tisdag, juni 15, 2010

Om vuvuzelan



Fotbolls-VM är i full rullning och ett gammalt intresse får en renässans. Som en hyllning till ett land med så många fantastiska regissörer, filmhistoriskt sett, så håller jag denna gång på Japan - Ore kawaii wakarimasen! Och det gick ju bra, de vann mycket överraskande första matchen mot Kamerun med 1-0. Men jösses, vilken skitmatch det var, till en inramning den inte på långa vägar förtjänade.

Det är en inramning som match efter match erhålls av publikens neutralt skanderande vuvuzelor, de där omdebatterade sydafrikanska trumpeterna som ljuder konstant hela matcherna igenom. Många stingsliga tv-tittare världen över har önskat att de skulle förbjudas. Ryktet uppstod att mycket riktigt var ett förbud att vänta. Men gudskelov blev det aldrig mer än ett rykte.

Är ljudet ett problem för dig? Handskas med det. Lär dig att anpassa dig. Sänk volymen. Har du sett publiken på plats? De verkar faktiskt trivas. Kanske har de hörselskydd.

Var istället glad - du har ju lärt dig ett nytt ord. Vuvuzela.

Jag tycker att det är höjden av arrogans - här erbjuder den sydafrikanska befolkningen sitt eftertryckliga stöd till en så stundtals medioker underhållning som en riktigt tråkig fotbollsmatch kan innebära, och så ber vi dem att hålla käften så att vi kan njuta på vårt eget vis. De behöver inte stödja något lag, men stödjer båda, de stödjer fotbollen. De bär upp matchen.

Så fort vi någon gång i framtiden plockar fram videorna ur arkiven så kommer vi att känna igen den speciella läktarkultur som rådde, och omedelbart kommer vi att kunna härleda den till Sydafrika. Jag hoppas att vi kommer att skämmas när vi insåg hur vi gnällde, bad om ett förbud, och försökte inympa vår egen, stolta läktarkultur på evenemanget. Men det är väl helt i enlighet med hur vi alltid har behandlat den där kontinenten. Det är bara i efterhand man kan ångra sig.

Förresten - så här går vi tillväga i Europa, när vi vill erbjuda fotbollen vår support:



Nu blev det ju inget förbud, efter ett av få vettiga yttranden som Sepp Blatter åstadkommit. "Varför skulle man förbjuda ett musikinstrument?"

Nu glömmer vi det här, och fokuserar på idrotten istället. För varje match som går förstärks känslan av att det här blir en av de mest minnesvärda VM-turneringarna. Det är första gången den äger rum på den afrikanska kontinenten, och arrangemanget får verkligen sin särprägel. TV-bilderna ackompanjeras av en massiv ljudvägg som liksom bär varje tillställning till de höjder vi kommer att inbilla oss att varje match innebar i spänning och kvalitet. In your dreams, pal... Matchen var säkert skit. Det var blott och enbart vuvuzelan.

söndag, juni 13, 2010

Ungdomar har så naken hud

Inträffade nyss på väg hem efter en motionsrunda i skogen, att jag gick ifatt två frusna tanter iklädda röda sommarjackor och grå/blå jeans. När jag närmade mig dem såg vi alla en barfotatjej i blått linne och svarta shorts snedda över en gräsmatta på Flintvägen.

"Dagens ungdomar är så lättklädda!" hörde jag ena tanten konstatera genom väggen av musik i hörlurarna.

"Ja..." svarade den andre och i samma stund gick jag upp jämsides. I ögonvrån såg jag dem snegla i min riktning, på vilket hon i samma andetag skarvade sin egen replik: "...särskilt pojkarna."

På vilket jag återupptog löpningen mot min vilja.

---

Veckans låt är på temat sport. Förutom av uppenbara orsaker, så även för att jag för närvarande skriver en liten novell som till vissa delar tangerar ämnet. Man kan väl säga att varje löprunda kryptiskt nog också är efterforskning.

fredag, juni 04, 2010

Veckans låt



Veckans rättelse: Det var alltså inte själva duschen jag stegade ut ur iförd underkläder under gårdagen, utan det var rummet som rymmer denna facilitet, dvs toaletten. Oj, vad du måste ha funderat...

torsdag, juni 03, 2010

Något är i görningen

Ja - något är sannerligen i görningen. När jag stegade ut ur duschen i blotta underkläderna möttes jag av en mänskoskara rakt utanför fönstret på väg mot vår gemensamma gräsyta alldeles utanför mitt köksfönster. Det är en del av "Hållbara Ålidhem", SVT är här och filmar, och man kan vinna en cykel. Mer än så vet jag inte.

Frågan slår klorna i mig - ska jag gå till jobbet nu eller satsa allt på ett kort och hoppas att jag vinner den där cykeln, så att jag kan cykla till jobbet därefter?

Alliansen: Ingen ska ha jobb

tisdag, juni 01, 2010

Härs & tvärs över fjärden



Denna helg var jag i Brattås, där pappa berättade en härlig anekdot för mig, om en herre från någon av de omgärdande byarna - förslagsvis Bjuröklubb - som led av narkolepsi. Han rodde mot vindriktningen tvärs över fjärden och när han närmade sig sitt mål så somnade han givetvis, och började driva med vinden. Han vaknade av att båten började skrapa mot botten och fann sig själv åter på stranden han startade rodden ifrån.

Han försökte igen, med samma resultat. Efter ytterligare tre-fyra försök nådde han slutligen den andra sidan. I en sämre värld hade han rott där än idag.

Vaknade nästan med ett leende på läpparna och sitter nu och smuttar på morgonkaffet med den eufori man bara kan uppbåda när man sovit klanderfritt i en veckas tid. Utvilad, för bövelen! Världen förefaller så oförtäckt och klar men det är ju bara en hägring. Snart kommer jag att vakna upp på samma strand som jag startade på och återuppta min envetna rodd tvärs över fjärden.

Jag har ju inte narkolepsi, men det förhindrar inte att jag somnar på jobbet ibland. Det värsta är när jag somnar på vår ökända videokodning. Man sitter och fingrar på ett tangentbord, när hjärnan gradvis börjar domna, ögonlocken börjar förslutas, och så, som en nödförsändelse till en utarmad motståndskraft, mobiliserar man all kraft till att höja ögonbrynen som en motåtgärd. Men samtidigt vet man att det är då man är förlorad.

Det varar inte längre än några sekunder, men ändå hinner man börja drömma. En gång drömde jag att jag strövade omkring lyckligt på Ålidhem, och kanske var jag på väg hemåt, antagligen var jag nästan hemma, där var ju ingången till trapphuset, det var bara att sträcka sig efter dörrhandtaget, då man vaknade man ett ryck av att hakan föll mot bröstkorgen. Nackmuskulaturen hade började slappna av. En blixt går genom skallen, som försöker hitta tillbaka till utgångsvinkeln. Men ännu är man desorienterad. Var i hela friden befinner man sig?

Man är åter på jobbet, och det är fem timmar kvar av arbetspasset. Man tittar på skärmen och ser att man lyckats somna mitt i ett ofullbordat postnummer, mitt emellan siffra tre och fyra i ett oförtrutet flöde av femsiffriga nummer. Det är en holmgång av olika intryck på alla plan av det mänskliga medvetandet. Sakta kommer man till sans, och till slut återfinner man sin plats i den där bekväma stolen, och återupptar knappandet. Blicken är dimmig. Det är då man har svårt att urskilja stranden på andra sidan fjärden. Det är då man är tröstlös.

---

Nu ska jag gå och träffa kamrat Oskar som är på blixtvisit ända från Finland. Det är sannerligen en fin dag det här ändå.