Världens konflikter

28 minuter och 48 sekunder - mer tid behöver du inte investera för att få en mycket mer nyanserad bild av en islamisk republik, dess historia och framför allt de grupper av människor som bor där eller har flytt hit, än vad kommersiellt gångbara filmer producerade i väst väljer att skildra på biograferna. På SVT Play kan du nu se en översiktlig genomgång av Irans moderna historia.

Världens konflikter är ett underverk. Nu är ännu en säsong av dokumentärserien till ända. Varje program tillägnas en av de ständigt aktuella konflikterna i världen. De är fler än du kan ana eftersom ytterst få av dem är av något intresse för västerländska medier. Och så länge vi lever under den rådande världsordningen så kommer, beklämmande nog, nya avsnitt ständigt att kunna produceras och följas upp.

Men hur uppstod de? Är du äldre än mig och kan din historia har du inget nytt att hämta ur dessa program. Men vi övriga får på ett lättfattligt sätt ta del av de historiskt kritiska ögonblick som resulterade i situationen som den ser ut idag. En representant bjuder in oss i sitt hem och förmedlar sina personliga erfarenheter och hur dessa påverkade dennes val att fly till Sverige.

"Världens konflikter" borde väl helst sändas för en amerikansk publik, men eftersom det är helt otänkbart så får vi hålla oss tillgodo med svenskar. Det är kanske inte helt uppåt väggarna förresten. En väljarskara som röstar in ett främlingsfientligt parti i riksdagen behöver kanske lära sig att infoga en historisk faktor i bedömningen av sina medmänniskor, och framförallt inse att den inte syns utåt, i vare sig beteende eller utseende. Vi måste hålla käften och lyssna. En knapp halvtimme, mer behövs inte.

~ Himmel och helvete ~

Toshiro Mifune, en av mina favoritskådespelare, får anledning att fördjupa sina bekymrade pannrynkor ordentligt i Himmel och helvete, Akira Kurosawas post-noir från 1963, som han baserade på Ed McBains kriminalroman Hotet. Vi kommer in just som ett komplicerat maktspel är på väg att ta skepnad.

Mifune gestaltar den pressade affärsmannen Kingo Gondo, som i filmens inledning hamnar på kant med de övriga styrelseledamöterna i Förenade Sko, företaget som han har arbetat för i tjugo år. Det hela bottnar i en intressekonflikt. Gondo vill tillverka robusta, dyra skor som håller i längden för att styrka företagets anseende. De övriga vill tillverka billiga, fashionabla skor som snabbt slits ut och följaktligen säljer mer.



För att få sin vilja igenom sätter Gondo sin personliga framtid på spel genom att belåna huset. För pengarna planerar han att köpa sig aktiemajoritet, och sålunda bli företagets envåldshärskare. Inledningen utmålar Gondo som ett principfast, starkt och renhårigt familjeöverhuvud som strävsamt har arbetat sig upp genom samhällshierarkin ända från botten. Kanske känner han därför ett släktskap med de lägre klasserna. Kanske känner han sig därför förpliktigad att inte lura dem. Kanske betraktas han därför misstroget av sina kollegor i styrelsen, och vice versa.

Men just som belåningen av huset accepterats mottar Gondo ett telefonsamtal. Mannen i andra änden meddelar att hans son har kidnappats. För hans frisläppande krävs Gondo på en lösensumma av sådana proportioner att den skulle ruinera honom. Men han är redo att betala vad som helst för att rädda sin pojke. I nästa ögonblick stegar emellertid sonen in i rummet. Vad är det frågan om? Har någon spelat honom ett grymt spratt?

Gondos privatchaufför meddelar att han är redo att åka hem för dagen. Om han bara hittar sin son. Men han syns inte till någonstans. De båda pojkarna hade lekt kurragömma, och är förvillande lika varandra. De båda männens blickar möts...



Mardrömmen är ett faktum. Kidnapparen har förväxlat de båda pojkarna. Gondos glimt av himmelriket blir till ett helvete för honom personligen. Ska Gondo betala lösensumman, vilket skulle ödelägga hans livsverk? Trots att kidnappningen inte rör hans familj? Eller ska han vägra i förhoppning om att polisen hinner reda ut brottet innan det är för sent? Men hur skulle allmänheten betrakta hans företag om han vägrade? Hur skulle det påverka försäljningen av hans dyra, hållfasta skor? Ska han istället betala och hoppas att polisen finner pengarna innan de hunnit spenderas? Men tänk om kidnapparen flyr staden eller landet. Svaren betas av ett efter ett i en mardröm vars motor drivs av detta barnarov - upp till en viss gräns.

'Himmel och helvete' är uppbyggt som ett drama i två akter, där den första nästan uteslutande utspelas i ett rum i Gondos villa. Med hamnstadens trafik, fabriker, bostäder, kajplatser, barer och människor på behörigt avstånd, residerar han i sitt himmelrike beläget på klippan som överblickar staden. När han öppnar fönstret möts han av en kaotisk ljudvägg av larm och lockrop.

Från sitt Gudsperspektiv stirrar han ned på sitt klientel och ställer sig berättigade frågor: "Vem kan ha gjort något sådant?", "Varför mot just mig?", "Varför just nu?" - frågor han kan grubbla sig sömnlös över i all evinnerlighet, men som endast kan besvaras om han lämnar klippan, beger sig ned dit han helst inte vill återvända och ser saken ur ett nytt perspektiv.



Första akten är filmad teater, med många aktörer som representerar skilda intressen. Ibland syns de alla i bild samtidigt, och ytterst sällan vågar en person möta någon annans blick. Trots det distanserade fotot kan man ana varje individs flackande blick, när denne söker efter något objekt, något dött ting att vila ögonen på, en frihamn i denna ocean av moraliska dilemman. 'Himmel och helvete' är en psykologisk maktkamp, ett stiltje som bara kan kullkastas så fort kidnapparen ringer och delger nya direktiv. Bit för bit får vi se Gondo närma sig ett beslut. Rätt eller fel - ingen kan i alla fall kalla det annat än överlagt.



Den andra akten återger polisutredningen, som leds av polisintendent Tokura (spelad av Tatsuya Nakadai.) Hans team dyker huvudstupa ned i filmens smogindränkta helvete - staden - för Gondos räkning. Polisstyrkans metodiska målmedvetenhet förblindar dem för vad vi som åskådare identifierar som smått miserabla levnadsförhållanden. Det är det gytter av ytlighet, oljud, droghandel, skräp och dekadens, samma ovärdiga leverne som Travis Bickle sedermera revolterade mot i Martin Scorseses Taxi Driver.

När Kurosawa väljer att gradvis låta oss ta del av gärningsmannens situation börjar motivbilden klarna. Från sitt skrymsle kan kidnapparen beskåda Gondos villa; prålig, otillgänglig och bokstavligen höjd över resten av mänskligheten. Genom en kikare kan han till och med övervaka deras dygdiga tillvaro genom de stora fönsterrutorna. Vi känner inte till gärningsmannens historia, men vi börjar få en känsla för motivet.



Och under tiden får Gondo, i egenskap av rättskaffens och välsituerad, åtnjuta en uppbackning som är ytterst få förunnade. Hela poliskåren tycks involverad i ett och samma fall, och hela arbetslag tilldelas särskilda infallsvinklar att arbeta utifrån. De lyckas till och med få den samlade pressen att för ett ögonblick samarbeta till gagn för utredningen. Hela befolkningen börjar sympatisera med den drabbade, och alla bidrar med sin del så gott de kan. Snaran dras åt. Intrigen tätnar, och vi dyker allt djupare ned genom samhällsskikten. Alla vill se brottslingen gripen.

Filmen har en lång speltid och är fotograferad i ett väldigt brett format, som närmast påminner om ett panoramafönster. Som en följd breder den ut sig i tid och rum på ett sätt som inte kan motiveras av en simpel kriminalhistoria. Kurosawa skildrar inte handlingen genom ögonen på en enda protagonist. Han låter stafettpinnen vandra på ett högst naturligt sätt från offer, via detektivarbete, till gärningsman. På så vis skapar han händelsekedjan som blir berättelsen om människorna som drabbas, snarare än enbart brottet och dess lösning. Han spinner snyggt in en social kommentar i denna redan så intrikata väv.



"Varför måste vi hata varandra?"

I en rafflande scen närmar vi oss ett tillfredsställande svar. Men då åker ridån bokstavligen ned, bryskt, i form av en metalljalusi, och i det tillståndet lämnar Kurosawa oss - frustrerade, blåsta på ett svar vi känner oss berättigade till. Vi kan välja att själva formulera det, sammanfatta det i ett ord som är lika lätt att yppa som att komma på, och sedan nöja oss med det. Och varför inte - har vi inte fått inpräntat i oss att ett brott inleds med gärning och avslutas med straff? Det är en enkel utväg. Men efter en sådan komplex historia vore det ovärdigt.

Istället finns här anledning att dröja kvar. Medan eftertexterna rullar får vi en känsla av att stoff värdigt en hel långfilm finns inbakad mellan raderna i manuskriptet - en film som skulle låta oss ta del av den andra sidan av myntet. Vi har delgivits en oerhört stark drivkraft bakom brottet, vars motiv grundläggs i en hel livshistoria som inte borde få förbli outsagd. En tragisk berättelse, vars olycksaliga innehåll delas av flera andra människor. För varje framgångssaga som Gondos liv var fram till kidnappningen, finns åtskilligt fler levnadsöden med värre slut. Vi får se slutstationen för en del av dessa i den scen där kidnapparen besöker en knarkarkvart:



Men är vi intresserade av dessa människor? Eller kan inte film tjäna andra syften än verklighetsflyktens, som sondmatare av fantasier och drömmar? Kurosawas film vägrar i alla fall att simplifiera sina rollfigurer genom att avskriva dem som stereotyper. Istället är de produkter av samhället som omger dem, och formade av ett helt liv under dessa omständigheter. Omständigheter som så småningom för dem på kollisionskurs med varandra, såväl som med den härskande klassen. Men på en punkt kan till och med Gondo och kidnapparen känna sig eniga - de anser sig orättvist behandlade. Så var inte fallet i inledningen, inte för Gondo.

'Himmel och helvete' är i USA känd under titeln 'High and low', men dess japanska originaltitel lyder 'Tengoku to jigoku'. Du kan se den här, men The Criterion Collection har en alldeles utmärkt utgåva till buds i sitt sortiment, fylld med högintressant extramaterial såsom intervjuer, en essä och en dokumentär. Köp den om du har råd och intresse.

Och kolla in denna ovanligt bra trailer:

Den tiden på månaden

Det är inget nytt - jag kan inte sova efter nattskiftet. Jag kommer hem, käkar, borstar tänderna, går och lägger mig runt halv sju, slocknar omedelbart och försjunker i djup, drömlös sömn och vaknar tio, utmattad men klarvaken. Det är vedervärdigt. Nattarbete är en styggelse enligt min livsåskådning. Det brukade inte vara så. Arbetet ser inte längre ut som det brukade. Själv jobbar jag, gudskelov, endast tre nätter per månad. De övriga, som jobbar fler nätter, får således bestämma ordningen, och så får man sälla sig till den lägre rangens medarbetare och lyda blint. Man får se till att sköta sitt jobb helt enkelt, snabbt och snyggt. För invektiven bubblar under varje medarbetares stressade yta.

Och så kommer man hem, sover för lite och inför ens inre tar ett skådespel vid:

"Du sover till tio, som vore det vilken dag som helst."
"Varför?"
"Därför!"
"Men jag är trött!"
"Varför?"
"Därför!"
"Stig opp, så du hinner fånga dagen."
"Jag orkar inte fånga dagen."
"Slipp då."
"Det har gått tre timmar. Jag ligger bara här, låt mig somna om."
"Du kan inte somna om, ligg inte bara här."
"Det finns inget som lockar."
"Du kan stiga opp och brygga en kanna kaffe"
"Då finns ingen chans att jag somnar igen."
"Kaffe smakar gott. Kaffe gör dig gott."
"Och det hjälper kroppen återhämta tankens försprång."
"Det var du som sa det."

Han stiger opp. Klär sig huttrande. Brygger kaffe. Morgonjympar mentalt. Vrider upp persiennerna. Dunig snö singlar ned mot marken. Tio minuter senare sitter han vid datorn, med bordet dukat bredvid. Fil med müsli, smörgåsar och hett, nattsvart kaffe. Webben vecklar ut sig. Det rapporteras om fängslade visselblåsare och isande snålblåst. Han blåser försiktigt över det ångande kaffet. Glasögonen immar igen.

"Tvi vale. Vilket äckligt kaffe."
"Gå och lägg dig nu om du kan. Hehehe."

På andra sidan gården uppför byggentreprenören miljövänligt, hållbart, långsiktigt boende. Själv vrider han igen persiennerna, och lyssnar på någonting lugnande i drömmande förhoppning om ett framtida hållbart, långsiktigt leverne.

Låt oss alla hysa ett vredgat lugn

Fruktansvärt. Ena helgen skriver jag ett långt textstycke om en ung herre som beslutar sig för att göra upp med sin omgivning. Nästa helg händer just detta i verkliga livet, på ett sätt som vi aldrig riktigt har skådat i Sverige förr. Eftersom jag misstänker att felet var mitt ska jag inte skriva nåt inlägg på fyra dagar.

Skämt åsido så är hela ärendet obehagligt att kommentera. Det man kan konstatera är att pressen nu, föga överraskande, formligen tävlar om vem som kan skrämma befolkningen mest.

Statsministern manar till lugn. Svenska Dagbladets politiska chefsredaktör manar till vrede. På aftonbladets hemsida kunde man igår besvara en imbecill fråga i stil med "Kommer du att förändra ditt beteende?" med ett jakande eller ett nekande.

Beteende? I denna situation är väl befolkningens tankebanor det enda intressanta. Själv vill jag inget veta om dem. Kommentarsfälten är gudskelov avstängda på de flesta av de relevanta artiklarna. På en artikel råkade det slinka igenom med 155 tillhörande kommentarer. Jag vände blicken långt bort från dessa, bara för att jag misstänker att det enda som är skrämmande finns att läsa där. Ingen vänder sig någonsin till såna forum för att upplysa sig själva. De tjänar endast syftet att upplysa andra om hur landet egentligen ligger. Det är en kanal för att ge utlopp för mörka livsåskådningar och djuriska drifter. Ungefär som väggen på en skoltoalett. Fast en skoltoalett är inte skrämmande.

Eller har jag fel?

Förresten - nästa helg skriver jag om 'Armageddon'. Helgen därpå riktar jag blicken mot skyarna.

~ Taxi driver ~

"Loneliness has followed me my whole life, everywhere, in bars, in cars, sidewalks, stores, everywhere... There's no escape. I'm God's lonely man."
- Travis Bickle, taxichaufför.

Mitt i New York-natten banar sig taxin en väg genom röken som pumpas upp ur underjorden i en strid ström. Föraren sonderar terrängen. Han söker efter kunder som ser hans fordon värdigt att föra dem från en samvaro till nästa. Under resan ägnar passagerarna honom liten eller ingen uppmärksamhet. De slänger åt honom några sedlar och går utan ett ord. Alltför medveten om sin situation letar sig föraren vidare efter någon att anförtro sig åt. Ensamheten är en alltför tung börda att bära på egen hand. Ett redan dignande psyke hotar att rämna under tyngden.

Färden genom natten tonsätts med hjälp av en skiftande, ambivalent dikotomi i form av ledmotivet - en harmonisk storstadsjazz som bryskt övergår i en olycksbådande ödessymfoni och sedan tillbaka igen. Det är en kollision mellan två stämningslägen; New York-nattens och taxichaufförens. Hans utanförskap är grogrunden för ett brinnande hat mot omvärlden. Varenda natt är en resa genom samma ångande, moraliskt förfallna storstadsdjungel.



I den efterföljande scenen, som skildrar anställningsintervjun, får taxichauffören en identitet: Travis Bickle, 26 år och Vietnamveteran. Han söker jobb som nattaxichaufför eftersom han inte kan sova på nätterna. Istället driver han omkring på gatorna, och tycker att han lika väl kan tjäna pengar på det. Robert De Niro använde metoden, ledsagad av Paul Schraders manus och Martin Scorseses regi, för att skapa en av filmhistoriens ikoniska misantroper i form av Travis. De Niro förser sin antihjälte med ett hålögt och utmärglat yttre, ett obehagligt beteendemönster och en själslig tomhet, som alla samverkar för att göra varje social situation till ett fiasko.

Konflikten följer med premisserna. Hur länge dröjer uppgörelsen? I vilken form kommer den - som ett uppbrott, resignation eller konfrontation? Taxi driver börjar som en klagosång. I slutet har den intensifierats till ett ramaskri. Det enda vi kan vara säkra på är orsaken. Mitt i en mångmiljonstad som New York blir ensamheten bara värre, för det enda som fler människor åstadkommer är fler möjligheter att avfärdas.

Paul Schraders manus studerar Travis olika stadier av utanförskap. När filmen börjar är han ännu i en någorlunda konstruktiv fas. Han är medveten om sitt tillstånd, och försöker avhjälpa det. Han har siktet inställt på en vacker blond kvinna, Betsy (spelad av Cybill Shepherd), som är kampanjarbetare för en presidentkandidat. Innan han ens har pratat med henne har han i sitt inre försett henne med vissa karaktärsdrag, sådana som väl överensstämmer med hans egna. Travis svidar upp sig, tar mod till sig och går fram och pratar. Han framställer sig som intresserad och intressant och lyckas få till stånd en träff. Men väl där förstör han allt, när... nej, ni som inte vet måste få skåda det med egna ögon.



Filmkritikern Roger Ebert gjorde en mycket intressant iakttagelse i sin recension av filmen när den släpptes. Under dagarna som följer träffen blir Travis avvisad i slingrande ordalag. Ett påföljande telefonsamtal, där han förgäves försöker reparera skadan, blir till slut för mycket för Scorsese. Han väljer att rikta kameran bort från Travis, som om smärtan av ett avfärdande är för svår att uthärda för åskådaren. Istället får vi se den tomma korridor som leder bort från telefonhytten där han står, som anmodade han Travis att lämna situationen och inte skada sig själv mer. Inte ens det fysiska våldet i filmen behandlar han med sådan känslighet, snarare tvärtom.

Travis söker råd från en kollega, som han i viss mån verkar se upp till. Men att ens formulera sina problem är bortom hans förmåga. Det är många antaganden som cirkulerar i denna konversation:



Varför kan Travis inte uttrycka sig? I den dagbok han skriver filmen igenom beskriver han en klar medvetenhet om roten till sina våndor. Det man kan konstatera är att han lever i en kulturellt korrupt och isolerad sfär. Han läser ingen litteratur, de enda filmer han ser går på porrbiografer, han är ointresserad av musik. Kollegornas samtal involverar enbart världsliga spörsmål, och som vi redan konstaterat finns det inget i världen som längre intresserar Travis. Det finns inga rättesnören i hans liv för lite förtroligt snack män emellan. I de tv-såpor han ser på dagtid är sådana samtal förbehållet parrelationer och väninnor.

Hur som helst får kollegan ytterst lite stoff att gå på och ger i all välmening ett lika vagt och världsligt svar. Travis resignerar och försjunker in i ett slags skal, där han förslösar tiden mellan arbetspassen framför teven. Det är början på ett psykiskt förfall som leder honom in på en rent destruktiv bana. Och vad värre är - han inbillar sig att han är på väg åt rätt håll, när han börjar hysa ett brinnande och blint hat för alla, och anammar den enda fungerande världsordning han känner till som Vietnamveteran - marinkårens.



Den enda livlina som finns kvar är en gryende vänskap till en 12-årig prostituerad, spelad av Jodie Foster, på rymmen hemifrån och inbillat trygg hos sin hallick, gestaltad av Harvey Keitel.

Taxi driver sammanfattas inte sällan som en skildring av en psykopats gradvisa förfall ned i vansinnet. Det är inte en felaktig beskrivning, men otillräcklig och en klyscha. Den ger bara en bild av händelseförloppet, och utelämnar orsakerna. Men jag antar att de som ser Travis som en förebild bara är intresserade av händelseförloppet. Taxi driver är ett exempel på film som konstart. Snarare än att bara slött betrakta den, bör man begrunda dess innebörd en stund. Det är väl spenderad tid, om än inte särskilt angenämt.

Skärmen exploderar vid ett tillfälle i vidriga scener av explicit våld, men när dessa inträffar är de bara fullt logiska, och ska vi kalla dem 'välförtjänta'? Våld är i verkliga livet också en vidrig företeelse. Det väsentliga i Taxi driver är vad som föranleder det. När det är över låter Scorsese sin kamera dröja vid brottsplatsen, han undersöker grundligt resultatet och meningslösheten i den slutgiltigt destruktiva handlingen som precis har ägt rum. Han bromsar upp handlingen till stillastående och tvingar oss att beskåda våldets effekter. Han följer händelsekedjan bakåt och ger dem tid att sjunka in. Han visar närbilder på offren, vapnen och blodet på väggarna. När han slutligen väljer att bryta till nästa scen, har han hjälpt oss att skapa ett samband mellan orsak och verkan.



Det är ett svårt och riskfyllt åtagande att försöka skapa förståelse - och märk väl att jag inte skriver 'ursäktande'! - för några av de unga män som begått vidriga hatbrott genom åren. Schrader och Scorsese ger oss ingen anledning att sympatisera med Travis beteendemönster. Däremot kan vi sympatisera med den bästa person han har möjlighet att bli. Allt vi kan hoppas på är att han finner rätt väg dit. Varför är det nästan alltid män som tar till våldsamma metoder för att få utlopp för sin uppdämda vrede? Svaret är alltid oändligt mer komplicerat än de symptom som kvällspressen och moralpredikanterna inbillar sig är själva problemen.

Som all bra konst serverar oss Taxi driver inga färdigpaketerade lösningar. I fallet Travis Bickle får vi bilden av en f.d. soldat som ihärdigt söker efter olika sätt att kanalisera sin frustration, och som sista utväg återgår till det enda uttryckssätt han behärskar. Utifrån detta kan vi betrakta varje scen och dra våra egna slutsatser, baserade på den världsbild och de kunskaper vi tillskansat oss sedan dag ett.

Taxi driver släpptes 1976 och blev fyrfaldigt Oscarsnominerad. Du ser den här. Men köp den hellre i den finaste dvd-utgåva som står till buds.