Limbo

När sånt här händer blir jag handlingsförlamad. Jag har ingen dator, men har fått låna en på obestämd tid, och har blivit uppmanad att försöka reparera den gamla innan jag letar upp en ny. Och varje dag har jag tänkt: alldeles strax sätter jag kanske igång.

Men ponera att jag monterar bort chassit, och överblickar detta landskap av komponenter. Var sitter glappkontakten? Vilken krets har brunnit?

Jag brukar ofta drömma att jag hamnar i situationer som egentligen är mig övermäktiga - hur jag hamnade där övergår mitt förstånd, det logiska tänkandet vilar för natten, men resten av hjärnverksamheten är där och försöker göra så gott det går utifrån förutsättningarna. Ofta är det fotbollsmatcher på en alltför hög nivå, där alla springer omkring som på teve, medan mina egna rörelser imiterar vattengymnastikens ultrarapid.

Ibland har jag stått på en scen och försökt spela elbas - ett instrument jag aldrig lärde mig trots att jag ville - till en låt jag aldrig hört, inför ett publikhav och hundratusentals tv-tittare. Alltför sent har jag vaknat, för att kunna undgå att inte bara inse, utan även uppleva, mina egna begränsningar.

Nu ska jag återigen dit, där jag inte har en aning om vad jag gör, där ingen logik finns och resten av kroppen får anpassa sig därefter.

---

Att vara kreativ på lånad dator fungerar inte. Man kan inte lägga ner sin själ i den. Det är som att ta bilder med engångskamera - det fungerar men resulterar bara i vimmelbilder från Postens personalfester. Det blir alltså en bild, men den blir pinsam och ful.

Som pausunderhållning får ni nöja er med roliga namnkombinationer från amerikanska bröllopsceremonier:

Datorprotes

Min dator har kraschat. Strömknappen blinkar när jag startar den - ett oavbrutet, högfrekvent, långvarigt blinkande - och fläkten går på högvarv. Efter ungefär en halvminut beslutar sig även dvd-brännarens lampa för att delta, och omkring en halvminut senare vaknar hela åbäket till liv.

Men bara tills DOS-prompten dyker upp, och hurtigt meddelar att "NTLDR saknas. Tryck CTRL + ALT + DEL för omstart."

Som om det skulle hjälpa. NTLDR, vad är det?

Nu lever jag på lånad dator. (Tack, snälla Elin.) Har även provat på att surfa på min PS3. Det är en fantastisk maskin, men den fungerar bara som nödlösning i alla avseenden. Spel som underhållning är ett rudimentärt intresse, som DVD-spelare är den regionskodad, som musikspelare för klumpig att navigera med och som surfdator är den ett jädra klavertramp - även om den funkar hjälpligt om man pluggar in tangentbord och mus.

Världens mest fantastiska nödlösning - PS3.

Så för närvarande söker jag laptops. En metod att rädda allt gammalt material från den kraschade datorns hårddisk vore också välkommet.

10: Avsked

En märklig japansk dramakomedi om döden, men ur ett annorlunda perspektiv, som vore den bara en del av livet - en chans att gå vidare och börja om på nytt.

Den börjar med slutet på en stråkorkester. Daigo Kobayashi (Masahiro Motoki) ger upp sin livslånga dröm att bli violoinist, och återvänder med sin flickvän (Ryoko Hirosue) till hemorten, en liten by där hans mor en gång ägde ett café. Men hon är ju död nu, och fadern lämnade familjen när Kobayashi var liten. Han minns inte ens hur han såg ut.

Kobayashi söker ett jobb på ett resebolag, får anställning utan intervju och upptäcker till sin förskräckelse att firman jobbar för en begravningsbyrå. Missförståndet beror på ett litet stavfel i platsannonsen. "Det är en annan slags resa", menar ägaren. Vad yrkesbenämningen är vet jag inte, men deras uppgift är att rena de döda, klä om kropparna utan att avhölja dem, samt sminka dem så att de förefaller levande inför de anhörigas sista avsked. Detta ska de alltså åstadkomma samtidigt som de anhöriga tittar på.

Vackert om det utförs korrekt, en tragedi om någonting blir fel.

Vår hjälte visar sig ha en talang för hantering av döda. Hans chef, den grånade gamla mannen Yamazaki (Tsutomu Yamazaki), säger att det var ödet som förde honom till hans firma, och han vet inte hur rätt han har. Men Kobayashi törs inget säga till sin flickvän. Hon förblir lycklig vid hans sida i tron att han går till en resebyrå varje arbetsdag. Visste hon bara vilken fallenhet han hade för detta, så skulle han aldrig behöva förklara någonting.

Även ni behöver egentligen bara se Avsked för de scener som innehåller denna rit. Filmen är här helt stilla. Förrättaren måste visa den döde en nästan ouppnåelig respekt, och det är Kobayashi alla väntar på. Helst ska han inte märkas alls, trots att arbetet ska ske över hela kroppen. Varje rörelse räknas. Pressen måste vara oerhörd.

Processen förmedlar en närmast andaktsfull stämning, och tack vare filmens benägenhet att stundom hänfalla till närmast farsartad situationskomik vet vi aldrig om han kommer att lyckas. En komedi om döden - det är yin och yang i en och samma film. Ibland till och med i samma scen.

Det är inte ofta man har ynnesten att uppleva en sån här andakt på film. Yasujiro Ozu kunde frambesvärja den, och Akira Kurosawa gjorde det i sitt mästerverk Att leva, för att nämna två äldre japaner. Andra filmare brukar inte våga närma sig situationen på andra vägar än de redan uppkörda klichéernas förbannade motorväg.

Det är nåt med döden i orienten. Där symboliseras den av vitt i många kulturer, istället för det svarta som härskar här.

11. Kaspar Hauser - var och en för sig och Gud mot alla

Gåtan Kaspar Hauser, eller "Europas barn" som han kallades, var under nästan två århundraden kontinentens stora olösta mysterium. Pojken anlände, utan känd härkomst, i staden Nürnberg 1828 och var då 16 år gammal. Han kunde bara yttra ett fåtal fraser, var nästan oförmögen att gå på egen hand, och var iförd alltför stora kläder. I sin hand höll han ett brev som förkunnade att han hållits inspärrad hela sitt liv, måste tas om hand och utbildas, men att han lär sig snabbt, och vill bli en kavallerist "som sin far".

Kaspar tycktes förvirrad, misstänktes vara utvecklingsstörd, och sattes under observation. Man upptäckte att han mycket riktigt lärde sig saker snabbt, allt från motorik till att utveckla ett språk. När han var mogen berättade han om sin mardrömslika uppväxt, inspärrad i kompakt mörker i en liten bur under en lång tid, helt avskuren från omvärlden, med en daglig diet på vatten och bröd serverad av en främling som aldrig tilltalade honom, och vars ansikte han aldrig fick se.

Men han hade två trähästar att underhålla sig med!

Pojkens forsatta öde blev inte mindre märkligt. Ni kan läsa om det lite varstans. Det ligger väldokumenterat, i böcker, dokument, på Internet, och väntar på er. Man tror sig, sedan så sent som 2002, ha lösningen tillhands. Vilken? Det får ni läsa själva.

Hans ankomst i Nürnberg vid sexton års ålder var alltså hans första kontakt med mänskligheten. Med detta i åtanke klingar filmens inledande lilla citat tämligen svindlande och öronbedövande - "Hör ni inte de fruktansvärda skriken omkring er, de skrik som människan kallar 'tystnad'?"

Bakom denna tolkning från 1974 ligger Werner Herzog, den excentriska tysken som givetvis inte är intresserad av att servera oss några lösningar på den då olösliga gåtan. Istället har han intresserat sig för hur Kaspar som nästan fysiskt fullvuxen - med alla kroppens sinnen fullt utvecklade - tolkar alla nya intryck som strömmar över honom på en gång. Från sitt lilla skrymsle till hela vida världen. Möjligheterna måste synas fantastiska?

Till en början hjälper Nürnbergs vänliga invånare honom med det basala; att tala, röra sig obehindrat, klä sig och äta näringsriktig mat. I gengäld tvingas han posera i utställningssyfte, och upptäcker människans oändliga fascination för att bygga inhägnader och studera allt - djur, inklusive mänskan själv, såväl som växter och döda ting.

Ju mer han utforskar vårt samhälle, desto mer fångad känner han sig. När inskränkningarna även börjar gälla hans tankeverksamhet i fråga om etik, logik och framförallt religion börjar han längta tillbaka till tillvaron i skrymslet, där möjligheterna var obefintliga men tanken gränslös. Där kunde man omöjligen göra fel.

Löftena som ett vidöppet, överväldigande Bayerskt landskap presenterar kan däremot aldrig infrias.

Herzog rör sig som vanligt på ett plan som ligger någonstans över våra huvuden. Han intresserar sig för ämnen vars omfång är större än att de går att behandla helt och hållet i en film. Det lämnar en hel del luckor för åskådaren att fylla ut. Är denne ointresserad så blir filmen precis lika ointressant.

Här vill han uppenbarligen få oss att ifrågasätta de snäva ramar vi konstruerar åt oss själva i våra liv, helt i onödan. Vilka de är, eller om de ens existerar, är helt och hållet upp till var och en att avgöra. Är det för abstrakt? Kanske inte, om ni ser filmen.

Märk väl att Kaspar Hauser är långsam, vilket idag har blivit synonymt med någonting negativt. Så var inte fallet när den släpptes 1974, långt innan den snabba MTV-klippningen fick sitt genombrott. Skildringar av denna sort uppmanar åskådaren att fundera medan filmen pågår. Allt på skärmen verkar i princip stillastående, men är vi intresserade av existensiella spörsmål kan upplevelsen bli närmast religiös. Förändringen sker inombords istället.

Och det skulle vara Gud förbannat om MTV har korrumperat oss så totalt, att...

(Hela filmen ligger i ett videoklipp på YouTube med engelsk textning, och i acceptabel kvalitet. Ni kan se det här (glöm inte att maximera fönstret):)

12: Sensationen för dagen

Vi är redan ett par dagar in i det nya året, och det är bäst att snöra ihop det här så snabbt och simpelt som möjligt.

Djupt inne bland rasmassorna i en kollapsad gammal indiangruva har reportern Chuck Tatum (Kirk Douglas) prospekterat och funnit årets scoop; en livs levande människa vid namn Leo Minosa (Richard Benedict), med underkroppen fast under bråten. Tatum är fast besluten att få loss den stackaren, men inte förrän han hunnit dra ut på processen så till den grad att han hunnit göra sig ett namn - ett stort namn, vars eko överljuder trafikdånet utanför New York Times-redaktionen.

För ni förstår - Tatum var tidigare en storfräsare i storstan. Han jobbade sida vid sida med de största, men glömde stänga av sin obekväma personlighet när han väl kommit ända dit. Ingen orkade särskilt länge beblanda sig med hans alkoholism, lögner och äktenskapsbrott. I New York välkomnades han inte längre. Fallet från toppen av världen är långt.

När filmen börjar anländer han på kontoret för en lokaltidning i New Mexico, fördömer platsen, fördömer chefsredaktören för att han kör med säkra kort - han "bär både bälte och hängslen!" - och ber sedan om att få anställning. Månader senare, efter en lång tids pyspunka på ett uppblåst ego, sitter han själv iförd hängselbyxor och projicerar sin ilska på kollegorna.

En dag, på väg mot ett ointressant jobb på någon mässa, stannar Tatum med sin fotograf till vid en ödelagd bensinmack i obygden. Var är alla? I ett privat rum längre in sitter en indiankvinna och ber för den man som fastnat i en närliggande gruva...

Tatum lyckas övertyga räddningspersonalen på plats om att borra genom berget från ovan istället för att förstärka väggarna inifrån. På så vis utökar han arbetet med många dagar. Och på så vis får han tid att (så småningom bokstavligen!) iscensätta sin egen mediacirkus. Han blir herre över sin egen marionetteater. Inkomster och berömmelse är hans motiv, när nyheten underkastas reportern.

Sensationen för dagen innehåller en simplifierad protagonist - Chuck Tatum är en karikatyr av reportern som yrkesmänniska - och upphovsmannen Billy Wilders film avfärdades på grund av detta efter premiären 1951. Sedan dess har filmens profetia slagit in - och än mer därtill. Tatums cirkus kretsar åtminstone kring ett reellt behov, en människas liv står på spel. Idag har skvallret i sig blivit ett självändamål; närmast ett behov av mytologi i många människors liv. Frågan är vad som är värre? Se filmen och döm själva. Ni kommer inte att ha tråkigt. Som alla satirer innehåller filmen en mer eller mindre subtil humor, här baserad på igenkänningsfaktorer.

I ärlighetens namn: ingen reporter i världen skulle identifiera sig med Chuck Tatum. Snarare är han en personifiering av sensationspressens sammanlagda yrkesetik, och via Internetströmmens omedelbara återkoppling uppmuntrar vi till denna så fort vi klickar på artikeln i fråga. Avsky eller uppskatta Anna Anka, hon finns kvar i våra liv så länge vi ger henne uppmärksamhet. Ignorera henne och hon försvinner. Till vilken förlust? Var hon någonsin sanningsenlig? Har en mediepersonlighet som talar om sig själv i tredje person någonsin varit annat än en produkt?