelsekedjan i förväg på ett sätt som helt enkelt borde vara omöjligt. Tänker man efter börjar de likna de mer sammanfattat komplexa dödsfällorna som Läderlappen hamnade i under slutet av vartannat avsnitt av 60-talsserien med Adam West. Men samtidigt görs det tidigt klart för oss att Jokern är kaos personifierat, vilket skulle kunna förklara hans benägenhet att förstå det hela. Eller också improviserar han längs efter vägen, men det betvivlar jag - den förödelse han orsakar hade krävt åratal av förberedelser.

Actionscenerna är, precis som i föregångaren Batman Begins, otydliga, skakiga och inte särskilt spännande. Jag menar, hur många gånger dör hjälten i en actionfilm plötsligt utan förvarning mitt under en brinnande actionscen? De fåtal gånger det händer brukar vi bli väl förberedda av regissören för att få reagera precis som vi vill. Dessbättre är actionscenerna i The dark knight få och relativt korta. I Gotham City är inte slagsmål det viktiga, det poängteras gång på gång av Harvey Dent och till och med Batman själv. Det tas bara till som nödlösning. Det är i andra slags konfrontationer som filmen glänser:



Det finns säkert flera frågetecken, men The dark knight drar in dig i handlingen, om du så vill, på ett sätt som gör att du saknar perspektiv att kunna överblicka dem. De kan möjligen dyka upp i efterhand, men efter är ofta för sent för att gnällspikar ska känna sig nöjda. Tyvärr skedde den stora slutkonfrontationen mot bakgrund av det enda tillfälle som riktigt bekymrade mig i biosalongen. Utan att avslöja något så skedde saker som borde vara omöjligt inom de tidsramar som de inblandade hade att röra sig i. Jag känner mig petig, men det var så uppenbart att det hände för att ge Batman en tidsfrist som de inblandade inte visste om att de gav.

Men nu har jag tvångsgnällt färdigt, och hoppas att jag inte avskräckt er från att se ett av årets självklara val på bio. Med The Dark Knight befäster Batman sin position som personlig favorit bland superhjältarna. Men precis som vanligt när han är bäst har han hjälp av de udda figurerna i sin omgivning, och framförallt de upphovsmän som såg potentialen i dem och gjorde något eget av dem.

Betyg: 4 av 5

Till en ny liten parvel i Finland

I veckan nåddes jag av det glada beskedet att min kamrat Oskar och hans Bianca äntligen har blivit föräldrar. Grattis till er båda!

Det var inget jag hade planerat, men tidigare i somras gjorde jag en låtlista som heter "Nya vänner" (här rodnar jag), som nästan bara innehåller nya bekantskaper som jag stött på med hjälp av last.fm-programmet.

Den kanske inte bara innehåller vaggvisor, men temat kändes på något sätt lämpligt. Så den här låtlistan dedikerar jag till en ny liten pojke i Finland:

Tog semestern slut innan den började?

Ja, nu är den över i alla fall och ikväll börjar jag arbeta igen. I år lärde jag mig att jag lika gärna kan sätta ribban högt för att åstadkomma något kreativt, för jag når aldrig mina mål ändå. Jag har inte skrivit någonting. Och då kändes det bättre att sikta på fyra och åstadkomma en, än att sikta på en och åstadkomma noll. Minus tre är bättre än minus en i det här fallet.

Men nu har jag givit mig själv en kraftigt förlängd tidsfrist. Sommaren är inte över och vi har många lediga långhelger kvar.

I början av semestern gjorde jag låtlistan "Sommarkvällar under hängmattan" för de ljumma sommarkvällar då man trillar ned från hängmattan och inte orkar ta sig upp. Dessa låtar garanterar att du ligger kvar.

En hög med skit

Johnny English-bataljen blev en barnlek, för det visade sig att alla skämten i hela filmen var uppbyggda på i princip samma sätt - det sätt som jag beskrev i mitt förra inlägg. Johnny English klantar sig eller missuppfattar en situation, varpå han försöker lirka sig ur situationen på något dumt sätt, får skämmas ett tag och slutligen hittar på någon dum bortförklaring.

Man höll sitt intresse vid liv genom att försöka förutse skämten. När Johnny jagar skurkar i en likbil med en kista full av rånbyte, då vet man att han kommer att göra bort sig på en begravning. Klättrar Johnny upp i ett stort rör som vetter ut mot havet vet man att det kommer att rasa ned bajs på honom. Ser Johnny en skurk förklä sig till ärkebiskopen i en ansiktsmask identisk med förlagan, ja då vet man att han kommer att försöka demaskera den riktiga ärkebiskopen.

Och ska Johnny landa med fallskärm på en av två identiska skyskrapor - då vet man att han kommer att landa på fel skyskrapa.

Samtidigt vet man att komedin är illa ute när det är förutsägelser av skämt som är drivkraften för dess publik. Något är fel med den ekvationen. Lösningen leder inte till skratt är jag rädd.

Johnny English angrep mig med samma skämt, samma anfallsmönster, gång på gång. Eftersom jag grundligt hade rekognoserat så kunde jag redan från början avstyra alla anfall. Attackerna upprepades gång på gång, men eftersom de var så långsamma och utdragna så hann han inte med så många. Och vips så var bataljen över på under en och en halv timme. Jag hade segrat - jag skrattade inte en enda gång. En pyrrhusseger, månne?

Den starkaste reaktionen från min sida, "Jag visste det!", kom när Johnny befann sig i det stora röret. Man har hitintills sett en jävla skitfilm - men det är något som saknas för att göra bilden komplett. Man börjar inse att en viss form av humor inte har gjort entré ännu. Och när miljön börjar se olycksbådande ut, det är då den bokstavligen dimper ned - skiten. Den gör situationen lite mer obehaglig för Johnny English, och ungefär här börjar man inse att den här formen av förutsägbar humor faktiskt är medveten. En humor som till och med i teorin är omöjlig.

Låt mig förklara: Humor ska man skratta åt. Men kvickheten och överraskningen är borttagen ur Johnny English. Här finns istället en grov osynkronisering mellan skämtförloppet i publikens tankar och vad som faktiskt händer på tv-rutan eller bioduken. Och det är totalt förvirrande. För när ska man skratta? När man inser vad som kommer hända inom kort? Näe... Eller när det så småningom händer? Näe... för då har man ju redan upplevt det - i tanken... och gamla skämt är ju helt enkelt inte alls lika roliga. Eller hur?

När skiten dimper ned är det alltså andra gången som den dimper ned. Det är därför jag blir extra irriterad, för då är det redan en trött och oinspirerad liten hög med skit som inte berikar min jord. Hela filmen är uppbyggd av såna högar. Men här blir det extra påtagligt av någon anledning.

BETYG: 1 av 5.