Välkommen tillbaka till machograbbarnas himmelrike, filmserien Die Hard. Huvudroll John McClane (Bruce Willis) skenar som en buffel rakt igenom tillvaron i sin fjärde film, Die Hard 4.0. Han har blivit gammal, har givit upp det mesta i tillvaron inklusive relationen till fru och dotter (Mary Elizabeth Winstead). Den finess han uppvisade i sin barbarism i de två första filmerna har han också kasserat. Är det där en vägg? Inga problem, jag springer igenom den. Är det där ett ventilationsschakt? Jävlar, jag får inte plats längre.
När saker börjar trilskas agerar han på ren beskyddarinstinkt. Tidigare filmer i serien har hans familjemedlemmars liv stått på spel. Nu står hela USA som nation på randen till undergång, när ett gäng hackers och legosoldater börjar överta hela landets datorsystem och vad som helst som är uppkopplat mot det: allt. Hela infrastrukturen är på väg att rasa samman. Hur nu detta kan vara möjligt får sin förklaring en bit in i filmen, och mot bättre vetande får jag väl acceptera den förklaring som ges.
John McClane är en snut av det gamla gardet vars råbarkade metoder inte biter på elektroniska kretsar. Därför förses han, liksom i föregående del, med en partner i form av den unge hackern Ferrell. Han spelas bra av Justin Long, men leder handlingen in i vad som måste vara nytt rekord i hackeronani - scener där filmrollerna oroligt stirrar in i otroligt svåröverskådliga datorskärmar, smattrar stressat på tangentbordet och genererar ren grekiska på samma skärm, vilket leder till att något helt godtyckligt händer på annan ort.
Dessa scener är otroligt sterila till och med i teorin. Hjältarna sitter och berättar, via varandra, för publiken vad som händer på skärmen, de rör inte en fena och det som står på spel händer långt därifrån med statister som bara suckar uppgivet när skurkarna framkallar ett – åh herregud – strömavbrott. Eller så lyckas Ferrell förhindra det och ingenting händer och reaktionen från statisterna – åh herregud - uteblir.
Det är som att titta på när någon spelar datorspelet The Sims eller Sim City och visar hur man kan – åh herregud - jävlas med sina simmar.
Då kommer ett flertal extremt välregisserade actionscener av Chuck Norris-stuk som ett välkommet avbrott. Dessa är å andra sidan så överdrivna att de är svåra att acceptera som något annat än filmaction. De är så extrema att vår hjälte aldrig är i fara. Hade jag kunnat tro på dem, hade jag också kunnat tro på att hjälten faktiskt är sårbar, vilket hade kunnat bli ganska spännande. När man ser senaste delen i en filmserie så vet man ju aldrig om det är ämnat att bli hjältens sista äventyr. Men tro mig när jag säger att John McClane aldrig kommer att avlida mitt under en biljakt. Och förutom hackeronani är biljakt det ledord jag tar med mig från Die Hard 4.0.
Men ändå så måste jag tillstå att actionscenerna är otroligt välgjorda och konsekventa i sin bufflighet, precis som de ska vara när McClane ges fria tyglar att agera som han vill nuförtiden. Filmmakarna har valt att föra sin hjälte längs den stigen, med väldigt lite respekt för människoliv (eget såväl som andras) och de följer den stigen hela vägen ut. Han har alltid varit den motvilliga hjälten, och nu är det som om han accepterat sin motvillighet och börjat njuta av den. Som en konstnär som vill plågas för konstens skull.
Filmens ärkeskurk, Thomas Gabriel (Timothy Olyphant), är en feg krake som gömmer sig bakom lejda hejdukar av olika icke-amerikanska ursprung - mest europeiskt faktiskt. Det lustiga är att han i en av sina första scener citerar – åh herregud – Lenin, för att publiken direkt ska ta avstånd från hans handlingar. Jag minns inte exakt vilket citat han använder, men på mig har det nästan motsatt effekt. Mest för att det är så utstuderat.
Handlingen skildras i ett sådant furiöst tempo att det är helt omöjligt att urskilja några manusluckor. Tyvärr får det som följd att handlingen på det stora hela är orimligt svår att hänga med i. Eftersom filmen till så stor del handlar om elektronisk terrorism så faller man ned i en stor kunskapslucka. Vi vet ingenting om ämnet, men försöker febrilt att skapa ett vettigt samband mellan allt som händer. Men så fort vi försöker slår Die Hard 4.0 oss i ansiktet med motsägelser och märklig logik. Hela nätet för mobiltelefoni slutar fungera, varpå någon strax därpå ringer och lämnar viktig information på ett alternativt telefonnät som fungerar, varpå det släcks, och någon går tillbaka till det gamla, som helt plötsligt – åh herregud - fungerar.
Avsikten är nog att vi inte ska begripa, utan bara luta oss tillbaka och njuta av åkturen i en värld på gränsen till totalt kaos. Men den blir inte särskilt hisnande på en liten tv-skärm. Nej, jag tänker inte nämna en eventuell förhöjning av upplevelsen på maffigare format som förmildrande omständighet.
Alla syn- och hörselintryck vi matas med leder till att vi konstant glömmer både protagonisters och antagonisters delmål under filmen. Inledningsvis känner vi inte till skurkarnas ultimata mål, men vi vet att McClanes mål är att stoppa dem. Och eftersom vi drabbas av konstant sinnesförvirring, glömmer vi hur han ska göra det och väntar istället bara på att han ska göra det. Och det dröjer, kan jag avslöja. Filmen är hundratjugoåtta minuter lång. Det är två timmar och åtta minuter.
Om vi missar alla eventuella manusluckor, beror det på att hela filmens handling känns som en lucka, ett stort svart hål. Jag har upplevt tv-spel med bättre handling. Ganska många, faktiskt.
Jag tycker att Die Hard 4.0 suger, men inte för att jag hatar action (Iron Man är och förblir en av de bästa filmer jag sett i år), utan för att den inte vet vad som gör genren spännande, underhållande och framförallt bra. Die Hard 4.0 är den där steroidpumpade broilern som tror att han kan få flickan på fall genom att golva alla konkurrenter med råstyrka. Och sedan golva flickan. Man ser dem inte så ofta nuförtiden och jag vill inte verka dryg eller så, men jag har svårt att ta såna på allvar, förutom när han – åh herregud - spänner blicken i en och man vill komma undan till varje pris. Men Die Hard 4.0 känns inte farlig alls.
1 av 5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar