Har det här förvandlats till en filmblogg? Nej, inte en chans, så länge jag orkar skriva här så kommer jag att skriva om allt som händer och för närvarande ser jag uteslutande på film. Jag försöker skriva en hel del annat men jag lyckas aldrig fullborda något förrän jag blir distraherad. Man måste hålla efter hemmet och kroppen så att inget av dem förfaller.
Det har snöat sedan igår och nu finns faktiskt förhoppningar om en vit jul. Hela lägenheten är kylslagen, luften under täcket är skön och jag sover alltför länge på morgnarna, vaknar i fosterställning och väntar på att livet ska börja någon gång. Jag skulle vilja resa någonstans någon gång, se världen lite för mycket och längta hem igen.
Varje ledig dag är rutin, och medan det självklart finns en - åh herregud - trygghet i det, så drivs vi framåt av nya erfarenheter, nya upplevelser att urskilja, begripa, kategorisera - och göra rutin utav. När jag inte kan resa någonstans, på grund av pengabrist, jobböverflöd eller för att jag inte vill åka ensam, så vänder jag mig ofta till film, ibland till litteratur och alltid till musik för nya upplevelser. Vad är er ursäkt?
När jag nu har sett så sjukt mycket film, så finns inget nytt att hämta i att uppleva samma gamla actionfilmsmall för tusende gången. Upplevelsen är rutin, analysen av den är gammal skåpmat och det är därför jag gärna ser något annat. Och det är därför jag skriver recensioner, inte bara för att träna på att klä mina tankar i ord och dela med mig av dem, utan för att träna på att läsa in mer än vad som syns vid första anblicken. Sånt som kan göra upplevelsen meningsfull och långlivad hos åskådaren. Så då vet ni det.
Allt bottnar förstås i att jag skulle vilja livnära mig på att skriva, och att allt jag sysslar med är träning inför det. Men tillvaron är så bekväm och trygg nu att jag inte drivs framåt mot det målet. Världens finanser är i kris, varslen massproduceras, och mitt i allt detta har jag ett simpelt arbete som jag trivs med. Och lägenheten känns inte så kall längre när man fått på sig tre lager kläder och druckit två kannor kaffe.
Välkommen tillbaka till machograbbarnas himmelrike, filmserien Die Hard. Huvudroll John McClane (Bruce Willis) skenar som en buffel rakt igenom tillvaron i sin fjärde film, Die Hard 4.0. Han har blivit gammal, har givit upp det mesta i tillvaron inklusive relationen till fru och dotter (Mary Elizabeth Winstead). Den finess han uppvisade i sin barbarism i de två första filmerna har han också kasserat. Är det där en vägg? Inga problem, jag springer igenom den. Är det där ett ventilationsschakt? Jävlar, jag får inte plats längre.
När saker börjar trilskas agerar han på ren beskyddarinstinkt. Tidigare filmer i serien har hans familjemedlemmars liv stått på spel. Nu står hela USA som nation på randen till undergång, när ett gäng hackers och legosoldater börjar överta hela landets datorsystem och vad som helst som är uppkopplat mot det: allt. Hela infrastrukturen är på väg att rasa samman. Hur nu detta kan vara möjligt får sin förklaring en bit in i filmen, och mot bättre vetande får jag väl acceptera den förklaring som ges.
John McClane är en snut av det gamla gardet vars råbarkade metoder inte biter på elektroniska kretsar. Därför förses han, liksom i föregående del, med en partner i form av den unge hackern Ferrell. Han spelas bra av Justin Long, men leder handlingen in i vad som måste vara nytt rekord i hackeronani - scener där filmrollerna oroligt stirrar in i otroligt svåröverskådliga datorskärmar, smattrar stressat på tangentbordet och genererar ren grekiska på samma skärm, vilket leder till att något helt godtyckligt händer på annan ort.
Dessa scener är otroligt sterila till och med i teorin. Hjältarna sitter och berättar, via varandra, för publiken vad som händer på skärmen, de rör inte en fena och det som står på spel händer långt därifrån med statister som bara suckar uppgivet när skurkarna framkallar ett – åh herregud – strömavbrott. Eller så lyckas Ferrell förhindra det och ingenting händer och reaktionen från statisterna – åh herregud - uteblir.
Det är som att titta på när någon spelar datorspelet The Sims eller Sim City och visar hur man kan – åh herregud - jävlas med sina simmar.
Då kommer ett flertal extremt välregisserade actionscener av Chuck Norris-stuk som ett välkommet avbrott. Dessa är å andra sidan så överdrivna att de är svåra att acceptera som något annat än filmaction. De är så extrema att vår hjälte aldrig är i fara. Hade jag kunnat tro på dem, hade jag också kunnat tro på att hjälten faktiskt är sårbar, vilket hade kunnat bli ganska spännande. När man ser senaste delen i en filmserie så vet man ju aldrig om det är ämnat att bli hjältens sista äventyr. Men tro mig när jag säger att John McClane aldrig kommer att avlida mitt under en biljakt. Och förutom hackeronani är biljakt det ledord jag tar med mig från Die Hard 4.0.
Men ändå så måste jag tillstå att actionscenerna är otroligt välgjorda och konsekventa i sin bufflighet, precis som de ska vara när McClane ges fria tyglar att agera som han vill nuförtiden. Filmmakarna har valt att föra sin hjälte längs den stigen, med väldigt lite respekt för människoliv (eget såväl som andras) och de följer den stigen hela vägen ut. Han har alltid varit den motvilliga hjälten, och nu är det som om han accepterat sin motvillighet och börjat njuta av den. Som en konstnär som vill plågas för konstens skull.
Filmens ärkeskurk, Thomas Gabriel (Timothy Olyphant), är en feg krake som gömmer sig bakom lejda hejdukar av olika icke-amerikanska ursprung - mest europeiskt faktiskt. Det lustiga är att han i en av sina första scener citerar – åh herregud – Lenin, för att publiken direkt ska ta avstånd från hans handlingar. Jag minns inte exakt vilket citat han använder, men på mig har det nästan motsatt effekt. Mest för att det är så utstuderat.
Handlingen skildras i ett sådant furiöst tempo att det är helt omöjligt att urskilja några manusluckor. Tyvärr får det som följd att handlingen på det stora hela är orimligt svår att hänga med i. Eftersom filmen till så stor del handlar om elektronisk terrorism så faller man ned i en stor kunskapslucka. Vi vet ingenting om ämnet, men försöker febrilt att skapa ett vettigt samband mellan allt som händer. Men så fort vi försöker slår Die Hard 4.0 oss i ansiktet med motsägelser och märklig logik. Hela nätet för mobiltelefoni slutar fungera, varpå någon strax därpå ringer och lämnar viktig information på ett alternativt telefonnät som fungerar, varpå det släcks, och någon går tillbaka till det gamla, som helt plötsligt – åh herregud - fungerar.
Avsikten är nog att vi inte ska begripa, utan bara luta oss tillbaka och njuta av åkturen i en värld på gränsen till totalt kaos. Men den blir inte särskilt hisnande på en liten tv-skärm. Nej, jag tänker inte nämna en eventuell förhöjning av upplevelsen på maffigare format som förmildrande omständighet.
Alla syn- och hörselintryck vi matas med leder till att vi konstant glömmer både protagonisters och antagonisters delmål under filmen. Inledningsvis känner vi inte till skurkarnas ultimata mål, men vi vet att McClanes mål är att stoppa dem. Och eftersom vi drabbas av konstant sinnesförvirring, glömmer vi hur han ska göra det och väntar istället bara på att han ska göra det. Och det dröjer, kan jag avslöja. Filmen är hundratjugoåtta minuter lång. Det är två timmar och åtta minuter.
Om vi missar alla eventuella manusluckor, beror det på att hela filmens handling känns som en lucka, ett stort svart hål. Jag har upplevt tv-spel med bättre handling. Ganska många, faktiskt.
Jag tycker att Die Hard 4.0 suger, men inte för att jag hatar action (Iron Man är och förblir en av de bästa filmer jag sett i år), utan för att den inte vet vad som gör genren spännande, underhållande och framförallt bra. Die Hard 4.0 är den där steroidpumpade broilern som tror att han kan få flickan på fall genom att golva alla konkurrenter med råstyrka. Och sedan golva flickan. Man ser dem inte så ofta nuförtiden och jag vill inte verka dryg eller så, men jag har svårt att ta såna på allvar, förutom när han – åh herregud - spänner blicken i en och man vill komma undan till varje pris. Men Die Hard 4.0 känns inte farlig alls.
I fredags hände precis det jag förutspått - skärmen dog mitt för mina ögon. När det inträffade tillagade jag en middag jag aldrig lagat förut, och en saffransdoft började sprida sig i lägenheten trots att det inte var en ingrediens i maten. Jag började se fram emot middagen som doftade så exotiskt och satte mig framför datorn, hungrig att möta omvärlden. Musiken jag spelade i WMP-programmet, den välbekanta Festival av Sigur Rós, fick helt plötsligt en obekant ny rytm. Det var en döende skärms sista galopperande läte innan den segnar ihop och kollapsar. Allt blev svart. Jag trodde jag träffats av blixten.
Doften av saffran härstammade alltså från den rykande skärmen, och den satte sig i tapet och tak. Man kan ana Intelliscans tillverkningsland utan att läsa produktmanualen: Iran, saffranskrokusens förlovade hemland, där den dyrbara kryddan produceras i sånt överflöd att de används i tillverkningen av bildskärmar.
Middagen smakade skit. Jag blev irriterad. Varje gång sedan dess, som jag kommit hem från någonstans och längtat efter att skriva någonting snyggt har saffransdoften direkt knäppt mig på näsan.
Utan datortillgång inser man vilken central hub den utgör i vardagslivet. Jag var tvungen att genomlida en regression från MP3 till det begränsade CD-utbudet. MP3-spelarens halvmesyr till låtlista har fått ligga oförändrad och oinspirera mig till stordåd. Hårddiskens osedda filmfiler har varit oändligt mycket mer lockande än de ännu plomberade DVD-filmer som står i hyllan.
En av nätterna sedan i fredags vaknade jag av att fingrarna krökt sig i nittiogradig vinkel i riktning mot tangentbordet, som ett förstadium till någon sjukdom som bara existerar i Junji Itos eller David Cronenbergs fantasier. Och nu även i min, för det där hände ju inte på riktigt.
Men idag har jag alltså köpt en ny skärm, ett högteknologiskt vidunder. Nu känns allt bättre. På köpet går tangentbordet mycket snabbare än förut, högtalarna spelar bättre låtar, jag är inspirerad och ledig ända till på onsdag. Genom fönsterrutan hör jag ett ymnigt snöfall.
Låt mig nu vara, för jag har så mycket att ta igen: fem dagars slösurfande. Och efter idag: fem dagars ledighet kvar. Varför ska det gå så jämnt ut? De närmaste dagarnas huvudsakliga sysslor är obönhörligen utstakade.
Först och främst: se vilket gräsligt, ofullbordat jobb vid översättningen av titeln. Låt mig fullborda – Arkiv X: Jag vill tro. Jag kräver ingen ersättning för detta.
Jag blev ganska intresserad när jag hörde att den här filmen var i görningen. Jag följde fascinerat tv-serien Arkiv X i lite drygt två långa säsonger innan den hade krämat ut det bästa ur sig själv. Några genuint läskiga avsnitt visades, och serien utnyttjade den vanliga amerikanske medborgarens misstro till staten genom att låta en massiv konspiration lura bakom kulisserna, som höll serien vid liv längre än vad som borde ha varit möjligt genom att löpa som en röd tråd genom säsongerna. Den manliga huvudrollen, Fox Mulder (David Duchovny), var en nörd och såg trots det bra ut, och fick en kvinnlig assistent, Dana Scully (Gillian Anderson), vid sin sida, lika läcker som trofast. Självklart kunde jag identifiera mig med honom. Jag var ung, och jag var ett fan.
När jag insåg att serien behövde läggas ned för att konspirationsteorierna skulle avtäckas, så slutade jag se. Paradoxalt nog stödde jag min egen nyfikenhet genom att sluta vara nyfiken, om ni förstår vad jag menar. Det sista avsnittet sändes 2002, nio år efter att den startade. Det hette The Truth och väckte viss massmedial uppmärksamhet, men Sanningen gick mig helt förbi, och än idag vet jag inte vad som egentligen hände.
Så när jag tog del av den här nya filmen, så gjorde jag det med jämnmod. Eftersom den visades på bio förväntade jag mig att det är en film som är begriplig utan förkunskaper. Och visst hade jag rätt. Arkiv X: I Want to believe presenterar ett helt nytt mysterium för oss, och involverar sina gamla motvilliga protagonister – de alla vill se – Fox Mulder och Dana Scully.
Men det börjar med en katolsk präst (Billy Connolly), som stapplar genom ett snötäckt fält i fronten för en räcka FBI-agenter som söker efter en försvunnen kvinnlig FBI-agent. Prästen leder dem till en avhuggen arm, grunt begraven i snön. Tillhör den FBI-agenten? Hur kunde han veta var den låg? Är han gärningsmannen, eller är han verkligen synsk som han själv påstår? För att få svaren vänder de sig till forne FBI-agenten Dana Scully – för att få hjälp att hitta forne FBI-agenten Fox Mulder. Hon borde känna sig åtminstone aningen negligerad.
Mulder accepterar motvilligt uppdraget, och vill desperat ha sin forne partner vid sin sida, och sedan jag lämnade dem åt sitt öde har deras utveckling uppenbarligen utvecklats. Under de två säsonger jag såg hölls de båda agenternas relation på en strikt professionell basis, tills deras respekt för varandra utvecklades till vänskap, som utvecklades till… ja, vad? Jag avbröt innan jag hann se resultatet. En bit in i filmen får jag svaret när de två, eh, kramas i sänghalmen.
Filmen har exakt samma mönster som valfritt avsnitt av tv-serien. Scully, som söker efter rationella förklaringar, försöker lägga band på Mulders iver när han får korn på något oförklarligt. Prästen påstår att han får syner som rör kidnappningen av den försvunnna FBI-agenten, och han lyckas konstant leda agenterna till rätt platser. Det finns inget i filmen som tyder på att prästen ljuger, men skumma detaljer i prästens bakgrund utmålar honom som den värsta av filmskurkar, med dömda pedofilbrott i bagaget.
Mulder är helt ensam i sin tilltro till prästmannens syner, trots att flera omständigheter pekar på att han faktiskt talar sanning. Vilket kan föranleda frågan: varför anlitades Mulder, om hans teorier konstant avfärdas? Han får sina händer fulla med att både lösa fallet och att övertyga andra om sin hjälp, och det är precis som det ska vara. Problemet är att hans medverkan inte motiveras helt tillfredsställande i det här fallet.
Det är en rätt magstark historia, som tar oss på turer kring svartabörshandeln med mänskliga organ. Kroppsdelar hittas här och var. Tiden talar emot den stackars kidnappade FBI-agenten. Scully, som jobbar på sjukhus, snubblar av en slump på en vital ledtråd när hon sysslar med något helt ovidkommande. Var det prästen som påverkade Scully? I så fall, fanns det en högre mening med denna upptäckt? Om så är fallet, tror ni att vi får ett definitivt svar? Och framför allt: är detta särskilt intressant?
Allt detta skildras inte speciellt märkvärdigt. I dagens avtrubbade tv-klimat, med tolv deckare på varsin kanal varje kväll, har den kraftig konkurrens. Spänningen finns där för alla som inte kan få nog av deckare. Men filmen räcker lång näsa till alla som valde att släpa sig hemifrån för att se något eljest på bio.
När mysteriet inte intresserar så har Arkiv X alltid haft möjlighet att falla tillbaka på relationen mellan agenterna. Den har utvecklats långsamt genom åren, på det obönhörliga sätt som det kan göra mellan somliga människor. För Mulder och Scully har arbetet varit ett hinder, eftersom de alltid haft två vitt skilda utgångspunkter, vilket gjort dem till helt olika personer. Hon är skeptikern som håller Mulder i strama tyglar och hindrar honom från att skena iväg. Men det är ju alltid han som har rätt till slut.
Man kan ju fråga sig varför hon aldrig lär sig, och i den här filmen antyds det att hon faktiskt sedan länge vetat att Mulder har rätt, och att hennes skepsis i själva verket härstammar från hennes oro för honom. Hon vill inte se honom gå förlorad i sitt arbete. Hon vill dra honom bort från mörkret. Det är ganska rörande.
Det jag just beskrivit är faktiskt det mest spännande med Arkiv X: I want to believe. Är Mulder och Scully en romantisk relation som är dömd att misslyckas? Lyckas hon rädda honom från mörkret, eller är detta hans sista äventyr? Mysteriet med kroppspusslet glöms bort snabbt, och hade enkelt och snabbt kunnat modifieras att passa vilken deckarhistoria som helst. Den mystik som leder till att fallet får Arkiv X-klassifiering rör delvis religiösa spörsmål - knappast vad som gjorde tv-serien till succé. Det är inte sånt jag vill tro på. Jag vill tro på Mulder och Scully.
I Sverige släpps filmen på DVD den 26 november. Ni behöver knappast vråla hysteriskt framför barrikaderna den dagen. Klarade ni att vänta på nästa avsnitt i en vecka, så klarar ni att vänta ett par år på att filmen visas på TV4. Vid det laget har ni glömt bort dess existens, och kan få en trevlig överraskning som gör er besvikna.
Inte för att jag tycker han är värt något, men jag skulle vilja dedikera en sång till George Walker Bush, nu när "åtta års elände" är över, som Lars Ohly uttryckte det.
Jag tycker att Townes Van Zandt får uttrycka resten. Den här sången skrev han i början av 70-talet. Nyårsdagen 1997 avled han, drygt tio år innan han hade fått se sin gamla sång, på ett nästan kusligt träffsäkert sätt, sammanfatta åtta års elände:
---
Tower song
So close and yet so far away And all the things I'd hoped to say Will have to go unsaid today Perhaps until tomorrow Your fears have built a wall between Our lives and all what loving means Will have to go unfelt it seems And that leaves only sorrow You built your tower strong and tall Can't you see, it's got to fall someday
You close your eyes and speak to me Of faith and love and destiny As distant as eternity From truth and understanding The wind blows cold outside your door It whispers words I've tried before But you don't hear me anymore Your pride's just too demanding You built your tower strong and tall Can't you see, it's got to fall someday
The end is coming soon it's plain A warm bed just ain't worth the pain And I will go and you'll remain With the bitterness we've tasted A mother's breast, a newborn child A poet's tear and drunken smile I can't help feelin' all the while Their meaning won't be wasted You built your tower strong and tall Can't you see, it's got to fall someday
---
Nu ber jag bara imeem om att inte göra det här till ett 30-sekundersklipp. Det skulle vara dödsstöten mot mitt eget torn. Det krävs så lite.
