Armarna i kors? Låt knuten lösas upp, lyssna på det här, och gör det högt.
torsdag, augusti 27, 2009
onsdag, augusti 26, 2009
En uppsättning flyktiga rävar
På jobbet igår övergav jag den låtlista som tonsatt det sugande oljudet från maskinerna som tonsatt den låtlista som tonsatt det sugande oljudet från...
Jag skapade mig en låtlista av absoluta personliga favoriter för att sparka igång mig själv när arbetet gick tungt. Teenage Fanclub. Stina Nordenstam. Elliott Smith. Och Ministry! När arbetskamraterna öppnade munnen för att säga något filtrerades det alltid genom Al Jurgensens "Connect the goddamn dots!", och jag fick utifrån kroppspråk och läpprörelser själv dra strecken mellan prickarna för att forma bokstäverna som blev orden som blev instruktioner. Föga förstod jag att det så småningom blev en del av problemet. Visdomsord blir till slitna klyschor när de upprepas i oändlighet. Landskapen som formas av ackompanjemanget blir ovårdade hemvistelser man vill komma bort från. Gammal dragningskraft kan lätt avmagnetiseras när man vistas där alltför länge och drar dit hela sin vardag.
Det jag vill komma till är att så fort jag började slumpa hejvilt bland MP3-spelarens hela låtkatalog så dröjde det inte länge förrän denna låt uppenbarade sig:
Var Fleet Foxes kom ifrån har jag ingen aning, men de har funnits där hela tiden och jag har inte brytt mig. Först trodde jag det var en av lillebrors upptäckter, för det låter som nåt som han brukar upptäcka för egen och andras vinning. Men det var faktiskt inte han heller, och så vitt jag minns har han aldrig nämnt Fleet Foxes - ännu. Men snart så...
Nästan som i trance lyssnade jag in mig via youtube, sedan helt och hållet i trance gjorde jag mitt livs första beställning via cdon on demand, laglig nedladdningsbar musik. För begäret blev omedelbart och övermäktigt. Och tanken slog mig: är det inte så här illegal och legal nedladdning ska samverka. Köpte även Bert Janschs remastrade LA Turnaround.
Låt inga spellistor styra era liv. Shuffle & repeat, och innan ni vet ordet av är ni avantgardister själva och ni mår bra och inspirerar till stordåd.
Jag skapade mig en låtlista av absoluta personliga favoriter för att sparka igång mig själv när arbetet gick tungt. Teenage Fanclub. Stina Nordenstam. Elliott Smith. Och Ministry! När arbetskamraterna öppnade munnen för att säga något filtrerades det alltid genom Al Jurgensens "Connect the goddamn dots!", och jag fick utifrån kroppspråk och läpprörelser själv dra strecken mellan prickarna för att forma bokstäverna som blev orden som blev instruktioner. Föga förstod jag att det så småningom blev en del av problemet. Visdomsord blir till slitna klyschor när de upprepas i oändlighet. Landskapen som formas av ackompanjemanget blir ovårdade hemvistelser man vill komma bort från. Gammal dragningskraft kan lätt avmagnetiseras när man vistas där alltför länge och drar dit hela sin vardag.
Det jag vill komma till är att så fort jag började slumpa hejvilt bland MP3-spelarens hela låtkatalog så dröjde det inte länge förrän denna låt uppenbarade sig:
Var Fleet Foxes kom ifrån har jag ingen aning, men de har funnits där hela tiden och jag har inte brytt mig. Först trodde jag det var en av lillebrors upptäckter, för det låter som nåt som han brukar upptäcka för egen och andras vinning. Men det var faktiskt inte han heller, och så vitt jag minns har han aldrig nämnt Fleet Foxes - ännu. Men snart så...
Nästan som i trance lyssnade jag in mig via youtube, sedan helt och hållet i trance gjorde jag mitt livs första beställning via cdon on demand, laglig nedladdningsbar musik. För begäret blev omedelbart och övermäktigt. Och tanken slog mig: är det inte så här illegal och legal nedladdning ska samverka. Köpte även Bert Janschs remastrade LA Turnaround.
Låt inga spellistor styra era liv. Shuffle & repeat, och innan ni vet ordet av är ni avantgardister själva och ni mår bra och inspirerar till stordåd.
lördag, augusti 22, 2009
Sweeney Todd
När jag i slutet av året ska sammanfatta årets bästa nya filmupplevelser kan jag inte inkludera denna pärla, för jag såg den första gången redan 2008. Så jag skriver om den nu istället.
Benjamin Barker har levt i exil den senaste femtonårsperioden och blivit berövad fru och barn. Allt på grund av en bitter gammal domare, Judge Turpin (gestaltad av Alan Rickman, en av mina favoriter), som - när han en gång fått upp ögonen för henne - inte kan få Barkers fru ur tankarna. Judge Turpin använder sitt vapen - lagboken och sitt eget tolkningsföreträde - för att få vad han vill. Benjamin Barker blir historia. När hans sorgliga skepnad återvänder till London efter 15 år är det i form av Sweeney Todd, demonbarberaren som tar sitt gamla hem på Fleet Street som bas för att utkräva en gruvlig hämnd.
Ett inte helt ovanligt fenomen på film är att huvudrollens bakgrundshistoria är hans egen stora antagonist. I Tim Burtons musikal Sweeney Todd - The Demon Barber of Fleet Street återfår huvudrollen (spelad av Johnny Depp, som Oscarsnominerades för sin roll) meningen med sitt liv i detta sångnummer, där han återförenas med sin egen bakgrund och får en chans att ända femton års ältande:
I samma sång presenteras vi på ett försiktigt sätt för en alternativ framtid för Todd i form av bagaren Mrs Lovett (Helena Bonham Carter), som gör "de sämsta pajerna i London". Under hela filmen har han frälsningen inom räckhåll - hon bor på våningen under hans - men han blundar för den. Hon ger inte upp, och går med på en lika makaber som lukrativ affärsidé som jag inte ska avslöja här. Något riktigt ruttet försiggår på Fleet Street.
Men, om han nu lyckas nå sitt mål, vad väntar härnäst för Sweeney Todd?
Filmen är en smått genialisk musikal om ältande och hämnden som drivkraft för att få ett slut på det - och den skada det åsamkar omgivningen under förloppet. I andra musikaler brukar handlingen bromsas upp till förmån för ideliga sångnummer som ska ge uttryck för rollfigurernas känsloliv, och i förlängningen knuffa vårt humör i samma riktning. I Sweeney Todd är ändamålet med musiken inte annorlunda, men medan detta sker drivs handlingen framåt, rollfigurerna fördjupas och vi får se en situation belysas från två eller fler helt skilda perspektiv, inte sällan förhöjda med ordentligt svart humor. Sweeney Todd innehåller inga tomma transportsträckor. Hans historia blir aldrig tråkig att följa.
Filmen manipulerar dig att inledningsvis sympatisera med Sweeney Todd. Men när blodet så småningom formligen börjar spruta, så kanske du misstycker till hur historien har utvecklat sig, du kanske tar avstånd från vad du ser, men i så fall är du inte fel ute. Varje hämndcykel är till för att brytas. Om den här filmen kan få dig att förstå varför, så har den lyckats, oavsett hur det känns i magen. Ser man på film bara för att må bra, missar man ett helt universum av karaktärsdanande upplevelser.
Jag skulle rekommendera den här filmen till var och en som inte skyggar för grafiskt våld. Mår du illa av den varan, så tror jag att poängen med filmen på nåt sätt redan nått fram till dig. Låna den på Umeås stadsbibliotek gratis. Men inte nu, idag, för ännu har jag fem dagar kvar innan jag måste återlämna den.
lördag, augusti 15, 2009
Topp tre - TV-serier vars existens jag börjat betvivla
Har man inget vettigt att säga, säg det då med en lista.
TV-serier så obskyra att jag trodde jag fantiserat fram dem själv i min barndom och sedermera gjort till verklighet - vilket de visat sig vara trots allt, fastän ingen hört talas om dem, trots att de bevisligen existerar eller åtminstone har existerat, men inget upphör ju att existera så länge vi minns dem, så länge vi inte börjar inbilla oss att det är inbillning:
---
3: Goda grannar
2: Automan
1: Titta, han flyger
---
TV-serier så obskyra att jag trodde jag fantiserat fram dem själv i min barndom och sedermera gjort till verklighet - vilket de visat sig vara trots allt, fastän ingen hört talas om dem, trots att de bevisligen existerar eller åtminstone har existerat, men inget upphör ju att existera så länge vi minns dem, så länge vi inte börjar inbilla oss att det är inbillning:
---
3: Goda grannar
2: Automan
1: Titta, han flyger
---
torsdag, augusti 13, 2009
Det postala ökenlandskapet
Jag antar att världen brinner av längtan efter en statusuppdatering från kärnan av den sydligast belägna avkroken av Ålidhem. Vad gör du, Henrik, nuförtiden, och varför skriver du inte i din blogg?
Inget. Jag vet inte. Jobbar i motgång, mot medgång. Är så bedrövligt less på det postala, men vad har jag för alternativ? Eh? På väg hem från arbetet sa en kollega, som såg fram emot helgen, såhär: "Det var -en- dag avklarad..." Jag frågade om han skulle hem och rita ytterligare ett kritstreck på tapeten.
Första dagen efter semestern anlände jag på brevterminalen fullmatad med energi, vägde mig på golvvågen för tidningsbuntar, två kilo över normalvikt och stark som en oxe. Beordrades att köra en maskin, dansade min väg till nämnda maskin, lekte mig igenom program efter program, ort för ort finställde jag brevbärarnas post. Vid just den här övningen springer man fram och åter i en tvådimensionell verklighet, längs en imaginär rak linje som löper parallellt med maskinens längd. Det påminner mig om en övning som i fotbollssammanhang kallas för "Idioten". Den enda skillnaden är att den som fotbollsövning sker i ett intensivare tempo, och under en mycket kortare tidsrymd, fram och åter och fram igen och åter igen som en Idiot.
I postala sammanhang brukar Idioten, under normala omständigheter, innebära att man får avlösning efter ett par timmar om man så vill. Men semesterplanerarna hade serverat oss frivilliga förstaperiodssemestrare en brist på maskinkunnig personal, så inga avbytare fanns tillgängliga. (Ett tips till de ansvariga för detta är att nästa år utbilda några frivilliga semestervikarier i den ädla maskinkörningskonsten. Det är inte så svårt som de vill få det till, och vikarierna är begåvade, mer begåvade än oss luttrade ordinarie. De lär sig givetvis en övning som man lika gärna kan kalla Idioten på nolltid.)
Arbetspasset var tolv timmar långt, med en timmes rast i mitten, plus ett par kortare avbrott. Efter den långa promenaden hem var jag så trött att jag somnade på sängens överkast, fortfarande iförd full arbetsmundering, med undantag för skyddsskor. Vaknade efter ett par timmars sömn och försökte ställa mig upp för att gå och lägga mig på ett korrekt sätt. Men benen lydde inte mina order så armar och händer fick slita av mig utstyrseln så jag kunde rulla runt, och på något sätt ålade jag mig dit inunder täcket som utlovade en förlängd tidsfrist, en total bortdomning av kropp och hjärna på det bästa sätt som finns. När jag anlände på arbetet följande kväll hade jag fortfarande ont i hela kroppen, men bristen på maskinkunnig personal var minst lika ihärdig.
Det finns en traumatiserande sanning i varje återkomst från varje semester, när man återkommer till ett understimulerande slit, från en ledighet fylld av så många löften och erbjudanden att man bara hinner ta del av bråkdelen av dem. Det här arbetet är en stor del av ditt liv, är du nöjd?
Och innan man har hunnit indoktrineras i den här vardagliga lunken har man en eller ett par veckor av bearbetande framför sig, efter den inledande och totalt paralyserande chocken. Men det dröjer ytterligare en tid av mental öken innan man kan glömma bilderna som sommarvärmen förde med sig. Här är jag nu. Till slut är det inte svårare än att borsta bort eller duscha av sig brevdammet som klibbat fast i plytet. Ditåt strävar jag.
Men fram till dess är det tungt. Jag minns när jag hade ett gott självförtroende. Och jag tror jag minns varför jag upprätthåller den här bloggen, även när det känns som ingen läser. När hela terminalen var i Piteå tidigare i år(?) hamnade jag återigen i en diskussion med en äldre kollega som försökte övertala mig att bli gruppchef. Han tyckte att det var farligt att sluta utvecklas inom sitt arbete, och "bara" nöja sig med det man har. Då kontrade jag med att det faktiskt finns en fritid att utvecklas på också. Har man ett understimulerande arbete kan man utforska möjligheterna i det man helst ägnar sig åt på sin egentid, när alla möjligheter ligger framför en. Den andra halvan i det som är personen som är jag och du. Han hade inga invändningar mot det. Jag skriver här och annorstädes för att det är kul.
Några påstår att vi gifter oss för att vi behöver ett vittne till våra liv. Nå, tills jag hittar min fru och mina två och ett halvt barn, så får jag nöja mig med det näst bästa. Mina närmaste flyr staden en efter en, och jag längtar efter att se dem igen, men fram till dess har jag bloggen, min blogg som är mitt närmaste vittne.
Inget. Jag vet inte. Jobbar i motgång, mot medgång. Är så bedrövligt less på det postala, men vad har jag för alternativ? Eh? På väg hem från arbetet sa en kollega, som såg fram emot helgen, såhär: "Det var -en- dag avklarad..." Jag frågade om han skulle hem och rita ytterligare ett kritstreck på tapeten.
Första dagen efter semestern anlände jag på brevterminalen fullmatad med energi, vägde mig på golvvågen för tidningsbuntar, två kilo över normalvikt och stark som en oxe. Beordrades att köra en maskin, dansade min väg till nämnda maskin, lekte mig igenom program efter program, ort för ort finställde jag brevbärarnas post. Vid just den här övningen springer man fram och åter i en tvådimensionell verklighet, längs en imaginär rak linje som löper parallellt med maskinens längd. Det påminner mig om en övning som i fotbollssammanhang kallas för "Idioten". Den enda skillnaden är att den som fotbollsövning sker i ett intensivare tempo, och under en mycket kortare tidsrymd, fram och åter och fram igen och åter igen som en Idiot.
I postala sammanhang brukar Idioten, under normala omständigheter, innebära att man får avlösning efter ett par timmar om man så vill. Men semesterplanerarna hade serverat oss frivilliga förstaperiodssemestrare en brist på maskinkunnig personal, så inga avbytare fanns tillgängliga. (Ett tips till de ansvariga för detta är att nästa år utbilda några frivilliga semestervikarier i den ädla maskinkörningskonsten. Det är inte så svårt som de vill få det till, och vikarierna är begåvade, mer begåvade än oss luttrade ordinarie. De lär sig givetvis en övning som man lika gärna kan kalla Idioten på nolltid.)
Arbetspasset var tolv timmar långt, med en timmes rast i mitten, plus ett par kortare avbrott. Efter den långa promenaden hem var jag så trött att jag somnade på sängens överkast, fortfarande iförd full arbetsmundering, med undantag för skyddsskor. Vaknade efter ett par timmars sömn och försökte ställa mig upp för att gå och lägga mig på ett korrekt sätt. Men benen lydde inte mina order så armar och händer fick slita av mig utstyrseln så jag kunde rulla runt, och på något sätt ålade jag mig dit inunder täcket som utlovade en förlängd tidsfrist, en total bortdomning av kropp och hjärna på det bästa sätt som finns. När jag anlände på arbetet följande kväll hade jag fortfarande ont i hela kroppen, men bristen på maskinkunnig personal var minst lika ihärdig.
Det finns en traumatiserande sanning i varje återkomst från varje semester, när man återkommer till ett understimulerande slit, från en ledighet fylld av så många löften och erbjudanden att man bara hinner ta del av bråkdelen av dem. Det här arbetet är en stor del av ditt liv, är du nöjd?
Och innan man har hunnit indoktrineras i den här vardagliga lunken har man en eller ett par veckor av bearbetande framför sig, efter den inledande och totalt paralyserande chocken. Men det dröjer ytterligare en tid av mental öken innan man kan glömma bilderna som sommarvärmen förde med sig. Här är jag nu. Till slut är det inte svårare än att borsta bort eller duscha av sig brevdammet som klibbat fast i plytet. Ditåt strävar jag.
Men fram till dess är det tungt. Jag minns när jag hade ett gott självförtroende. Och jag tror jag minns varför jag upprätthåller den här bloggen, även när det känns som ingen läser. När hela terminalen var i Piteå tidigare i år(?) hamnade jag återigen i en diskussion med en äldre kollega som försökte övertala mig att bli gruppchef. Han tyckte att det var farligt att sluta utvecklas inom sitt arbete, och "bara" nöja sig med det man har. Då kontrade jag med att det faktiskt finns en fritid att utvecklas på också. Har man ett understimulerande arbete kan man utforska möjligheterna i det man helst ägnar sig åt på sin egentid, när alla möjligheter ligger framför en. Den andra halvan i det som är personen som är jag och du. Han hade inga invändningar mot det. Jag skriver här och annorstädes för att det är kul.
Några påstår att vi gifter oss för att vi behöver ett vittne till våra liv. Nå, tills jag hittar min fru och mina två och ett halvt barn, så får jag nöja mig med det näst bästa. Mina närmaste flyr staden en efter en, och jag längtar efter att se dem igen, men fram till dess har jag bloggen, min blogg som är mitt närmaste vittne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
