Spiralerna

Något märkligt hände en natt på jobbet i veckan - under ett samtal med en kollega försökte jag ivra för seriealbumet Uzumaki - spiralerna som jag läste för några år sedan. Tyvärr är vi alltid fångna i vår språkliga oförmåga, inte minst i såna lägen. När underverket i fråga kom på tal vällde all dess sublimitet över mig, och hur förmedlar man den med hjälp av alla världens meningslösa klyschor man anammat och idisslat vardagar igenom?

Att bara bedyra att något är sublimt är ju helt lönlöst så jag försökte inte ens. Istället höll jag fram högerarmen som hade knottrat sig. Sedan beskrev jag handlingen, tyvärr mer kortfattat än så här:

Invånarna i en liten japansk kuststad drabbas av en kuslig mani för spiraler. Det är formen i sig som först fascinerar några individer. De börjar forma några vaga idéer kring dess överlägsenhet visavi alla övriga upptänkliga former. Idéerna frodas och växer samman till någon slags ideologi, och en man börjar experimentera med att forma några av sina kroppsdelar till spiraler. När han slutligen formar hela kroppen till en spiral avlider han i processen (bilden när hans anhöriga upptäcker kroppen fick mig att ramla ur stolen). Vid kremeringen bildar askan efter hans kropp ett mäktigt spiralmönster i himlen och det blir startskottet för förbannelsen som tar staden i besittning.

Alla samhällsinstanser drabbas av besattheten - privatliv, skola, sjukvård - allt i en egen, allt sjukare, tolkning. Mitt i detta inferno får vi följa två älskvärda skolungdomar, som även är ett kärlekspar, som försöker stå stadigt i infernot. Men till deras förfasan börjar familjemedlemmar och skolkamrater falla offer för idén, och förvandlas inför deras ögon till groteska realiseringar av spiralförbannelsen.


En man stirrar på en snigels skal. Det är så det börjar.

Uzumaki - spiralerna är uppdelad på tre böcker, innehållande sex kapitel vardera, där varje kapitel är en liten skräckhistoria i sig. Det är magstarka berättelser vi får ta del av, men effekten går djupare än bara själva chocken av att beskåda de hemskt förvridna kropparna. De båda ungdomarnas kamp för att rädda först sina närmaste, och sedan sig själva undan förbannelsen blir läsarens känslomässiga länk till detta vansinne. De kan se tendenserna - deras hemstad är på väg att (bokstavligen!) gå under. Men för spiralens anhängare och offer är den en ny livsstil, ett nytt sätt att leva och att tänka, som de är för involverade i för att kunna konstatera faktum: Det är en nedåtgående spiral, en kortsiktig glädjerush, som i slutändan kommer att leda till deras undergång.

Det är de klarsyntas hjälplöshet som är så omskakande. Ni hade bara behövt byta ut spiralformen mot en swastika och förlägga handlingen till mellankrigsårens Tyskland så hade ni enkelt kunnat skapa en liknande historia med samma effekt. Spiralen är som en symbol för alla dåliga idéer som tagit olika människosamhällen i besittning genom tiderna - samt som ännu inte har formats, och de som finns idag:



Tillsammans bildar de arton kapitlen en helhet som alltså än idag kan få huden att knottras bara jag tänker på den. Om ni gör en bildsökning på "Uzumaki" så kommer ni att vilseledas av de mest förvridna serieteckningar ni sett (samt en massa helt irrelevanta Naruto-teckningar). Antingen blir ni fascinerade på fel grunder, eller så blir ni avskräckta. Snälla, låt bli. Eller ha detta i åtanke åtminstone: Uzumaki förtjänar verkligen sin rätt att vara så... otäck.

Seriernas domäner behärskas egentligen bäst av båda mina bröder, men jag vet att potentialen att slukas upp av till exempel en perfekt skräckmanga finns inom mig i lika hög grad. Detta efter att jag läste Uzumaki för de där antal åren sedan. Att det är belagt med töntstämpel att läsa serier beror bara på urgamla konventioner, snarare än serierna i sig. Det finns en outforskad potential i mediet för svenska artister och författare som inte har hittat sitt sätt att uttrycka sig. När språket inte räcker till, så kommer även vårt inre öga till korta. En skicklig tecknare kan då hjälpa till att skapa de idéer som vi annars hade gått miste om.

Åtminstone volym 1 och 2 av Uzumaki finns utgiven på svenska i skrivande stund. Köp dem på bokus eller adlibris.

För länge i det här tillståndet

Hjälp mig, semestern har dumpat mig, och så snart som möjligt vill jag börja skriva här igen. Exakt vad det ska handla om vet jag inte. Men om jag bara börjar lite trevande, med några såna här korthuggna och lite ogenomtänkta inlägg som inte handlar om någonting och därmed blir lättare att läsa, så kanske jag kan hitta tillbaka till mig själv. Ser fram emot återseendet, för jag lämnade mig vind för våg med en massa... uppslag. Avsikten var aldrig att slå dank. Om semester är ett tillstånd så har jag befunnit mig för länge i det tillståndet.

---



Förresten - helt ur det blå släppte för en vecka sedan allas vår älsklings-folk-rockare Alasdair Roberts en fullängdare. Jag upptäckte detta idag via iTunes och köpte den helt spontant. Om jag ska lita på första intrycket så är det hans starkaste och mest lättillgängliga skiva, och hjälp, den heter Too long in this condition.

Alasdair Roberts är inte särskilt välkänd, vilket arenan för detta uppträdande kanske skvallrar om. Men är det inte bedårande så säg:



Om folksångare var standard som inredning i alla cykelskjul så skulle fler lämna bilen hemma och cykla till jobbet istället. Long Lankin är en av låtarna på nya skivan.

Ska vi skylla på tv-spelen?

I en film som enträget försöker fylla alla unga tonårspojkar i publiken till brädden med testosteron, så att de snart ska vara redo att gå ut och härska över världen eller i alla fall en kärnfamilj, är klippet ur Clash of the titans som kommer längre ner i inlägget det mest enfaldiga. Förutsättningen är som följer:



Hjälten Perseus har just vandrat livs levande ut ur Medusas grottor, med förrättat ärende dessutom, för i en säck i sin hand håller han ju Medusas avhuggna huvud. Ni vet, Medusa, den mytologiska kvinnobesten med ormar växandes ut ur skalpen där håret borde vara fästat. Hennes plyte är så fruktansvärt att hennes blick förvandlar vem som än möter den till sten.

Nästan alla Perseus följeslagare har gått förlorade i denna kamp, men nu besitter han i alla fall ett medel att omintetgöra ett annat vidunder - havsdemonen Kraken - som hotar att dra med sig hela hamnstaden Argos i havet. Inte ens Kraken är immun mot Medusas blick.

När Perseus nu i följande klipp möter dagsljuset efter sin hårda strid blir han omedelbart angripen igen. Denna gång av någon dunkelt motiverad kämpe vid namn Calibos. Men förfogar man över Medusas förstenande blick borde ju ett frontalangrepp från en sargad underhuggare till fienden vara rätt snabbt avklarad, inte sant?

Döm om min förvåning när Perseus slänger säcken med Medusahuvudet åt sidan, plockar fram sitt svärd, vrålar och springer för att jämföra längden på klingan med sin nya bekantskaps dito.

Huvudlöst var ordet.



-

I scen efter scen har han försökt lära känna nya människor på samma sätt, och varje gång har det slutat på samma sätt.

Att han aldrig lär sig. Han är en idiot som ledsagar oss igenom sitt levnadsöde på det enda idiotiska sätt han kan. I den idiotiska filmen Clash of the titans, som är den sämsta jag har sett i år, slutar hart när varenda scen i dylika uppgörelser, helt utan finess, där det enda som skiljer den ena från den andra är miljön och motpartens attribut.

Det här spektaklet lånar friskt från tv-spelens digitala, enfaldiga konflikthantering. Att döda eller dödas. Allt annat är död speltid som bara tillåts att presentera arenan för och deltagarna i nästa slakt. Men det kan inte översättas till bioduken på det här sättet! Det talar inte samma språk. Ett tv-spel presenterar en utmaning för användarens reflexer och öga-hand-koordination. Utmaningen blir till en variation i sig - men bara för utövaren. Det är därför det är så bedövande tråkigt att se på när andra spelar spel. Det är därför det är så bedövande tråkigt att se på när andra skildrar sådant på film.

Jag blir så beklämd när de publikfriande storfilmerna allt mer börjar slopa finessen, lättsamheten och självironin till förmån för gravallvarlig snoppmätning, som inte ens har en löjligt underhållande handling kvar, bara en vägbeskrivning till nästa skådeplats för blodbad.

Backa några decennier istället. Indiana Jones lärde mig för jättelänge sedan att man inte ska överarbeta machisimosituationer. Ta ett par djupa andetag och tänk efter. Effekten blir så mycket bättre när utmaningen snoppas av. Så här till exempel: