Arn - tempelriddaren (DVD)

Jag är i efterkälken, precis som vanligt. Nu har jag äntligen sett Arn - Tempelriddaren, den första filmen i serien, och medan ni har bytt till en ny backe vill jag åka här och vråla för att dela med mig av mina intryck. Om jag bara hade någonting att dela med mig av. Jag har väntat med den här recensionen för att låta intrycken gro in och mogna. Dåligt val. I efterhand inser jag att där inte fanns några intryck, bara en bleknande handling som jag idag bara minns i de allra grövsta drag.

Aldrig har jag varit så oinspirerad inför att skriva någonting som i detta ögonblick. Är en film riktigt dålig kan man ha otroligt kul med att bara poängtera dess brister i alla former, och är en film bra så kommer inspirationen av sig självt. Men Arn är bland det mest medelmåttiga jag sett på film, en oparfymerad tvål som man aldrig får grepp om. Den ska passa alla och saknar därför totalt karaktär för att ingen åskådare ska kunna bli stött. Rimligtvis borde detta faktum inte locka någon, men det gör den. Många svenskar gick och såg den. Var medianbetyget för gemene man landade låter jag vara osagt, för jag har ingen aning.

I inledningen av filmen får vi se huvudpersonen Arn Magnusson (Joakim Nätterqvist) rädda livhanken på ett par resande muslimer någonstans i öknen kring Jerusalem. En svensk tempelriddare på främmande territorier, hur hamnade han där, och framförallt varför? Detta försöker första delen av filmen reda ut.



Den tar oss tillbaka till Arns barndom, och presenterar hans uppväxt i en lång serie korta klipp med så komprimerad dialog att all form av personlighet helt har kramats ur alla rollfigurer. Syftet med dialogen är att i minsta lilla beståndsdel föra handlingen framåt, och gör det på ett sätt som är så utstuderat kliniskt att jag nästan blir imponerad. Manusförfattaren har dessutom stått inför tvånget att låta sina roller tala med en slags romantiserad fornnordisk svenska som skär sig mot vad vi faktiskt ser på teverutan - de människor vi identifierar som skådespelarna Michael Nyqvist, Lina Englund, Morgan Alling, Gustav Skarsgård, etc, och inte deras rollfigurer.

Detta är filmens stora problem och leder till att vänskapsband som formas, kärlek som blomstrar och fiendskap som blossar upp tycks komma ur intet. Vi får helt enkelt acceptera det som händer utan att riktigt förstå det. Figurerna känns som dockor, och konflikterna uppstår ur deras endimensionella personligheter. Ungefär som när man lekte med tennsoldater som liten. Förbered er på att jag kommer att tjata om detta under denna recension.

Att inledningen dessutom sammanfattas ytterligare genom en berättarröst, leder till att jag för en stund trodde jag såg en påkostad dramatiserad dokumentär om livet och intrigerna i 1100-talets Sverige. Jag satt bara och väntade på att Herman Lindqvist skulle stega in framför kameran och ta över berättandet i egen hög person. Berättarrösten försvinner tämligen omgående, vilket är till filmens fördel även om det känns inkonsekvent, nästan oprofessionellt, att etablera en sådan vägledare för att sedan slopa den totalt.

Berättelsen, då? Den är inte alls dum, och hade kunnat stå sig väl med lite krydda i form av liv. Det är alltså hur den berättas som står ivägen för dess potential. Man får inte intrycket av att något slags liv försiggår kring de olika skådeplatserna. Diverse statister utför sina sysslor medan kameran rullar, men vad inbillar vi oss att de gör därefter? De kanske spelar en omgång Nintendo DS. De kanske går på WC. De kanske tar en rökpaus i väntan på nästa tagning.

Som ni märker drar jag mig för att beskriva handlingen. Avslöjar jag den försvinner nämligen enda anledningen till och nöjet i att se Arn.

Jag kan väl avslöja så mycket att filmen inte slutar när handlingen kommer ikapp den scen som skildras i inledningen - Arn i öknen - och att filmen därefter tar ett kvalitetsmässigt kliv uppåt. Under sin uppväxt förälskar sig Arn i en flicka, Cecilia Algotsdotter (Sofia Helin), vilket är till stor betydelse för hans framtida roll som tempelriddare. Deras tidiga möten är klumpiga, tafatta och pinsamma, vilket kanske är medvetet, men oavsett vilket så är deras attraktion för varandra ganska svår att förstå. Detta kan givetvis återigen härledas till deras totala brist på personlighet. Denna flicka får därefter en stor del i handlingen i en parallellhistoria på hemmaplan medan Arn utför sin plikt i Jerusalem. Och hela tiden längtar de efter varandra något oerhört.



Det bästa med denna del är att handlingen dröjer sig kvar lite längre vid varje anhalt, och låter skeendet sjunka in lite hos åskådaren. För första gången blir man lite engagerad i rollfigurernas öde. Ska Arn och hans flickvän få återse varandra? Nej, jag avslöjar ingenting. Det sämsta med denna del är att den är för kort. Filmen tar slut när den är på väg att börja på riktigt, vilket gör mig lite sugen på uppföljaren, som i skrivande stund fortfarande visas på svenska biografer.

Arn är en riktig storsatsning, den dyraste filmproduktionen i Sverige någonsin. Och produktionsvärdena i denna film är höga. Kulisser och kostymer förefaller autentiska, fotot är för all del riktigt läckert och skådespelarna gör så gott det bara går av hemska repliker. Talang finns i den här filmen. Därför är det fruktansvärt trist att det är manuset, vars kvalitet är helt oberoende av pengar, som hindrade mig från att engagera mig. Mycket borde ha strukits från delen som behandlar Arns uppväxt, för att istället fördjupa vissa viktiga incidenter och framförallt skapa en riktig huvudroll. Han är en kyrkans man, men får bevittna många grymheter i sin arbetsgivares namn. Var finns Arns inre konflikt inför detta? Ett ytterst kort replikskifte som Arn har med sin mentor visar att det är något som man faktiskt tänkt på, men inte valt att behandla djupare än med just dessa två meningar.



Ett flertal andra roller tycks helt onödiga men eftersom jag inte läst någon av Jan Guillous Arn-böcker vet jag inte om de blir viktiga i nästa del. Hur som helst saboterar deras närvaro en inte så liten del av den här filmens kvalitet, genom att ta upp dyrbar speltid som hade kunnat användas till att fördjupa viktigare roller.

Svensk film befinner sig i något av ett ingenmansland, och har så gjort under en längre tidsperiod. Arn har profilerat sig som flaggskeppet som ska ta oss till säker mark. Det har nästan varit varje medborgares plikt att lyfta sitt arsle från sin IKEA-soffa, ta fruga och barn i örnsnibben, sätta dem och sig själv i Volvon, köra till bion och se denna storsatsning - för svensk films framtids skull. Är handling det enda som är viktig för dig kan du säkert gilla Arn. Själv är jag tveksam till om den här typen av produktioner, i ett slags miniatyr-Hollywoodformat, är rätt väg för svensk film att gå. Vi kan inte tävla med dem på deras villkor om vi inte vågar göra en sån här film personlig.

Känn för allt i världen inget tvång att se den här filmen. TV4 har sponsrat inspelningarna, och blir filmerna en framgång så kommer de att få vatten på sin kvarn, och vi får kanske se en lång filmsvit som får ta vid när Beck slutligen tar sig en sista stänkare, trillar ned från sin balkong, får stödkrage och måste pensionera sig. Betänk då den framtida filmen: Arn 17 - Kyrkans sändebud, i vilken Arn får ett sändebud från kyrkan. Det låter väl inte så spännande?

Och några lysande, personliga filmer har levt en bortglömd tillvaro i detta land under 2000-talet. Om jag mötte en cineast från USA, som var sugen på att se modern svensk film, skulle jag stolt förse honom eller henne med exemplar av Sånger från andra våningen, Farväl Falkenberg, Fyra nyanser av brunt, Lilja 4-ever och Om jag vänder mig om, medan jag diskret skulle försöka gömma undan Arn - tempelriddaren. Han eller hon har redan sett ett oräkneligt antal liknande och bättre filmer från sitt hemland.

2 av 5