~ Kes - Falken ~

Pojken röjer knappt ett leende under hela filmen. Han har helt enkelt ingen större anledning. Från första början blir han hunsad, utskälld, påpucklad och hånad, både för sina forna missgärningar och de han ännu inte hunnit begå. I skolan är han ointresserad och tankspridd. På fritiden stjäl han vadhelst han kommer över.

Alla, från vuxna till jämnåriga, lärare till kompisgäng, till och med hans egen familj, söker och tycker sig finna något fel med Billy Casper (utmärkt spelad av David Bradley). En gång tjuv, alltid tjuv, inte sant? Så med straffet redan utmätt och levererat, varför inte bara gå och bedriva ont? Det finns en enkel anledning: han finner någonting att bry sig om en dag. Därefter spelar resten av världen inte längre någon roll.

På en halvt övergiven landstomt bortom skogsbrynet och ängarna finns ett torn som hotar att rasa vilken dag som helst. Där på toppen har falkarna sitt rede. Från buskagen ser Billy hur ungfalkarna tränar sin flygförmåga inför den stundande dagen då de ska lämna boet för gott. När markägaren ertappar honom vandrande över fältet mot tornet finner han till sin förvåning inte en ligist utan en gosse med ett genuint intresse för vad han just beskådat. "Du kan träna dem", påstår Billy med entusiasm, och markägaren hänvisar honom till biblioteket för böcker på området, vilket blir början på vändningen.

Billy kommer från ett arbetarklasshem. Från födseln har han blivit präglad att respektera, lyda och frukta sina överordnade. Stadens stora industri är kolgruvan och de som inte hittar sitt kall i det riktiga livet får finna sig i sin lott där, i underjorden. Så det är i grevens tid han överger sin destruktiva bana för något kreativt, via ett sista brott - han roffar åt sig en av falkarna och en bok om falkenering. Fågeln får namnet 'Kes', kort för kestrel som är det engelska ordet för denna art. Han ska dressera sin egen falk.

Kes blir en symbol för hans sista hopp, ett engagemang för någonting som rör sig mer fritt än oss själva. Om vi exkluderar honom ur samhället, har han hittat någonting bättre att falla tillbaka på. Någonting helt annat än ett liv i kolgruvan. Och denna film är en protest mot den samhällsstruktur som tömmer oss på detta hopp.

För ingen lyssnar på Billy, ingen kan relatera till hans nyvunna intresse, för falkar är inte en del av det "civiliserade" samhället. Men betyder det att han är oduglig? När en lärare slutligen lyssnar, upptäcker han att Billy är en lika intelligent och kreativ pojke som vem som helst. Han har bara aldrig funnit ett sätt att kanalisera detta. Falkenering är ju inget skolämne. Han måste upptäcka det själv, liksom vi alla måste göra om vi inte hittar lyckan bland marknadens färdigpaketerade lösningar.

Och Billy har aldrig förr haft ett sätt att uttrycka sig. Han talar, likt alla jämnåriga, med en bred Yorkshiredialekt som inte låter så sofistikerad som lärarnas. Så fort han öppnar munnen får han mothugg. Hans tillvaro är inte bara tom på uppmuntran, han blir konstant nedtryckt för allt han säger och inte säger. Han har aldrig lärt sig att konstruera någonting meningsfullt i ord, och hans tyranniske äldre bror hävdar envetet att han inte ens kan läsa, vilket inte stämmer.

Men betyder Billys brist på språk att han är oförmögen till raffinerade tankar? Tänker människor bara i ord? Mer än något annat är filmen Kes en protest mot dem som anser att just deras nischade uttrycksform är bättre än någon annans.

Bilden ovan till trots är Kes i sig ingen upprorisk och vred film med massor av attityd. Ni kommer att förvånas av dess humanism. Criterion har rätt: Kes är en film om vanliga människor, spelade av vanliga människor. Få filmer skildrar en sån hoppfullhet om våra inre kvaliteter. Jo visst, många av rollerna är tölpar. Men kom ihåg, även vår hjälte Billy Casper var en sådan. Han ville inte vara det, men hade aldrig något val, precis som alla runt honom inte hade något val. Samhället hade avgjort att han var oduglig. Han befann sig en sista hållplats från kolgruvan. Då fann han sin falk, som kanske inte befriade honom kroppsligen, men den gav honom någonting att drömma om mitt i löneslaveriet - och något att leva för på utsidan.

Bakom filmen, som släpptes 1969, står Ken Loach, britten som än idag är en av de ledande skildrarna av arbetarklass, ett ämne som verkar vara en svår nöt att knäcka för många av dagens filmskapare. Loach använder i regel  amatörskådespelare som får spela sig själva. Hans scener är långa och får leva sitt eget liv. Varje replik känns sprungen ut en helt naturlig, improviserad konversation, där vad som uttrycks är en reaktion på vad som föregick. Skildringen förefaller därför dokumentär snarare än agerad.

Ingenting kan vara mer deprimerande än en arbetarklasskildring idag. De är fulla med droger, sprit, ångest och frustration. Varje rollfigur är en schablon. Det är enkelt att förlora geisten för vänsteridealen. Varför kämpa för varandra när det är så mycket mer belönande att konkurrera ut alla dessa förlorare?

Kes är någonting annat. Visserligen är den en i Loach-sammanhang ganska mörk film i sitt sätt att påvisa hur illa vi kan behandla varandra, men den är inte sen att peka på orsakerna heller. En enda lärares uppmuntrande ord är vad som krävs för att ge Billy den bekräftelse han aldrig förstod att han behövde. Filmen är så mycket muntrare i tonen och hoppfullare i sitt budskap än dagens motsvarigheter, att man ser på sin omgivning med nya ögon.

Kes - Falken finns uppstyckad i flera klipp på youtube, men bör hellre ses med textning på grund av den svårtydda Yorkshiredialekt, som inte ens infödda engelsktalande alltid begriper så väl. Köp den för en ringa summa på discshop eller cdon eller låna den på bibblan vet jag.

---

Inför återkomsten

Bläddrar lite vemodigt igenom den här gamla bloggen och minns en gammal sysselsättning. Mycket har hänt sedan i mars. Jag har köpt ny dator efter ännu en datorkrasch. Bloggers användargränssnitt är helt nytt. Jag sitter i en ny lägenhet. Situationen i den gamla var på slutet så illa att det blev komiskt. Kanske berättar jag om det någon dag.

Vrider jag huvudet åt höger skådar jag en sagolik ny vy från vardagsrummet här på Berghem som inte slutar förrän himlen möter Hörnefors (eller nåt) i horisonten. Bildbevis kommer, jag inväntar bara rätt molnformationer. Annars är ni välkomna att avlägga ett besök. Min gamla vy? Sopsorteringslokalen på Matematikgränd.

Ännu en semester är över och tillvaron är snart tillräckligt tom för att jag ska orka tänka, fundera och till och med skriva igen. Något är på gång. Vet inte om det är bra eller dåligt. Vi får väl se. Har läst en massa i alla fall, desillusionerande realism såväl som inspirerande fantasi. Revolutionary Road såväl som Mörka materian. Båda duger precis lika bra, liksom allt däremellan.

Nåväl. Ville bara bekräfta att jag lever och mår gott. Chin chin!

~ Aguirre - Guds vrede ~

På juldagen år 1560 lämnar en expedition conquistadorer Andernas höglänta platåer och vandrar ned i djungeln längs slingriga bergsstigar. Soldaternas plåtrustningar korroderar i fukten. Deras svärd och lansar fastnar i buskagen, som sökte djungeln att avväpna dem. Kanonerna sjunker ned och fastnar i träsken, och under tyngden från de uppklädda kvinnornas bärstolar försvinner även indianslavarna ned i dyn. "De dör som flugor", som berättare munk Gaspar Carvajal observerar "Vi har inte ens tid att ge dem en kristlig begravning". För alltjämt pressar sällskapet sig vidare. De har skådat sin regnbåge. Ingenting dött eller levande ska hindra dem att nå guldet vid dess ände.

Första delmålet är Amazonfloden, vars otämjda vatten talar ett eget språk till var och en som lyssnar. "Ingen mänska klarar dessa forsar levande", hävdar den ene. "Och jag säger dig - vi kan klara det", svarar den andre. Den enes röst tillhör Don Lope de Aguirre, historisk upprorsman. Den andre talaren är hans överordnade Pizarro, historisk erövrare av Inkariket. Maktkampen dem båda sinsemellan är uppenbar, om än inte i full blom ännu. Alla måste vi fråga oss: av vad består de drömmar som motiverar ett sådant conquistadårskap?



Aguirre: Guds vrede är en av filmhistoriens klassiker från 1972. Filmen är en studie i hybris, fördomsfullhet, girighet och i slutändan galenskap. Den skildrar fritt spanjorernas försök att upptäcka och erövra guldriket El Dorado, som indianerna berättade om efter conquistadorernas utplundring av Inkariket. Men det fanns naturligtvis aldrig något guldrike. El Dorado var indianernas myt, som blev spanjorernas fåfänga dröm.

Som förväntat kör sällskapet fast. De upprättar ett basläger vid Amazonflodens rand och utser en mindre expedition att färdas nedströms medelst flottar och undersöka flodens närområde efter mat och spår av El Dorado. Till befäl utses Don Pedro de Ursua (Ruy Guerra), men andrebefäl Aguirre (Klaus Kinski) blir dramats huvudperson.



Problemen låter inte vänta på sig. En av flottarna fastnar i bakvatten och besättningen går förlorad. Under loppet av en påföljande övernattning svämmar floden över, tar alla flottar med sig och lämnar hela expeditionen strandsatt. Ursua ämnar samla kvarvarande manskap och återvända till baslägret. Detta utlöser ett historiskt myteri, regisserat av andrebefäl Aguirre, som tillfångatar Ursua, detroniserar honom och från sin roll i skuggorna tillsätter en korpulent adelsman - ett mer lättduperat offer - att leda expeditionen vidare genom. Aguirre överser byggandet av en ny och större flotte som rymmer hela expeditionen, som därmed kan fortsätta djupare in i det okända.

Det här är berättelsen om deras monumentala fiasko.

---



Regissör Werner Herzog är verksam inom både dokumentär- och spelfilm. Aguirre - Guds vrede bär prägel av båda genrer. Den följer inte en handling i strikt mening. Den agerar krönikör av detta sällskap i väntans tider, längs en översvämmad flod de inte kan landstiga från, som för dem mot undergången. Deras vedermödor skildras i Herzogs dröjande, dokumentära stil, som avbryts bara när skådespelarna poserar och levererar dialog, som när som helst kan övergå i monolog värdig historieböckerna. Dessa personer är så övertygade om deras historiska betydelse att de upphöjer sig själva till dömande gudar, vilket gör dem till en löjeväckande åsyn för oss som vet att de bara jagar ett bländverk.

Oavsett om han filmar dokumentär eller spelfilm, så eftersträvar Herzog inte den faktiska sanningen i varje givet ögonblick, utan en form av "extatisk sanning". Det vill säga den sanning som motsvarar ögonblickets känslomässiga sanning. Ofta leder hans filmprojekt honom avsides till extrema geografiska lägen. Han har filmat bergsbestigningar, på Antarktis, under isarna på Antarktis och i öknen. Inget studiobygge kan för honom ersätta "the voodoo of location". För Herzog säger landskapet någonting om dess invånares (eller "inkräktares" som i fallet Aguirre) interna landskap. Omgivningen blir analog med karaktären hos den person som söker sig dit.



Och i filmen denna text handlar om står Aguirre och den förledande djungeln i centrum. Klaus Kinski ger sin rollfigur en bestialisk prägel. Avsikten var att förse honom med krabblika attribut. Han rör sig med en vaggande gångstil, och under hans sneda kroppshållning förefaller hans ena arm längre än den andra. En matchande psykopatisk personlighet beseglar ödet för hans mannar. När Aguirre sätter klorna i en dröm, släpper han aldrig taget. Han är fast övertygad om att El Dorado ska bli hans rike, och den som inte är med honom är emot honom.

Till närmast komisk effekt, eftersträvar sällskapet långt ifrån civilisationen att upprätthålla en civiliserad fasad. Vem försöker de lura? Varför upprättar de en domstol, när brottet och straffet redan avgjorts på förhand? Varför måste de släpa med sig kanoner och annat otympligt krigsmateriel genom obruten djungel? Till vilken nytta är de kvinnor som de envisas med att frakta på bärstolar? Måste de ta med hästar bara för att de tillhör högt rankade soldaters ämbeten?

Eurocentrismen verkar vara expeditionens största börda. När de bygger ett avträde på flotten kan man bara skratta. Herzog är skoningslös i sin kritik av nästan allt han skildrar i denna film. Det annars alltid så ovedersägligt positiva karaktärsdraget 'ambition' har väl aldrig behandlats med sådant förakt.



När de får höra från ett par välkomnande indianer att Gud aldrig fullbordade sin skapelse i dessa djungler, tycks de förlora den sista ledstjärnan för humant beteende. Där de upplever att Gud saknas finns ett tomrum att fylla - med dem själva. I en scen strax därpå vill inte ens sista hästen vara kvar. Den börjar sparka bakut, och de tvingas slänga vilddjuret överbord.

Påföljande ögonblick är konst av ett slag som bara kan förekomma på film. Hästen simmar i land och ställer sig på strandkanten. Flotten driver vidare. Från däcket beskådar de hästen när den överges åt djungeln. Conquistadorerna bemöts av dess blick som rymmer klander, längtan, vrede, sorg och alla de mänskliga känslor som de dödsdömda besättningsmännen kan projicera på djuret, innan det försvinner för gott bland träden.

Stämningen blir tryckt, inte ett ord yttras. Ögonblicket blir till ett monument i filmhistorien.

Och ju djupare in i djungeln de tränger därefter, desto vagare blir deras verklighetsuppfattning. Där forsarna inledningsvis slungade dem framåt, övergår de alltmer till ett stillastående, för att slutligen bara föras runt i cirklar. Den omgivande djungeln blir deras malaria. Landskapet blir deras hallucinationer. Gränsen mellan fantasi och verklighet rämnar.



En efter en tas besättningsmännen av daga av giftpilarna som avlossas av den lokalbefolkning som de aldrig ser skymten av. De överlevande klamrar sig vid liv, närda endast av hoppet om att få skåda ett guldrike bakom flodens nästa krök. Bandet till fäderneslandet har de redan brutit. Det finns bara en väg, framåt, in i djungeln, mot oändligheten och odödligheten bortom...

Aguirre: Guds vrede har i skrivande stund tyvärr inte förlänats med den behandling den förtjänar av sin digitala eftervärld. En lågbudget-DVD finns till buds i Sverige. Till priset av dryga femtiolappen får man filmen, en trailer och ett förvisso underhållande kommentatorsspår av Werner Herzog. Prisvärt såklart, men kom igen nu, bättre än så kan vi väl åstadkomma?



---

Aguirre och det värnlösa djuret:


---