---
På nattduksbordet: Att skriva för film av Kjell Sundstedt. Ja, vart går jag härifrån? Ångan att börja skriva har återkommit och nu - nu jävlar - ska jag fullborda det jag en gång påbörjade. Jag måste lätta på trycket litegrann.
För två år sedan skrev jag mitt första manuskript till en påtänkt film som skulle heta "Extravagans". Ett första utkast fullbordades, och även om jag inte blev helt nöjd med resultatet så var det härligt att få slutföra någonting för en gångs skull. Saken fick sedan bero och glömmas bort totalt för att en dag återvändas till. Det tog alltså två år. Min gamla historia är nu åter främst i mina tankar. I min vardag har jag blivit helt och hållet disträ. Jag tackar Kjell Sundstedt för den inspirationen.
Extravagans är en kortfilmsmusikal på samma sätt som filmen The Commitments är en långfilmsmusikal. Här finns inga spontant krystade sång- och dansnummer på öppen gata mitt i all kommers. Men musik finns. Den spelas i lämpliga lokaler - på en musikscen - under olämpliga omständigheter - en musiktävling. Vi vet alla att man inte kan tävla i musik, men detta till trots tävlas det ändå, och när en hel företeelse är fel kan vi inte räkna med att maskineriet ska kunna producera en överhuvudtaget användbar produkt. Det är i detta spänningen ligger med Extravagans.
Det hela bottnar i en grundläggande konflikt. (Alla filmer handlar om en mer eller mindre uppenbar konflikt.) Huvudrollen i Extravagans, Jarmo, måste strida mot de tvivel som ryms i hans eget huvud, som kan kopplas till misstro till egen förmåga och bristande självförtoende. Och när han väl lyckas ta sig fram till denna skärseld i form av musiktävlingen, så förkroppsligas dessa tvivel i form av en av hans motståndare i tävlingen: det glamorösa, naturliga, och helt fantastiska rockbandet Extravagans. Därav filmens titel. "Tvivel" hade varit en alltför uppenbar titel. Övertydlighet ror du sällan i land.
---
Den reviderade versionen ska börja helt annorlunda:
I en strängt kylslagen midvinternatt i någon av Norrlands större städer står ett gäng hemlösa, fem-sex stycken, runt ett öppet oljefat, som innesluter en brasa. En kliché, kan man tycka, och visst - dessa människor är romantiserade exemplar av arten hemlösa, såsom de framställts på film genom alla tider, av till exempel Jack Nicholson och Meryl Streep i filmen Järngräs:
Ömsinta porträtt av ömkansvärda människor som hamnat nere på botten på grund av sorgliga omständigheter i sin bakgrund. De är ack så efterkloka och bittra. Men de bryr sig innerligt om varandra, nästan lika mycket som whiskyn i vänster innerficka. Den finns alltid belägen någonstans i trakterna kring hjärtat.
Dessa hemlösa värmer sig runt brasan. Stämningen är hög. De skrattar med varandra, och dricker förstås. Plötsligt vill en av dem höra en sång: "Hörru Dante, sjung oss en stump!", och Dante svarar såklart "Nä, jag har ingen lust, jag uppträder inte längre har jag sagt tusen gånger, gud förbannat", men kort därpå, utan att han egentligen vet hur det gick till, står han hur som helst och uppträder. Det låter förskräckligt, rösten bär inte längre, men när sången är över är åhörarskaran ändå fullständigt tagen och mer efterklok än någonsin. De har just hört Dantes första låt, som han skrev som tonåring med hela världen för sina fötter. Det är en munter sång, full av försiktig optimism inför vuxenlivet, men i skenet från just den här brasan är den bara en påminnelse om en tid då framtidsutsikterna lyste oändligt mycket mer än så. Vid vägskäl efter vägskäl har de valt fel, och nu står de i det bistra norrländska midvintermörkret och kämpar för att hålla värmen.
(Nej, jag har inte skrivit låtens text ännu.)
Just när sången börjar går huvudrollen Jarmo förbi. Han är på väg till ett första vägskäl i sitt liv; den lokala musiktävlingen som är den årliga talangjakten (Vad ska den heta egentligen? Even Norrland's got talent?). Gitarrfodralet hänger i en axelrem diagonalt över ryggtavlan på honom, för att det ser tuffast ut. Han är mycket väl medveten om hur viktig den här kvällen är för honom. Han är redan försenad, men stannar ändå på halvdistans för att lyssna på spektaklet. De flesta skulle skratta när de hör den miserabla sångrösten, men Jarmo vet att en sång består av så mycket mer än välslipade stämband. I sin situation har han inte råd att vara nedlåtande.
När Jarmo har hört detta budskap stegar han raskt vidare, inspirerad och fylld av optimism inför sitt eget öde.
När sången har tystnat och Jarmo har vänt de hemlösa ryggen, plockar Dante fram sin whiskyflaska och stirrar intensivt på den. Greppet kring flaskan hårdnar, som om han skulle vilja krossa den med sin blotta handkraft. Uppgiften är en enda människa övermäktig. Han för flaskan till munnen och tar några rediga klunkar istället.
Filmen har bara börjat. Sedan tar Jarmo över stafettpinnen, och resten av filmen skildrar hans insats i tävlingen, konkurrensen med rockbandet Extravagans, och framför allt bataljen med den barbariska skara människor som kallas publik. Ett av uppträdandena får (nästan) hela publiken att dansa och jubla, medan det andra lyckas sammanföra två blivande själsfränder för livet. Och frågan är vem som har lyckats bäst då?
Nästa gång han återser Dante och hans sällskap är tävlingen avslutad och Jarmo på väg åt motsatt håll. Han har hela framtiden utstakad för sig. På vilket sätt tänker jag inte avslöja här, men låt oss säga att han skänker en stunds värme åt de hemlösa runt oljefatet. Kanske är Dante en äldre upplaga av Jarmo själv, som ger sin unga upplaga en förvarning om vad som står spel om han fortsätter att jaga sin dröm. Men ack, vad han har fel. Kanske Jarmo inser detta. Eller kanske inte.
En liten film om en kille som jagar sina drömmar, från en annan som drömmer om att jaga sina drömmar. (Ja, jag har tänkt igenom den åtskilliga gånger nu, och är egentligen ganska less på den, men måste få den ur världen så jag kan gå vidare.) Förutom en helt ny inledning och avslutning tänker jag revidera dialogen totalt och såklart tillföra en ny låttext. Konflikten ska betonas i större grad än tidigare, och en viss grad av realism ska offras för att spetsa till situationen på tävlingen och få den att framstå som så hotfull som den bör se ut ur Jarmos perspektiv.
Nu måste jag stretcha skrivfingrarna en stund.
