Krossat glas

När jag i morse skulle plocka upp min pressbryggare som stod balanserad på kanten av diskhon, då var min armrörelse alldeles för yvig och innan jag hann reagera så låg skärvorna där nere på botten, blandat med den gamla kaffesumpen från förra fikat. Krossat glas är alltid en symbol för krossade förväntningar i min värld. Det innebär alltid ändrade planer. Jag fick inget kaffe, som jag så väl behövde just idag. Jag berättade allt det här på jobbet idag och det lät inte klokt, men det är ju sant - för mig är det ett ständigt återkommande fenomen.

En gång när jag nyligen hade flyttat till Umeå och lillbrorsan bodde hemma i Bureå, gick det en lång period utan att jag hälsade på därhemma. En vecka sa jag till honom att "Nä, nu jävlar, i helgen kommer jag hem!", och helgen närmade sig med stormsteg. Men plötsligt blev jag bjuden på fest för första gången på länge, och jag fick ringa hem och säga att "Jag kommer inte i helgen, jag ska på fest..." Inga problem, det gör ingenting, blev jag försäkrad, men sanningen uppenbarades när jag skulle diska strax efter jag lagt på luren, och ett glas föll ned från kanten av diskhon och gick sönder. Den onödiga förstörelsen korrelerade med en del av någon annan persons sinne, och det tog inte lång tid att räkna ut vem.

När jag var yngre och gravt fotbollsintresserad kunde jag stå i timmar dagligen och skjuta mot traktorgaragets dörrar när jag var i stugan. Jag ägde samlingsalbumet med idolbilder från Italien-VM 1990, tio år var jag då, och i min skalle ägde alla möjliga matcher rum. Jag var alltid Italien av någon anledning, och jag hade kontrollen över alla spelare, passade till mig själv men bytte identitet mellan varje passning. Jag fintade bort någon krullhårig österrikare och frispelade en forward och sköt allt vad jag orkade. Hamnade bollen mitt i mål hade Österrikes målvakt räddat och jag fick börja om med nästa anfall. Men om jag prickade nära någon av stolparna räknades det som mål, för dit skulle aldrig målvakten nått, hur krullhårig han än må ha varit. Det var den sorts fotboll man fick nöja sig med som ensam intresserad på orten.

Bredvid traktordörrarna fanns ett fyrdelat fönster. Innan jag började min solokarriär som fotbollsspelare var tre av rutorna i fönstret intakta, och när nu karriären sedan länge är över finns en enda kvar. Jag fick aldrig några bannor för vad jag gjorde mot det fönstret när mina skott osökt sökte sig dit- "Det är ju bara ett gammalt skitfönster utan nytta" - men när olyckan inträffade var jag helt plötsligt tillbaka på vischan igen, för bredvid Österrikes krullhåriga målvakt kunde det rimligtvis inte finnas något fönster.

Det var en illusion som krossades och matchen fick alltid avbrytas utan att någon domare blåste i sin imaginära pipa. Jag var inte längre någon Italienare, jag var bara en klantig liten grabb som just krossat en ruta och landat på jorden igen, och även om jag tyckte att jag var duktig och fick höra det ofta, så krossades en dröm om att bli något stort för varje ruta jag förstörde.

Efteråt fanns bara en lätt skuldkänsla blandat med skam, som kunde ha varit mycket större om inte alla runt omkring varit så förstående. De materiella skadorna var ingenting att bekymra sig om. Därför gick det ganska lätt att förtränga incidenten, och sedan gå in och se det riktiga Fotbolls-VM på SVT, se Sverige förlora med 2-1 oavsett motstånd, och ändå känna någon slags tröst i deras klantighet.