Gone Baby Gone från 2007 visar upp en bild av USA som jänkarna själva inte gärna visar upp nuförtiden. Ett våldsamt, skitigt och otryggt land där gräsrotsmänniskorna måste beväpna sig för att skydda sig från sina mindre hederliga medmänniskor som också bär vapen. Men hur skiljer man goda medborgare från onda när båda sorterna bär vapen? Det uppenbara svaret borde vara: genom deras handlingar. Gone Baby Gone visar oss att inte det inte behöver vara så simpelt. Här bryts lagen till höger och vänster med såväl egoistiska som uppoffrande motiv, och vem som har moralen på sin sida står skrivet i stjärnorna.
Hela Boston engageras när en liten flicka spårlöst försvinner från sitt hem i stadens nedgångna kvarter. Privatdetektiven Patrick (Casey Affleck) och hans partner och flickvän Angie (Michelle Monaghan) anlitas av flickans morbror (Titus Welliver) och dennes hustru (Amy Madigan) för att hjälpa polisen lösa fallet.
Polischefen (Morgan Freeman) accepterar motvilligt privatdetektivernas hjälp. Han tilldelar dem uppdraget att assistera de luttrade utredarna Remy Bressant (Ed Harris) och Nick Poole (John Ashton), som tvingas omvärdera sina första, föga imponerade intryck av det unga detektivparet när de presenterar teorin att flickan blivit kidnappad. De tror att det är ett led i en utpressning mot hennes mor (Amy Ryan), som inte är den ängel som medierna vill ha gällande. Hon är alkoholiserad och inblandad i skumraskaffärer som rör droghandel.
Att modern själv verkar likgiltig inför dotterns försvinnande minskar inte misstanken.
Teorin blir deras bästa och de satsar alla sina kort på den, vilket leder dem längs en kort och obehaglig väg som tar slut efter halva filmens speltid. Därefter tar historien en drastisk vändning och ändrar ton. Man kan säga att den börjar om från ruta ett, när huvudpersonen Patrick får möjlighet att reda ut en av de alternativa teorier som cirkulerade tidigt under utredningen.
Men detta börjar inte förrän filmens klimax på spänningskurvan har fått passera. Detta klimax är en riktig rysare som för tankarna till När lammen tystnar. Och den avslutas med att hjälten gör ett val som är moraliskt tvivelaktigt.
Att Patrick själv ifrågasätter sitt val utan att komma fram till något svar rättfärdigar dess förekomst i filmen - frågan lämnas över till åskådaren att betraktas utifrån sitt eget perspektiv. Vad vi själva sedan kommer fram till spelar mindre roll för filmens kvalitet, utan avslöjar mer våra egna mänskliga kvaliteter. Vi kanske upptäcker ståndpunkter som vi kanske inte visste om att vi hade?
Jag applåderar hela filmen fram till och med denna scen, och de följande som behandlar den. Sedan går historien lite för långt, och gör sig själv en björntjänst - den tar ett rejält kliv bort från spänningen och bygger långsamt upp för ännu en moralisk frågeställning i filmens slutskede.
Svaret på denna tycks uppenbart, men Gone Baby Gone vill komma till slutsatsen att det inte finns några rätta slutsatser. Men det stämmer inte, och jag ska försöka förklara varför jag tycker så, utan att avslöja slutet. (Lättare kan man göra det för sig.)
Ni kan ju se filmen och fundera kring följande efteråt:
I en av filmens sista scener ställs Patrick inför två möjliga framtida scenarier. Han måste göra ett val, han genomför det och filmen avbryts innan vi får reda på om det blev lyckat. Frågan lämnas i luften och det är upp till oss att komma fram till... ja, vaddå?
Patrick får alltså möjlighet att välja vilket scenario han föredrar, och hans utgångspunkt är densamma som jag själv skulle haft, det val som jag antar att de flesta människor skulle gjort. För - och här kommer min poäng - hur skulle det andra alternativet i slutändan se ut? I det här fallet skulle det möjligen fungera. Men om man utvidgar frågan: hur skulle samhället se ut om alla tog lagen i egna händer såsom det alternativet skulle innebära?
Det skulle vara otänkbart. Det finns dessutom ett tredje alternativ som någon snuddar vid, som kanske vore det mest rimliga vart som helst utom i USA. Det förödande är att detta alltså är filmens slutgiltiga konflikt, och för mig är denna kamp fruktansvärt bisarr. Eller rättare sagt: den existerar inte ens. Den är bara ett spel för gallerierna. Huvudrollen har den korrekta utgångspunkten, och hans motstånd är konstruerat och förvirrat. Att han tvekar är något jag inte kan köpa - och denna tvekan är det som bygger upp hela denna "slutstrid".
Men ni kanske inte håller med om detta, och i såna fall finns där en slags slutkonfrontation, och jag gratulerar er till att filmens kvalitet höjs ett steg.
Den andra romanen av författaren Dennis Lehane som filmatiserats, Mystic river, hade ett liknande problem. En bra och engagerande berättelse om ett likartat ämne, men jag köpte inte den slutgiltiga uppgörelsen. Man sitter igenom eftertexterna och känner sig lite blåst på konfekten, och - om inte annat - förvirrad. Hur påverkar de moraliska frågeställningarna mitt liv? Inte alls.
Dennis Lehane avslöjar på bonusmaterialet till Gone Baby Gone att han vill väcka frågor om hur vi egentligen behandlar våra barn. Det är en ständigt aktuell och relevant fråga. Men åtminstone de som filmatiserar hans historier har i sin iver att få sin film spännande riktat fokus bort från barnen och istället koncentrerat sig på vuxna människors moraliska förfall på en nivå som (hoppas jag) bara förekommer i de mest extrema undantagsfall. Det råder ingen tvivel om att han menar väl, men i dessa filmer känns handlingen mest spekulativ, och riktar fokus från de verkliga problemen om livet på samhällets bottenskikt som känns mer angelägna, och kan förklara detta förfall.
Gone Baby Gone är utan tvekan en bra film, precis som Mystic River, som med hjälp av en stark skådespelarensemble målar upp en mörk men levande liten del av Boston. Casey Affleck gör en stark huvudroll. Hans ständigt lätt nervösa tonfall och fysiska underlägsenhet gentemot sina motspelare gör att tonfallet i de hotfulla sekvenserna amplifieras.
Jag gillar att filmen inte är rädd för att ställa de obekväma moraliska frågorna, jag gillar att den inte strävar efter att tvångsmata oss med svar, men tycker inte riktigt om hur berättelsen drabbas av detta.
Och jag tycker definitivt inte om att den inspirerade mig till att skriva min hittills tråkigaste recension.
3 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar