I Iron man sitter allting ihop sömlöst och fullkomligt logiskt för den värld den konstruerar. Huvudpersonen Tony Starks uppblåsta ego spricker av det enda som kan rubba hans överdimensionerade självförtroende - de missiler han själv konstruerat på uppdrag av sitt företag Stark Industries.
På en affärstripp i arabvärlden med målet att demonstrera och sälja sina vapen blir han anfallen, nästan dödad och tillfångatagen av terrorister. I sin cell möter han ett annat offer (Shaun Toub) för Starks eget företag, en man som förlorat fru och barn på grund av Starks produkter. Han räddar Starks liv genom att operera fast en magnet i hans bröstkorg. Syftet är att hindra splittret från Starks egen missil att borra sig raka vägen in mot hans hjärta. En handling vacker som få - på symboliskt såväl som bokstavligt plan - inte sant? Ni förstår väl vad som är på väg att hända?
Terroristerna visar Stark en snabb glimt av deras läger utanför cellen, och där finns mängder med vapen som alla bär Starks egen logotyp. Men de vill ha mer, och ger Stark och hans nyvunna vän en vecka på sig att i deras cell konstruera ett nytt exemplar av den missil han åkte till arabvärlden för att demonstrera.
De låtsas acceptera uppdraget, men med en slug baktanke, och ur allt detta föds första generationens Iron man: en rustning som skyddar dess bärare från all den explosiva kraft som densamme konstruerat tidigare, och dessutom äger eldkraften att desarmera den och skydda oskyldiga.
Tony Stark var när filmen började en charmig skitstövel med en tvivelaktig moralisk bild och människosyn - en farlig man skulle man kunna säga. I det skedet han slår sig ut ur sin cell som Iron man har han behållit de bra bitarna av sin tidigare personlighet och tillfört en strävan att ställa allt det dåliga tillrätta.
Han spelas av den uttrycksfulle Robert Downey jr, som förser filmen med en fulländad huvudroll. I Downey jr:s tolkning är han en yuppie vars outsinliga självförtroende alltid ger honom sista ordet. Hans repliker förefaller naturligt sprungna ur den källan på ett sätt som får en att tro att han improviserar. Allt han gör, gör han i enlighet med denna magnetiska personlighet, vilket gör det så lätt för minsta vapendyrkande jäkel att acceptera hans renässans som människa. Downey jr är helt enkelt briljant i denna roll.
Betänk filmen Lord of war, som kommer till samma slutsats som Iron man, men som behöver hela filmen för nå dit - och saknar huvudrollen för att lotsa dess åskådare i hamn. Den hade en tvivelaktig huvudroll som den inte ville att vi skulle identifiera oss med, och distanserade oss från den så till den grad att vi knappt orkade bry oss. Iron man ror hem samma budskap på ett oerhört mycket snabbare sätt, om än inte lika djupt, och är i alla fall helt otvetydig i sitt avståndstagande från vapenhandel.
Jag kan höra era skeptiska tankar kring Iron man. Ni läser titeln, har kanske sett trailern, som är fruktansvärt usel, och vet att det är en superhjältefilm. Vad för någonting bra kan rimligtvis komma ur detta? Men jag måste be er att ha ett öppet sinnelag, för här har vi en av årets bästa filmer.
Precis som ni kommer att göra, såg jag inledningsvis filmen genom mitt kritiska filter - ett sinnelag som först betvivlade rimligheten i att Tony Stark skulle få idén att bygga Iron man. Var i hela fridens namn kom det ifrån? För att få svaret på det behöver man bara resumera handlingen, och upptäcka att allt följer en sinnrikt konstruerad handlingskedja. Iron man är en motreaktion mot allt som Tony Stark tidigare stått för. Försvar istället för anfall. Och ironiskt nog - med tanke på alla prylar som rustningen är utrustad med - medmänsklighet istället för ytlighet och känslokyla.
Det fina är att Iron man är totalt befriad från övertydlighet i sitt berättande, utan att det egentligen är nödvändigt - jag menar, det är ju en underhållningsfilm. Det är därför våra dubier kanske dyker upp då och då, vi är inställda på att alltings sammanhang ska förklaras i dialog som är riktad direkt mot oss i publiken. Såsom fallet var i filmen Krull. Men våra förväntningar kommer alltid på skam när vi försöker få dem bekräftade, för det finns en tanke bakom allt i Iron man - eller i alla fall förefaller det så. Så mitt tips till er är: slå av ert kritiska tänkande och njut av Iron man i de fulla drag den är värd. Det är du också värd.
Till och med den obligatoriska skurken Obadiah Stane (Jeff Bridges), kollega till Stark, känns naturlig. Han har kapitalistiska motiv som han agerar utifrån genom hela filmen. Han ger den inhumana, ansiktslösa kapitalismen ett ansikte, och ur Tony Starks reformerade personlighet växer en både obehaglig och underhållande motreaktion fram hos Obadiah.
En flintskallig Jeff Bridges ger den rollen en sällan skådad pondus. Och på något sätt så nästan rättfärdigar han de karikatyrer till araber som förekommer i filmen, när vi förstår att deras "ondska" faktiskt tillhandahålls av amerikanska aktörer på en alltför fri vapenmarknad som är ännu ondare. Och det faktum att Obadiah inledningsvis agerar utifrån en företagsstyrelses beslut, en styrelse som sedan aldrig får komma till tals och försvara sig, gör att filmen känns relativt djärv och kompromisslös. Särskilt med tanke på att det är en stor Hollywoodproduktion.
Starks hushållerska/assistent Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) fungerar som en drivkraft för Stark att utveckla sitt hjärta (jag kan inte fatta att jag just skrev det där). I takt med att Stark utvecklas, förminskas hennes behov som assistent och de två börjar närma sig varandra på ett personligt plan. Vi förstår vad som är på väg att hända mellan dem i en särskilt bra scen där hon måste röra en plats på hans kropp som är obehagligt nära hans hjärta. Det är symbolik på en nivå jag tycker väldigt mycket om - okonstlat, uppenbart och opretentiöst.
Och så vill jag nämna några ord om filmens lättsamma ton. Filmen har en humor som gör den till en av de filmer jag skrattat med mest i år. (Jag skrattade kanske lika mycket åt The Wicker man) Regissören Jon Favreau berättar, som jag redan konstaterat, utan övertydlighet vilket kommer till gagn i filmens små komiska situationer. De kommer ofta helt överraskande, vilket ger goda förutsättningar för gott humör. Såsom när filmens regeringsagent mot slutet äntligen kommer på ett sätt att förkorta sin organisations långa, otympliga benämning. Se själva.
Jag skulle kunna fortsätta i evigheter, men ska nog sluta nu. Ni har väl förstått poängen vid det här laget. Iron man påminner mig om varför det var så kul att se på film när jag var liten. Man blir barn på nytt, och de få klagomål man har vill man inte ens nämna utan bara gräva ned i sandlådan och ha dåligt samvete över. Och när filmen är slut är man kanske inte fortfarande ett barn, men man har i alla fall haft en förbannat trevlig stund, och man vill bara skryta för sina kompisar att man såg den först.
Betyget nedan angränsar till något högre.
BETYG: 4 av 5
Varning! Följande trailer är horribel, och verkligen inte representativ för filmens kvalitet:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar