Johnny English-bataljen blev en barnlek, för det visade sig att alla skämten i hela filmen var uppbyggda på i princip samma sätt - det sätt som jag beskrev i mitt förra inlägg. Johnny English klantar sig eller missuppfattar en situation, varpå han försöker lirka sig ur situationen på något dumt sätt, får skämmas ett tag och slutligen hittar på någon dum bortförklaring.
Man höll sitt intresse vid liv genom att försöka förutse skämten. När Johnny jagar skurkar i en likbil med en kista full av rånbyte, då vet man att han kommer att göra bort sig på en begravning. Klättrar Johnny upp i ett stort rör som vetter ut mot havet vet man att det kommer att rasa ned bajs på honom. Ser Johnny en skurk förklä sig till ärkebiskopen i en ansiktsmask identisk med förlagan, ja då vet man att han kommer att försöka demaskera den riktiga ärkebiskopen.
Och ska Johnny landa med fallskärm på en av två identiska skyskrapor - då vet man att han kommer att landa på fel skyskrapa.
Samtidigt vet man att komedin är illa ute när det är förutsägelser av skämt som är drivkraften för dess publik. Något är fel med den ekvationen. Lösningen leder inte till skratt är jag rädd.
Johnny English angrep mig med samma skämt, samma anfallsmönster, gång på gång. Eftersom jag grundligt hade rekognoserat så kunde jag redan från början avstyra alla anfall. Attackerna upprepades gång på gång, men eftersom de var så långsamma och utdragna så hann han inte med så många. Och vips så var bataljen över på under en och en halv timme. Jag hade segrat - jag skrattade inte en enda gång. En pyrrhusseger, månne?
Den starkaste reaktionen från min sida, "Jag visste det!", kom när Johnny befann sig i det stora röret. Man har hitintills sett en jävla skitfilm - men det är något som saknas för att göra bilden komplett. Man börjar inse att en viss form av humor inte har gjort entré ännu. Och när miljön börjar se olycksbådande ut, det är då den bokstavligen dimper ned - skiten. Den gör situationen lite mer obehaglig för Johnny English, och ungefär här börjar man inse att den här formen av förutsägbar humor faktiskt är medveten. En humor som till och med i teorin är omöjlig.
Låt mig förklara: Humor ska man skratta åt. Men kvickheten och överraskningen är borttagen ur Johnny English. Här finns istället en grov osynkronisering mellan skämtförloppet i publikens tankar och vad som faktiskt händer på tv-rutan eller bioduken. Och det är totalt förvirrande. För när ska man skratta? När man inser vad som kommer hända inom kort? Näe... Eller när det så småningom händer? Näe... för då har man ju redan upplevt det - i tanken... och gamla skämt är ju helt enkelt inte alls lika roliga. Eller hur?
När skiten dimper ned är det alltså andra gången som den dimper ned. Det är därför jag blir extra irriterad, för då är det redan en trött och oinspirerad liten hög med skit som inte berikar min jord. Hela filmen är uppbyggd av såna högar. Men här blir det extra påtagligt av någon anledning.
BETYG: 1 av 5.
2 kommentarer:
Den enda gång man kan vara helt säker på att nåt är roligt är när man är helt själv ch börjar skratta högt och ljudligt utan att det går att stoppa. Fast vad säger egentligen att det inte är roligt när man endast skrattar tyst inombords. Svårt det där. Men man skulle nog kunna konstatera att ofta skrattar man bara artigt för att vara till lags. Så alla dessa år av timmeslånga promenader då vi skrattade tills vi fick andningsproblem var bara en bluff, eller? Neeej. Men erkänn att det ligger nåt i att i många sällskap så skrattar man mest bara för att inte framstå som en jävla betongpelare. Fast så vidare vis framstår man ju inte som om man skrattar åt sånt som inte är roligt. Världen består av så mycket yta.
Ja, det stämmer absolut, men ibland är stämningen så pass hög att man skrattar åt sånt som inte är så roligt egentligen. (Ofta i samband med alkoholintag). Man rycks med i stämningen, och när man nästa dag ska berätta för nån som inte var där, så blir det inte så roligt.
"Oskar var för jävla rolig igår, jag hade glömt knyta skorna å då sa han 'Dumjävel!' till mig, å gud va ja skratta..."
(pinsam tystnad)
Jag antar att man skrattar mer åt spontaniteten och överraskningen i ögonblicket än skämtet som sådant.
(Eller för att vara till lags.)
Skicka en kommentar