Nu har jag bestämt mig - det ska vara mobilkamera på min nya mobil. Med en sådan hade jag haft bildbevis på att Coop Konsum på Ålidhem säljer potatis från de ekologiska odlingarna i Kräkånger.
Kräkånger var namnet på en by belägen strax söder om Lövånger, tills den fick ett nytt namn (Lövsele) av uppenbara skäl 1951. Enligt wikipedia betydde kräk något i stil med "skarp vinkel" medan ånger betydde "djup havsvik". Idag betyder de något helt annat. Ni vet vad.
När potatisen sedan används i sådan omfattning i Lövseles hembränning att den framkallar ständig Kräkångest, så förstår jag varför odlingarna fick behålla det ursprungliga namnet. Lokalproducerad bakfylla & kräkånger.
Undrar ni vad den lilla byn, belägen på noret strax söder om Lövsele, heter? Södra Lövsele förstås, fast innan namnbytet ´51 bodde dess invånare i Kräkångersnoret.
Kortfilm nummer två, som just nu befinner sig i en latent insamlingsfas i min skalle, heter Ambulans. Där har den legat i flera år nu. Bear Quartets låt Ambulance är den huvudsakliga inspirationskällan, framförallt den märkliga ambivalens som genomsyrar hela melodin och framförallt texten (skriven av geniet Peter Nuottaniemi). En ambulans är på väg, med sirenerna på, mot någon hemsk olycka i kvarteret, vilket ömsint bevittnas av någon person som uppenbarligen mår väldigt gott.
Den här låten lämnar mig aldrig ifred. Nu ska jag behandla den på nåt sätt.
Ambulance, rotate your lights all over my block tonight you are the first vehicle driving through this layer of snow
Like it's too good to be true how often does it happen to you?
Hope it's nothing too serious that there is so much chance they have time to feel and talk and joke in that ambulance
Like it's too good to be true how often does it happen to you?
Min historia skulle kretsa kring FLORISTEN, en invandrare som äger en blomsterhandel i ett litet samhälle någonstans i landet. Var som helst dit den centraliserade polisens vakande öga inte blänger så noga, och dit ambulansen inte når inom rimliga tidsgränser när den behövs som bäst. (Vännäs? Det var du som sa det.) Denne florist mordhotas av andra individer på orten som föredrar att vara anonyma och osynliga i den här filmen. Detta sker genom alla konstens regler - telefon, brevinkast, fönster - så till den grad att han inte ser någon annan utväg än att skaffa en automatpistol till försvar. Polisen står ju handfallen. De är ju så underbemannade.
På blomsteraffären jobbar också herr floristens DOTTER, en flicka på god väg att bli kvinna, och stora planer för framtiden. Hon är på väg från orten och fadern kan bara ivrigt heja på detta sunda beslut. Hade han haft ett val skulle han följa efter. Förresten, jag kom just på nåt - floristen ska ha en burfågel i sin lägenhet. Viktigt! Mer avslöjar jag inte.
En LEVNADSGLAD UNG MAN får syn på denna blomstrande kvinna i butiken och faller pladask. Med de bästa av intentioner börjar han hänga farligt nära familjen, deras butik och lägenheter. Men han är ung och osäker, kommer aldrig riktigt till skott. Köper någon blombukett för mycket. Och så småningom blir han en del av hotbilden när floristens fruktan för familjens liv alltmer tilltar. Det blir floristen och dennes familj mot resten av samhället - ett samhälle som den unga mannen är en del av.
En sammandrabbning är att vänta mellan två personer, på grund av krafter - en destruktiv och en konstruktiv - som de inte har en chans att påverka. Det är en uråldrig konflikt mellan gamla värderingar och rädsla för intrång av nya. Människor är sannerligen inte välvilligt inställda till nyheter. Det är viktigt att ingen av rollerna i filmen framställs som depraverad och ondskefull. Vi måste gilla dem alla. Den levandsglade unga mannen ska vara humoristisk. Och alla är de hjälplösa pjäser i ett spel där man bara kan hoppas på att de osynliga aktörerna tröttnar innan det är för sent.
Hela filmens symbolspråk ska präglas av RÖTT. Det är floristens rödsprängda och trötta ögon, röda tapeter, floristens röda neonskylt, röda rosor, en förbannad naivitet, rodnande kinder, rött läppstift, röda varningssignaler överallt, men det är ingen som anar någonting, kärleken är förblindande - tills...
Ännu ett fall av fallerande teknik. Nu är det min mobiltelefon som inte fungerar. Det enda felet är att den inte startar. Ja, jag ska nog köpa en ny, och ni ska rekommendera märken och nya lyxiga funktioner som är helt överflödiga och jag ska lyssna och säga "intressant". Pappa brukar säga att mobiler ska vara "vattentäta och ha samtalsfunktion". Jag ska begära vattentätt i upp till 20 meter, för legenden säger att mitt digitalur på mellanstadiet fungerade på 20 meter, men jag provade aldrig Burebadet så djupt, för det var nåt ogenomträngligt kakel eller nåt som plattade till näsan efter fem meter hur hårt jag än försökte simma djupare.
Så nu förstår ni äntligen varför jag inte svarar på era sms, eller lyfter på luren. Det beror på att ni inte lärt er mitt hemnummer. Ja, jag har ett hemnummer också.
Jag borde så klart ha köpt en ny mobil för länge sedan, för det här felet har suttit i några veckor, men att inte vara ständigt anträffbar har varit för skönt. Nu kommer jag dock inte undan mycket längre. På nationaldagen åker jag till Finland, och då vill jag bara vara alltför lätt att nå. En hel veckas ledighet på bara tre spenderade semesterdagar. Det är bättre än vattentätt. Sen en veckas jobb. Sen semester igen - fyra veckor helt utan planer. Det är riktigt djupt.
Här är en fråga som har gäckat mig i några dagar nu. Jag kommer till den inom kort, först lite uppbyggnad:
Christer Fuglesang blev 2006 Sveriges första och hittills enda människa i rymden. Sedan 1992 hade han kämpat och konkurrerat om en plats där uppe, och gång efter annan hade han blivit nekad tillträde. Det gick så långt att själva fenomenet - hans otur - odödliggjordes på ett tragikomiskt sätt i tv-serien Percy Tårar. Klen tröst. Det var inte meningen att det skulle sluta som ett skämt. Han skakade av sig allt, och i december för tre år sedan fick han plötsligt klartecken, grönt ljus att sälla sig till de övriga stjärnorna där oppe. Få har väl kämpat så hårt för att nå dit. Den amerikanska drömmen i svensk tappning, heja Sverige.
Fuglesang framstår paradoxalt nog som en jordnära man, inte så karismatisk kanske, mer en hyvens prick, som har fru och tre barn, som doktorerat i teknisk fysik vid Stockholms universitet och gillar lagoma idrotter såsom skidåkning, frisbee och har sprungit Stockholm maraton på elitmotionärklass. Dessutom är han uttalat ateist, som jag är - och kanske du med - outtalat. Han är med andra ord precis lika vanlig som oss andra, fast mycket skickligare på att vara det. Han är en vanlig elit, eller elitvanlig om du så vill.
Så när Fuglesang för första gången anlände till den internationella rymdstationen, och med ett lätt bultande i tinningen såg ned över det yttersta lagret av jordskorpan som första svensk någonsin, vimmelkantig, med svindlande känslor och den bultande känslan allt mer tilltagande, nästan övergående till ett pulserande... såg sin egen spegelbild reflekteras i fönsterrutan över allt detta han nyss var en del av, såg sig själv över all dess helhet... tog han sig då för tinningen och tänkte precis som vem som helst av oss skulle tänka:
~--------------------------------------~
"Herregud, jag är på väg att få jordarnas jättefinne i pannan!"
Den här japanska pärlan från 1964 såg jag i söndags morse som genom ett töcken efter en dålig natts sömn, och sjönk in i dess hypnotiska mardröm omedelbart. En lärare av hankön anländer till en ospecificerad plats, där sanddynerna breder ut sig i all till synes oändlighet, för att leta efter sällsynta skalbaggar. Vad han hittar är både långt ifrån och obehagligt nära målet.
En grupp män lurar ned honom i en djup grop bland dynerna, där en kvinna bor i ett litet ruckel. Han ska få logi där, och spenderar natten där, men när han ska lämna stället morgonen därpå är repstegen borta. När han försöker klättra upp rasar sandväggarna ned över honom. Han försöker forma trappsteg i sanden, men de bär honom inte, och medan paniken rasar ned över honom vaknar kvinnan i huset till liv. Han har gått i hennes fälla, lika lurad som de insekter han själv fångar.
Motivet till hela incidenten är dunkelt, och får tolkas på valfritt sätt. Och om man har lust kan man tolka hela situationen - hela filmen - precis den skildras. Oavsett vad du väljer kommer du inte undan dess obehag. Kameran visar med jämna mellanrum extrema närbilder på insekter och paret där nere i gropen, som om den studerar dem genom ett förstoringsglas. Allt eftersom livet nere i gropen börjar likna ett normalt människoliv, börjar tillvaron även alltmer likna ett småkryps liv.
Huset hotas att rämna under sanden, den tränger in överallt, deras kläder fylls med sand, vattnet besudlas med sand, hela världen är sand. Allt de har att arbeta med är sand i ett meningslöst sisyfosarbete. Mitt i denna galenskap har de två val; att försöka fly från den, eller att gilla läget och finna något rent, någon mening i tillvaron.
De bästa filmerna går inte att återge i ord. Det är liksom det som rättfärdigar hela mediet. En bra film är mer än bara en berättelse, den är en upplevelse som kan vara ögonöppnande, inspirerande eller bara tråkig. Kvinnan i sanden innehåller hela härligheten, så mer ska jag inte försöka berätta. Jag vill bara ge en guide, eller rättare sagt introduktion, till hur man kan välja att uppleva den, för jag hoppas du också ser det här mästerverket en regnig dag. Kanske på ditt eget sätt? Sand kan symbolisera så mycket, beroende på hur nära du tittar.
Några snorungar slet sönder min utomhustermometer redan första sommaren jag bodde i min nuvarande lägenhet. (Gud, hur länge sedan var det nu?) Men jag ser att grannen ligger i en solstol på vår gemensamma lilla gräsplätt. Och jag gillar inte att objektifiera människor, men han får vara min termometer. Utifrån sättet som hans underarmar helt avslappnat vilar över kaggen beräknar jag att det är omkring 15 plus i skuggan.
Han har legat där varje solig dag i veckan, i skuggan av en tall och ett parasoll han monterat på plats. Precis som jag, är han väldigt ljus, och skyddar sig väl. En tålmodig form av solning som är en bortglömd konstform. När jag kommit hem från jobbet har det där mästerverket legat där. På kaggen balanserar ibland en bärbar dator, och jag vet inte vad han gör, men jag hoppas han använder sin trådlösa uppkoppling för att söka jobb.
Själv har jag jobb, än så länge, så jag har ingen anledning att gå utanför dörren på min lediga dag. Jag bara väntar till vecka 24, eller rättare sagt helgen vecka 23, då jag ska till Stockholm och vidare till Finland. Ska man gå utanför dörren, ska man göra det ordentligt.
Jag ska se på fotboll! Kamrat Oskar bjuder mig på Finlands VM-kvalmatch mot Ryssland. Känns det inte lite upproriskt att lämna Sverige för grannlandet på nationaldagen, då Sverige möter Danmark i den viktigaste matchen på länge, för att så småningom bevittna hockeyklassikern Finland-Ryssland, fast på Helsingfors fotbollsstadion? Och det i mitt livs första landskamp.
Vad som mer händer i Stockholm och Finland vet jag inte, och jag bryr mig inte heller. Bara att träffa brorsan och min gamla kamrat och deras fina familjer räcker gott och väl. I början av maj satt jag och kamrat Oskar i slänten ovanför "Svängen". Botniabanans ofullbordande hade lämnat området i ett rätt sorgligt skick. Halvfärdiga och halvrivna ruckel påminner om nåt slags ground zero. Oskar poängterade hur onaturligt snabbt björkarna till höger hade växt. De är planterade i en konstellation som för tankarna till en perfekt militärkolonn, men ter sig rätt tama med den vildvuxna tallskogen i bakgrunden. Men där satt vi och drack öl, och allt var precis som det alltid har varit. Våra fundament - våra ideologier och vårt synsätt på världen, som vi i mångt och mycket hjälpt varandra att bygga upp, förändras inte av omvärldens framfart.
Våra hjärnor fortsätter att sporra varandra till nya mästerverk, och om du inte gillar skämten vi hittar på, om du rent av tar anstöt av dem (det har hänt, lita på det), så beklagar jag och försäkrar om att det inte var något illa menat. Du var bara inte där när de grundlades i perfekt samförstånd.
Nu har grannen gått in. Nu kan jag gå ut. Perfekt samförstånd. Måste handla.
Joe Strummer: The Future is unwritten är mer eller mindre en film, mer eller mindre en kärleksfull dödsruna över Joe Strummer, sångare och kompgitarrist i The Clash. Han avled med ett medfött hjärtfel alldeles för tidigt, endast 50 år gammal, i december 2002.
Med sitt rödfärgade samhällsengagemang bildade han skola som få eller ingen rockstjärna skulle komma att anamma idag, bara 20 år senare. Det är synd och skam. För att vinna andelar av publiken krävs idag en komplett neutralitet för att skivbolagsdirektörer ska kunna överblicka en så stor marknad som möjligt. Istället för politik fylls låtarna med passioner av andra slag - kärlek, humor, sorg, sentimentalitet - som kan vara äkta eller påklistrade, men har en sak gemensamt: de är förbrukningsvaror. När publikens intresse falnar måste de gamla rostiga passionerna ersättas; genom nya låtar, eller om inte det fungerar; nya artister, medan de gamla placeras i frysboxen tills tanken på något samlingsalbum motiverar en nyprövning.
En trallvänlig melodi raderar alla krav på innehåll:
Vad skivbolagsherrarna har glömt är att The Clash var enorma, och på god väg att bli ännu större, när inbördes splittringar så småningom tvingade dem att gå skilda vägar. De nådde till toppen mycket tack vare fantastiska melodier och stor karisma, och deras passion för mänskliga rättigheter stod inte ivägen. Istället fanns där en oantastlig själ som gjorde musiken tidlös. Som Bono uttrycker sig någonstans halvvägs genom filmen: "Det som gör mig förbannad angående The Clash, är att detta fantastiska band fortfarande borde finnas."
De nådde toppen trots hårt prövade fans, musikjournalister och skivbolagsdirektörer. Skådespelaren Steve Buscemi berättar att Joe Strummer skällde ut honom och resten av publiken i början av en konsert, eftersom publiken hade kastat burkar och buat förbandet av scenen. Trogna skivköpare fick stå ut med små genreskiften från ett album till ett annat. De som förstod utvecklades med bandet, de som missförstod stannade kvar och vrålade efter "Punk!". Och under tiden var The Clash punkare på riktigt genom att döpa ett album till Sandinista!, dedikerat till en socialistisk gerillarörelse i Nicaragua som lyckades rasera den USA-stödda Somoza-dynastin som hade kontrollerat landet sedan '36. Skivbolaget gillade inte den experimentella stilen, och framförallt inte att man "slösade" bort låtmaterial som hade kunnat fylla tre album.
The Clash blev populära genom att ta död på rockmusikerns status på stjärnhimlen och återbörda honom till folket där han hör hemma. En autenticitet genomsyrade frontfiguren Joe Strummer. Filmen återkommer ständigt till denna äkthet och hur Strummer ständigt försöker vara den trogen. I takt med att The Clash växte i popularitet, började saker och ting också glida dem ur händerna. Bandmedlemmar knarkade, varpå bandmedlemmar sparkades. I takt med att publiken växte, spellokalerna utvidgades, och scenen höjdes till en nivå över publiken, försvann bandets kärna någonstans i horisonten. På bilderna från den här tiden ser Strummer allt mer ut som en punkare. Och det var där som han för första gången började tvivla på sig själv. När The Clash slutligen splittrades 1986, efter tio år, var Strummer introverterad med stukat självförtroende. Känns detta symptom igen? Många stora stjärnor har drabbats av samma vansinne när de förlorat kontakten med ett normalt liv.
Strummer var inte sämre än att han förstod detta. Han påbörjade en geografisk resa för att hitta hem, och hans karriär var inte slut.
Jag vill inte berätta så mycket mer. Filmens kärna är en radioshow med Strummer som narrator, och kring denna berättas hans biografi genom intervjuer med musiker, skådespelare, regissörer och vänner han hade arbetat nära. Detta varvas bland annat med sällsynt 8mm-matieral från hemvideoutrustningen hans föräldrar förfogade över när Strummer var ett litet busfrö. Och annat. Allt berättas brutalt rappt, i synnerhet den inledande halvtimmen som behandlar hans rotlösa uppväxt. Helt rätt känsla sitter cementerad i varje kapitel.
Det enda som saknas är partier med lugnare tempo. Joe Strummer var mer än en agitator. Intervjuobjekten i filmen talar sig varma om vilken inspiratör han var. Filmen lyckas projicera detta också på sin publik, men gör sig själv en björntjänst när vi inte ges tid att reflektera över detta. Diverse idéer börjar cirkulera, men innan vi hinner fånga någon av dem har filmen för länge sedan gått vidare mot nya horisonter. Vi kämpar för att hinna ikapp, lämnar tankarna därhän och låter dem gå om intet. Vilken förlust! När jag ser filmen igen ska jag låta tummen vila konstant på fjärrkontrollens pausknapp.
Vill man förändra sin publik i grunden måste man ge den tid att bearbeta nya intryck, låta dem slå rot genom att låta åskådaren själv utföra ett litet jobb: pussla ihop intryck och till fullo förstå sammanhanget. Annars finns risken att vi känner oss manipulerade och utsatta för någon form av propaganda, och en människa gör inte fel i att ifrågasätta propaganda. När jag tänker efter: är det inte en del av punken?
Några kanske jämrar sig över att filmen är för lång, 120 minuter. Själv önskar jag att den hade varit längre. När Joe Strummer dog, alldeles för ung, hade hans återkomst bara börjat, och den här biografin borde ha innehållit åtskilliga kapitel fler. Jag kan självfallet bara dystert konstatera att den alternativa framtiden förblir oskriven. Tack för den passningen, filmtitel.
