Lillebror och jag såg Inland Empire igår, David Lynchs senaste film från 2006. Jag orkar inte längre recensera på samma sätt som förra årets essäer, som jag ytterst seriöst komponerade i Word-dokument och klistrade in här. Nu skriver jag direkt för Blogger, direkt från hjärnan, några tankar kring filmen. Det tar för lång tid annars.
Temat kändes bekant från Mulholland Drive, en av regissörens tidigare flmer: Nikki, en kvinnlig skådespelare (Laura Dern) erbjuds sin drömroll, huvudrollen i en storfilm regisserad av en välrenommerad filmskapare (Jeremy Irons). När alla har skrivit på kontraktet för filmen upptäcker regissörens assistent (Harry Dean Stanton) att producenterna har undanhållit dem viss information. Filmen i sig har en makaber historia. Den är en nyinspelning av ett tidigare ofullbordat projekt, som aldrig slutfördes eftersom båda huvudrollsinnehavarna dog under inspelningarna.
Allteftersom inspelningarna fortlöper blir Nikki allt mer integrerad med sin rollfigur, tills deras öden och identiteter sammanflätas. Hon förälskar sig i sin motspelare (Justin Theroux), och mot bakgrund av en hotfull och övervakande make blir situationen extremt obehaglig.
Så långt allt väl. Men att sedan bena ut händelsekedjan är inget man gör lättvindligt under en livstid, än mindre efter första titten. Inledningsscenerna är i sammanhanget helt obegripliga. Vi får se en obekant kvinna i det närmaste våldtas på ett hotellrum i någon Baltisk stat, och i efterdyningarna sitter hon på sängkanten och gråter i ett starkt ögonblick, med blicken fixerad på en tv-skärm som bara sänder vitt brus. När sändningarna plötsligt börjar, och de blir så svårbegripliga och osammanhängande som de faktiskt blir, så antar jag att hela filmen berättas genom denna kvinnas plågade fantasier. Låt föreställningen börja.
Resten av filmen är alltså berättelsen om Nikki, skådespelerskan jag berättade om i inledningen, och man kan anta att kvinnan på sängkanten är huvudrollsinnehaverskan från den tidigare inspelningen av samma film. Nikki kanske är en produkt av hennes fantasier, en dröm om en andra chans att ställa allting som gick fel tillrätta?
Är ni med så långt? Nähä. Det är inte jag heller.
Efter den första timmen försvinner all form av berättarstruktur. Det vi ser tar formen av experimentfilm. Förut avskydde jag hela konceptet experimentfilm. Numera kan jag förstå och acceptera syftet. Tanken är att förmedla starka känslor och etablera dem hos publiken direkt, utan någon form av filter i form av berättelse. Sorg, skräck, ångest, kärlek och sånt ska drabba oss direkt, inga fingrar läggs emellan och ibland fungerar det, ibland inte. Det hela görs i egentligen i publikens tjänst, så att vi inte ska behöva aktivera vår empatiska förmåga. Detta är så ovanligt förekommande i den här formen, av en regissör av David Lynchs kaliber och status, att vi inte begriper någonting när vi ser Inland Empire.
När man ser såna inslag i filmer kan man antingen: 1) avfärda dem och bli förbannad, eller 2) försöka klura ut vad regissören vill ha sagt. Man kan väl säga att David Lynch gör detta väl efter mångårig erfarenhet. I Inland Empire finns enskilda scener som åstadkommer stillbilder i min hjärna som är förknippade med ett obehag jag önskar jag kunde förtränga. Bilder jag aldrig glömmer. Ni kan skymta ett exempel i trailern nedan. Och den baltiska kvinnan i inledningen ackompanjeras av ett ambient soundtrack som etablerar hennes sinne hos vem som helst som ser på. Och just filmmusik har genom tiderna varit en klassisk metod för att hitta genvägarna till vår empati. I Inland Empire har Lynch valt att inkludera även bilden på den vägen. Kvar finns bara fragment av en berättelse, som i sammanhanget inte känns särskilt viktig längre.
Problemet med filmen är att nästan hela filmen består av experimentellt berättande. Det är en emotionellt berättad historia. Logiken är ämnad att vila ett tag. Prexis som när man drömmer. Jag har hört att hjärncentrat för det logiska tänkandet vilar när man drömmer (källa krävs). Det är därför man kan acceptera de mest osannolika saker i en dröm. Så vårt omdöme om filmen försämras av att vi försöker förstå den. Men vi människor är ju präglade att göra just det. Människan är präglad att förstå och kategorisera och sätta saker i sitt sammanhang. Vi vill förstå hur världen fungerar, och vi är precis likadana när vi ser på film. Spelregler krävs. Lynch är skrämmande eftersom vi inte förstår hans värld. Det är därför vi tycker att Inland Empire är dålig.
För mig är det ett bekymmer att jag aldrig lyckats stänga av mitt jäkla resonerande när jag sett en film. Jag klarar aldrig av att nollställa mig och bara matas med intryck. En dröm på film blir aldrig en dröm på riktigt. Man vet om att filmen drömmer. Och Lynch lurar oss här genom att göra den första timmen av filmen till en strukturerad berättelse. Han inbillar oss att Inland Empire är en traditionellt strukturerad film. Och när han är klar med det, efter en timme alltså, återstår två timmar av ostrukturerat experimentellt intrycksbombarderande. Det är en närmast chockartad upplevelse. Klarar ni av det? Det gör inte jag. Det är ingen ordinär upplevelse.
Det största problemet är alltså filmens längd. Inte kan man matas med så extrema känslointryck under två timmar utan att bli avtrubbad och fjärma sig. Detta uttryckte jag genom att slumra till i några sekunder efter lite drygt två timmar av filmens längd. Och jag kommer aldrig i hela mitt liv att se om Inland Empire. Inte en chans. Om där fanns något livsavgörande budskap, nåt David Lynch-evangelium, så kommer det för alltid att gå mig förbi. Sorgligt.
Lillebrorsan hatade den, och jag tyckte den var fruktansvärt jobbig. Jag antar att ni kommer hamna någonstans mitt emellan. Men jag antar också att ingen av oss någonsin kommer att glömma Inland Empire som företeelse. Den tar oss nämligen hela vägen till emotionella områden vi sällan eller aldrig besöker. De allra flesta av oss har inga erfarenheter av att bemöta ett sånt obehag, och frågan är om man bör vänja sig vid det, eller om vi ens kan vänja oss? Egentligen tycker jag ju att svaret är JA. Vi kan känna obehag av en anledning, och det är väl bättre att uppleva dessa känslor på grund av en film, och träna upp en respons mot dem utifrån något fiktivt, än att bli chockad av verkliga händelser och inte veta hur fasiken man ska bearbeta dem.
Självklart värjer de flesta av er ifrån denna film. Den här filmen är inte riktad till er, den riktar sig till en annan skara. Och självklart har den sitt existensberättigande.
Så jag antar att Inland Empire är fullt godkänd, kanske till och med bra. Men inte just idag. Den får ligga i de dunkla områdena av hjärnan och jäsa, växa till sig litegrann.
2 av 5
Jädrar vad långt det blev! En essäjävel! Lovar att aldrig göra om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar