4. Harmonica - en hämnare

4. Harmonica – en hämnare (C'era una volta il west, 1968, Sergio Leone)

Kanske dags för en film till.

Kring järnvägens expansion västerut i vilda västern byggs ett drama upp. En man med munspel anländer med tåget till en liten stad. Han ska träffa Frank, men istället utgör tre beväpnade och skjutglada män välkomstkomittén. En kvinna vid namn Jill anländer med ett annat tåg. För henne utgörs ingen välkomstkomitté, för den har blivit mördad av Frank, som vill ge banditen Cheyenne skulden för morden. Vilket gör Cheyenne upprörd. Och snart kommer den: sammandrabbningen. Lita på det. Men innan ska några saker redas ut. De fyra rollfigurerna bär på många hemligheter som ska presenteras. De har dunkla motiv som målas upp sparsamt.

I Once upon a time in the west, eller Harmonica – en hämnare som titeln mycket illa översattes till svenska, hålls åskådaren på halster in i det sista. Tempot i historieberättandet är mycket lågt och ryckigt. Enbart förtexterna varar i 14 minuter och ackompanjeras inte av någon musik, utan av ett febrigt gnissel från en vindsnurra, surrandet från en ihärdig fluga, droppandet från en läckande vattentank och smattrandet av en telegraf. Allt medan tre män väntar på ett tåg. Filmen hade antagligen kunnat vara under en timme lång istället för två och en halv om Sergio Leone hade velat berätta historien rappt och effektivt. Men han valde att göra den bra istället.

Varje viktig rollfigur har ett eget ledmotiv, komponerat av Ennio Morricone. Mannen med munspelet och Frank delar på samma, eftersom de till viss del har en gemensam bakgrund. Musiken blir till en viktig del i karaktärsuppbyggnaden eftersom figurerna presenteras så långsamt och knapphändigt. Franks uppdragsgivare, en helt oförklarligt grym och skoningslös järnvägsherre med skelettuberkulos, får på ett ögonblick mänskliga drag när hans ledmotiv för första gången spelas upp. Detta samtidigt som han tittar in i en tavla, och motivet till hans kompromisslösa expanderande av järnvägen plötsligt blir klart, samtidigt som man ser tavlans motiv. Det är min favoritscen. Den är helt fantastisk.

Det finns andra fantastiska grejer i filmen också, som fotot och massor av one-liners. Och Claudia Cardinale som spelar Jill. Hon är en uppenbarelse i sig. Men allt detta får ni upptäcka själva.