Låt den rätte komma in (bio)

Jag har inte läst John Ajvide Lindqvists bok Låt den rätte komma in, men i filmatiseringen av sin berättelse har han skapat fantasifoster med en intressant och mystisk bakgrund och slängt in dem i ett vanligt svensk bostadsområde för att se vad som händer - en önskedröm från Lindqvists egen barndom kan jag tänka. Sedan har han valt att bjuda in publiken att beskåda spektaklet. Vi är ovetande om massor av intressant bakgrundsinformation, men presenteras för tillräckligt med ledtrådar för att ge oss möjlighet att pussla ihop delarna själva.

Vilken teori vi än anammar så har Lindqvist lyckats med sitt manus. En bra film låter oss fundera kring rollfigurerna långt efter det att eftertexterna passerat. Många filmer, inte minst från Hollywood, tar oss på en hisnande åktur, matar oss med känslor av olika slag, och släpper sedan av oss helt färdigbehandlade på slutet. Alla svar är serverade, klara och tydliga, fint paketerade och det finns inget att fundera över. Har vi inga klagomål, så ska vi heller inte klaga. Men utan några distraktionsmoment ges vi möjlighet att nyktert fundera kring intrigen och dess eventuella logiska luckor istället. Man kan säga att våra klagomål ges en stabil grogrund.

I Låt den rätte komma in får vi så lite information som krävs för att hålla historien igång. Den information vi får portioneras skickligt ut i ett makligt tempo som driver rollfigurerna mot sitt obevekliga öde. Och efteråt funderar vi inte över manusluckor, vi funderar kring rollfigurerna istället.

Det börjar såhär:



Tolvårige Oskar (Kåre Hedebrant) mobbas av tre klasskamrater. Oskars reaktion är resignation – han låter det ske och lämnar det därhän. Han verkar ha accepterat sin roll (även om han fantiserar om hämnd när ingen ser på), och verkar inte särskilt rädd. Mest verkar han plågas av sin ensamhet. Fadern är skild från modern och bor på avlägset håll, men moderns medverkan i hans liv skildras lika frånvarande trots att hon delar lägenhet med Oskar. Ofta står han och blickar ut över gården genom fönstret i sitt rum med överkroppen bar, som om han önskar att någon – vem som helst – ska lägga märke till honom.

Och en mörk vinterkväll blir han sedd. I klätterställningen träffar han den jämnåriga flickan Eli (Lina Leandersson), nyinflyttad på området och knappast lämpligt klädd för årstiden. Vad vi snart blir varse, men som Oskar inte riktigt än ska få reda på, är att hon är en vampyr och sålunda lever på andra människors blod. Deras utanförskap för dem givetvis samman, och Oskars självförtroende ökar, kärleken blomstrar och en motståndskraft börjar gro inom honom.

Per Ragnar spelar en mystisk äldre gentleman som bor med Eli i en lägenhet intill Oskars. Han utger sig för att vara hennes far. Tror ni på det? Innan ni godtroget svarar ja – tänk på att han en gång också var jämngammal med den ålder som hans ”dotter” aldrig lämnar. För från och med den dagen en människa blir vampyr, slutar hon åldras. Och hur länge har Eli varit tolv år? Hon kan inte ens själv svara på det.



Vi får se att Per Ragnars uppgift i Elis liv är att tillhandahålla henne näring i form av blod. Han gör det på ett brutalt effektivt sätt, genom att bedöva fysiskt underlägsna individer – barn – och tömma dem på blod på ett makabert sätt. Ni får själva se hur. Vem Ragnars rollfigur egentligen är får vi inget svar på. Men ledtrådarna finns där och jag har min teori, lika vattentät som okomplicerad. Vem är det som har störst behov av att låta den rätte komma in i sitt liv?

Hur länge kan en indiskret mordvåg som Elis näringsintag förorsakar förbli oupptäckt? Varför tvingades hon och hennes assistent att flytta? Genom att inte förse oss med någon bakgrundsinformation lyckas Lindqvist bekvämt slingra sig undan sådana frågetecken utan att behöva förneka oss att se någonting viktigt.

De båda unga skådespelarna är klockrena i sina huvudroller. De klarar till och med utmaningen att filmas i extrem närbild i ett flertal nyckelscener med bibehållen trovärdighet. Och hur mycket hade inte filmen lidit av ett misslyckande på den fronten? Jag hoppas för deras skull att de aldrig insåg allvaret i situationen. Hela filmen hänger på att vi identifierar oss med dessa ynglingar och ställer oss på deras sida i kampen – oavsett vad vi ser dem göra, och det är inte bara angenäma saker, låt mig säga er det. Övriga skådespelare får lida lite av att det inte är just deras film denna gång – de har inte så mycket att spela på – men det som finns sköter de med den äran.

Under Tomas Alfredsons regi har detta uppenbara skräcktema fått tempo och framtoning som ett drama. Det är ett klokt val ur ett konstnärligt perspektiv. Tidigare vampyrskräckisar har genom tiderna sugit ur varenda droppe originalitet som finns kvar att hämta ur sin genre. Ur ursprungsmaterialet har Alfredson istället fastnat för kärlekshistorien, och det är gott och väl, för i den vi kan hitta värmen och mänskligheten i denna extremt kalla film.



Men kärleken finns på sin höjd mellan de båda huvudrollerna. Och om den finns där så finns den på en väldigt basal nivå, för hur ska Oskar kunna identifiera romantisk kärlek? Han har just träffat den person som så vitt vi vet är hans första vän, i ett sent skede av sin barndom. Vid ett tillfälle frågar han ”chans” på Eli, och hon undrar vad det innebär, varpå han svarar att det inte innebär någon skillnad gentemot tidigare. Puberteten är nära anstående för honom, och för honom blir den med största sannolikhet väldigt svår. Och Eli - hur ska hon kunna tillåta sig att förälska sig i någon i hennes situation? Hennes behov av människor finns på en väldigt grundläggande nivå – på bebisnivå. Hon behöver dem för att föda henne. Situationen är densamma för henne.

Så om det finns kärlek och värme på duken så stannar den där. Kyla är tyvärr det enda jag känner i biografen, och det är inte en känsla, utan mer ett intryck i det här fallet. Och när jag funderar över rollfigurernas öden, och hur jag tolkar att allting hänger ihop, så kan jag förstå varför man inte vill förstå och sympatisera med deras situation och vad som väntar dem efter bilden tonat ut. Och det adderar väl bara till den underliggande tragiken i denna berättelse – att jag inte förmår uppskatta filmen så mycket som själva berättelsen förtjänar.

Så omdömet blir: en riktigt bra historia, som jag tyvärr aldrig sugs in i. Istället betraktar jag den, imponerad men ganska oberörd, utifrån. Och att utanförskap inte är en trevlig känsla är nog filmens upphovsmän de första att skriva under på. Bättre lycka nästa gång när jag är på mitt allra mest empatiska humör, kanske, men då orkar jag inte skriva en ny recension. Jag beklagar, skäms och mår lite dåligt.

3 av 5

Vi är icke tillförlitliga objekt

När jag går in på en kommentarssida på denna blogg, vilken kommentarssida som helst där jag eller kamrat Oskar har skrivit något, så får jag frågan: "Vill du visa objekt som inte är tillförlitliga?" Om jag svarar nej så händer inget speciellt, men om jag svarar ja, så dyker bilder på mig och Oskar upp.

Det är inte särskilt smickrande.

Jag har alltid betraktat min dator som ett objekt. Och dess förmåga att sporadiskt låsa sig vid uppstart har medfört att jag tycker att den är icke tillförlitlig. En skärm som spontanflimrar litar jag inte på. Högtalare som börjar massakrera ljudet om volymen blir för hög (inte särskilt hög) - jag litar inte på dem heller. Musmattan har förlorat sitt fäste på undersidan och glider ofta runt med sitt styrdon i någon dansritual som jag tycker ser opålitlig ut. När min överlevnad en dag kommer att hänga på att jag snabbt kan trycka in siffran '2', då vet jag att mitt tangentbord inte riktigt är att lita på - även om det gick bra denna gång.

Nu vet jag att känslan är ömsesidig. Nu får jag sota för min brist på respekt - och drar min vän med mig i fallet:

Gone Baby Gone (DVD)

Gone Baby Gone från 2007 visar upp en bild av USA som jänkarna själva inte gärna visar upp nuförtiden. Ett våldsamt, skitigt och otryggt land där gräsrotsmänniskorna måste beväpna sig för att skydda sig från sina mindre hederliga medmänniskor som också bär vapen. Men hur skiljer man goda medborgare från onda när båda sorterna bär vapen? Det uppenbara svaret borde vara: genom deras handlingar. Gone Baby Gone visar oss att inte det inte behöver vara så simpelt. Här bryts lagen till höger och vänster med såväl egoistiska som uppoffrande motiv, och vem som har moralen på sin sida står skrivet i stjärnorna.

Hela Boston engageras när en liten flicka spårlöst försvinner från sitt hem i stadens nedgångna kvarter. Privatdetektiven Patrick (Casey Affleck) och hans partner och flickvän Angie (Michelle Monaghan) anlitas av flickans morbror (Titus Welliver) och dennes hustru (Amy Madigan) för att hjälpa polisen lösa fallet.



Polischefen (Morgan Freeman) accepterar motvilligt privatdetektivernas hjälp. Han tilldelar dem uppdraget att assistera de luttrade utredarna Remy Bressant (Ed Harris) och Nick Poole (John Ashton), som tvingas omvärdera sina första, föga imponerade intryck av det unga detektivparet när de presenterar teorin att flickan blivit kidnappad. De tror att det är ett led i en utpressning mot hennes mor (Amy Ryan), som inte är den ängel som medierna vill ha gällande. Hon är alkoholiserad och inblandad i skumraskaffärer som rör droghandel.

Att modern själv verkar likgiltig inför dotterns försvinnande minskar inte misstanken.

Teorin blir deras bästa och de satsar alla sina kort på den, vilket leder dem längs en kort och obehaglig väg som tar slut efter halva filmens speltid. Därefter tar historien en drastisk vändning och ändrar ton. Man kan säga att den börjar om från ruta ett, när huvudpersonen Patrick får möjlighet att reda ut en av de alternativa teorier som cirkulerade tidigt under utredningen.

Men detta börjar inte förrän filmens klimax på spänningskurvan har fått passera. Detta klimax är en riktig rysare som för tankarna till När lammen tystnar. Och den avslutas med att hjälten gör ett val som är moraliskt tvivelaktigt.

Att Patrick själv ifrågasätter sitt val utan att komma fram till något svar rättfärdigar dess förekomst i filmen - frågan lämnas över till åskådaren att betraktas utifrån sitt eget perspektiv. Vad vi själva sedan kommer fram till spelar mindre roll för filmens kvalitet, utan avslöjar mer våra egna mänskliga kvaliteter. Vi kanske upptäcker ståndpunkter som vi kanske inte visste om att vi hade?



Jag applåderar hela filmen fram till och med denna scen, och de följande som behandlar den. Sedan går historien lite för långt, och gör sig själv en björntjänst - den tar ett rejält kliv bort från spänningen och bygger långsamt upp för ännu en moralisk frågeställning i filmens slutskede.

Svaret på denna tycks uppenbart, men Gone Baby Gone vill komma till slutsatsen att det inte finns några rätta slutsatser. Men det stämmer inte, och jag ska försöka förklara varför jag tycker så, utan att avslöja slutet. (Lättare kan man göra det för sig.)

Ni kan ju se filmen och fundera kring följande efteråt:

I en av filmens sista scener ställs Patrick inför två möjliga framtida scenarier. Han måste göra ett val, han genomför det och filmen avbryts innan vi får reda på om det blev lyckat. Frågan lämnas i luften och det är upp till oss att komma fram till... ja, vaddå?

Patrick får alltså möjlighet att välja vilket scenario han föredrar, och hans utgångspunkt är densamma som jag själv skulle haft, det val som jag antar att de flesta människor skulle gjort. För - och här kommer min poäng - hur skulle det andra alternativet i slutändan se ut? I det här fallet skulle det möjligen fungera. Men om man utvidgar frågan: hur skulle samhället se ut om alla tog lagen i egna händer såsom det alternativet skulle innebära?

Det skulle vara otänkbart. Det finns dessutom ett tredje alternativ som någon snuddar vid, som kanske vore det mest rimliga vart som helst utom i USA. Det förödande är att detta alltså är filmens slutgiltiga konflikt, och för mig är denna kamp fruktansvärt bisarr. Eller rättare sagt: den existerar inte ens. Den är bara ett spel för gallerierna. Huvudrollen har den korrekta utgångspunkten, och hans motstånd är konstruerat och förvirrat. Att han tvekar är något jag inte kan köpa - och denna tvekan är det som bygger upp hela denna "slutstrid".



Men ni kanske inte håller med om detta, och i såna fall finns där en slags slutkonfrontation, och jag gratulerar er till att filmens kvalitet höjs ett steg.

Den andra romanen av författaren Dennis Lehane som filmatiserats, Mystic river, hade ett liknande problem. En bra och engagerande berättelse om ett likartat ämne, men jag köpte inte den slutgiltiga uppgörelsen. Man sitter igenom eftertexterna och känner sig lite blåst på konfekten, och - om inte annat - förvirrad. Hur påverkar de moraliska frågeställningarna mitt liv? Inte alls.

Dennis Lehane avslöjar på bonusmaterialet till Gone Baby Gone att han vill väcka frågor om hur vi egentligen behandlar våra barn. Det är en ständigt aktuell och relevant fråga. Men åtminstone de som filmatiserar hans historier har i sin iver att få sin film spännande riktat fokus bort från barnen och istället koncentrerat sig på vuxna människors moraliska förfall på en nivå som (hoppas jag) bara förekommer i de mest extrema undantagsfall. Det råder ingen tvivel om att han menar väl, men i dessa filmer känns handlingen mest spekulativ, och riktar fokus från de verkliga problemen om livet på samhällets bottenskikt som känns mer angelägna, och kan förklara detta förfall.

Gone Baby Gone är utan tvekan en bra film, precis som Mystic River, som med hjälp av en stark skådespelarensemble målar upp en mörk men levande liten del av Boston. Casey Affleck gör en stark huvudroll. Hans ständigt lätt nervösa tonfall och fysiska underlägsenhet gentemot sina motspelare gör att tonfallet i de hotfulla sekvenserna amplifieras.

Jag gillar att filmen inte är rädd för att ställa de obekväma moraliska frågorna, jag gillar att den inte strävar efter att tvångsmata oss med svar, men tycker inte riktigt om hur berättelsen drabbas av detta.

Och jag tycker definitivt inte om att den inspirerade mig till att skriva min hittills tråkigaste recension.

3 av 5

Toner från ärmen

Eftersom jag inte har tid att tvätta den här veckan måste jag bära en tröja utan bröstficka på jobbet. Det medför att jag inte har något vettigt ställe att förvara min mp3-spelare medan jag jobbar. Istället har jag den i vänster tröjärm, vilket fungerar utomordentligt väl rent praktiskt, men ser ytterst bisarrt ut när jag ska justera något - byta låt eller ändra volymen. Volymkontrollen befinner sig innanför tröjan, i trakterna av armhålan, och det är där jag måste pilla när tonerna blir öronbedövande.

Då och då ändrar jag mp3-spelarens låtbibliotek genom att på ett bekvämt sätt låta Windows Media Player slumpa fram ett nytt. På detta sätt kan man upptäcka nya låtar som man inte visste om att man satt på.

Och givetvis upptäcker jag en ny fantastisk låt som jag måste lyssna på upprepade gånger just nu när mp3-spelaren befinner sig i sitt underliga läge. Var femte minut måste jag klia mig i armhålan för att lyssna igen.

Stina Nordenstam är den skyldige. Det kunde i och för sig varit vilken av hennes låtar som helst, och nu blev det Fireworks från skivan And she closed her eyes. Om jobbet stressar fram en smärta som strålar ut från bröstet till vänster arm, så besvaras den av lugnande toner i motsatt riktning. Effekten är neutraliserande till en början och avslappnande i förlängningen. Ett liv är räddat och ännu en dag kan läggas till handlingarna, tillvaron får en möjlighet att förbättras.

Läs texten, snälla

Mifunerynkan - Inte alla rynkor är av ondo

Min spegelbild har på sistone välsignat mig med en Mifunerynka, eller i alla fall en antydan till Mifunerynka. Jag har själv valt att namnge den efter Toshiro Mifune, den legendariske japanske skådespelaren som tyvärr inte finns bland oss längre.

Där ögonbrynen möter näsroten formas Mifunerynkan hos människor i takt med att de åldras, och får dem att framstå som något argare, eller åtminstone mer koncentrerade, än övrig befolkning. Du törs inte säga emot en person som uppvisar en Mifunerynka - en förlängning av ögonbrynet som går i en båge rakt upp mot himmelriket:



Till saken hör att Toshiro Mifune är tidernas coolaste, bästa och mest karismatiske skådespelare. Under en period i början av 2000-talet önskade jag att jag var samuraj. Barnsligt, kan tyckas, men jag var i gott sällskap. Quentin Tarantino och självaste Ingmar Bergman har också genomgått sådana faser.

Om ni nästa gång ni ser mig stirrar mot min näsrot och inte ser någon Mifunerynka, då vet vi alla att...
1: Jag befinner mig i fel belysning.
2: Jag inte är tillräckligt koncentrerad.
3: Ni är i behov av ett besök hos optikern.
4: Jag bara inbillar mig.

Det enda problemet är att den endast syns på ena sidan. Nu inväntar jag dagen då min näsrot uppvisar perfekt symmetri och folk darrar vid min åsyn.

Min skärm har flimmer

Länge har jag hoppats på att min bildskärm ska tas av daga så jag kan köpa en ny, bättre, STÖRRE. Men eftersom jag är en sådan miljövän har jag hela tiden haft för avsikt att vänta tills min gamla verkligen inte går att använda längre. Varför kassera någonting som fungerar bara för att det kommit något nyare? I såna fall skulle jag bara bidra till att hålla det kapitalistiska hjulet snurrande. Planetens resurser är inte oändliga vet ni väl, och de exploateras konstant för att skapa nya prylar innan marknaden för de föregående ens hinner börja mättas.

Går det att köpa icke-plattskärmar längre? Jag har hört att plattskärmar kräver mycket mer ström än de enorma som föregick dem. Stämmer det?

Min gamla Intelliscan börjar hur som helst flimra lite efter behag. Inte så att det stör nämnvärt, men jag väntar på att den ska explodera vilken dag som helst. Om jag slutar skriva något här så beror det på att jag är skärmlös. Kanske märker ni inget alls, eftersom jag ändå inte är den mest frekvente blogguppdateraren.

Och när skärmen lämnar jordelivet hoppas jag att den tar högtalarna med sig. Jag har placerat dem riktigt nära skärmen för att maximera risken. Hmm... det kanske är därför skärmen flimrar.

I väntan på det oundvikliga, lite pausmusik. Nej, jag fyller inte år, men räkna med att den här låten kommer åter den förbannade dagen:

Arn - tempelriddaren (DVD)

Jag är i efterkälken, precis som vanligt. Nu har jag äntligen sett Arn - Tempelriddaren, den första filmen i serien, och medan ni har bytt till en ny backe vill jag åka här och vråla för att dela med mig av mina intryck. Om jag bara hade någonting att dela med mig av. Jag har väntat med den här recensionen för att låta intrycken gro in och mogna. Dåligt val. I efterhand inser jag att där inte fanns några intryck, bara en bleknande handling som jag idag bara minns i de allra grövsta drag.

Aldrig har jag varit så oinspirerad inför att skriva någonting som i detta ögonblick. Är en film riktigt dålig kan man ha otroligt kul med att bara poängtera dess brister i alla former, och är en film bra så kommer inspirationen av sig självt. Men Arn är bland det mest medelmåttiga jag sett på film, en oparfymerad tvål som man aldrig får grepp om. Den ska passa alla och saknar därför totalt karaktär för att ingen åskådare ska kunna bli stött. Rimligtvis borde detta faktum inte locka någon, men det gör den. Många svenskar gick och såg den. Var medianbetyget för gemene man landade låter jag vara osagt, för jag har ingen aning.

I inledningen av filmen får vi se huvudpersonen Arn Magnusson (Joakim Nätterqvist) rädda livhanken på ett par resande muslimer någonstans i öknen kring Jerusalem. En svensk tempelriddare på främmande territorier, hur hamnade han där, och framförallt varför? Detta försöker första delen av filmen reda ut.



Den tar oss tillbaka till Arns barndom, och presenterar hans uppväxt i en lång serie korta klipp med så komprimerad dialog att all form av personlighet helt har kramats ur alla rollfigurer. Syftet med dialogen är att i minsta lilla beståndsdel föra handlingen framåt, och gör det på ett sätt som är så utstuderat kliniskt att jag nästan blir imponerad. Manusförfattaren har dessutom stått inför tvånget att låta sina roller tala med en slags romantiserad fornnordisk svenska som skär sig mot vad vi faktiskt ser på teverutan - de människor vi identifierar som skådespelarna Michael Nyqvist, Lina Englund, Morgan Alling, Gustav Skarsgård, etc, och inte deras rollfigurer.

Detta är filmens stora problem och leder till att vänskapsband som formas, kärlek som blomstrar och fiendskap som blossar upp tycks komma ur intet. Vi får helt enkelt acceptera det som händer utan att riktigt förstå det. Figurerna känns som dockor, och konflikterna uppstår ur deras endimensionella personligheter. Ungefär som när man lekte med tennsoldater som liten. Förbered er på att jag kommer att tjata om detta under denna recension.

Att inledningen dessutom sammanfattas ytterligare genom en berättarröst, leder till att jag för en stund trodde jag såg en påkostad dramatiserad dokumentär om livet och intrigerna i 1100-talets Sverige. Jag satt bara och väntade på att Herman Lindqvist skulle stega in framför kameran och ta över berättandet i egen hög person. Berättarrösten försvinner tämligen omgående, vilket är till filmens fördel även om det känns inkonsekvent, nästan oprofessionellt, att etablera en sådan vägledare för att sedan slopa den totalt.

Berättelsen, då? Den är inte alls dum, och hade kunnat stå sig väl med lite krydda i form av liv. Det är alltså hur den berättas som står ivägen för dess potential. Man får inte intrycket av att något slags liv försiggår kring de olika skådeplatserna. Diverse statister utför sina sysslor medan kameran rullar, men vad inbillar vi oss att de gör därefter? De kanske spelar en omgång Nintendo DS. De kanske går på WC. De kanske tar en rökpaus i väntan på nästa tagning.

Som ni märker drar jag mig för att beskriva handlingen. Avslöjar jag den försvinner nämligen enda anledningen till och nöjet i att se Arn.

Jag kan väl avslöja så mycket att filmen inte slutar när handlingen kommer ikapp den scen som skildras i inledningen - Arn i öknen - och att filmen därefter tar ett kvalitetsmässigt kliv uppåt. Under sin uppväxt förälskar sig Arn i en flicka, Cecilia Algotsdotter (Sofia Helin), vilket är till stor betydelse för hans framtida roll som tempelriddare. Deras tidiga möten är klumpiga, tafatta och pinsamma, vilket kanske är medvetet, men oavsett vilket så är deras attraktion för varandra ganska svår att förstå. Detta kan givetvis återigen härledas till deras totala brist på personlighet. Denna flicka får därefter en stor del i handlingen i en parallellhistoria på hemmaplan medan Arn utför sin plikt i Jerusalem. Och hela tiden längtar de efter varandra något oerhört.



Det bästa med denna del är att handlingen dröjer sig kvar lite längre vid varje anhalt, och låter skeendet sjunka in lite hos åskådaren. För första gången blir man lite engagerad i rollfigurernas öde. Ska Arn och hans flickvän få återse varandra? Nej, jag avslöjar ingenting. Det sämsta med denna del är att den är för kort. Filmen tar slut när den är på väg att börja på riktigt, vilket gör mig lite sugen på uppföljaren, som i skrivande stund fortfarande visas på svenska biografer.

Arn är en riktig storsatsning, den dyraste filmproduktionen i Sverige någonsin. Och produktionsvärdena i denna film är höga. Kulisser och kostymer förefaller autentiska, fotot är för all del riktigt läckert och skådespelarna gör så gott det bara går av hemska repliker. Talang finns i den här filmen. Därför är det fruktansvärt trist att det är manuset, vars kvalitet är helt oberoende av pengar, som hindrade mig från att engagera mig. Mycket borde ha strukits från delen som behandlar Arns uppväxt, för att istället fördjupa vissa viktiga incidenter och framförallt skapa en riktig huvudroll. Han är en kyrkans man, men får bevittna många grymheter i sin arbetsgivares namn. Var finns Arns inre konflikt inför detta? Ett ytterst kort replikskifte som Arn har med sin mentor visar att det är något som man faktiskt tänkt på, men inte valt att behandla djupare än med just dessa två meningar.



Ett flertal andra roller tycks helt onödiga men eftersom jag inte läst någon av Jan Guillous Arn-böcker vet jag inte om de blir viktiga i nästa del. Hur som helst saboterar deras närvaro en inte så liten del av den här filmens kvalitet, genom att ta upp dyrbar speltid som hade kunnat användas till att fördjupa viktigare roller.

Svensk film befinner sig i något av ett ingenmansland, och har så gjort under en längre tidsperiod. Arn har profilerat sig som flaggskeppet som ska ta oss till säker mark. Det har nästan varit varje medborgares plikt att lyfta sitt arsle från sin IKEA-soffa, ta fruga och barn i örnsnibben, sätta dem och sig själv i Volvon, köra till bion och se denna storsatsning - för svensk films framtids skull. Är handling det enda som är viktig för dig kan du säkert gilla Arn. Själv är jag tveksam till om den här typen av produktioner, i ett slags miniatyr-Hollywoodformat, är rätt väg för svensk film att gå. Vi kan inte tävla med dem på deras villkor om vi inte vågar göra en sån här film personlig.

Känn för allt i världen inget tvång att se den här filmen. TV4 har sponsrat inspelningarna, och blir filmerna en framgång så kommer de att få vatten på sin kvarn, och vi får kanske se en lång filmsvit som får ta vid när Beck slutligen tar sig en sista stänkare, trillar ned från sin balkong, får stödkrage och måste pensionera sig. Betänk då den framtida filmen: Arn 17 - Kyrkans sändebud, i vilken Arn får ett sändebud från kyrkan. Det låter väl inte så spännande?

Och några lysande, personliga filmer har levt en bortglömd tillvaro i detta land under 2000-talet. Om jag mötte en cineast från USA, som var sugen på att se modern svensk film, skulle jag stolt förse honom eller henne med exemplar av Sånger från andra våningen, Farväl Falkenberg, Fyra nyanser av brunt, Lilja 4-ever och Om jag vänder mig om, medan jag diskret skulle försöka gömma undan Arn - tempelriddaren. Han eller hon har redan sett ett oräkneligt antal liknande och bättre filmer från sitt hemland.

2 av 5

Fallna löv

Nu ska jag prova en ny grej jag snubblade över: imeem. Jag upptäckte att man kan ladda upp låtar till sin imeem-användare efter eget behag och dela med sig av vad man själv behagar. Nu ska vi se hur det fungerar:





Det finns inget roligare än att exponera sin musiksmak för allmän beundran, och faktiskt tro att någon lyssnar, tar till sig och får ett bättre liv. (Om det bara någonsin verkligen stämde.) Vi får se hur jag kommer att utnyttja detta i framtiden för att lysa upp era liv.

Det här är två höstlåtar, den årstid då allt faller ner på marken och dör på ett vackert sätt, även om texten är helt irrelevant.

Here goes nothing.

Iron man (DVD)

I Iron man sitter allting ihop sömlöst och fullkomligt logiskt för den värld den konstruerar. Huvudpersonen Tony Starks uppblåsta ego spricker av det enda som kan rubba hans överdimensionerade självförtroende - de missiler han själv konstruerat på uppdrag av sitt företag Stark Industries.

På en affärstripp i arabvärlden med målet att demonstrera och sälja sina vapen blir han anfallen, nästan dödad och tillfångatagen av terrorister. I sin cell möter han ett annat offer (Shaun Toub) för Starks eget företag, en man som förlorat fru och barn på grund av Starks produkter. Han räddar Starks liv genom att operera fast en magnet i hans bröstkorg. Syftet är att hindra splittret från Starks egen missil att borra sig raka vägen in mot hans hjärta. En handling vacker som få - på symboliskt såväl som bokstavligt plan - inte sant? Ni förstår väl vad som är på väg att hända?

Terroristerna visar Stark en snabb glimt av deras läger utanför cellen, och där finns mängder med vapen som alla bär Starks egen logotyp. Men de vill ha mer, och ger Stark och hans nyvunna vän en vecka på sig att i deras cell konstruera ett nytt exemplar av den missil han åkte till arabvärlden för att demonstrera.

De låtsas acceptera uppdraget, men med en slug baktanke, och ur allt detta föds första generationens Iron man: en rustning som skyddar dess bärare från all den explosiva kraft som densamme konstruerat tidigare, och dessutom äger eldkraften att desarmera den och skydda oskyldiga.

Tony Stark var när filmen började en charmig skitstövel med en tvivelaktig moralisk bild och människosyn - en farlig man skulle man kunna säga. I det skedet han slår sig ut ur sin cell som Iron man har han behållit de bra bitarna av sin tidigare personlighet och tillfört en strävan att ställa allt det dåliga tillrätta.



Han spelas av den uttrycksfulle Robert Downey jr, som förser filmen med en fulländad huvudroll. I Downey jr:s tolkning är han en yuppie vars outsinliga självförtroende alltid ger honom sista ordet. Hans repliker förefaller naturligt sprungna ur den källan på ett sätt som får en att tro att han improviserar. Allt han gör, gör han i enlighet med denna magnetiska personlighet, vilket gör det så lätt för minsta vapendyrkande jäkel att acceptera hans renässans som människa. Downey jr är helt enkelt briljant i denna roll.

Betänk filmen Lord of war, som kommer till samma slutsats som Iron man, men som behöver hela filmen för nå dit - och saknar huvudrollen för att lotsa dess åskådare i hamn. Den hade en tvivelaktig huvudroll som den inte ville att vi skulle identifiera oss med, och distanserade oss från den så till den grad att vi knappt orkade bry oss. Iron man ror hem samma budskap på ett oerhört mycket snabbare sätt, om än inte lika djupt, och är i alla fall helt otvetydig i sitt avståndstagande från vapenhandel.

Jag kan höra era skeptiska tankar kring Iron man. Ni läser titeln, har kanske sett trailern, som är fruktansvärt usel, och vet att det är en superhjältefilm. Vad för någonting bra kan rimligtvis komma ur detta? Men jag måste be er att ha ett öppet sinnelag, för här har vi en av årets bästa filmer.

Precis som ni kommer att göra, såg jag inledningsvis filmen genom mitt kritiska filter - ett sinnelag som först betvivlade rimligheten i att Tony Stark skulle få idén att bygga Iron man. Var i hela fridens namn kom det ifrån? För att få svaret på det behöver man bara resumera handlingen, och upptäcka att allt följer en sinnrikt konstruerad handlingskedja. Iron man är en motreaktion mot allt som Tony Stark tidigare stått för. Försvar istället för anfall. Och ironiskt nog - med tanke på alla prylar som rustningen är utrustad med - medmänsklighet istället för ytlighet och känslokyla.



Det fina är att Iron man är totalt befriad från övertydlighet i sitt berättande, utan att det egentligen är nödvändigt - jag menar, det är ju en underhållningsfilm. Det är därför våra dubier kanske dyker upp då och då, vi är inställda på att alltings sammanhang ska förklaras i dialog som är riktad direkt mot oss i publiken. Såsom fallet var i filmen Krull. Men våra förväntningar kommer alltid på skam när vi försöker få dem bekräftade, för det finns en tanke bakom allt i Iron man - eller i alla fall förefaller det så. Så mitt tips till er är: slå av ert kritiska tänkande och njut av Iron man i de fulla drag den är värd. Det är du också värd.

Till och med den obligatoriska skurken Obadiah Stane (Jeff Bridges), kollega till Stark, känns naturlig. Han har kapitalistiska motiv som han agerar utifrån genom hela filmen. Han ger den inhumana, ansiktslösa kapitalismen ett ansikte, och ur Tony Starks reformerade personlighet växer en både obehaglig och underhållande motreaktion fram hos Obadiah.



En flintskallig Jeff Bridges ger den rollen en sällan skådad pondus. Och på något sätt så nästan rättfärdigar han de karikatyrer till araber som förekommer i filmen, när vi förstår att deras "ondska" faktiskt tillhandahålls av amerikanska aktörer på en alltför fri vapenmarknad som är ännu ondare. Och det faktum att Obadiah inledningsvis agerar utifrån en företagsstyrelses beslut, en styrelse som sedan aldrig får komma till tals och försvara sig, gör att filmen känns relativt djärv och kompromisslös. Särskilt med tanke på att det är en stor Hollywoodproduktion.

Starks hushållerska/assistent Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) fungerar som en drivkraft för Stark att utveckla sitt hjärta (jag kan inte fatta att jag just skrev det där). I takt med att Stark utvecklas, förminskas hennes behov som assistent och de två börjar närma sig varandra på ett personligt plan. Vi förstår vad som är på väg att hända mellan dem i en särskilt bra scen där hon måste röra en plats på hans kropp som är obehagligt nära hans hjärta. Det är symbolik på en nivå jag tycker väldigt mycket om - okonstlat, uppenbart och opretentiöst.



Och så vill jag nämna några ord om filmens lättsamma ton. Filmen har en humor som gör den till en av de filmer jag skrattat med mest i år. (Jag skrattade kanske lika mycket åt The Wicker man) Regissören Jon Favreau berättar, som jag redan konstaterat, utan övertydlighet vilket kommer till gagn i filmens små komiska situationer. De kommer ofta helt överraskande, vilket ger goda förutsättningar för gott humör. Såsom när filmens regeringsagent mot slutet äntligen kommer på ett sätt att förkorta sin organisations långa, otympliga benämning. Se själva.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter, men ska nog sluta nu. Ni har väl förstått poängen vid det här laget. Iron man påminner mig om varför det var så kul att se på film när jag var liten. Man blir barn på nytt, och de få klagomål man har vill man inte ens nämna utan bara gräva ned i sandlådan och ha dåligt samvete över. Och när filmen är slut är man kanske inte fortfarande ett barn, men man har i alla fall haft en förbannat trevlig stund, och man vill bara skryta för sina kompisar att man såg den först.

Betyget nedan angränsar till något högre.

BETYG: 4 av 5

Varning! Följande trailer är horribel, och verkligen inte representativ för filmens kvalitet:

Vad har du i vattenkannan?

Ungefär så här såg det ut när jag gick hem från krogen i lördags:



Men jag hade andra kläder på mig. Och andra skor.

[REC] (DVD)

På grund av tidsbrist den senaste helgen måste jag publicera den här lilla recensionen mitt i veckan. Egentligen har jag inte så mycket att säga så låt oss få det överstökat.



Redan titeln [REC] är direkt olycklig. Försök säga till någon att du sett filmen [REC] utan att tvingas att noggrant förklara vad du nyss sa - "Shrek? Wreck? Vad sa du? Jag förstår inte!"

[REC] är en spansk skräckfilm från 2007 som har tagit fasta på den "nya" kameraföringstekniken inom genren. Kameramannen är själv en del av historien, han spelar själv en roll, och kan drabbas av filmens monstervåld likaväl som de övriga protagonisterna. Meningen är helt enkelt att skrämma skiten ur oss åskådare genom att ta oss en nivå närmare händelsernas centrum. Sett till genomförandet är det alltså en film i samma anda som de begåvade filmerna The Blair witch project och Cloverfield, men den här tar sig an en helt annan subgenre - zombiefilmen.

Storyn är enkel, på gränsen till obefintlig: tv-stjärnan Ángela (Manuela Valesco) och hennes kameraman ska under en natt följa brandmännen på en brandstation i allt spännande de gör. När de får ett larm från ett hyreshus, där en nedblodad gammal kvinna anfaller allt i sin väg, börjar hon misstänka att hon fått mer än de förhandlade om. En av polismännen, som också fått larmet, blir biten och måste ha läkarvård snabbt. Men när de ska lämna byggnaden chockas de av upptäckten att hela hyreshuset är avspärrat och satt under karantän av spansk militär. Några fler besked får de inte, och de är instängda med en begynnande farsot som gör sina offer bindgalna.

Inledningsvis lämnas vi rätt mycket i mörkret beträffande sjukdomens ursprung, men för oss och filmens rollfigurer spelar det inte så stor roll. Allt de vill är att hitta ett sätt att fly. Tv-duon försöker ändå vara professionell och genomför intervjuer med hyresgästerna. Tyvärr gör de ett dåligt jobb som får en hel fas av filmen att halta. Svaren på deras frågor upprepar vad vi i publiken redan sett inträffa, eller sådant som vi kan gissa oss till. Denna fas hade varit ett ypperligt tillfälle att lära känna några rollfigurer lite djupare, men detta har helt negligerats. Regissörerna vill uppenbarligen koncentrera sig på att skrämmas, och det får de gärna göra eftersom de inte verkar behärska någonting annat.

Och minsann så kan nog [REC] lyckas få dig rejält rädd, även om den för det mesta misslyckades i mitt fall. När man bortser från allt annat så kommer man verkligen närmare händelsernas centrum med handkamera. Trånga gångar blir en möjlighet istället för ett hinder när fotografen slipper bekymra sig om placeringen av åtminstone ett av sina intrument. Däremot utspelas ett stort antal scener i ett dunkel som jag kan tänka mig kräver väl så mycket arbete med ljussättning för att fungera.

Regissören har alltså försökt ta fasta på en gyllene regel för genren - att det vi hör utanför bild är läskigare än det vi ser på bild. Underskatta inte människans fantasi. Den har spelat oss många spratt genom tiderna. Adrenalinet som frigörs under några jaktscener förstärker den känslan. De ekande ljuden från de angränsande våningarna i hyreshuset skvallrar om en fara, som dock aldrig riktigt förlöses.

För problemet är de situationer då vi stirrar faran rakt i vitögat. Under hela filmen, när det var meningen att jag skulle bli rädd, hade jag problem att se annat än målade och sminkade skådespelare som stod och gapade, vrålade och rörde sig precis så klumpigt som krävdes för att huvudrollen med nöd och näppe skulle komma undan.



De plötsliga uppenbarelserna, de så kallade "hoppa-till"-scenerna, är med i denna film och anländer alltid på samma ologiska sätt. Varför anfaller ett monster just när kameran långsamt vänder sig i dess riktning? Varför anfaller ett monster just när det belyses av ficklampans sken? Jag menar, varför väntar de alltid till de blir upptäckta? Varför varierar tiden det tar att konvertera till zombie så enormt från offer till offer? Svaret på alla dessa frågor är att det ska passa in i berättarflytet. Det är ett flyt som paradoxalt nog blivit logiskt och förutsägbart för skräckfilmen för länge sedan. Är man luttrad vet man när något kommer att ske, hur plötsligt det än sker, för man har lärt sig att känna igen omständigheterna. Tystnad föregår skrammel, och mörker föregår en hemsk uppenbarelse. [REC] bryter ingen ny mark på den fronten. Jag vägrar bli rädd längre, ge mig någonting nytt.

Och då anlände slutet...



Här ska jag inte avslöja mer än att det var oerhört otäckt och blott i sig självt gör filmen sevärd. Det är synd att filmens två komponenter - mörker och jakt - inte kommer överens förrän filmen nästan är slut. Och det är ironiskt att bland det visuellt mest skrämmande jag sett på en tv-skärm syns genom det kompletta beckmörkret i slutet av [REC]. Någonstans får jag för mig att det här slutet var själva källan till resten av filmen. Att det var det första som upphovsmännen visualiserade i sina huvuden, och att resten av storyn fått växa fram ur det.

Men när man sett detta hemska, andats ut och återfått sansen, så har man helt klart rätten att ifrågasätta ett par saker. Hur kan rollfigurernas närvaro i slutet förbli oupptäckt så länge när de är så indiskreta? Varför är de så nyfikna när de borde koncentrera sig på att rädda sina liv?

[REC] är en film för skräckfilmsfantasten. Jag var en sådan själv för några år sedan och hade antagligen älskat den här då. Ett gammalt koncept har presenterats ur ett nytt perspektiv, och då hade det räckt för att rubba mina cirklar och göra mig livrädd. Men att den skulle vara innovativ tycker jag direkt att vi kan avskriva - det är en ordinär zombiefilm presenterad genom en handhållen kamera. Hade inte Blair Witch Project funnits, så hade knappast [REC] existerat på det sätt den ser ut idag.

Men vad spelar det för roll? Alla filmer har ju influenser och kan fungera hur bra som helst ändå. [REC] fungerar bäst när vi hör någonting utanför kamerans synfält, men när vi nödväntigtvis måste vända rampljuset mot ljudkällan kan vi pusta ut och fnissa lite grann. Det var ju inte så farligt trots allt. Men om vi, slutligen, väljer att konfrontera mörkret infrarött, utan fingrar emellan, så måste vi till vår förfasan skåda dess allra hemskaste väsen.

Jag tror att jag just kom på ett sätt att förbättra den här filmen. Men jag tänker behålla det för mig själv. He he.

BETYG: 2 av 5