Jag måste påstå att han är ganska lik en vän till mig, som jag numera träffar alltför sällan eftersom han flyttat ganska långt härifrån.
Skottländaren, skotten eller hur man säger det, ska släppa en ny "long-player", och eftersom världen är en sån underbar plats just nu kommer han att bli världens största artist. Hans akustiska folkpop kommer att sälja slut på varje jättestadium och den gänglige skottländaren, skotten eller hur man säger det, kommer att kliva in på Ullevi, stå böjd över sin för lågt inställda mikrofon och med sin sköra, monotona skotska stämma utbrista i ett spontant "Hell-oo Cleve-land!" - lite högre än normalt, lite mer bestämt än normalt, och vilket gensvar han kommer att få. Ni får inte missa det för allt i världen.
Folk sjunger med i varje refräng. Efter Waxwing tystnar publiken och hämtar andan i fem sekunder, varpå kvällens största jubel inspirerar honom att höja sig nästa nivå, och Aftonbladets Markus Larsson kommer att gå omkring och pussa tjocka, långa, krullhåriga män som skulle kunna vara Per Bjurman när man ser dem bakifrån. Att den riktige Bjurman är halva jordklotet bort spelar ingen roll när varje offer blir än mer euforisk än tidigare, som om själva musikupplevelsen inte vore nog.
Publiken går hem med en känsla av något religiöst, ett sedan länge undanträngt tillstånd, och ta mig på ordet när jag säger att många kärleksbarn kommer att avlas under kvällen. Nio månader senare föds hundratals nya älskade barn, och de kommer att heta Molly, Willie, Gregory, William, Cole och Polly. De kommer att växa upp med en åldrande Alasdair som aldrig slutar sälja slut på Ullevi, men som kommer att ge ut skivor i alltmer sinande takt.
De gamla albumen kommer dock att leva kvar och inspirera oändliga generationer människor att resa till Skottland och säga - "där fotograferades baksidan till Amber Gatherers", och precis vem som helst som råkar befinna sig inom hörhåll kommer att stanna upp, släppa allt som han har för händerna, se sig omkring och inse att det faktiskt stämmer, varpå han nickar instämmande samtidigt som ett förnöjt leende formar sig i ena mungipan.
Eller med andra ord: Jag ser fram emot hans nya skiva.
Två inlägg på en och samma dag, när hände det senast?
Till slut är ännu en förmiddagsvecka förpassad till helvetet, en helg har anlänt och det är dags att spänna av. Som treskiftsarbetare tror ni kanske att man bävar som mest inför nattskiftet, när man börjar 19:30 och går hem senast 05:45 morgonen därpå, men så är det verkligen inte. Nattskiftet innehåller i sig roligare arbetsuppgifter som i sin tur innebär att tiden tycks förflyta lite snabbare. Och när vi är klara med alla våra åtaganden så uppfinns inga nya pseudouppgifter för att hålla oss kvar, utan då får vi gå hem.
Istället är det följande förmiddagsskiftet värst. Under helgen mellan dessa veckor ska vi lyckas ställa om från att gå och lägga oss kring 6:30 till att istället stiga upp 05:00. Det har gått säkert fem år sedan jag senast klarade av en sådan omställning. Jobbigast av allt är första morgonpasset, alltid en måndag. Jag tror Bill Murray var med i en film om den här måndagen en gång.
När man vaknar klockan fem så gör man det efter några timmars dålig sömn, fylld av bisarra drömmar i gränslandet mellan sömn och vakenhet. När väckarklockan går igång vaknar man inte, man bara slutar fantisera och öppnar ögonen. Man är inte trött, för man har varit vaken gud vet hur länge, man har bara varit omedveten om det. Eftersom man har två alarmsignaler där den ena ringer tio minuter efter den andra - en på mobilen och en på analog väckarklocka - så försöker man stänga av fel alarm och det andra fortsätter. Man trycker igen på fel alarmkälla men inget fungerar och där borta i andra sidan av lägenheten sjunger mobilen sin glada melodi om fred på jorden och kärlek åt alla, men med ouppvärmd morgonröst som skär sig i öronen. Och man vet att man skulle låta lika bedrövligt om man någonsin sa ett ord, så det är bara att låta bli.
Sen är det dags att gå och duscha, och utav bara farten kollar man sig i spegeln och där på andra sidan står ens verkliga jag och skådar med förfasan på sin reflektion, som blygt vänder bort blicken och tänker att det är oartigt att stirra, han borde veta bättre. Men varje gång man tittar dit så tjuvkikar den jäveln. Men han ser lika utmattad ut själv och man skäms över att det ska spela någon roll. Han kanske inte är så bister som han ser ut.
Det finns bara si och så många varianter på frukost och klockan tjugo över fem på morgonen smakar de alla likadant. Då är det lika bra att äta det som fortast glider ned och blandar sig med oaptiten innan man hinner tro att man är mätt. Samtidigt som det sker surfar man på Internet, samma gamla sidor som inte uppdaterat något sedan sist. När den aldrig slumrande elektroniska världen står still börjar man tro att man är ensam på jorden, tills man kommer på att det faktiskt bara var fyra timmar sedan man kollade senast, och att de med något intressant att säga faktiskt varit på standby sedan dess, och att det vore konstigt annars.
Sedan kommer den bästa biten, promenaden mot arbetet över bron genom dunklet, ackompanjerad av tonerna i hörlurarna av de artister man låtit Windows Media Player slumpa fram åt en. Vilka det är spelar ingen större roll, för allt låter bättre än det egentligen är när det blandas med frisk luft. Bortom ön man passerar och flygfältet man närmar sig börjar solen stiga och någon nattarbetare på väg hem hälsar högt och glatt. Och man anar att det kanske inte blir en så dålig dag trots allt.
Framme på jobbet hälsar man hurtigt på några arbetskamrater, lämnar matlådan i kylen och hänger jackan i skåpet och går ner i samlingsrummet och ser fram emot att träffa sina lagkamrater igen. Kanske säger man "Hej" och får ångra sig bittert, för i bästa fall forcerar tre av ens ärade kollegor fram en respons, medan de åtta övriga blir förnärmade för att man väcker dem ur en slags dvala - det åskmoln som de känner sig så trygga i. Och man vill be om ursäkt för att man inte tänkt på att de aldrig upplevt samma promenad som jag, hur klantig får man bli, men eftersom det inte skulle låta klokt så låter man bli. Det är då man sätter sig ner bredvid den med störst moln, det som det finns plats för två i, som man kan begrava sig i och inte märka hur otroligt tyst det är i rummet.
Eller så kan man spola tillbaka tiden några sekunder, låta bli att säga någonting alls eftersom man vet hur det kommer att sluta, och önska att man någon gång var lite snabbare på morgonen och hade tid att ta omvägen förbi kaffeautomaten. Man tittar ut genom fönstret och ser att världen har blivit ännu ljusare, men att fönstret erbjuder ett helt nytt perspektiv i riktning åt andra hållet över bron, där man just kom ifrån.
Efter förra veckans magplask med The Wicker Man och de senaste veckornas torftiga utbud på nyhetsfronten, på biografer såväl som DVD, har jag fått gräva djupt i min lista över missade filmer för att få tag i något intressant att granska. Det jag hittade var det amerikanska ungdomsdramat Uppgörelsen, med originaltiteln Twelve and holding, från 2005.
Det är en föga upplyftande film som berättar tre parallella historier som har en lika otäck utgångspunkt som The Wicker Man hade: en dödsolycka där en pojke brinner inne. Men till skillnad från The Wicker Man så har denna brand all betydelse för fortsättningen av filmen.
Rudy och Jacob är tvillingbröder (båda spelas av Conor Donovan), som rår om en träkoja tillsammans med sina vänner, den överviktige Leonard (Jesse Camacho) och Malee (Zoe Weizenbaum), som är en adopterad, asiatisk flicka.
Jacob föddes med ett stort födelsemärke som täcker hans ena ansiktshalva, vilket har gjort honom introvert och osäker. För att skyla det bär han en hockeymask, inspirerad av Jason Voorhees från Fredagen den 13:e. Rudy, som är identisk med sin bror men saknar födelsemärke, är den självsäkre av de två och får ofta stå i sin brors försvar.
När två mobbare hotar med att bränna upp gängets trädkoja blir Leonard övertalad av Rudy att skydda kojan under en natt. Det slutar i katastrof, och Rudy brinner inne medan Leonard lyckas fly men skadar huvudet i processen. Förövarna visste inte om att någon fanns i kojan, men att det var en olycka spelar ingen roll - alla involverades liv tar en drastisk vändning.
Filmen skildrar en känslig period i alla barns uppväxt, och särskilt känslig är den för dessa barn som känner sig annorlunda. Den uppgörelse som den svenska titeln skvallrar om är åtminstone trefaldig, vart och ett av de tre barnen har sin personliga konfrontation de måste genomföra innan de kan gå vidare i livet. Och denna kamp härstammar mer eller mindre direkt från den ödesdigra incidenten.
1. Jacob förlorar sin bror och ständige beskyddare och tvingas ta itu med sitt hämndbegär, som underblåses av moderns dito. Han besöker upprepade gånger sina forna plågoandar, som hamnat på ungdomsanstalt, och är betydligt kaxigare när han sitter utom räckhåll för dem. Men hans brinnande hat falnar för varje besök han gör, när han ser hur hårt förövarnas samveten plågar dem och hur de lider att vara interner. Dagen för deras frigivning närmar sig, och Jacob börjar tvivla på sin vendetta. Han börjar även tvivla på sina föräldrars kärlek, och uppgörelsen för honom kanske inte blir med dem han först tänkt.
2. Den överviktige Leonard blir av med både smak- och luktsinnet när han skadar huvudet i olyckan. Han förlorar aptiten för den ohälsosamma mat hans mor bereder honom, och får istället smak för de nyttiga alternativen. Med inspiration från sin gymnastiklärare börjar han motionera, med siktet inställt på att få plats i skolans fotbollslag. Han börjar glida ifrån sin familj, och sin mor i synnerhet, som tycks leva för att njuta av god mat i varje ögonblick. När Leonard och modern en dag blir ensamma i huset är en uppgörelse oundviklig.
3. Och så har vi Malee som just har fått sin första menstruation. Hon bor med ensam sin mor, som är psykolog, och saknar en fadersfigur i sitt liv. Hennes riktiga far vill inte träffa henne. Det känns oundvikligt när hon förälskar sig i en av moderns patienter, en ung byggnadsarbetare, säkert 15 år äldre än henne. Genom att tjuvlyssna på deras samtal tar hon reda på den rätta vägen till killens hjärta. Och genom ett antal feltolkningar står vi där, vid randen till ännu en slags uppgörelse.
Kopplingen till olyckan är inte lika stark i alla dessa öden, och man kan inte garantera att det aldrig skulle ha inträffat utan den. Men en sak är säker: olyckan fungerar som katalysator, och stressar dessa barn - 12 år gamla - till en brådmogenhet de inte klarar av att hantera. De tvingas fatta ödesdigra belsut som kommer att påverka deras framtid markant. Detta yttrar sig i några plågsamt ångestladdade situationer som kanske hade kunnat undvikas, men vägledningen från föräldrarna fungerar inte som den ska i den här komplicerade filmen.
Som ni kanske förstår är den här filmen oerhört genomtänkt, och trots att Uppgörelsen egentligen består av tre kortfilmer känns det som att allting hänger ihop. Det beror på att varje roll känns så genuin, som en riktig människa med en egen bakgrund och en osäker framtid. Här finns varken skurkar eller simpla hjälteporträtt, och de fina rollprestationerna spär på autenciteten ytterligare.
De tre olika historierna slutar med helt skilda hopp om framtiden. Någon tycks ha klarat sig stärkt ur situationen, en annan är mer oviss, och den tredje kommer oundvikligen att få sota för sina misstag. Den unge byggnadsarbetaren som Malee förälskar sig i får personifiera en högst trolig äldre upplaga utav ett av barnen, och han har ett viktigt budskap till en av föräldrarna. Men i det skedet är det redan för sent.
Det här vuxna temat skildras ur barnens perspektiv nästan helt och hållet. Det här är deras film. Redan i inledningen springer kameran med tvillingbröderna på deras nivå, den följer med dem uppför stegen upp i deras heliga trädkoja och tittar ned på mobbarna som de lyckats avstyra. När en förälder gör ett tafatt försök att räcka ut en hand har vi inte fått följa dennes resonemang, och försöket framstår lika obegripligt för oss som för barnet. Jag förstår varför man valt att skildra handlingen så, det gör att vi lätt kan följa logiken bakom barnens ännu märkligare beteenden.
Tyvärr får filmen också sota lite för det, och ur det föds min enda invändning mot Uppgörelsen. Berättarstilen är rapp, och klipper snabbt från situation till situation utan någon tid till eftertanke, precis som om filmen var gjord för en ung och otålig publik (vilket den inte är). Detta resulterar i att handlingen - det som faktiskt händer på skärmen - hamnar för mycket i fokus, och det underliggande budskapet inte riktigt kommer till ytan. Eftersom filmen slutar som den gör känner man sig tveksam, nästan tvångsmatad och tom efteråt. Det är inte förrän man börjar fundera och analysera som budskapet och den starka upplevelsen växer fram. Det är då filmen blir riktigt bra. Men frågan är bara: hur väl lyckas den få dig att fundera och analysera efteråt?
Jag är rädd att svaret är högst individuellt, även om vi alla får en liten knuff i rätt riktning i filmens allra sista klipp.
Men jag vill verkligen inte att ni lämnar den här recensionen med negativa tankar. (Filmen är i sig själv tillräckligt utrustad med sådana.) Uppgörelsen är väldigt stark, men saknar definitivt inte humor. Det är en slags hybrid mellan Stand by me och Todd Solondz-filmen Happiness, och jag skulle rekommendera den till alla jag känner.
Inte för att jag vill skryta - eller jo, det vill jag nog - men under mitt arbetspass i natt fick jag ännu en gång förslaget att bli arbetsledaraspirant. Det har alltså hänt förut, och även om jag är totalt ointresserad av det så finns det givetvis alltid någonting smickrande i att känna sig önskad, behövd, eftertraktad, älskad, avgudad - kalla det vad ni vill.
Det roliga är att jag dagen innan satt och funderade på en anledning till att få lägga upp en youtube-video (det har blivit mycket av den varan på sistone) här, Teenage Fanclub-videon I don't want control of you, en av världens mest harmoniska och rätt & slätt bästa poplåtar. Och följande arbetspass fick jag alltså en anledning, tacka Brännström för det. De två första raderna i låten lyder som följer:
I don't want control of you It doesn't matter to me
Jag vill icke kontrollera dig. Själva kontrollen har i sig inget egenvärde för mig. Det finns enskilda situationer jag skulle kunna tänka mig att leda, inom områden där jag känner mig skicklig, men då ska mitt ledarskap vara diktatoriskt och bara påverkas av begåvade förslag från insatta medarbetare. Men som person har jag alltid varit för blyg och tillbakadragen för att drivas av brinnande ambitioner. Så sådant spelar ingen roll för mig.
Vad gäller resten av låttexten så kommer den in på ett helt annat spår av kärlek som utvecklas med åren, som ni får tolka hur tusan ni vill. Men vi kan väl komma överens om att den är oerhört svår att applicera på vårt arbetsklimat på Posten, eller de flesta arbetsplatser för den delen, utan att kliva på ohälsosamma territorier av arbetsnarkomani. Så då anar ni väl att jag med allt detta skitsnack egentligen bara ville presentera låten:
The very heart and soul of you Are places I wanna see
Everyday I look in a different face Feelings getting stronger with every embrace
I don't want a world of pain Staring at every tear Don't want this love to stay the same Growing with every year
Everyday I look in a different face Feelings getting stronger with every embrace
Tired of situations That mean nothing to me You've been an inspirational figure for me
Everyday I look in a different face Feelings getting stronger with every embrace
I don't want control of you Doesn't matter to me I want this love to stay the same Growing with every year
Everyday I look in a different face Feelings getting stronger with every embrace
Och här är videon, med mer än bara en vag känsla av sommar som nu börjar kännas saknad.
I filmen The Wicker Man, med den svenska titeln Dödlig skörd, från 1973 spelar Edward Woodward huvudrollen som polisen som flyger till en privatägd skotsk ö för att utreda ett barns spårlösa försvinnande. På plats upptäcker han att befolkningen är hedningar som tillämpar uråldriga ritualer, allt under öns ägares - Lord Summersisles - överinseende. Det är en deckare, en kriminalare med originell handling i ovanliga miljöer, och med ett chockerande slut på gränsen till skräckfilm, som på sikt bidrog till att ge filmen kultklassikerstatus.
Huvudrollens karaktär hade underordnad betydelse, men hans roll i handlingen var stor, deckargåtan var i centrum och Christopher Lee, som spelade Lord Summersisle, blev så nöjd att han har kallat det för den bästa film han arbetat med. Och han har varit med i en hel del, det ska jag säga er.
För två år sedan kom den oundvikliga nyinspelningen, och nu har jag äntligen fått se den.
Nicolas Cage får ikläda sig huvudrollen, som fortfarande är polis men som nu heter Edward Malus. Cage får mer att arbeta med än sin föregångare, huvudrollen står något mer i fokus. Eller rättare sagt, den ger sken av att stå mer i fokus.
Historien börjar denna gång lite tidigare. Edward blir vittne till en våldsam trafikolycka där en kvinna och ett barn är involverade. Trots Edwards heroiska räddningsförsök brinner kvinnan och barnet inne och Edward blir förkrossad. Under bearbetandeprocessen får han ett brev från sin före detta flickvän, Willow Woodward (gestaltad av Kate Beahan), som ber om hjälp. Hennes dotter har försvunnit spårlöst på den isolerade ön Summersisle där hon lever. Varför hon kontaktar just Edward framgår inte, men han tvekar inte en sekund att hjälpa till.
Vad allt detta skulle tillföra har jag ingen aning om. Till råga på allt så återkommer bilolyckan ständigt i Edwards drömmar och vakenfantasier, och ger sken av att ha en enorm betydelse för den kommande handlingen. Men faktum är att den är totalt insignifikant. Vi får vissa indikationer på att kvinnan och barnet i bilen härstammar från Summersisle, men de har absolut inget med fallet med det försvunna barnet att göra. Det är en lös manustråd som filmens klippare glömde ta bort, och nu kittlar den någon obekväm del av min hjärna.
Vi får kanske intrycket att vi lärt känna Edward lite bättre tack vare det här. Men vad är det vi har lärt oss när man tänker efter? Han mår dåligt, har dåligt samvete. Men än sen då? Om så är fallet så visar han det inte under resten av filmen, och det är inget som manusförfattaren utnyttjat till någonting alls. Det ger rollfiguren Edward en märklig och instabil grund att stå på, och karaktärsutvecklingen glöms sedan antingen bort, eller så ignoreras den totalt.
Men här tar i alla fall intrigen från den gamla filmen över. Med viss modifikation. Summersisle är en kvinna denna gång, syster Summersisle (spelad av Ellen Burstyn), och faktiskt är större delen av öns befolkning kvinnor. Bin och honung har en viktig del av handlingen. Vi får tidigt reda på att Edward är allergisk mot bin. Men av någon obskyr anledning verkar han vara den blomma som de attraheras mest av. Så fort han närmar sig en bikupa måste han krossa, vifta undan, mosa de stackars små liven.
Under sitt första möte med syster Summersisle får Edward reda på att öns befolkning härstammar från utbrytare från deras Keltiska ursprung och dess kvinnoförtryck. De förföljdes vart de än hamnade tills de nådde Summersisle och fick vara ifred. Deras uråldriga seder har under generationer fått förbli opåverkade av omvärlden, och flera tecken tyder på att den lilla flickan har eller inom kort ska offras i någon form av ritual. Eftersom alla tycks vara med på detta har Edward ytterst svårt att gräva fram någon information. Alla är så hemlighetsfulla. Det gör honom frustrerad, desperat och slutligen förbannad.
Och det är här hela filmen välts över ända och blir ett gytter av ofrivillig komik. Mot bakgrund av den naturnära, fridfulla miljön och till synes harmoniska befolkningen springer Nicolas Cage omkring och skriker, gormar, hotar, sparkar in dörrar och mot slutet slår kvinnor, ibland helt oprovocerat dessutom. Det kommer lika ologiskt och överrumplande varje gång, och man har inget val - man måste skratta. Ju närmare slutet man kommer, ju mer intrigen tätnar och allvarlig filmen försöker bli, desto plattare blir fallet och desto roligare blir det för oss.
Vi har Nicolas Cage att tacka för detta. Han är en yvig, ofta överspelande skådespelare som säkert kräver strama tyglar för att inte skena iväg. I The Wicker Man är det ständigt något som spökar för honom, någonting som måste resultera i en ansiktsryckning, ögonbrynsmanöver eller yvig gest med armen. När han dyker från en brygga gör han det genom alla tiders svanhopp. När han är desperat måste han skrika som en teaterskådis som vill höras ända till Hollywood. Allt det här gör han medan omgivningen agerar totalt motsatt. Han är stjärnan och vill äga varje scen, och det lyckas han med. Men inte på det sätt han vill.
Här måste regissören varit oförmögen att inse att hans agerande inte passar, eller så tordes han inget säga. Med facit i hand tror jag att Cage hade föredragit att någon tillrättavisat honom, för hans insats är pinsam. Den allra sista rallarsvingen han levererar i filmen gör han iförd en heltäckande björndräkt, och i den vevan börjar nästan skrattet fastna i halsen och övergå i sympatier. Han gör faktiskt det där på blodigt allvar. Jag tycker lite synd om honom.
Inte för att någon annan klarar sig bättre. Jag vet inte om det är avsiktligt - det kanske ska föreställa harmoni - men öns befolkning verkar bestå av en samling lajvare på valium. Aktriserna har omöjliga, högtravande repliker att brottas med, och deras själlöshet kanske är det enda sättet att leverera dem på. Det enda sättet att hålla sig på jorden. Men deras livlöshet står i bjärt kontrast mot den frodighet som hela filmen vill förmedla med sitt färgglada foto. Det fungerar inte.
Som om det inte vore nog så fungerar intrigen inte alls heller. Mycket är baserat på det chockerande slutet, som är modifierat en aning jämfört med ursprungsversionen. Jag ska inte avslöja slutet för er, men när man känner till det och har det i åtanke kan man verkligen ifrågasätta mycket - om inte allt - som de flesta av rollfigurerna har sysslat med under hela filmen. Många situationer är helt ologiska, och strider direkt mot den aktuella rollens slutgiltiga mål. Dessa scener är så uppenbart bara där för att ge publiken vad den måste ha, lite action för testosteronet och lite trailermaterial för producenten.
Tro nu inte att The Wicker Man är tråkig. Dålig - javisst, en fruktansvärt usel film, men på ett bra och underhållande sätt, och jag hoppas att en del av er ser den med samma tjusning som jag. Och det är helt och hållet en underhållningsfilm, hys inga tvivel om detta. Ska man börja leta budskap är man ute på skrämmande reaktionära, manschauvinistiska territorier, och dit vill vi inte ens snegla. Men som underhållning är det faktiskt en av de roligaste filmer jag sett i år. Problemet är att det är helt och hållet oavsiktligt - jag menar, har ni sett trailern? Filmen lanseras som en ockult skräckthriller, den totalt motsatta änden av omfånget utav filmgenrer. Några av de otäcka scener som glimtar förbi i trailern satt vi och skrattade åt i fåtöljen, de var helt sanslösa när man såg dem i sin kontext.
Att se eller inte, beslutet är ert, men för att underlätta har jag nedan förutom trailer även länkat till de bästa scenerna - creme de la creme - i The Wicker Man. Tycker ni de är roliga, då kommer ni tycka som jag. Ser ni inget roligt i dem? Då tycker jag ni ska hålla er borta från The Wicker Man.
Till sist några avslutande ord, en påminnelse till mig själv som manusförfattare i framtiden: Henrik, du vet att din film är illa ute när din huvudroll vaknar upp från en ond dröm - två gånger på raken.
BETYG: 1 av 5
Här är några roliga klipp ur filmen med en övertaggad Nicolas Cage (varning för spoilers):
Det här måste vara det ondaste jag sett, och jag känner mig nästan smutsig som skrattar så hysteriskt åt det. Nej, det är inte ungens kroppsform som är rolig, och som det ser ut håller han verkligen på att lossna. Det jag skrattar åt är Janice, hennes syn på situationen och att allt det här faktiskt är äkta.
I fredags var det Sverigepremiär för ännu en del i en återupplivad, populär filmserie. Mumien: Drakkejsarens grav heter den senaste delen i Mumien-sviten och det är ett helt okay namn. Det låter definitivt inte värre än Indiana Jones och kristalldödskallens rike, men är väl något mer intetsägande. Filmaffischen är även den intetsägande, men den där vidöppna munnen andas i alla fall Mumienatmosfär:
Förhoppningen innan var att vi skulle få ta del av ytterligare ett kapitel i en lång saga, ett kapitel som är matinékänslan, dialogen, konflikterna och lekfullheten från föregångarna trogen, även om regissör såväl som manusförfattare är utbytt. Rachel Weisz, en av föregångarnas viktigaste skådespelare är också borta, men hennes roll, Evelyn O'Connell, består. Hennes docksöta charm ska axlas av Maria Bello och låt mig få påpeka direkt att rollbesättaren har gjort ett pissdåligt jobb.
Inledningsvis får vi, precis som vanligt, följa hur filmens mumie blir mumifierad, och i detta fall är det Kinas kejsare (Jet Li) som blir lurad av en trollkvinna (Michelle Yeoh) till förbannelse i en evigt förstelnad, dramatisk pose. Tvåtusen år senare blir han upptäckt av utgrävare. Detta utnyttjas av onda kinesiska militärer som ser möjligheten att använda en återupplivad mumie i deras tjänst och bli oövervinnerliga. Gosse, gissa om de har fel...
Rick O'Connell (Brendan Fraser) lyckas givetvis hamna i den här soppan, och med sig har han fru, barn (Luke Ford) och svåger (John Hannah), plus några små bifigurer (en yak till exempel) som bidrar med sin del av kakan.
Så Rachel Weisz valde att inte vara del av den här produktionen. Och vem kan klandra henne för detta? Hon har sedan Mumien - återkomsten vunnit en Oscar och kan konkurrera om de riktigt bra rollerna, och Evelyn O'Connell är inte längre en av dem. Det lilla man minns av den i denna film är några ömma modersblickar och kommentarer så torra att de liksom blandas med ökensanden, blåser bort och förträngs direkt. (Sedan blåser en uttorkad buske förbi. Betydligt mer intressant.) Vad är det som har hänt egentligen? Hon brukade vara kul, så tuff, klumpig ibland och så barnsligt stolt när hon lyckades lösa en svår gåta att man bara ville nypa henne i kinden och säga "Awww!". Hon kändes äkta, men har blivit reducerad till en kliché. Skulden till detta bärs av manusförfattarna, men får personifieras av den tråkiga stackars Maria Bello.
Men det är kul att återse Brendan Fraser som Rick O'Connell, lika trygg i sig själv som vanligt, men även han påtagligt tråkigare. Parets son har vuxit upp, och utan föräldrarnas vetskap har han börjat gå i deras mumiejagande fotspår. Vilket givetvis innebär att han också är tråkig, och dryg på köpet - han bråkar med nära nog allt och alla. I första Mumien-filmen var detta käbbel en viktig del av dess kvalitet. Filmens roligaste ögonblick bestod ofta av sådana gräl, men här är det sämre genomfört. Men det är bra att de har försökt. Jag hade gärna sett mer av den varan, för figurerna och deras utveckling är fortfarande Mumiens starkaste kort. Vi får i alla fall en bristande fader-son-relation som kanske, kanske inte, ska lappas ihop.
Istället har handlingen fått ta för stor del i filmens framåtskridande. Min lillebror sa att hela filmen gick som på räls, vilket i vanliga fall är uttryck för att någonting går bra. Men det menade han inte i detta fall. Handlingen har inte varit minnesvärd i någon del av Mumien. Den har bara fått försätta våra hjältar i roliga och utmanande situationer som vi förnöjt fått se dem reda ut med hjälp av ett impulsivt, utvecklande och inte helt friktionsfritt samarbete.
Denna gång kretsar för mycket dialog kring vad som händer och vad som bör göras för att vinna. Handlingen ska vidare till nästa anhalt till varje pris. Men den här typen av film är alltid så förutsägbar i handlingen. Låt figurerna utvecklas istället, låt dem prata om något annat än sitt uppdrag emellanåt. Låt oss skratta med dem, eller skratta åt dem, publiken bryr sig inte, ser man på en Mumien-film vill man ha roligt. Men nu blir det för välplanerat, storslaget, förutsägbart, krystat, you name it...
Mumien: Drakkejsarens grav är ändå godkänd. Jag skrattade ibland, och hade aldrig direkt tråkigt. Men känslan är ändå lite bitterhet, för i efterhand inser jag att det var ett kvalitetsmässigt dödfött projekt som hastades fram när något filmbolag såg att det faktiskt går att tjäna pengar på att återuppliva gamla serier. Alternativet hade varit att någon av de ursprungliga upphovsmännen nostalgiskt tänkt tillbaka på de gamla filmerna, fantiserat ihop en ny intrig och blivit så nöjd att han skrivit ihop en historia.
Som det blev nu kan man nästan läsa ordet "Beställningsjobb" i pannan på den där gapande mumien på postern.
Så, han ska börja recensera filmer varje helg nu också? Kul för er. Har den grabben inget bättre för sig? Nej, det har han inte. Han måste ju ha något som driver honom att skriva i sin blogg.
Valet denna vecka föll ganska enkelt på Sean Penns hyllade roadmovie och vildmarksdrama Into the wild, eftersom det är den enda film jag sett sedan förra helgen.
Emile Hirsch spelar Chris McCandless, den begåvade, färska studenten som strax efter examen bryter med sin familj, donerar alla sina besparingar till välgörenhet och skaffar sig en ny identitet - Alexander Supertramp. Han känner sig redo att möta ett nytt liv på ständigt resande fot. I inledningen av filmen presenteras vi för Chris geografiska slutstation: en övergiven buss, helt malplacerad i Alaskas vildmark, och snart upptäcker Chris att han är lika malplacerad där.
Och genom filmen får vi följa hans historia, förklaringen till det märkliga beteendet, och hur han påverkar och påverkas av människor han möter längs vägen. Gradvis kommer han till han den insikt han söker. Filmen är verklighetsbaserad efter boken med samma namn av John Krakauer, som skrev Chris historia efter tre års noggranna efterforskningar.
Filmen är uppdelad i olika episoder som var och en representerar en del i Chris mentala mognad, och när filmen är över har du spenderat totalt 148 minuter med den, en siffra som blott i sig självt kan få vem som helst att nervöst börja hoppa med ett ben i fåtöljen. Som jag ser det får filmen vara precis så lång som den har fog för att vara, vilket Into the wild inte har. För även om jag kan förstå att en roadmovie vill vara långsam och meditativ för att inbjuda till något mer än en nöjestripp, så bör resan och utvecklingen vara spikrak om man inte vill tappa sin publik i otålighet och få dem att gå miste om vad man vill ha sagt.
Into the wild hoppar friskt mellan olika stadier i Chris liv. I huvudsak kan de delas upp i tre olika stadier: vildmarksdramat i bussen, färden dessförinnan och familjemisären långt dessförinnan. Varje episod innehåller bitar från varje stadium. Problemet är att vi ganska tidigt får klart för oss varför Chris rymmer, och att det ältas upprepade gånger i varje episod utan att tillföra något nytt.
Men målet med resan är däremot diffust, och jag antar att det var så för huvudpersonen också. Visst vet vi att han ska till bussen i Alaska, men inte syftet med detta. Och det är därför filmen tappar bort mig någonstans i mitten på resan. Allt detta i kombination - oklarheten, tidshoppen, pauserna - får mig att tro att filmen inte leder någonvart.
Men det gör den. I grevens tid, den sista episoden, hoppar jag på tåget igen, och resten av filmen är riktigt bra och grubblar mer över mänskliga relationer. Här upptäcker man filmens enorma potential, som trots allt kan förmå mig att kalla Into the wild för en ganska bra film. Synd att Sean Penn inte fick mig att förstå vart det skulle leda direkt. Det kanske var min brist, men sådant erkänner man ju inte gärna.
Den tillvaro som Chris McCandless valde är något som jag, och säkert flera unga pojkar och flickor, reflekterat över åtskilliga gånger under sin ungdom. Jag antar att det var den avgörande faktorn i min otålighet. Filmens resa var en resa jag redan gjort, om än bara mentalt. Jag hade redan insett att naturen är mäktig och vacker, men de filosofiska bryderierna presenterades på ett tillräckligt gymnasialt omoget sätt för att inte erbjuda något nytt.
För somliga kanske Into the wild är en AHA!-upplevelse och dessa kan jag bara gratulera till en säkert överväldigande upplevelse. Men för mig blev det varken stort eller nostalgiskt, bara lovande.
