som människor kallade dis,
febriga höstnattens dis,
med årtagen svaga och långa,
min insida frusen till is.
Och blicken, så febrig som lava,
ser båtbottens stigande pöl.
Min fångst förgås i en pöl,
på hösten den febriga, kvava,
med murknande trä i min köl.
Jag ryser av tankar på djupet,
de odjur jag aldrig fått se,
Måtte jag aldrig få se,
vidunder som rör sig förlupet,
bland födan som havet kan ge.
På väg någonstans, och det hastar.
Vad rör sig i kustlandet där?
Har jag ett ärende där,
bland kummel och sankmarkens gastar,
i dödsrikets otäcka här?
Jag skymtar ett ljus där bland träden
ett ljus som tycks ropa, kom hem!
till stugan jag kallar mitt hem,
och löven som fällts för att klä den.
Ro hemåt mot barna, de fem!
Men stjärnorna tindra i natten,
och säger att tiden står still.
Stjärnuret ovan står still,
och stillhet går djup i de vatten,
där båten jag ror har lagt till.
För där i den verkliga världen,
har båten jag ror gått i sank,
livet jag levt gått i sank.
Långt bort från den husliga härden,
där kallnar min kropp på en bank.
I febern, den mörka mardrömmen,
där ropar färjkarlen mitt namn.
Karon, han ropar mitt namn,
förför mig med varmaste strömmen,
som för mig till stillhetens hamn.
I riket som kallades livet,
där ljuder en mistlur för mig,
livet! - det kallar på mig -
det ljuder så svagt och uppgivet,
alltmedan det avlägsnar sig.
Jag hör nånting komma bland säven,
jag hör nån som kallar på mig
febern! - den uppslukar mig -
och någonting skrapar mot stäven,
då Karon till slut visar sig.
