”Running’s always been a big thing in our family, especially running away
from the police.”Långdistanslöparen är en av urfäderna till brittisk vardagsrealism skildrat på film. Inledningen skildrar en fångtransport till en ungdomsvårdskola. I fordonet sitter Colin Smith, som har åkt dit för inbrott på ett bageri. Institutionen han hamnar på är grå, trist och uppfostrande. Men Smith får chans till upprättelse när skolans rektor upptäcker en löpartalang i honom. Han blir utvald till att representera skolan i långdistansloppet i en idrottstävling mot en finare skola. Han drillas hårt av tränare och måste stiga upp tidigare än sina kamrater, men får privilegiet att lämna skolans murar utan bevakning för att träna i naturen. Och under långa träningspass helt ensam kommer hans tankar på drift. Hur hamnade han i sin situation? Vem har han att skylla på?
Svaren skildras i form av långa tillbakablickar. Colin Smith kommer från en familj med tre syskon, en döende far och en otrogen mor. Hemmet verkar deprimerande och helt kärlekslöst. För att leva upp driver han omkring på stan med en kamrat, och under en sån session träffar han en flicka, med en ömsesidig önskan att lämna den miserabla tillvaro de lever i. I en serie tillbakablickar får vi följa händelsekedjan som leder fram till inbrottet.
Filmens atmosfär sammanfattas ganska tydligt när huvudpersonens namn ska presenteras:
- What’s your name?
- Smith.
- Say ”sir” when you answer the governor!
- Sir Smith.
Problemet med Långdistanslöparens generationskamrater, filmer som Lördagnatt och söndagmorgon, eller den franska Till sista andetaget, är att de huvudpersonernas upproriskhet knappt blir satta i någon kontext. Varför är de så jäkla förbannade? I miljön de rör sig i ser man inga orsaker. Det blir för abstrakt. Om man är en allmänt arg person själv kan man förmodligen lätt sympatisera med dem, men alla andra lämnas i sticket. Långdistanslöparen hjälpte inte mig att forma en politisk övertygelse eller en upprorisk personlighet. Men det är en film om rebellisk ungdom som fungerar, mycket tack vare att den är förlagd till en miljö med auktoriteter som är lätta att som åskådare ta avstånd från. Då tänker jag förstås på ungdomsvårdskolan. Och ändå skildras den inte som en särskilt hemsk plats. Individerna som får representera den framställs som lite tröga men välvilliga gentemot internerna. Men det är inget värdigt liv att leva, det är självklart.
Filmen väcker kanske inga större känslor, utan är en lågmäld och sansad protest mot något som man får avgöra själv.
