Ja, vad är det jag sysslar med egentligen? Idéerna för den här bloggen tryter, och det hänger väl samman med att idéerna för mitt eget liv också tryter. Så jag tjyvstartade något jag har haft i tankarna länge nu: att presentera/analysera de filmer som har förärats med en plats i min personliga Hall Of Fame. Alltså - mina favoritfilmer. Ingen speciell rangordning. Bara töntar rangordnar. Alla är lika viktiga och bra.
Utflykt i det okända, som jag tittade på och skrev om igår, var alltså en av dem. Jag återkommer med fler när andan faller på, och när jag inte är upptagen med att skriva annat. Igår var till exempel ett ypperligt tillfälle eftersom jag måste ställa om till att jobba nattskiftet, och att sitta och fingra på ett tangentbord är ett ypperligt sätt att inte falla i ofrivillig sömn framför nåt idiotiskt lekprogram på teve. Så jag satt uppe till två-tre-tiden och jobbade med det här.
Så jag tjyvstartade mitt bautaprojekt helt enkelt. Det kommer inte att bli några regelbundna uppdateringar, för jag vet att det inte går att upprätthålla ett sånt system i längden. Ni kan identifiera nya bidrag till det genom de tilde-markeringar som föregår och följer på själva inläggstiteln. Så om ni är helt ointresserade av ämnet vet ni att ni kan undvika tildemarkerade inlägg. Och förresten - jag slutar inte att skriva om annat. Det här är bara en metod att hålla bloggen vid liv när jag inte vet vad fan jag kan skriva annars.
Förresten, så här ser symbolen tilde ut: ~
Ni kan även se två exempel i titeln på detta inlägg.
Utflykt i det okända är en enigmatisk och smått obehaglig film om ett slags uppvaknande ur den världsordning som kan kallas kvinnoförtryck. Den tar sin början i den lockande urkraft som representeras av en plats i det vilda. Någonstans i den Australiensiska obygden är den belägen, accentuerad av tystnaden, hörbart ekande och allestädes närvarande under det inledande natursceneriet i gryningen.
"Vad vi ser, och synes vara, är blott en dröm - en dröm inuti en dröm."
Platsen är en klippformation, omgiven av vildväxande träddungar och buskage. Klippan kallas Hanging Rock och är ett populärt utflyktsmål, trots dess ogästvänliga läge och terräng. Urgröpningar längs bergväggarna orsakar skuggor som förser dem med vad som närmast kan beskrivas som grovt tillyxade, förvridna ansiktsuttryck. Formationerna skjuter ut ur marken likt stenstoder rakt upp mot himmelriket, med tillräckliga avstånd sinsemellan för att tillåta stigar att trampas upp mot dess innanmäte. Stigarna är svårframkomliga och stundtals igenvuxna av snår, och förgrenar sig oupphörligen på vägen mot toppen. Vägen flankeras av mörka hålrum som tycks leda in under klippan, vars innehåll vi låter vara osagt. Hanging Rock är en såväl olycksbådande som förförisk, såväl fascinerande som motbjudande plats. För varje besökare har den en helt egen betydelse, som härstammar från den personen själv.
På en internatskola för flickor av den finare sorten, kallad Appleyard College, vaknar eleverna upp till en helt ny dag. Det råkar vara S:t Valentines Day, 14 februari 1900, den allra första alla-hjärtans-dagen i det nya århundradet. En högtid som, om någon, är en dag värdig en utflykt till nämnda Hanging Rock. Självklart är det spännande när årets amorösa högtid ska spenderas på en plats i orörd terräng där naturen har fritt spelrum att utöva sitt inflytande på flickorna.
Men utflykten blir till en katastrof när tre av eleverna försvinner spårlöst medan de utforskar klipporna på egen hand. En av lärarinnorna som börjar att leta efter dem försvinner också. Resten återvänder till skolan med det fruktansvärda beskedet. Polis tillkallas och påbörjar resultatlösa undersökningar på plats, och skallgångskedjor organiseras till intet gagn. En fjärde flicka som följde med de tre en bit på vägen är det bästa vittnet, men hon vågade inte följa dem den sista biten in i berget och är inte till mycket hjälp. Flickorna förblir försvunna, liksom uppslukade av berget. Det är inte förrän ett par unga män, som var de sista som såg flickorna, påbörjar egna efterspaningar som vissa, små framsteg sker.
Men ordningen återställs inte, och den tryckta stämningen genomsyrar hela skolbyggnaden med omnejd. Skolans rykte naggas i kanten och föräldrarna till de internerade börjar agera för att ta sina flickor därifrån. De som är kvar måste leva med tomrummet, nästan påtagligt, i skolbänkarna där de saknade satt och i sängarna där de låg. Allteftersom tiden går skiftar filmen fokus från själva försvinnandet till konsekvenserna av det. Och i takt med att detta sker, börjar vi ana att filmen handlar om något annat än bara en deckargåta, och att här finns någon undermening bakom allt.
Utflykt i det okända är en sällsynt film i det avseendet att den vägrar att servera oss ett uttalat budskap. Ändå finns det där, någonstans i filmens subtext. Vi kan, om inte annat, förnimma det i sättet som filmen så obönhörligen dröjer sig kvar i minnet efter att den är över. Men vad är det egentligen den vill ha sagt?
Ett antal förklaringar står att finna på Internet, den ena mer långsökt än den andra. Vilken man vill sälla sig till står var och en fritt. Detta mysterium är som filmvärldens motsvarighet till Palmemordet. Den som vill bilda sig en egen uppfattning bör sluta att läsa här, även om jag inte avslöjar några större hemligheter, för det som följer är mina tankar rörande den variant jag själv tycker håller bäst.
En vanlig teori, och den som jag själv skriver under på, är att Hanging Rock - platsen för försvinnandet - är en metafor för kvinnlig sexualitet (enligt somliga representerar den i synnerhet homosexualitet, vilket jag inte heller helt och hållet bestrider, men varför ska vi begränsa oss så?) och att hela filmen således är en allegori för sexuellt uppvaknande. Som belägg för detta förekommer mer än bara sporadiska antydningar.
Det börjar med uppvaknandet redan i den första scenen. Att filmen inleds med Alla hjärtans dag talar sitt tydliga språk, och det udda valet av årtal - 1900 - måste betyda någonting, inledningen på någonting nytt. Föreståndarinnan förmanar sina flickor att uttryckligen se upp för ormar - en av de mest omstridda metaforerna från Bibelns skapelseberättelse - och när sällskapet anländer till Hanging Rock orsakar den magnetiska dragningskraften från berget ett simultanstopp i alla deras fickur - och väcker begäret hos några av flickorna att utforska...
Och på den vägen fortsätter det. Vad som tar vid är en dragkamp mellan natur och civilisation, mellan inre drifter och logiskt resonemang - en kamp som är förstås redan är avgjord.
Skolan Appleyards sterila miljöer kontrasterar skarpt mot de rikliga naturscener som vi får ta del av. Själva skolbyggnaden är, liksom Hanging Rock, en stenformation, men arrangerad efter - eller ska vi säga kuvad under - människans formbehov. Slipad till små block av räta vinklar ger den mänskosamfunden de byggklossar som kan konstruera den känsla av ordning och struktur som vi kallar 'civilisation'. Sten som byggmaterial kan vi relatera till. Sten som oländig bergterräng betraktas däremot helst på distans, där topparna ser mindre ut och endast bryter en aning mot den raka horisontlinjen.
Men än mer frapperande är flickskolans beteendekod, och hur den skär sig mot allt som ter sig naturligt. Detta yttrar sig i hur flickorna förväntas uppföra sig; tala, gå, sitta, tänka, klä sig och det får en stark symbol i de förbannade korsetter som de i ett par scener måste hårdknyta åt varandra - en symbol för återhållsamhet. Även skolans föreståndare och lärarstab efterlever dessa konventioner. Begrepp som "kärlek" och "sex" tycks ligga under deras värdighet att benämna som annat än metaforer, än mindre att efterleva. Allt detta är ett uttryck för en kultur som har rest för långt i sin strävan att kuva människans förvildade ursprung och i processen har tappat kontakten med vad som gör oss mänskliga. Ett uppbrott mot allt detta är oundvikligt. På ett sätt eller annat.
Filmen är till brädden fylld med den typ av symbolik som jag beskriver ovan. Varje scen är som ett spel för galleriet, medan vad som egentligen pågår är för skamligt för att uttryckas med ord för dessa människor. Det ligger liksom bortom deras begreppsvärld. Men det är där, i det okända, som vi kan finna svaren som ger oss ro. Medan somliga söker på fel platser i sin lilla drömvärld - den som synes så klar och naturlig mitt för våra ögon - så vaknar andra upp och ser sanningen bakom eufemismen.
Och fundera lite själv. Att säga att någon har "försvunnit", låter inte det som ett mildrande uttryck för någonting farligare - något mer oanständigt? Som att förklara för ett barn att någon har "åkt till himlen", istället för... det onämnbara alternativet. Utflykt i det okända är i sig själv en förskönande skildring av något som visserligen inte är tabu numera, men som definitivt var det under den epok och samhällsklass där den utspelas. De borttappade flickorna kanske lever och frodas i sina egna, sexuellt frigjorda liv. Men när filmens övriga rollfigurer måste leta där ute i exakt samma, outforskade natur, är de så förlorade i sina metaforer att de inte hittar någonting alls.
Utflykt i det okända, med originaltiteln Picnic at Hanging Rock, regisserades 1975 av Peter Weir, och är baserad på romanen av Joan Lindsay. Ni ser den här, dock utan textning. (DivX-plugin krävs)
