Vår provins

Jarmo, än hör jag dig sjunga,
din sång är så fin som du var
min vän - din tystnad är kvar!

Men staden jag bor i är högljudd
av oljud från sinnenas ström.
Det är folkets samfällda dröm
som skriker i dagsljus och nattsudd
och numera sjunger i mig.

För dem är ju lugnet ett svart hål -
de fruktar när inget finns där,
när tystnaden skaver och skär
i dem själva, där finns inget de tål
och sånt folk var inget för dig.

Så finns det en grav för vår tystnad,
det tillstånd som var vår provins,
en stillhet som inte mer finns
i staden vi sökte av lystnad,
så finns denna gravsten i dig.

För Jarmo, än hör jag dig sjunga,
du sjunger så fint som du var
min vän - din tystnad är kvar!
När de gapar för fullaste lunga
hör jag friden som skriker i dig.