Vi som aldrig sa något

Han fyllde 51 i lördags och borde ha förärats veckans låt men det glömde jag så jag tar det nu istället. Morrisseys födelsedagsfirande har blivit en tradition i Umeå, i år var det på den där båten i älven som flyter förbi centrum, och evenemanget smälte lämpligt nog in i självaste Kulturnatta.

Självklart var jag inte där för jag känner inget annat fan än mig själv. Eller jo - en - men hon var upptagen. Ja, jag är medveten om att jag är snubblande nära lösningen på problemet om jag bara resonerar lite till, men samtidigt är jag för blyg för att gå dit ensam.

Men jag är inte alltid blyg - bara bland andra mänskor. Nån gång ska jag berätta om hur det känns. Titeln på det här inlägget åberopar något någonstans som inte får förbli obehandlat. Jag är bara inte riktigt där än.

Allvarligt talat...

När utbildningsminister Jan Björklund inför det kommande valet återigen utlovar betyg från årskurs 6 gör han det med motivationen att skolan ska bli "lite mer på allvar för eleverna."

Lite mer på allvar? Var det allt? Var det någon av oss som inte begrep att skolan var "på allvar"?

Lite valfläsk sådär, sånt som flirtar lite med de som anser att ungdomen slösas bort på den unga. De som vill utrota deras utforskande sida och göra dem till unga på vuxnas villkor. Ungjävlarna ser ju så oregerliga ut i skolkatalogen!

Åh jag vet inte, men... jag är ganska säker på att vi i skolåldern är alltför snuttifierade för att hantera sakernas förhållande "lite mer på allvar" när vuxna ska definiera allvar. När det begav sig vågade jag inte, eller kanske snarare förmådde inte, tänka på saker i ett helhetsperspektiv. Man kände sig så öppen för kritik från såväl lärare som klasskamrater. Man ville väl värna om det betyg man arbetat sig till helt enkelt.

Men sen fanns ju de som hade betydligt bättre läshuvud än jag. De hade klurat ut systemet. Han och hon som hade MVG i samtliga kurser verkade ta skolgången med en klackspark. Hur bar de sig åt? Tyckte de kanske att det var kul? Hade de månne skaffat sig ett intellektuellt självförtroende?

Tidigare betyg kommer inte att förbättra ett piss. I bästa fall förändras inget alls, för vår skolgång har alltid utvärderats från årskurs ett, från första början. Anses man otillräcklig får man göra om en årskurs. Man kanske behöver specialundervisning i något enskilt ämne. Jag minns alla de otaliga utvecklingssamtal där mamma och pappa fick utförliga redogörelser för mitt ogillande för badlektionerna. Det där höll i sig hela skolgången. Men se - jag lärde mig simma på egen hand i Brattåsfjärden ändå. Där var det svinkallt, långgrunt och dyigt, men där kunde man utforska möjligheterna på sina egna villkor.

Men om skolan hade blivit "mer på allvar" för mig personligen hade jag nog - åh jag vet inte, men - resignerat, blivit oregerlig och suttit kvar där på bassängkanten under simlektionerna, med armarna i kors och trutat vidare.

Att åsikter som Björklunds kommer fram är bra. Då kan man rösta bort dem. Om inte så slösas demokrati bort på väljarna.

En liten rapport

Frågeställning: Hur har försökspersonen(fp) sovit sedan i lördags?

Metod: Mäta upplevd sovtid, samt att genom introspektion utvärdera upplevd relaxeringsgrad.

Resultat: Först en oförliknelig åttatimmarsnatt. Natten därpå jobbade fp, kom hem strax efter sex på morgonen och kunde inte sova alls. "Möjligen lite sporadiskt slummer", medger han med stirrande blick, helt tömd på insinuationer.

Orsaker: Brunstiga björkar flankerar vägarna i full blom, och avfyrar salva efter salva av sin pollenarsenal. Fp konstaterar att han glömt att införskaffa medicin. Sovutrymmet är kvavt. Det är fullt dagsljus vid sovtillfället. Plus andra små bryderier alltför privata eller ointressanta för att delge.

Slutsats: "Den första ambientfilmen" som fp såg på lördagen hjälpte. Effekten var dock snabbt övergående. Fp tillstår att han trots det känner sig pigg och fräsch. Han ser fram emot att återuppta undersökningen efter denna vecka med många fruktade nattpass.

Veckans låt

Idag ville jag bara bada. Jag fick nöja mig med genomvåta strumpor när jag sprang genom skogen. Skönt på sitt sätt.

Gubben i stugan

Saknar ni en inre föreställningsvärld, aka fantasi, kan ni bortse från allt jag skriver här.

I ett par veckors tid har jag sovit allt från dåligt till värdelöst medan en störtflod av tankefragment har forsat in och ut ur labyrinten därinne, och jag vet inte varför eller hur men nu har det varit så iallafall.

Det har hänt förut och går alltid över, men mellan varven glömmer man bort hur man går tillväga för att få det att upphöra. Man försöker koppla av en stund, rannsaka sig själv, fråga sig vari problemet ligger, tömma varenda muskel på anspänning, och bygga upp en konkret tanke, något fundament att stå på, någon utgångspunkt...

Och så plötsligt - utan att man märker nåt - rycks de intentionerna med i samma ström som man försöker dränera. Eller för att förtydliga - man misslyckas att slappna av utan att veta om det. Nästa natt sover man precis lika illa igen.

Där i tankebanorna utstrålas en förespegling om att allt är okay - men samtidigt blir avkopplandet bara ännu en ansträngning, ännu ett stressmoment. Ibland behöver man vägledning. Ibland hittar man den på de mest märkliga platser.



Av en slump upptäckte jag Gubben i stugan på SVT Play, och det låter ju inte så spännande, men det är ju inte meningen heller. Genom fyra årstider får vi följa en gubbes förehavanden i och omkring sin ensligt belägna stuga. Nina Hedenius dokumentär trotsar egentligen all beskrivning. Varje ord som kan avskräcka från denna upplevelse är bara av ondo.

Medan vi omgärdar oss med sociala nätverk och strukturer av materiella beroenden kan det vara svårt att hålla jämna steg med vår samtid. Vi kanske lyckas bara för att vi känner att vi måste, anstränger oss mer än vi klarar av, och inte märker hur förvirrande och ansträngande det kan vara.

Gubben lever kanske ingen drömtillvaro enligt de flesta av oss. Verkar han inte lite ensam där i sitt torp? Själv är han nog nöjd, men vi som har tagit del av den glädje våra bästa vänner, familj och arbetskamrater kan framkalla, har vi nåt att hämta ur Gubben i stugan? Självklart har vi det. Se den som en nittio minuter lång lektion i metodisk, okomplicerad, grundläggande tillvaro - nån slags mental utgångspunkt att regrediera till när man upptäcker att samhället (eller vi själva) har lastat lite för många lager av konventioner och krav på oss.

Ett ställe där man kan koppla av, helt enkelt. Där kan man nollställa hjärnkontoret.

Somliga köper sommarstuga för just detta ändamål. Den här filmen är visserligen bara ett substitut, men det är bra mycket billigare - låt oss kalla det för ett mentalt smultronställe.

I skrivande stund kan du se den här på SVT Play, världens bästa tv-kanal(?). Missa nu inte chansen.



---

Läste vad mina cineast-fränder på filmtipset.se hade att säga om Gubben i stugan, och bland många höga betyg och lovord hittade jag följande kommentar:

"Ok, låt bryta ner Gubben i stugan så kanske du förstår lite
mer varför jag tycker detta är dåligt: Det första jag gör innan jag ser en film
är att genrebestämma den. I det här fallet är det enkelt, det handlar i detta
fall om en dokumentärfilm. Nästa punkt blir då att titta på vad en dokumentär
ska förmedla, för mig så ska en dok. vara upplyssande [sic!] och/eller
ha ett klart ställningstagande kring situationen den beskriver. Denna film har
varken eller. Den är inte upplysande om vem han är eller vad han gör. Det finns
heller inget problem att ha ett ställningstagande kring. Jag förstår tanken att
göra den stum som ett försök av filmskaparen att göra en film som bara visar
"hur det är", utan påverkan av en kamera. Problemet ligger då i att denna
utrycksform [sic!] för en dok. ligger utanför mina mallar för hur en
dok. ska vara. Därför tycker inte jag att film kan vara konstverk eller
expriment [sic!], för att alldeles för ofta hamnar sådana försök
utanför mina mallar för hur en film i respektive genre ska vara."

Så kan man också se på saken. Jag hoppas bara en sak - att denna person inte bedömer sina medmänniskor utifrån samma kriterier. Men mer om det en annan gång. För närvarande är jag så förbannat kaffesugen.

Veckans låt

Härmed tar jag en kort paus från vår stolta populärkultur med dess enorma självhävdelsebehov. Den blir aldrig bättre än The Smiths ändå. (den förra meningen var ett uttryck för mitt, MITT, mitt självhävdelsebehov.)

Här är en rytm från sydamerika som vi gudskelov inte har rått på:



Medan vi testar gränser och utvecklas, gapar och voltar runt, raserar och försöker börja om på nytt, så pågår den mest medryckande, trevliga och avslappnade festen på en annan kontinent.

I Peru svänger balladerna mer än vår böjligaste DJ:s elektroniska arsle.

Veckans låt

Första maj råkar sammanfalla med stora lördag i år.