Ett obekvämt gammalt minne

Ett av mina tidigaste minnen - de finns i rikliga mängder, men i ett kronologiskt virrvarr - är så surrealistiskt att jag inte är säker på att det faktiskt har ägt rum. Kanske var det en dröm.

Jag befann mig i stora lekparken, som låg ett par stenkast ifrån vårt hus på Matematikgränd i Bureå. Den var ett nav för barnen på ett stort antal gator. Där träffades vi, lärde känna varandra och blev bästa vänner. Där hamnade vi i bråk, slogs, och sprang hem till mamma. Ibland hände allt på en och samma dag.

Parken var indelad i sektioner. Närmast mitt hem låg det lugna området med tre små stugor av glest timmer, en trähäst, en grävskopa och ett gungbräde. Exakt hur gammal jag var törs jag inte ens gissa, men så pass ung att jag ännu höll mig fast vid dessa stugor. Längre hade jag inte kommit i min utveckling.

Det var där jag denna dag stannade upp mitt i leken och såg mamma gå längs den angränsande gångbanan som löpte parallellt med området där jag vistades. Hon gick i riktning bort från vårt hem, och i riktning mot en del av Bureå jag ännu inte hade upptäckt. En rad villor övervakade lekparken från en kulle, och hindrade insyn från vårt perspektiv.

Vägen som mamma gick letade sig uppför en kulle och trängde sig in mellan två av dessa främmande villor. Där bortom låg outforskad förortsterräng. Ingen som familjen kände bodde där. Ingen av mina kompisar kom därifrån. Vad hade mamma för ärende där? Och ännu märkligare var att hon hade på sig en sjal som hon aldrig tidigare burit. Så länge jag hade funnits hade den alltid hängt obegagnad i klädhyllan i groventrén. Nu hade mamma den över axlarna. Möjligen var den virad runt huvudet. Jag ropade efter henne, men hon hörde mig inte. Jag ropade igen - "Vart ska du, mamma?" - men hon reagerade inte. Det fanns ingen möjlighet att hon inte kunde ha hört mig. Eller hördes det inte genom den där sjalen?

Så jag gick ut till vägen. Upprepade gånger ropade jag efter henne. "Vart ska du?". Pappa var på jobbet och storebror på skolan. Utan mamma fanns ingen hemma. Vad hade jag att återvända till? Jag började småspringa och hoppades att hon skulle höra. Hon anlände till en fyrvägskorsning. Om hon vek av i någon riktning, höger eller vänster, hade jag kunnat nöja mig med det. I de riktningarna fanns alltid något dunkelt ärende.

Men hon fortsatte rakt fram, uppför backen mot det okända. Jag gjorde ett sista försök att göra mig hörd. Men bara den nygamla sjalen besvarade mig med sitt stumma hånflin. Så jag satte av efter henne. Det var svårt - hon höll ett högt gångtempo och mina ben var korta. Väl framme vid foten av backen såg jag henne vika av åt vänster strax efter krönet högt där uppe. Jag glömmer aldrig när mamma slukades upp av villorna.

Egentligen ville jag bara glömma bort allt, vända om och återuppta leken. Men hur skulle jag kunna det? Som barn ägnar man stor energi åt att skapa fantasivärldar av alla möjliga slag. Som en slags livlina använder man sina leksaker för att utforska dem, istället för att i egen hög person dyka huvudstupa ned i dem. Den lilla världen blir genom de små plastfigurernas perspektiv ofantlig. Varje gräsmatta blir en djungel. Varje sandlåda blir en öken. Dessa äventyr kan man uppleva i trygg förvissning om att man när som helst kan avbryta dem och återgå till verkligheten. I den situation jag nu hamnat i hade jag inget att återvända till. Jag kände mig som en leksak som förlorat sitt barn. Även om jag inte förstod det då.

Jag såg mig om där uppe på den nya gatan. Ett par huslängor försvann bakom ännu en krök. Villorna liknade inte Matematikgränd 8 det minsta. Dessa var mindre och tätare uppresta. Gräsmattorna var mycket mindre. Och där var mamma. Hon hade vikt av åt höger och var på väg längs en garageuppfart, hon drogs in mot någon totalfrämlings allra mest privata. I övrigt var gatan folktom. Slukade villorna här människor?

Återigen började jag ropa och sprang fortare än någonsin. Varför ville hon inte veta av mig? Kanske var jag panikslagen, jag minns inte. Vill man se det här som en historia med sensmoral var jag det. Mamma gick mot ytterdörren, grävde i fickan och plockade upp sina nycklar. När jag nådde fram till garageuppfarten låste hon upp dörren och öppnade. Jag ropade en sista gång. Då vände hon sig mot mig och gav mig en hastig blick innan hon försvann in i dess inre.

Och tur var väl att hon gjorde det. För det var ju inte mamma. Kvinnan som blängde på mig var mycket äldre och inte alls särskilt lik min mor. Bara sjalen var densamma. Och det var en sjal som mamma mig veterligen än idag aldrig har burit. Exakt vad denna kvinnas ansikte röjde för känslor var jag för ung för att uttyda. Det är bara långt i efterhand jag har undrat.

För där och då blev jag först bara förbluffad. Jag var nu helt ensam på ett främmande område. Men innerst inne började en känsla av trygghet att sprida sig. För även om jag fortfarande var en leksak på äventyr i främmande land, så hade jag fått något att återgå till. På väg tillbaka sprang jag så fort jag kunde. Men jag stannade inte vid lekparken. Jag stannade inte förrän jag var hemma.

Det här har jag aldrig berättat för någon i familjen tidigare. På den tiden var jag för liten för att förklara hur det gått till, och jag antar att jag skämdes ganska mycket. Sedermera glömde jag bort hela incidenten. Men en dag på jobbet, så sent som i förra veckan, återkom denna lilla historia till mig igen.

Att känna sig övergiven är hemskt. Det är riktigt vidrigt. Är det därför vi har så svårt att förlora oss i andra och sätta oss i beroendeställning? Är det inte värt risken? När man är barn är det dock en del av ens liv. Vi tränar hela uppväxten inför den dagen vi är redo att bryta oss fria och skapa egna liv. Den postmoderna människan svarar inte väl på beroenden. Om hon bara visste... Men mer om det en annan gång.

Men, fan, visst var livet spännande en gång i tiden?

Ett litet peptalk inför dagens strapatser

Med utgångspunkt från min bostad - vilken butik ligger lägligast till för att handla hörlurar? Elgiganten? Måste man gå till Strömpilen? Vilket jämmerligt område det är. Jag sitter här och gruvar mig. Mat behöver jag också. Vilken butik ligger bekvämast till för mat? Förutsatt att jag även handlar hörlurar?

Ska jag måsta gå på Ica Maxi?!

Vid ett av mina senaste besök på Ica Maxi hamnade jag framför en kvinna i kassakön. Så fort kön rörde sig framåt körde givetvis även hon sin kundvagn framåt - rakt in i mina hälsenor. Som om det skulle gå fortare att komma till betalning genom att bete sig så. Smärtan var påtaglig, om än inte outhärdlig, om än inte helt nödvändig. Men eftersom jag är så beskedlig sa jag aldrig ifrån. Jag tänkte väl att: "Det här var nog sista gången, hädanefter skärper hon sig säkeAAAJ!"

Ica Maxi är ett monster.

Vid närmare eftertanke så offrar jag hellre en större dos av min ovärderliga fritid på att gå omvägen förbi Ålidhem Centrum på väg hem. Väl där lär jag väl upptäcka att de har utförsäljning på hörlurar.

Grattis, alla kvinnor

Grattis, alla kvinnor, på Internationella Kvinnodagen! Här är er nationalsång:

Inget innehåll

Tro inte att jag inte har märkt. Du tjyvläser min blogg. Men det är helt i sin ordning. Jag skriver för dig. Du är den ende som hemligen ser mig. Ge dig aldrig tillkänna, om du inte redan gjort det. Jag förbjuder dig.

Hade jag något att skriva skulle jag kunna uppdatera oftare. Den blanka sidan är dock det lämpligaste uttrycket för stiltje, och jag kan inte ljuga.

Ooo, vilka idéer jag hade en gång i tiden. De ligger lättöverskådliga där i en mapp bland alla andra löjliga dokument på laptopen, dolda för omvärlden, lika färdiga som ofullbordade, lika löftesrika som hopplösa, vad som helst är att föredra framför det blanka. Men att dyka ned i den mappen fordrar energi och tid. Hur mycket som krävs av det ena står i omvänd proportion mot det andra. Ju mer energi, desto mindre tid och vice versa. Resurser som båda är en bristvara nu för tiden. Det är rätt elementärt. För blotta ansträngingen att hamna i rätt stämningsläge krävs åtminstone 45 minuter. Sen är det dags att gå och lägga sig.

I förra inlägget skrev jag om Miyazaki, som skapar ett nytt mikrokosmos för varje ny film han gör. Det var egentligen ett överflödigt konstaterande, då det gäller vilken historieberättare som helst. Ibland sitter man där och dagdrömmer sig bort i en värld man fantiserat ihop. Man laborerar, införlivar fragment av omvärldens sakförhållanden i den lilla sfär man fabulerat ihop för sig själv, upptäcker nya hypoteser och snubblar över små sanningar om verkligheten. En historia börjar ta sin form och man skriver så fort man kan för att hinna med i hjärnans ostrukturerade pusslande.

I all kroppsmotorisk overksamhet eller automatik kan man utföra mycket mentalt arbete. Man kan befinna sig var som helst där man känner sig trygg; hemma eller på jobbet. När den mentala verksamheten slutar att fungera, blir man så besviken.

De finns överallt, dessa fönster; skildrare av vardagen, oavsett om man tittar in eller ut. Man fokuserar på ett, fast på själva glaset. Den blanka rutan får agera målarduk, så man stirrar djupare och djupare in i det i hopp om att man åter ska lyckas försvinna i sig själv. Då upptäcker man att rutan stirrar tillbaka på en själv. Det är den förvrängda självreflektionen genom dubbla fönsterglas. Dubbel dos blir för mycket. Hur ser du ut, människa? Och där i periferin nalkas Du och frågar: "Vad tänker du på?"

"Inget." Du tror mig inte, jag kan se det i din blick, och jag önskar att du hade rätt. Men jag funderar inte särskilt mycket längre, för det kommer med en bismak av vardag.

~ Princess Mononoke ~

"Det är inte dåliga människor som förstör skogar" - Hayao Miyazaki, 1997.

Citatet ovan är ledorden som lotsar oss igenom den komplexa värld som utgör arenan för den legendariske animatören Hayao Miyazakis mästerverk Princess Mononoke, som släpptes 1997. Det är en modern saga - komplett med prinsar, prinsessor och mytologiska väsen - berättad via ett modernt medium, med en modern sensmoral.

Visst - det är en film för barn. Men få motsvarande filmer för vuxen publik kan matcha dess nyanserade syn på människan; både hennes förtjänster och svagheter. Att våra barn får växa upp med filmer som denna borde ge oss hopp om en ljus framtid.



Den utspelas i Japan på 1400-talet, men befolkas av människor och varelser med de disparata värderingar som världen brottas med än idag. Alltså finns ingen ondska och godhet i Princess Mononoke, bara polarisering och stridigheter. Konflikten är den mest grundläggande av dem alla; civilisation mot natur. Vilken rätt har människan att bereda sig plats på bekostnad av annat liv?

Princess Mononoke inleds med ett brott mot vardagslunken i en icke-namngiven by någonstans i östra regionen av landet. Något inkräktar på friden i den angränsande skogen, fågelsången tystnar och vaktposten i ett högt torn blir tillsammans med filmens hjälte, prins Ashitaka, vittne till hur byn angrips av en rabiat demon i form av en vanställd vildsvinsgud:



Ashitaka lyckas avstyra angreppet men hans arm blir märkt av demonens förbannelse under striden. Byäldsten förklarar att ärret kommer att spridas, fördärva hans kött och åsamka prinsen en sådan vrede att han kommer att dö. Han "kan inte förändra sitt öde, men välja att bemöta det" om han så vill. En järnkula, som upptäcktes insprängd i demonens kropp, antas vara upphovet till förbannelsen.

Enligt uråldriga traditioner måste Ashitaka lämna byn med omedelbar verkan. Så han bestiger sitt riddjur och tar upp spåret som demonen efterlämnat sig. På jakt västerut...

I dess spår stöter han på krig och barbari. Vid ett tillfälle tvingas han till och med döda i självförsvar. Spåret slutar vid en liten stad, där han träffar munken Jigo, som när han ser järnkulan berättar om järnverken i ett nyupprättat samhälle i ett land långt i väster där skogarna är hemvist åt uråldriga djurgudar. Påföljande dag rider Ashitaka mot sitt nya mål; Järnstaden, som också blir ändstationen för denna resa. I och omkring Järnstaden utspelas resten av detta drama.



Ashitaka finner ett samhälle som har överhanden i ett pågående krig mot naturen. För att komma åt den åtråvärda järnsanden i området, har människorna avverkat den överväxande skogen. Då har förstås djurgudarna i sin tur rasande försvarat sina hem, varpå människorna tvingats till reträtt. In på arenan har då en ny aktör trätt in, Lady Eboshi, beväpnad med gevär - och ammunition identisk med den kula som var upphovet till Ashitakas förbannelse. Krigföringen togs i och med detta till en ny nivå. När användningsområdet för järn utvidgades till att omfatta eldvapen spreds en ny form av vrede över landet, som så småningom alltså nådde Ashitakas hemby.

Den glasklara moraliska segraren är naturen, men detta faktum grumlas en aning av att Lady Eboshi visar sig vara en humanismens förkämpe. Hon leder ett samfund av människor där alla är jämlikar, man som kvinna, sjuk som frisk - alla bidrar till samhällsnyttan enligt bästa förmåga. Ser man på Järnstaden utifrån är det en imponerande men motbjudande åsyn. Insidan är betydligt mer mänsklig - med alla det ordets innebörder.



Järnstaden som uppenbarelse är analog med den inställning som dess befolkning tvingas ta - alla taggarna utåt. De är inte bara under angrepp från djuren. Områdets fyndigheter attraherar en lokal krigsherre som förblir ansiktslös filmen igenom. Men det viktiga är inte identiteten. Skulle Lady Eboshi avsättas - på fredlig eller icke-fredlig väg - så kommer någon ny att ta hennes plats. Och då kommer skogsskövlingen likafullt att fortsätta. När processen väl satts igång tycks den vara ett mänskligt normaltillstånd, ett arbete som måste utföras. Det är en av de första insikterna som Ashitaka kommer fram till.

Vår mänskliga länk till djurvärlden blir San, djurprinsessan som är en människa, som uppfostats av vargklanen efter att människorna slängt henne åt dem som lockbete för att klara sig undan ett angrepp. Vargguden Moro har uppfostrat henne som sin egen, och kallar henne sin "dotter". San hatar alla människor, och vill ingenting hellre än att dräpa härskarinnan över Järnverken. Mötet med Ashitaka får henne att se på mänskligheten i ny dager.

Filmen heter på sitt originalspråk Mononoke-hime, som kan översättas till något i stil med "monsterprinsessan" - människornas benämning på flickan de övergav till naturen, och som blev dess förkämpe. De skapade själva sin egen stora antagonist.



Ashitaka blir en centralgestalt i allt detta; en slags medlare, en diplomat som får oöverträffad styrka av samma förbannelse som hotar att förgöra honom. Han är en melankolisk ung man, som så fort han lämnar sin hemby i inledningen får ta del av en omvärld som är svårare att förstå än vad han delgivits. Han för en helt ensam kamp. Ingen tackar honom för hans insats. Ingen finns som kan bevittna hans små segrar. Men om han klarar att tygla sin vrede kan han nyttja den till sin fördel, och skipa någon form av rättvisa. Om det ens är möjligt.



Att vi i en film av denna sort får följa en aktiv protagonist som in i det sista kämpar för att motverka strid har jag troligtvis aldrig sett förr eller senare. Första gången jag såg Princess Mononoke överrumplades jag av dess humanism. Jag lurade mig själv att bristen på en uttalad skurk var en brist också för filmen. Det kändes helt enkelt som om någonting saknades. Så indoktrinerad jag var!

Exakt hur filmens handling utvecklas härifrån vill jag, bör jag, och kan jag inte skriva så mycket mer om. Mot en så visuellt orienterad filmskapare som Miyazaki vore det en skymf att ens försöka. Han har förklarat att han strävar efter att hämta inspiration från sitt eget undermedvetna. Med en närmast drömlik logik pusslar han ihop ett eget mikrokosmos till varje film han gör. Hela berättelsen finns där i hans fantasi. Och när han leder arbetet med filmen har han inget val annat än att följa den. Han bemödar sig aldrig ens att skriva ett manuskript, vilket jag kan förstå. För ni kan ju se Princess Mononoke, eller exempelvis Det levande slottet. Försök sedan sätta ord på det obeskrivliga:


Naturen har sällan skildrats med en sådan lockande såväl som förödande kraft som denna.

Civilisation och natur; varför måste det vara en dikotomi? För att det inte spelar någon roll vad vi tar oss till. Som Miyazaki själv uttryckte det i en intervju: "... vi förstör [naturen] när vi blir giriga. När vi sedan upptäcker att till och med anspråkslöst leverne förstör naturen, vet vi inte vad vi ska ta oss till." Genom att utnyttja resurserna som Jorden erbjuder kan vi göda och hysa en större civilisation. Men genom att anta erbjudandet och skapa åkermark förändrar vi också förutsättningen för allt annat liv på platsen. Men vad kan vi göra? Passivisera oss totalt, tyna bort och stilla åse hur naturen sakteliga återfår balansen?

Miyazaki gör filmer med en yngre publik i åtanke, alltid positiva berättelser med hopp om en bättre värld. "Jag är faktiskt en pessimist", förklarade han vid utfrågningen i samband med den europeiska premiärvisningen av Spirited away 2001. Men han vill inte förmedla denna pessimism via sina verk: "Barn är i hög grad kapabla att skapa egna världsåskådningar."



Med barnen som publik lyckas han på något vis åskådliggöra det positiva som mänskligheten har åstadkommit åt dem, såväl som alla de negativa bieffekter detta har medfört, varpå det rundas av med en upplysning om att de ställa sig över allt det där. Och kanske till och med hitta egna vägar att ställa allt tillrätta. Med andra ord underskattar han inte barnens intelligens. Det är också en anledning till att så många vuxna har tagit honom till sig. Hans icke-förmanande gör honom till ett unikum i medieklimatet.

När Miramax fick sina vantar på Princess Mononoke försåg de den med engelsk dubbning av skådespelare av rang. Ashitakas röst gjordes av Billy Crudup, San spelades av Claire Danes, Lady Eboshi av Minnie Driver och i andra roller hördes bland andra Gillian Anderson, Jada Pinkett-Smith och Billy Bob Thornton. Det är föga förvånande - animatörer och animationsstudior världen över har sedan länge högaktat Miyazakis verk. Så fort de får chansen ger de honom sitt helhjärtade stöd. Detta inlägg får väl bli mitt bidrag till lovsången. Även jag har länge varit ett stort fan, och kommer förhoppningsvis att få möjlighet att skriva ännu fler inlägg om hans filmer.