Inför Umeå Open 2009

Dessa dagar väntar jag bara på att någon sjukdom ska hitta sin väg till mig så att jag måste lämna återbud till årets Umeå Open. I år ska jag spana in följande akter närmare:

---

Fever Ray



Medan jag skriver detta lyssnar jag på låten i bakgrunden, och är så uppspelt att jag hoppar med benet. Det är mörkt, annorlunda och mystiskt, sånt som jag lätt blir förtjust i. Hur scenframträdandet ska bli kan jag inte ens föreställa mig. Men jag ska vara där.

---

Loney, Dear



Större utomlands än i Sverige, vilket gör mig och alla andra svenskar som lyssnar på honom exklusiva. Fredagkvällens första spelning på Äpplet, och det är ju synd att man måste vara där så tidigt. Det blir en lång kväll. Men jag har lärt mig att hantera såna.

---

Frida Hyvönen



Nu hoppar jag med båda benen.

---

Det blir bara fredagkväll för min del, alla tre akterna spelar då, och jag hoppas de har planerat kvällen enligt mina önskemål så att inga av dem spelar samtidigt. Och jag har bett vakterna att slänga ut mig från puben när respektive spelning startar, så jag inte sitter och pratar misär med nybekanta medan dess botemedel spelar på andra sidan byggnaden.

Nu ska jag gå och tvätta ren den t-shirt i tvättkorgen som lyser mest indie. Se den skina, Folkets hus, fredag kl 20:00-02:00, och sedan vidare ute på stan.

Den mellersta baksidan

För tillfället läser jag en bok som är skriven av kultikonen Charles Bukowski. Det är min andra eskapad in i hans värld, och ironiskt nog heter boken Postverket och handlar om, just precis, postverket. Inte mycket till äventyr. Verkligheten tränger sig in i mina verklighetsflykter, fifan. Postverket visar en baksida till det vi arbetar med som hade kunnat vara verklighet om vi inte haft våra rättigheter. Tolvtimmarspass med ett par tiominutersraster, arbetsprov för att behålla anställningen, och så vidare. Det här var i USA för sisådär en femtio år sedan.

Den första Bukowski jag läste var Kvinnor, som var och fortfarande är den grisigaste bok jag någonsin läst. Såhär såg omslaget ut (klicka på bilden om ni vill se den förstorad):



Det är författaren själv till höger. Vem kvinnan vid hans sida är vill jag inte veta. Vem skulle du helst hoppa i säng med?

Postverket är - hittills - inte i närheten av så grisig som Kvinnor. Men den innehåller i alla fall citat som detta:

CAPS LOCK

"VAD ÄR DET FÖR FEL MED ARSELHÅL, BABY? DU HAR ETT ARSELHÅL, JAG HAR ETT ARSELHÅL! OM DU GÅR TILL AFFÄREN OCH KÖPER EN BIT OXFILÉ, SÅ HAR DEN HAFT ETT ARSELHÅL! ARSELHÅL ÖVERSVÄMMAR JORDEN! TRÄD HAR ARSELHÅL PÅ SÄTT OCH VIS FAST MAN INTE KAN HITTA DOM, DOM BARA SLÄPPER SINA LÖV. DITT ARSELHÅL, MITT ARSELHÅL, VÄRLDEN ÄR FULL AV MILJARDER ARSELHÅL. PRESIDENTEN HAR ETT ARSELHÅL, KILLEN SOM TVÄTTAR BILAR HAR ETT ARSELHÅL, DOMAREN OCH MÖRDAREN HAR ARSELHÅL... TILL OCH MED PURPURNÅLEN HAR ETT ARSELHÅL!"

Författarens alter ego har serverat sin fru en middag med bland annat sniglar, och hon beklagar sig över att man kan se deras arselhål. Hon går in på toaletten och spyr. Vem Purpurnålen är? Det får ni ta reda på själva.

Inland Empire (DVD)

Lillebror och jag såg Inland Empire igår, David Lynchs senaste film från 2006. Jag orkar inte längre recensera på samma sätt som förra årets essäer, som jag ytterst seriöst komponerade i Word-dokument och klistrade in här. Nu skriver jag direkt för Blogger, direkt från hjärnan, några tankar kring filmen. Det tar för lång tid annars.

Temat kändes bekant från Mulholland Drive, en av regissörens tidigare flmer: Nikki, en kvinnlig skådespelare (Laura Dern) erbjuds sin drömroll, huvudrollen i en storfilm regisserad av en välrenommerad filmskapare (Jeremy Irons). När alla har skrivit på kontraktet för filmen upptäcker regissörens assistent (Harry Dean Stanton) att producenterna har undanhållit dem viss information. Filmen i sig har en makaber historia. Den är en nyinspelning av ett tidigare ofullbordat projekt, som aldrig slutfördes eftersom båda huvudrollsinnehavarna dog under inspelningarna.

Allteftersom inspelningarna fortlöper blir Nikki allt mer integrerad med sin rollfigur, tills deras öden och identiteter sammanflätas. Hon förälskar sig i sin motspelare (Justin Theroux), och mot bakgrund av en hotfull och övervakande make blir situationen extremt obehaglig.



Så långt allt väl. Men att sedan bena ut händelsekedjan är inget man gör lättvindligt under en livstid, än mindre efter första titten. Inledningsscenerna är i sammanhanget helt obegripliga. Vi får se en obekant kvinna i det närmaste våldtas på ett hotellrum i någon Baltisk stat, och i efterdyningarna sitter hon på sängkanten och gråter i ett starkt ögonblick, med blicken fixerad på en tv-skärm som bara sänder vitt brus. När sändningarna plötsligt börjar, och de blir så svårbegripliga och osammanhängande som de faktiskt blir, så antar jag att hela filmen berättas genom denna kvinnas plågade fantasier. Låt föreställningen börja.

Resten av filmen är alltså berättelsen om Nikki, skådespelerskan jag berättade om i inledningen, och man kan anta att kvinnan på sängkanten är huvudrollsinnehaverskan från den tidigare inspelningen av samma film. Nikki kanske är en produkt av hennes fantasier, en dröm om en andra chans att ställa allting som gick fel tillrätta?

Är ni med så långt? Nähä. Det är inte jag heller.

Efter den första timmen försvinner all form av berättarstruktur. Det vi ser tar formen av experimentfilm. Förut avskydde jag hela konceptet experimentfilm. Numera kan jag förstå och acceptera syftet. Tanken är att förmedla starka känslor och etablera dem hos publiken direkt, utan någon form av filter i form av berättelse. Sorg, skräck, ångest, kärlek och sånt ska drabba oss direkt, inga fingrar läggs emellan och ibland fungerar det, ibland inte. Det hela görs i egentligen i publikens tjänst, så att vi inte ska behöva aktivera vår empatiska förmåga. Detta är så ovanligt förekommande i den här formen, av en regissör av David Lynchs kaliber och status, att vi inte begriper någonting när vi ser Inland Empire.



När man ser såna inslag i filmer kan man antingen: 1) avfärda dem och bli förbannad, eller 2) försöka klura ut vad regissören vill ha sagt. Man kan väl säga att David Lynch gör detta väl efter mångårig erfarenhet. I Inland Empire finns enskilda scener som åstadkommer stillbilder i min hjärna som är förknippade med ett obehag jag önskar jag kunde förtränga. Bilder jag aldrig glömmer. Ni kan skymta ett exempel i trailern nedan. Och den baltiska kvinnan i inledningen ackompanjeras av ett ambient soundtrack som etablerar hennes sinne hos vem som helst som ser på. Och just filmmusik har genom tiderna varit en klassisk metod för att hitta genvägarna till vår empati. I Inland Empire har Lynch valt att inkludera även bilden på den vägen. Kvar finns bara fragment av en berättelse, som i sammanhanget inte känns särskilt viktig längre.

Problemet med filmen är att nästan hela filmen består av experimentellt berättande. Det är en emotionellt berättad historia. Logiken är ämnad att vila ett tag. Prexis som när man drömmer. Jag har hört att hjärncentrat för det logiska tänkandet vilar när man drömmer (källa krävs). Det är därför man kan acceptera de mest osannolika saker i en dröm. Så vårt omdöme om filmen försämras av att vi försöker förstå den. Men vi människor är ju präglade att göra just det. Människan är präglad att förstå och kategorisera och sätta saker i sitt sammanhang. Vi vill förstå hur världen fungerar, och vi är precis likadana när vi ser på film. Spelregler krävs. Lynch är skrämmande eftersom vi inte förstår hans värld. Det är därför vi tycker att Inland Empire är dålig.



För mig är det ett bekymmer att jag aldrig lyckats stänga av mitt jäkla resonerande när jag sett en film. Jag klarar aldrig av att nollställa mig och bara matas med intryck. En dröm på film blir aldrig en dröm på riktigt. Man vet om att filmen drömmer. Och Lynch lurar oss här genom att göra den första timmen av filmen till en strukturerad berättelse. Han inbillar oss att Inland Empire är en traditionellt strukturerad film. Och när han är klar med det, efter en timme alltså, återstår två timmar av ostrukturerat experimentellt intrycksbombarderande. Det är en närmast chockartad upplevelse. Klarar ni av det? Det gör inte jag. Det är ingen ordinär upplevelse.

Det största problemet är alltså filmens längd. Inte kan man matas med så extrema känslointryck under två timmar utan att bli avtrubbad och fjärma sig. Detta uttryckte jag genom att slumra till i några sekunder efter lite drygt två timmar av filmens längd. Och jag kommer aldrig i hela mitt liv att se om Inland Empire. Inte en chans. Om där fanns något livsavgörande budskap, nåt David Lynch-evangelium, så kommer det för alltid att gå mig förbi. Sorgligt.

Lillebrorsan hatade den, och jag tyckte den var fruktansvärt jobbig. Jag antar att ni kommer hamna någonstans mitt emellan. Men jag antar också att ingen av oss någonsin kommer att glömma Inland Empire som företeelse. Den tar oss nämligen hela vägen till emotionella områden vi sällan eller aldrig besöker. De allra flesta av oss har inga erfarenheter av att bemöta ett sånt obehag, och frågan är om man bör vänja sig vid det, eller om vi ens kan vänja oss? Egentligen tycker jag ju att svaret är JA. Vi kan känna obehag av en anledning, och det är väl bättre att uppleva dessa känslor på grund av en film, och träna upp en respons mot dem utifrån något fiktivt, än att bli chockad av verkliga händelser och inte veta hur fasiken man ska bearbeta dem.

Självklart värjer de flesta av er ifrån denna film. Den här filmen är inte riktad till er, den riktar sig till en annan skara. Och självklart har den sitt existensberättigande.

Så jag antar att Inland Empire är fullt godkänd, kanske till och med bra. Men inte just idag. Den får ligga i de dunkla områdena av hjärnan och jäsa, växa till sig litegrann.

2 av 5

Jädrar vad långt det blev! En essäjävel! Lovar att aldrig göra om det.

En egen isbjörn

Det är skönt med en äkta vinter. En jävla vinter. Jag trodde inte längre de kunde inträffa. En enahanada vinter. Snön faller alltid i samma riktning - ned i kragen. Vinden blåser alltid åt samma håll - mot ansiktet. Snödrivorna tvingar en att prova nya vägar mot sina mål. Genvägarna är inte längre framkomliga. När man kommer innanför dörren och ser sig i spegeln så ser man så varmblodig och frodig ut. Utom runt ögonen, där årsringarna skiner blåa. "Gå och lägg dig, du måste sova!" tycks de vilja säga en. "Du borde gå i ide."

Inte konstigt att man då känner att man vill bli fadder åt en isbjörn. De stackarna håller på att dö ut på grund av att isarna på Arktis smälter. Deras hem försvinner. "Under de senaste två åren har utbredningen av Arkits havsisar minskat med mer än 34% jämfört med åren 1978-2000." Jag beställde autogiromedgivandet idag. Hundra spänn varje månad ska jag skänka min isbjörn. Lugn bara, jag har råd - än så länge. Har fått reda på att min heltidsanställning förlängs till juni. Men därefter blir jag åttioprocentare.

Initiativet kommer sig av en inskränkt kollega som ifrågasatte allmänt ekologiskt tänkande. Han hade i fulla drag accepterat att den globala uppvärmningen förekommer, men han omfamnade den - "Det blir ju varmare. Det blir ju bara skönt." Samma kille röstar på Sverigedemokraterna, och ska tydligen ha värvat sina svärföräldrar till sin skara på grund av alla utländska bärplockare som ränner omkring i skogarna i deras by. Så länge den mannen har makt att manipulera sin omgivning, så måste han motverkas. Jag klarar inte längre att bara prata om ämnet. Det finns ingen som lyssnar. Min lön räcker och blir över med råge. Vad fan ska jag med den till då?

Den flathänta inställningen är så bekväm för en människa. Vi väljer att inte spendera vår dyrbara tid med att bekymra oss om sånt som vi inte tror att vi kan påverka. Känner ni likadant? Jamen, skänk en liten slant då, så kan någon annan göra jobbet. Om ni har råd.

http://www.wwf.se/insamlingsportal/show.php?id=1226906

Apropå ingenting och björndjur, här kommer en panda som får en nysattack. Syftet är givetvis att få er att lämna det här inlägget glada i sinnet, med välgörenhet i gott minne, och att sätta en punkt på detta förbannade koketteri: