Drama i tre akter

Lite reklam för Play

Nu ska jag inte elaborera till döds utan bara uppmana er att se den nya svenska filmen Play (av Ruben Östlund), som är baserad på verkliga händelser. Passa på medan tillfälle ges. Säkert kommer den att leva en undanskymd tillvaro i SF:s djupaste, kvavaste biogrottor, innan den slängs ut ur tablån för gott innan fler vågat leta sig in.

På föreställningen var vi sju, om jag inte minns fel. Tag med nån att dela den här obekväma upplevelsen med. Köp bara godsaker som inte väsnas. Tugga med munnen stängd. Svälj diskret. Filmen orsakar inte något direkt sensoriskt obehag, utan du kommer krystat nog att reagera på din egen reaktion.

Ju fler ni är desto bättre eftersom jag föreställer mig att obehaget blir större när det delas med många i dödstystnad. Filmen är som elefanten i rummet. Gud förbjude att du reagerar på det du ser, för då bekräftar du dess existens. Skratta och du begår en dödssynd.

Är du lagom förbryllad? Bra. Vill du veta mer? Det får du inte. Se "Play klipp 1" nedan för att få en försmak. Reagera hur du vill på det, det är ditt privilegium att göra så. Se sedan filmen på bio tillsammans med främlingar och se om du törs reagera alls.

---

Ännu ett inlägg på temat film. Jösses, vad jag är enkelspårig på webben. Min fysiska person är inte lika enahanda, jag lovar. Även om det blir mycket verklighetsflykt dessa tider, då allt jag gör privat i övrigt består av att invänta nya dagar som kommer med nya lägenhetserbjudanden. Jag ska flytta. Inom stadsgränsen vill säga. Då var det sagt. Nu skrev jag ska, inte vill, för att passera the point of no return. Dagarna kan inte komma och gå fort nog.

~ Den tunna röda linjen ~

I Gates of Heaven - Errol Morris dokumentär om djurkyrkogårdar från 1978 - finns ett citat, yttrat av en sörjande, gammal matte till ett husdjur som dött: "Där är din hund, din hund är död. Men var är det som fick den att röra sig? Det måste ha varit nånting, eller hur?"

Filmen denna text handlar om är inte om Gates of Heaven, men den nystar i samma existentiella fråga. Den tunna röda linjen är en krigsterm för den försvarslinje som man anlägger för att hindra fienden från att avancera. Så till ytan är filmen Den Tunna Röda Linjen en skildring av slaget om Guadalcanal i Stilla Havet 1942. Den är centrerad på en bataljon, i synnerhet dess c-kompani, och deras försök att erövra en strategiskt viktig kulle mitt på ön. Men i detta verk är kriget bara ett medel för att undersöka någonting mycket större, i en film så vag och omfångsrik att man kan börja var som helst.

Berättarröster används vanligen i film för att förklara svårbegripliga saker. Här används de istället för att komplicera det självklara. Regissör och manusförfattare Terrence Malick förundras via sin anonyma berättare över "en hämnande kraft i naturen". Via sin film utforskar han denna krafts inflytande på den mänskliga naturen; döden som katalysator för livet. Varje soldat vet att han kan dö när som helst. Och som nån sa: när vi ska dö behöver vi livet. Här har vi en film som saknar en traditionell narrativ. Istället skildras konflikten som en betraktelse från ett mycket vidare perspektiv.



Menige Witt (spelad av Jim Caviezel) är bäraren av detta helhetsperspektiv. På bondpermis i en fiskarby på en malenesisk ö upptäcker han en värld som dessförinnan var honom helt främmande. Infödingarna lever i ett tillstånd av frid. Witt förundras över att barnen aldrig verkar slåss. "Ibland slåss de, när de leker", förklarar en kvinna ur ortsbefolkningen. Witt tänker tillbaka på en stund vid moderns dödsbädd, och den stillhet hon mötte livets ände med. Ett lugn som han inte kunde förmå sig att dela.

Men vistelsen i fiskarlägret sansar Witt i sådan grad, att han lämnar världens kollektiva krigstillstånd via nån form av katharsis. Han blir filmens emotionella kärna, en kraft för humanismen i det destruktiva tillstånd som världen befinner sig i. Resten av filmen ser han till att alltid befinna sig där hans egenskaper behövs - vid fronten - som ett alibi för mänskligheten i en tid och plats där dess djuriska baksida härskar.

Witts motpol är sergeant Welsh (Sean Penn), och om inledningen av filmen ter sig som en dröm, anländer han som uppvaknandet. Ett amerikanskt frihetsskepp bryter av mot harmonin. Utan att vi får reda på hur, befinner sig Witt åter i armén, i ett förhörsrum ombord på frihetsskeppet, uppläxad av Welsh på detta sätt:



Sergeanten är realisten som filmen igenom försöker få Witt att inse världens egentliga beskaffenhet. Det kan tyckas hjärtlöst, men han gör det med avsikten att rädda hans liv. "Jag kan vara den bästa vän du nånsin haft. Och du vet inte ens om det", säger han. Med jämna mellanrum återkommer liknande samtal mellan Welsh och Witt. De må vara motpoler, men de ser litet av sig själva i den andre. Kanske är det därför de är så angelägna om att övertyga den andre. Dessa korta men strålande scener utgör ryggraden som håller filmen samman till en helhet.

Fantastiske Jim Caviezel gestaltar sin Witt som antitesen till världsordningens excesser. En uppenbarelse som tycks fjärmad från den fysiska världen. Somliga menar att denna roll förebådade hans insats som Jesus Kristus sex år senare i Mel Gibsons kända film om korsfästelsen. Hans minimalistiska skådespeleri ger minsta rörelse en enorm betydelse. En stillsam vridning av huvudet mot himlen kan vara repliken på ett påstående som inte kan bemötas med ord:



De båda soldaterna och deras bataljon skeppas till Guadalcanal, vilket resulterar i slaget om redan nämnda kulle, och resten är historia. Vi får följa en mängd soldater som var och en strider för någonting mer än att döda japaner. Alla representerar de någon med- eller motmänsklig egenskap. Elias Koteas spelar en kapten som inte är villig att offra sina soldaters liv, medan hans överste (Nick Nolte) hetsar och hotar för att nå resultat. Ben Chaplin spelar en menig som inte räds döden, eftersom han resonerar att hans minne kommer att leva vidare i hans fru. Han slipper dö ensam. Dock möter han det mest ironiska av alla öden.

Dessa skådespelare toppar en diger rollista, bestående av storstjärnor som John Travolta, George Clooney, John Savage, Woody Harrelson, Adrien Brody, Nick Stahl, Jared Leto, John C Reilly, John Cusack och Miranda Otto. Alla ville bidra med sin del till vad som skulle bli Terrence Malicks stora återkomst till filmbranschen efter 20 års tystnad. Tyvärr hamnade hans mästerverk i skymundan eftersom Steven Spielberg släppte sin succé Rädda menige Ryan - en rakare och mindre minnesvärd krigsskildring - samma år.

---

Nog pladdrat om det. Men vad gör just denna krigsfilm så speciell? Vad skiljer den från alla krigsfilmer som delar budskapet att krig är hemskt?

När jag tänker på valfri krigsfilm, ser jag den i bästa fall som en strävan efter att avskräcka. Bilderna som fastnar är på människor i nöd. Den tunna röda linjen har också sådana. Men det man minns efteråt är inte lidandet, utan de fantastiska naturbilderna. Det som gör den så djupt antikrigisk är att den utgår från känslan av denna eftersträvade fred, som vi alla hoppas att kriget ska resultera i. Kameran fångar existensen såsom den upplevs för någon som precis upptäckt att den finns på riktigt, världen som alltid togs för given. Som om den vill säga: "Här är vad som står på spel. Detta måste vi återgå till. Förstör nu inte det här."



Men den ger också bilden av att de överlevande människorna i en värld som genomgått en sådan kris, kanske inte är förmögna att bygga upp en sådan värld igen. Kanske går vissa mänskliga egenskaper förlorade hos en som bevittnar all denna förödelse. Kanske blir vi alltför misantropiska. Witt ställer sig en fråga en bit in i filmen: är varje människa en del av en stor själ & olika ansikten av samma människa...

I varje soldat finns en gnutta av alla karaktärer. Om ön de krigar på metaforiskt får representera en komplett människa (en välanvänd metafor på film genom åren) så är individerna på ön olika personlighetsdrag hos denna person. Witt mot Welsh. Kaptenen mot översten. Där har ni två exempel. Medmänsklighet kontra motmänsklighet. Alla bär på en skärva av dem. I krigstillståndet söker de sig till den sida av sig själva som de tror ska hjälpa dem att överleva. Men vad säger att valet är rätt? Vem bestämmer vem som ska dö när kulorna viner överallt? Filmen är besparad all form av Hollywood-logik. Om det finns nåt som avgör utgången av ett krig, eller vilken soldat som överlever, så är det i alla fall inte moral. Allt är kaos.



Japanerna är dödens anonyma ansikten, och de amerikanska soldaterna slåss för sina respektive synsätt att besegra dem. Somliga tänker på sig själva och utnyttjar i grund och botten andras liv för att förlänga och förhöja sitt eget. Andra riskerar sina liv, av många olika anledningar. Av kamratskapen som kan hålla dem vid liv, eller för att det förväntas av dem, eller för att de kan gynnas av det i långa loppet genom dekorationer och befordringar. Allt medan högre rankade befinner sig på behörigt avstånd, utom all fara. Ett konkurrenssamhälle, eller herre på täppan, som alla tvingas ta del av.

Mitt i detta inferno befinner sig Witt. Om en ö får representera människan för alla andra, så har han funnit en mycket trevligare metafor; vattnet som omgärdar ön, och som rinner igenom den. "Ingen människa är en ö; hel och fullständig i sig själv", som John Dunne inledde sin dikt. Terrence Malick låter sina rollfigurer stundom omvälvas och renas av vatten, ensamma eller tillsammans, vilket för dem närmare varandra än någonsin, och vid nåt enstaka tillfälle räddar floden liv. Men endast Witt har delat vatten med dem som lever i fullständig sinnesfrid.



Så, för att återknyta till frågan i inledningen, vad är det som får oss att röra på oss? Denna film postulerar åter den mest uråldriga av alla truismer, att vetskapen om döden får oss att leva. Detta gör döden till en viktig del av våra liv. Vi finner våra egna metoder att överleva, och är omvärlden hård, omänsklig och oförlåtande, är den vedertagna metoden att själv bli hård, sluta sig för omvärlden och freda för sig själv. Men var finns glädjen i det? Och varför ska vi lyssna på de som säger att världen är så hemsk? "Egendom. Allt handlar om egendom", som sergeant Welsh säger mitt i filmen.

Hur du går vidare med Den Tunna Röda Linjen är upp till dig. Är det en världspolitisk allegori? Ett spirituellt drama? Är det en kommentar om krigets effekt på mänskligheten? Eller är det bara en utomordentligt välfotograferad krigsfilm? Ju fler frågor den lämnar kvar, desto bättre.

Själv tyckte jag inte något vidare väl om den när jag såg den första gången i 18-årsåldern. Dess filosofi gick mig helt förbi, liksom hela världens komplexitet gick en skyddad tillvaro helt förbi. Frågorna den behandlade slog aldrig rot i mig. Min jord för sådant var inte bördig. Filosofi var någonting helt verklighetsfrånvänt, utan mening i våra liv. Fast det var då. Jag befinner mig nu i spegelvärlden. Om jag var Welsh, har jag blivit Witt. Du kanske skulle uttrycka dig tvärtom. Vi bär på våra egna förutsättningar inför detta verk, men kanske lämnar vi det med helt andra.

Nu ser jag tillbaka på 18-åringen i mig som närmast hånade fans av Den tunna röda linjen. Att ändra åsikt om filmen och anamma dess innebörd handlar inte bara om att hylla filmen i sig, det handlar också om att inte bemöta hånen med samma mynt. Även om mitt yngre själv säkert häcklar mig just nu medan jag skriver dessa ord, så häcklar jag inte mitt yngre själv som var så defensiv. Han är bara en skärva av mitt fullständiga jag. Det är dags att förlåta och gå vidare.

Dekalt misstag

Jag satt och skrev en liten saga - "OTTO och hans ovänner" - som handlar om pojken som bor i staden där somliga pratar framlänges och andra pratar baklänges, och de båda sorters mänskorna alltid käbblar med och missförstår varandra. Pojken byter namn till OTTO för att det är ett palindrom, alltså låter likadant oavsett om man läser det fram- eller baklänges. Han vill bli allas vän, men får bara ovänner istället och blaha blaha.

Jag hade just kommit till stycket där hans bästa vän trycker upp honom mot en spegel och visar hans namn skrivet på ett papper, som ser likadant ut reflekterat på spegelglaset - "Ser du, det till och med SER likadant ut baklänges. Äckligt!" - när det var dags för mig att gå ned i tvättstugan.

Alldeles utanför porten stod bilen nedan, och jag trodde jag fått en hjärnskada av alla spegelfantasier, livrädd blev jag. Kolla dekalen som pryder motorhuven:

Filmen jag inte vågade rekommendera

För ovanlighetens skull ska jag skriva ett inlägg.

En knapp månad har ni, från och med nu, på er att se Den nakna mannen, som är en hyllad dokumentär om finska mäns själstillstånd. De träder in i bastun ensamma, eller i grupp, eller parvis, och i avskiljdheten hittar de det utrymme att lätta på hjärtat som de sökt efter så länge.

Filmen är lågmäld, kontemplativ och vacker på alla sätt & vis. När jag såg den tidigare i år blev jag överväldigad, men upptäckte på ett pinsamt sätt efteråt att man inte kan beskriva den på ett begripligt sätt för sina medmänskor, så jag slutade att rekommendera den. För allt den handlar om är nakna män i bastu, och sålunda fick jag reda på vad folk tror om annat folk som rekommenderar filmer on nakna män i bastu.

Se den via SVT Play, så kan vi prata om den sen. Vi behöver inte basta medan.

~ Blade Runner: Final cut ~

Välkommen till Los Angeles, 2019, där utrotningen av djurarterna har skapat behovet av artificiellt liv, i form av konstgjorda djur som till det yttre är förvillande lika äkta vara. Vidare har möjligheterna med tekniken vidgats till att gälla människor. De konstgjorda individerna kallas replikanter. De utnyttjas som slavar till utforskningen och koloniseringen av främmande planeter, och de är förvillande lika riktigt folk.

Sex sådana replikanter påbörjar en revolution i det lilla. De återvänder till moder Jord för att möta fadern, deras skapare; Tyrell, VD för Tyrell Corporation. De vill ställa honom till svars för en stor brist i deras design; deras blott fyraåriga livslängd.

Deras återinträde i atmosfären går dock inte obemärkt förbi. Där de träder fram lämnar de kvar ett spår av död och förödelse. Poliskåren anlitar en Blade Runner (Harrison Ford), en privatspanare specialiserad på att spåra upp och "avskeda" replikanter. En lömsk omskrivning för att döda, och Deckard är hans namn. Filmen skildrar hans efterspaningar där han, en efter en, ställer sina antagonister till svars.



Ridley Scotts klassiker Blade Runner är baserad på Philip K Dicks historia Do Androids Dream Of Electric Sheep?, och Scott låter förlagans tema vila latent i den visuella stilen. Den ekologiska katastrofen ligger som en våt filt över människornas liv i filmens Los Angeles.

Skådar man miljön från ovan vilar byggnadernas konstgjorda fyrar som en falsk stjärnhimmel längs marken. De riktiga skyarna är svarta med stråk av rostrött. Otalet förbränningsugnar ringlar upp sin sot mot anslutande moln. Natten är evig. Den naturliga rytmen förlorad. Vilken människa skulle vilja leva under sådana förhållanden? Vem skulle ens överleva?



På marknivå badar staden i ett brett spektrum av neonglans. Även om naturen är utrotad så lever någon form av kulturellt sammelsurium vidare. Kommersen frodas. Vi kan skönja en myriad av subkulturer, med egna klädkoder och språk. Människorna strosar omkring som skyltdockor på en catwalk. Som om mänsklighetens arv till en plats den ödelagt är en upprätthållen strävan efter skönhet. En konstruerad, ställföreträdande skönhet där den äkta har gått förlorad, om man så vill.

Man kan fråga sig om invånarna ens längre är människor. Deras yttre talar för det. Omgivningarna de skapat för sig talar emot. Musiken - komponerad av Vangelis - som ackompanjerar bilden är väl vald. Han var själv inte helt nöjd med den, men kunde väl knappast ha föreställt sig något så visuellt överdådigt när han satt instängd i studion och spelade in. Soundtracket skulle kunna vara diegetisk lika väl som icke-diegetisk i den här världen - ett slags potpurri av olika stilar som förenas i det syntetiserade genomförandet. Den läckraste musik som elektroniska kretsar kan uppbåda åt en så gott som mekanisk värld.

Det var en återgivning av Blade Runners framtidsvision. En ekologisk undergång i vardande, så gott som fullbordad, som invånarna tycks lyckligt omedvetna om. Den bildar en fond av håglöshet som ramberättelsen, en regelrätt kriminalare, utspelar sig mot.



För att avgöra vem som är replikant eller människa, använder Deckard en portabel testutrustning, alltså ytterligare en maskin. Han ställer frågor, maskinen läser av kroppsreflexerna, och Deckard fäller domen utifrån resultatet. Men ju djupare han gräver i andras mänsklighet, desto mer börjar han ifrågasätta sin egen, likt en läkare som utvecklar hypokondri i kontakten med alla sjukdomar.

Jämför de upproriska replikanterna, som levt hela sina liv utomjords, med resten av persongalleriet som är jordbor. Vilka upplever du som mest livliga? Vilka förefaller desillusionerade och mekaniserade? Frågan jämkar sig in i ramberättelsen, även om den förblir outtalad filmen igenom, och tar överhanden: Vad gör oss mänskliga? Frågan skuffar undan deckarintrigen, som är det minst intressanta med denna film.

Och svaret tycks till stor del kretsa kring våra minnen. Vad är de, och vilken del spelar de i vår mänsklighet? Hågkomster om lyckligare tider hemsöker rollfigurerna. Lejonparten av alla förtroliga samtal mänskorna emellan hemfaller åt att sentimentalisera kring dem. Och finns ingen att samtala med dagdrömmer de.

Vid ett besök hos Tyrell får Deckard veta att de nya replikanterna har försetts med inplanterade minnen. Tidigare föll de offer för svåra känsloutbrott, som vore de små barn. Alla minnen som ett fullvuxet liv rymmer ger dem en känslomässig buffert. Som en följd vet de inte ens själva om att de är replikanter. De tror att de är mänskliga. Beskedet tycks beröra Deckard djupt. Fundera på varför han försjunker i beskådandet av sina gamla fotografier. Vad tänker han på?

Och kanske ni då börjar ana varför replikanterna tycks så besatta av sina fotografier. Ni kanske även kan förstå deras, inte minst hövdingen Roy Battys (gestaltad av Rutger Hauer), fascination för människans egen kameralins - ögat. Notera deras föredragna metod att bestraffa sina motståndare. De hugger efter ögonen, som om det värsta straffet vore slutet på förmågan att lagra nya visuella minnen till fotoalbumet som är människans liv. Som om det vore som att beröva människan dess mänsklighet. För sägs det inte, att ögat är själens spegel?



Utöver allt det ovanstående intressanta är det en vansinnigt snygg film, bland de visuellt mest hänförande spektakel jag sett. Alla modeller, statister och kulisser utgör ett värld att sjunka ned i. Den är en karaktär i sig själv, minst lika viktig som dess huvudaktörer. Det är därför som Blade Runner alltid har varit en av de filmer där upplevelsen spelar en väsentlig roll, minst lika stor som själva berättelsen, för hur mycket vi uppskattar den.

Blade Runner går lämpligt nog varsamt fram genom intrigen. Ridley Scott sätter stor tillit till sin publiks förmåga att leva sig in i dess filosofi. Många utdragna scener som inte tillför någonting till ramberättelsen kan avleda och tråka ut den som är ointresserad. När den släpptes första gången 1982 var mänskligheten inte redo, trots att flera kompromisser nåddes, exempelvis i form av förändrat slut och en ständigt närvarande berättarröst som förtydligade Deckards tankegångar. Idag framstår dessa hjälpmedel som burdusa och stämningsdödande, i alla fall för mig. Sedan dess har Scott släppt flera modifierade versioner.

Och i dess Final cut blev den äntligen det mästerverk som den, och alla dess fans, en gång bedyrade mig att den var. Om ni inte gillar denna, så kan ni ju återgå till versionen från 1982. Kanske gillar ni den bättre. Men i så fall är ni replikanter.

Välkommen till världen

Jag vill bara säga: en sån helg, ett sånt satans vanvett.

Så jag vänder blicken mot vårt andra grannland, det i öster, istället. Där skapas liv istället för att släckas. Oskar och Bianca har blivit föräldrar på nytt, och Iivari har blivit storebror. Grattis! Välkommen till världen, pojke nummer två.

Där ett stycke text kommer till korta, och man måste förlita sig på läsarens inlevelseförmåga, kan den här euforiska norrmannen illustrera den tvåfaldigt förlösande lyckokänslan bättre:

Här har du mitt liv

41 frågor, 1 personlighet. Självkännedom för otåliga.

(Klicka på bilden för att se den förstorad)

Introvert eller bara surkart?

På sistone har jag och några likasinnade hamnat i situationer där våra personligheter ifrågasatts. Det har vi inte upplevt sedan skolgången. Det kulminerade under och efter de lönesamtal på jobbet vi var tvungna att genomlida på löpande band. Ett missnöje började cirkulera bland oss som känner och kallar oss de tillbakadragna, de blyga, de anspråkslösa eller de introverta...

"Du måste börja ta för dig mer." "Visa framfötterna." "Var inte så osynlig." Så länge jag kan minnas har agendan satts av den andra sorten. I vårt samhälle härskar de över det offentliga utrymmet, den extroverta delen av befolkningen, för det är ju deras värld.

Som en följd har det sättet att vara blivit en slags norm, som avspeglas dagligen i vår gapiga kultur. Och våra tillbakadragna personligheter - våra fundament - anses vara något vi behöver träna bort. De vill att vi spelar det sociala spelet på deras villkor. Men vi kan inte göra det och förvänta oss att må särskilt bra. Ibland har jag försökt, det ska gudarna veta, men jag är misslyckad på området.

Att anmodas att ständigt vara spontan är oerhört krävande för oss som föredrar att lyssna in samtal, behandla vad som sägs och vänta in vår chans att säga vårt - dvs om vi har något att bidra med. Och om vi får en syl i vädret. De tror de gör oss en tjänst, genom att tuffa till oss. De tror de kan göra oss till "bättre" personer...

I ett anfall av vemod googlade jag på ämnet introversion. Jag hittade denna artikel, som bit för bit presenterade en i grova drag korrekt beskrivning över hur jag fungerar som person. Den gav min självinsikt en rejäl knuff i nån riktning. Rätt riktning? En bra riktning? Äh, huvudsaken var att den rörde på sig.

Må kraften vara med oss!

---

Artikeln säger - i generaliserande ordalag - lite nytt, men mestadels sådant jag redan anat, här kortfattat återgivet:

- Andelen extroverta/introverta i samhället (studien gjord i USA) är jämnt fördelad. (Detta trodde jag i n t e !)

- Introversion är inte detsamma som blyghet.

- Introverta är inte mer intelligenta än extroverta. I varje given situation behandlar vi dock mer information.

- Introverta förbättrar humöret med hjälp av sin egen tankevärld. Extroverta utnyttjar den yttre, sociala världen för sådana ändamål.

- För att må bra är vi mindre beroende av sinnesintryck. Vi söker mening och innehåll snarare än glädjerusher. Vi är inte heller särskilt mottagliga för belöningar.

- Ivrandet för den ständiga jakten på lycka är smått obegriplig för oss, men påtvingas oss kulturellt.

- Samhällets alltmer uppskruvade tempo och tävlingsinriktade kultur fjärmar oss från vår egen inre värld. Detta är en riskfaktor för en introvert persons mentala hälsa. Depression och ångest är mer vanligt bland oss.

- Introverta föredrar långsamma samtal som ger dem tankeutrymme. Extroverta föredrar spontanitet.

- Introverta har uppvisat högre hjärnaktivitet i såväl vila som kognitivt ansträngande situationer.

- Båda personlighetstyperna kan uppvisa humörförbättringar i sociala situationer. Det fungerar dock mer utmattande på introverta.

- Introverta personer i avskildhet kan bokstavligen höra sig själva tänka. (När jag läste det kunde jag bokstavligen höra mig skratta!)

- Man har uppmätt storleksskillnader i de delar av hjärnan som reagerar positivt på externa stimuli. Hos introverta är dessa områden mindre, och kan således inte producera lika mycket dopamin.

- Båda personlighetstyperna är lika fantastiskt underbara, gulliga och nödvändiga för samhället!

- Och mycket, mycket mer, men läs själva för jag måste gå till sängs. Studierna är gjorda i USA, men som vi alla vet är vårt land, kulturellt sett, en amerikansk koloni så det borde gälla här också. Det är en ganska lång artikel, men för tusan, du har ju hela helgen på dig...

---

Äntligen såld på nåt

David på jobbet var vänlig nog att rekommendera lite Nyzeeländsk musik. Var som helst i samhället skulle din musiksmak gynnas i anseende genom att omfatta The Bats, men nu jobbar vi på Umeå brevterminal och där är spelreglerna helt annorlunda. Jag är såld på ett nytt gammalt band, äntligen, för första gången på länge. Men vem är med mig?

Game of Thrones

Så vad tycker vi om HBO:s nya fantasyserie, Game of Thrones?

Efter ett avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."

Efter två avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."

Efter tre avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."

Efter fyra avsnitt - "Just nu har jag ingen åsikt."

Serien har ännu inte börjat röra sig i någon riktning alls. I sin iver att skapa spelpjäser i spelet om tronen, reducerar upphovsmännen alla figurer till biroller. De får nåt utmärkande drag och lämnas vind för våg. De finns i mängder nu och väntar ännu på att blomstra som personer. Istället för att vidarutveckla dem, introducerar de nya i varje nytt avsnitt. Det är som om de bara rekryterar slagskämpar till sammandrabbningen på slutet. De små sidospåren till bihandlingar ebbar ut i intet.

(Framstod de inte som så onda skulle jag som slutsegrare tippa på de som har uråldriga drakägg i sin ägo. Dessa skyltas det med i varje avsnitt. Och hur lyder den gyllene regeln för manusförfattare: Om du i första akten visar ett drakägg medan någon kvinna blir tagen bakifrån av en reslig barbar, så måste kvinnan i nästa akt bära en blivande monstruös härförare i sitt sköte?)

Det stör mig att begreppet fantasy har blivit synonymt med stort fältslag på slutet. Men vad vet väl jag? Jag har inte läst förlagan, Sagan om is och eld av George R R Martin (Vill du bli framgångsrik fantasyförfattare behöver du faktiskt inte fler än två 'R' i initialerna, vilket Tolkien aldrig avslöjade). Kanske har jag rätt, eller kanske blir jag överraskad? Snart orkar jag inte längre ta reda på vilket. Inriktade på att skapa odödlighet har de glömt den grundläggande ingrediensen - liv.

Med undantag för den där dvärgen så klart, den machiavelliske (här var jag tvungen att googla namnet) Tyrion Lannister. Vi vet ännu inte var vi har honom. Kanske beror det på att Peter Dinklage spelar honom så bra? Jag hoppas på att han blir en Claudius för 2000-talet, en skuggfigur som ingen tar notis om förrän det är för sent, när han sätter sig på tronen och kommenderar alla andra att också utveckla färgstarka personligheter. Men det är klart, efter senaste avsnittet... nej, inte en chans.

Medan mesosten svettades

För ett par år sedan började jag snickra på en liten berättelse om fyra män runt ett litet cirkulärt köksbord, alldeles belamrat med ölburkar och - där mitt i brännpunkten - en öppnad förpackning mesost. De vistas i en villa som tillhör en av männen, och på övervåningen sover dennes son. Det är pojken som har glömt osten framme efter kvällsfikat.

Meningen var att osten skulle fungera som bärande metafor för grabbens känslotillstånd, där han ligger och hör pappans och hans kamraters fylleslag, som slutar med att de börjar häckla mesosten, pappan hamnar i försvarsställning, sedan kommenterar hans vänner sonens beskaffenhet och blaha blaha...

När jag läste Klas Östergrens f a n t a s t i s k a roman Den sista cigarretten dog mina grandiosa planer. I sin bok beskriver Östergrens alter ego en idé till en novell/pjäs, jag minns inte vilket, vid namn "Medan avokadon svartnade". Idén med en matvara som metafor för humör stulen mitt för mina ögon. Om än en annan matvara. Om än ett annat slags förhållande.

Men jag kan här och nu åtminstone presentera resultatet av mina efterforskningar:

Mesost som får stå framme börjar så småningom att svettas och svartna.

Stora känslor i sänghalmen

Ett klipp från filmen Blood for Dracula, från 1974. Joe Dallesandro i rollen som Mario Balato, mannen med silvertungan.

---

SAPHIRIA
...In the meantime, my dear, you're living on our land.

MARIO
I'm tired of you two tramps. What about your sister, what does she so all night? I'd like to rape the hell out of her.

SAPHIRIA
She's only fourteen.

RUBINIA
You haven't got a chance with that one. She's a goody-goody just like Esmeralda.

MARIO
I'd treat her real sweet.

---

Stora känslor på stranden

Dialog skriven av Norman Mailer, tvåfaldig vinnare av Pulitzerpriset:

ISABELLA ROSSELLINI (V.O.)
My husband is having an affair with your wife. I don't think we should talk about it, unless you're prepared to kill them.

RYAN O'NEAL
Oh man! Oh God! Oh man! Oh God! Oh man! Oh God! Oh man! Oh God, Oh man, Oh God!

Magplasket

Du sover när du är vaken. Det stämmer, fråga mig. Slumrade i soffan framför teven igår, vaknade strax efter 23 och stapplade till sängen för att lägga mig till rätta. Tyvärr var jag tvungen att göra det med stil. Kan min själ inte begripa varför. I någon form av skådespel - för vem? kan man ju undra - slöt jag ögonen och anlade en plågad, trött min. Så trött var jag ju i själva verket inte. Sen föll jag framåt och öppnade ögonen igen, redo att dyka ned i min bassäng - mina sängkläder är blå - för att sjunka ned i nattens slutgiltiga skönhetssömn, och upptäckte att vinkeln inte stämde.

Innan jag hann parera brakade jag in i sänggaveln och mosade revbenen, lågt på vänster sida, mot träet. Nu vet jag inte om något bröts itu, men i morse när jag sträckte ut mig i sängen frasade det till. Och det var inte gaveln som slutligen brast.

Som vid alla praktfulla magplask var det stoltheten som fick motta den värsta kyssen. "Sån tur att persiennerna är fördragna", tänkte jag men lyckades inte somna om. Nu gör det inte särskilt ont längre, så länge man håller klåfingrarna borta. Tafsar du får du en örfil. Så självklart kunde jag inte låta bli. Om man kan likna revbenen vid ett stränginstrument låg jag sömnlös hela natten och spelade banjo. Och om sensoriska intryck är musik hörde jag en dunkande discodänga med en text om smärta, den var inställd på repeat och tystnade inte förrän strax innan gryningen. Det var den sämsta låt jag hört.

Hur ska jag kunna välja?

Det är första april. Dagen till ära presenterar Aftonbladet stolt - Världens vitaste, mest maskulina, mest angelägna icke-omröstning. ;)

Ett obekvämt gammalt minne

Ett av mina tidigaste minnen - de finns i rikliga mängder, men i ett kronologiskt virrvarr - är så surrealistiskt att jag inte är säker på att det faktiskt har ägt rum. Kanske var det en dröm.

Jag befann mig i stora lekparken, som låg ett par stenkast ifrån vårt hus på Matematikgränd i Bureå. Den var ett nav för barnen på ett stort antal gator. Där träffades vi, lärde känna varandra och blev bästa vänner. Där hamnade vi i bråk, slogs, och sprang hem till mamma. Ibland hände allt på en och samma dag.

Parken var indelad i sektioner. Närmast mitt hem låg det lugna området med tre små stugor av glest timmer, en trähäst, en grävskopa och ett gungbräde. Exakt hur gammal jag var törs jag inte ens gissa, men så pass ung att jag ännu höll mig fast vid dessa stugor. Längre hade jag inte kommit i min utveckling.

Det var där jag denna dag stannade upp mitt i leken och såg mamma gå längs den angränsande gångbanan som löpte parallellt med området där jag vistades. Hon gick i riktning bort från vårt hem, och i riktning mot en del av Bureå jag ännu inte hade upptäckt. En rad villor övervakade lekparken från en kulle, och hindrade insyn från vårt perspektiv.

Vägen som mamma gick letade sig uppför en kulle och trängde sig in mellan två av dessa främmande villor. Där bortom låg outforskad förortsterräng. Ingen som familjen kände bodde där. Ingen av mina kompisar kom därifrån. Vad hade mamma för ärende där? Och ännu märkligare var att hon hade på sig en sjal som hon aldrig tidigare burit. Så länge jag hade funnits hade den alltid hängt obegagnad i klädhyllan i groventrén. Nu hade mamma den över axlarna. Möjligen var den virad runt huvudet. Jag ropade efter henne, men hon hörde mig inte. Jag ropade igen - "Vart ska du, mamma?" - men hon reagerade inte. Det fanns ingen möjlighet att hon inte kunde ha hört mig. Eller hördes det inte genom den där sjalen?

Så jag gick ut till vägen. Upprepade gånger ropade jag efter henne. "Vart ska du?". Pappa var på jobbet och storebror på skolan. Utan mamma fanns ingen hemma. Vad hade jag att återvända till? Jag började småspringa och hoppades att hon skulle höra. Hon anlände till en fyrvägskorsning. Om hon vek av i någon riktning, höger eller vänster, hade jag kunnat nöja mig med det. I de riktningarna fanns alltid något dunkelt ärende.

Men hon fortsatte rakt fram, uppför backen mot det okända. Jag gjorde ett sista försök att göra mig hörd. Men bara den nygamla sjalen besvarade mig med sitt stumma hånflin. Så jag satte av efter henne. Det var svårt - hon höll ett högt gångtempo och mina ben var korta. Väl framme vid foten av backen såg jag henne vika av åt vänster strax efter krönet högt där uppe. Jag glömmer aldrig när mamma slukades upp av villorna.

Egentligen ville jag bara glömma bort allt, vända om och återuppta leken. Men hur skulle jag kunna det? Som barn ägnar man stor energi åt att skapa fantasivärldar av alla möjliga slag. Som en slags livlina använder man sina leksaker för att utforska dem, istället för att i egen hög person dyka huvudstupa ned i dem. Den lilla världen blir genom de små plastfigurernas perspektiv ofantlig. Varje gräsmatta blir en djungel. Varje sandlåda blir en öken. Dessa äventyr kan man uppleva i trygg förvissning om att man när som helst kan avbryta dem och återgå till verkligheten. I den situation jag nu hamnat i hade jag inget att återvända till. Jag kände mig som en leksak som förlorat sitt barn. Även om jag inte förstod det då.

Jag såg mig om där uppe på den nya gatan. Ett par huslängor försvann bakom ännu en krök. Villorna liknade inte Matematikgränd 8 det minsta. Dessa var mindre och tätare uppresta. Gräsmattorna var mycket mindre. Och där var mamma. Hon hade vikt av åt höger och var på väg längs en garageuppfart, hon drogs in mot någon totalfrämlings allra mest privata. I övrigt var gatan folktom. Slukade villorna här människor?

Återigen började jag ropa och sprang fortare än någonsin. Varför ville hon inte veta av mig? Kanske var jag panikslagen, jag minns inte. Vill man se det här som en historia med sensmoral var jag det. Mamma gick mot ytterdörren, grävde i fickan och plockade upp sina nycklar. När jag nådde fram till garageuppfarten låste hon upp dörren och öppnade. Jag ropade en sista gång. Då vände hon sig mot mig och gav mig en hastig blick innan hon försvann in i dess inre.

Och tur var väl att hon gjorde det. För det var ju inte mamma. Kvinnan som blängde på mig var mycket äldre och inte alls särskilt lik min mor. Bara sjalen var densamma. Och det var en sjal som mamma mig veterligen än idag aldrig har burit. Exakt vad denna kvinnas ansikte röjde för känslor var jag för ung för att uttyda. Det är bara långt i efterhand jag har undrat.

För där och då blev jag först bara förbluffad. Jag var nu helt ensam på ett främmande område. Men innerst inne började en känsla av trygghet att sprida sig. För även om jag fortfarande var en leksak på äventyr i främmande land, så hade jag fått något att återgå till. På väg tillbaka sprang jag så fort jag kunde. Men jag stannade inte vid lekparken. Jag stannade inte förrän jag var hemma.

Det här har jag aldrig berättat för någon i familjen tidigare. På den tiden var jag för liten för att förklara hur det gått till, och jag antar att jag skämdes ganska mycket. Sedermera glömde jag bort hela incidenten. Men en dag på jobbet, så sent som i förra veckan, återkom denna lilla historia till mig igen.

Att känna sig övergiven är hemskt. Det är riktigt vidrigt. Är det därför vi har så svårt att förlora oss i andra och sätta oss i beroendeställning? Är det inte värt risken? När man är barn är det dock en del av ens liv. Vi tränar hela uppväxten inför den dagen vi är redo att bryta oss fria och skapa egna liv. Den postmoderna människan svarar inte väl på beroenden. Om hon bara visste... Men mer om det en annan gång.

Men, fan, visst var livet spännande en gång i tiden?

Ett litet peptalk inför dagens strapatser

Med utgångspunkt från min bostad - vilken butik ligger lägligast till för att handla hörlurar? Elgiganten? Måste man gå till Strömpilen? Vilket jämmerligt område det är. Jag sitter här och gruvar mig. Mat behöver jag också. Vilken butik ligger bekvämast till för mat? Förutsatt att jag även handlar hörlurar?

Ska jag måsta gå på Ica Maxi?!

Vid ett av mina senaste besök på Ica Maxi hamnade jag framför en kvinna i kassakön. Så fort kön rörde sig framåt körde givetvis även hon sin kundvagn framåt - rakt in i mina hälsenor. Som om det skulle gå fortare att komma till betalning genom att bete sig så. Smärtan var påtaglig, om än inte outhärdlig, om än inte helt nödvändig. Men eftersom jag är så beskedlig sa jag aldrig ifrån. Jag tänkte väl att: "Det här var nog sista gången, hädanefter skärper hon sig säkeAAAJ!"

Ica Maxi är ett monster.

Vid närmare eftertanke så offrar jag hellre en större dos av min ovärderliga fritid på att gå omvägen förbi Ålidhem Centrum på väg hem. Väl där lär jag väl upptäcka att de har utförsäljning på hörlurar.

Grattis, alla kvinnor

Grattis, alla kvinnor, på Internationella Kvinnodagen! Här är er nationalsång:

Inget innehåll

Tro inte att jag inte har märkt. Du tjyvläser min blogg. Men det är helt i sin ordning. Jag skriver för dig. Du är den ende som hemligen ser mig. Ge dig aldrig tillkänna, om du inte redan gjort det. Jag förbjuder dig.

Hade jag något att skriva skulle jag kunna uppdatera oftare. Den blanka sidan är dock det lämpligaste uttrycket för stiltje, och jag kan inte ljuga.

Ooo, vilka idéer jag hade en gång i tiden. De ligger lättöverskådliga där i en mapp bland alla andra löjliga dokument på laptopen, dolda för omvärlden, lika färdiga som ofullbordade, lika löftesrika som hopplösa, vad som helst är att föredra framför det blanka. Men att dyka ned i den mappen fordrar energi och tid. Hur mycket som krävs av det ena står i omvänd proportion mot det andra. Ju mer energi, desto mindre tid och vice versa. Resurser som båda är en bristvara nu för tiden. Det är rätt elementärt. För blotta ansträngingen att hamna i rätt stämningsläge krävs åtminstone 45 minuter. Sen är det dags att gå och lägga sig.

I förra inlägget skrev jag om Miyazaki, som skapar ett nytt mikrokosmos för varje ny film han gör. Det var egentligen ett överflödigt konstaterande, då det gäller vilken historieberättare som helst. Ibland sitter man där och dagdrömmer sig bort i en värld man fantiserat ihop. Man laborerar, införlivar fragment av omvärldens sakförhållanden i den lilla sfär man fabulerat ihop för sig själv, upptäcker nya hypoteser och snubblar över små sanningar om verkligheten. En historia börjar ta sin form och man skriver så fort man kan för att hinna med i hjärnans ostrukturerade pusslande.

I all kroppsmotorisk overksamhet eller automatik kan man utföra mycket mentalt arbete. Man kan befinna sig var som helst där man känner sig trygg; hemma eller på jobbet. När den mentala verksamheten slutar att fungera, blir man så besviken.

De finns överallt, dessa fönster; skildrare av vardagen, oavsett om man tittar in eller ut. Man fokuserar på ett, fast på själva glaset. Den blanka rutan får agera målarduk, så man stirrar djupare och djupare in i det i hopp om att man åter ska lyckas försvinna i sig själv. Då upptäcker man att rutan stirrar tillbaka på en själv. Det är den förvrängda självreflektionen genom dubbla fönsterglas. Dubbel dos blir för mycket. Hur ser du ut, människa? Och där i periferin nalkas Du och frågar: "Vad tänker du på?"

"Inget." Du tror mig inte, jag kan se det i din blick, och jag önskar att du hade rätt. Men jag funderar inte särskilt mycket längre, för det kommer med en bismak av vardag.

~ Princess Mononoke ~

"Det är inte dåliga människor som förstör skogar" - Hayao Miyazaki, 1997.

Citatet ovan är ledorden som lotsar oss igenom den komplexa värld som utgör arenan för den legendariske animatören Hayao Miyazakis mästerverk Princess Mononoke, som släpptes 1997. Det är en modern saga - komplett med prinsar, prinsessor och mytologiska väsen - berättad via ett modernt medium, med en modern sensmoral.

Visst - det är en film för barn. Men få motsvarande filmer för vuxen publik kan matcha dess nyanserade syn på människan; både hennes förtjänster och svagheter. Att våra barn får växa upp med filmer som denna borde ge oss hopp om en ljus framtid.



Den utspelas i Japan på 1400-talet, men befolkas av människor och varelser med de disparata värderingar som världen brottas med än idag. Alltså finns ingen ondska och godhet i Princess Mononoke, bara polarisering och stridigheter. Konflikten är den mest grundläggande av dem alla; civilisation mot natur. Vilken rätt har människan att bereda sig plats på bekostnad av annat liv?

Princess Mononoke inleds med ett brott mot vardagslunken i en icke-namngiven by någonstans i östra regionen av landet. Något inkräktar på friden i den angränsande skogen, fågelsången tystnar och vaktposten i ett högt torn blir tillsammans med filmens hjälte, prins Ashitaka, vittne till hur byn angrips av en rabiat demon i form av en vanställd vildsvinsgud:



Ashitaka lyckas avstyra angreppet men hans arm blir märkt av demonens förbannelse under striden. Byäldsten förklarar att ärret kommer att spridas, fördärva hans kött och åsamka prinsen en sådan vrede att han kommer att dö. Han "kan inte förändra sitt öde, men välja att bemöta det" om han så vill. En järnkula, som upptäcktes insprängd i demonens kropp, antas vara upphovet till förbannelsen.

Enligt uråldriga traditioner måste Ashitaka lämna byn med omedelbar verkan. Så han bestiger sitt riddjur och tar upp spåret som demonen efterlämnat sig. På jakt västerut...

I dess spår stöter han på krig och barbari. Vid ett tillfälle tvingas han till och med döda i självförsvar. Spåret slutar vid en liten stad, där han träffar munken Jigo, som när han ser järnkulan berättar om järnverken i ett nyupprättat samhälle i ett land långt i väster där skogarna är hemvist åt uråldriga djurgudar. Påföljande dag rider Ashitaka mot sitt nya mål; Järnstaden, som också blir ändstationen för denna resa. I och omkring Järnstaden utspelas resten av detta drama.



Ashitaka finner ett samhälle som har överhanden i ett pågående krig mot naturen. För att komma åt den åtråvärda järnsanden i området, har människorna avverkat den överväxande skogen. Då har förstås djurgudarna i sin tur rasande försvarat sina hem, varpå människorna tvingats till reträtt. In på arenan har då en ny aktör trätt in, Lady Eboshi, beväpnad med gevär - och ammunition identisk med den kula som var upphovet till Ashitakas förbannelse. Krigföringen togs i och med detta till en ny nivå. När användningsområdet för järn utvidgades till att omfatta eldvapen spreds en ny form av vrede över landet, som så småningom alltså nådde Ashitakas hemby.

Den glasklara moraliska segraren är naturen, men detta faktum grumlas en aning av att Lady Eboshi visar sig vara en humanismens förkämpe. Hon leder ett samfund av människor där alla är jämlikar, man som kvinna, sjuk som frisk - alla bidrar till samhällsnyttan enligt bästa förmåga. Ser man på Järnstaden utifrån är det en imponerande men motbjudande åsyn. Insidan är betydligt mer mänsklig - med alla det ordets innebörder.



Järnstaden som uppenbarelse är analog med den inställning som dess befolkning tvingas ta - alla taggarna utåt. De är inte bara under angrepp från djuren. Områdets fyndigheter attraherar en lokal krigsherre som förblir ansiktslös filmen igenom. Men det viktiga är inte identiteten. Skulle Lady Eboshi avsättas - på fredlig eller icke-fredlig väg - så kommer någon ny att ta hennes plats. Och då kommer skogsskövlingen likafullt att fortsätta. När processen väl satts igång tycks den vara ett mänskligt normaltillstånd, ett arbete som måste utföras. Det är en av de första insikterna som Ashitaka kommer fram till.

Vår mänskliga länk till djurvärlden blir San, djurprinsessan som är en människa, som uppfostats av vargklanen efter att människorna slängt henne åt dem som lockbete för att klara sig undan ett angrepp. Vargguden Moro har uppfostrat henne som sin egen, och kallar henne sin "dotter". San hatar alla människor, och vill ingenting hellre än att dräpa härskarinnan över Järnverken. Mötet med Ashitaka får henne att se på mänskligheten i ny dager.

Filmen heter på sitt originalspråk Mononoke-hime, som kan översättas till något i stil med "monsterprinsessan" - människornas benämning på flickan de övergav till naturen, och som blev dess förkämpe. De skapade själva sin egen stora antagonist.



Ashitaka blir en centralgestalt i allt detta; en slags medlare, en diplomat som får oöverträffad styrka av samma förbannelse som hotar att förgöra honom. Han är en melankolisk ung man, som så fort han lämnar sin hemby i inledningen får ta del av en omvärld som är svårare att förstå än vad han delgivits. Han för en helt ensam kamp. Ingen tackar honom för hans insats. Ingen finns som kan bevittna hans små segrar. Men om han klarar att tygla sin vrede kan han nyttja den till sin fördel, och skipa någon form av rättvisa. Om det ens är möjligt.



Att vi i en film av denna sort får följa en aktiv protagonist som in i det sista kämpar för att motverka strid har jag troligtvis aldrig sett förr eller senare. Första gången jag såg Princess Mononoke överrumplades jag av dess humanism. Jag lurade mig själv att bristen på en uttalad skurk var en brist också för filmen. Det kändes helt enkelt som om någonting saknades. Så indoktrinerad jag var!

Exakt hur filmens handling utvecklas härifrån vill jag, bör jag, och kan jag inte skriva så mycket mer om. Mot en så visuellt orienterad filmskapare som Miyazaki vore det en skymf att ens försöka. Han har förklarat att han strävar efter att hämta inspiration från sitt eget undermedvetna. Med en närmast drömlik logik pusslar han ihop ett eget mikrokosmos till varje film han gör. Hela berättelsen finns där i hans fantasi. Och när han leder arbetet med filmen har han inget val annat än att följa den. Han bemödar sig aldrig ens att skriva ett manuskript, vilket jag kan förstå. För ni kan ju se Princess Mononoke, eller exempelvis Det levande slottet. Försök sedan sätta ord på det obeskrivliga:


Naturen har sällan skildrats med en sådan lockande såväl som förödande kraft som denna.

Civilisation och natur; varför måste det vara en dikotomi? För att det inte spelar någon roll vad vi tar oss till. Som Miyazaki själv uttryckte det i en intervju: "... vi förstör [naturen] när vi blir giriga. När vi sedan upptäcker att till och med anspråkslöst leverne förstör naturen, vet vi inte vad vi ska ta oss till." Genom att utnyttja resurserna som Jorden erbjuder kan vi göda och hysa en större civilisation. Men genom att anta erbjudandet och skapa åkermark förändrar vi också förutsättningen för allt annat liv på platsen. Men vad kan vi göra? Passivisera oss totalt, tyna bort och stilla åse hur naturen sakteliga återfår balansen?

Miyazaki gör filmer med en yngre publik i åtanke, alltid positiva berättelser med hopp om en bättre värld. "Jag är faktiskt en pessimist", förklarade han vid utfrågningen i samband med den europeiska premiärvisningen av Spirited away 2001. Men han vill inte förmedla denna pessimism via sina verk: "Barn är i hög grad kapabla att skapa egna världsåskådningar."



Med barnen som publik lyckas han på något vis åskådliggöra det positiva som mänskligheten har åstadkommit åt dem, såväl som alla de negativa bieffekter detta har medfört, varpå det rundas av med en upplysning om att de ställa sig över allt det där. Och kanske till och med hitta egna vägar att ställa allt tillrätta. Med andra ord underskattar han inte barnens intelligens. Det är också en anledning till att så många vuxna har tagit honom till sig. Hans icke-förmanande gör honom till ett unikum i medieklimatet.

När Miramax fick sina vantar på Princess Mononoke försåg de den med engelsk dubbning av skådespelare av rang. Ashitakas röst gjordes av Billy Crudup, San spelades av Claire Danes, Lady Eboshi av Minnie Driver och i andra roller hördes bland andra Gillian Anderson, Jada Pinkett-Smith och Billy Bob Thornton. Det är föga förvånande - animatörer och animationsstudior världen över har sedan länge högaktat Miyazakis verk. Så fort de får chansen ger de honom sitt helhjärtade stöd. Detta inlägg får väl bli mitt bidrag till lovsången. Även jag har länge varit ett stort fan, och kommer förhoppningsvis att få möjlighet att skriva ännu fler inlägg om hans filmer.

Idolsyndrom

Drygt fem år med en blogg. Det är en ansenlig mängd tid det, och när jag skummar igenom innehållet så kan jag uttyda två saker - 1) livet pekar inte i någon riktning alls och 2) jag skulle behöva en redaktör eller åtminstone en korrläsare för det går ju knappt ett inlägg utan att någon underlighet eller direkt felaktighet smyger sig in. Det är ju så att man skäms. Men bara för ett ögonblick. För skriver man långt så gör man. Det kanske är en försvarsmekanism - skriv så långt att misstagen drunknar bland all grammatisk och politisk korrekthet.

Men varför måste man vara så förbannat felfri hela tiden? Visst, det är väl inget fel på drömmar och ambitioner, så länge man är medveten om att man kommer att begå misstag i sin strävan att nå fram. Vi som är vuxna, har vi några idoler kvar, såna som redan är där vid våra drömmars mål? På väggen bakom tv-soffan hänger i alla fall en erinran om en tid då jag hade en. Det är ett inramat fotografi av skådespelaren Rutger Hauer i en dramatisk pose från scifi-dystopin "Blade runner".

Mot en fond av kompakt mörker står han där med bar, muskulös överkropp, denna halvt om halvt överskuggade idealmänniska och blänger mot någon underdånig krake bortom kameran. Vem som får mottaga hans blick är oväsentligt, vem som helst skulle vara i underläge gentemot Roy Batty, som han hette i "Blade runner". Bilden var en julklapp från storebror, som träffade Hollywoodstjärnan på en scifi-mässa för många år sedan. Han satt vid ett bord och signerade idolporträtt på löpande band. Rutger gjorde sig till och med omaket att tillägna mig den.

"To Henlik" står det.

Detta ideal slarvade alltså med r:et i mitten av mitt namn så till den grad att det objektivt sett blev ett l. Jag betvivlar inte att han ämnade skriva "To Henrik". I Rutgers stressade föreställningsvärld skrev han nog det också. Men en brådstörtad handling i form av en utebliven handvickning förvanskade mitt namn till transkriptionen av hur det skulle uttalas av en japan. Hur förhåller man sig till denna miss, när den orsakas av en idol? Går man till skatteverket och ber om att få sitt namn utbytt till "Henlik"? Ett namn är trots allt bara en etikett...

...men det är en etikett som familj, vänner och bekanta har länkat samman med en massa egna värderingar och egna tolkningar av attribut de tillskriver mig, i den mån de bryr sig alls. Att förändra det vore inte bara onödigt, det vore helt enkelt omöjligt. Inse, det finns ingen idealmänniska. Inte ens du själv. För vad är egentligen idoler för oss? De är väl bara externaliseringar av våra egna ambitioner i fråga om karaktär, utseende, åsikt, ja - vad som helst. Varje fläck på den bilden för oss bara närmare dem, tills vi kanske kan möta dem någonstans halvvägs.

Så tack, Lutgel Hauel, för att du skrev mitt namn fel.

Och kanske kan ni nu begripa (men snälla, det har ni väl redan gjort?) varför man kan ringakta ett sådant till synes harmlöst fenomen som Idol? Det förbannade nagelfarandet - inte av vad som uttrycks, utan hur det uttrycks - och detta i form av en tävling... Kriterierna sätts av en "expertpanel" och ett medborgargarde i form av en fanatisk publik... Resultatet antas väl bli någon slags objektiv sanning beträffande hur den mest perfekta idolen ska se ut, röra sig och låta - om pöbeln får tala.

Varför skulle man vilja utsätta sig för något sådant? Är det inte tillräckligt att man titt som tätt skärskådar sig själv på just det sättet? Den överdrivet kritiska stämningen i Idol är befängd, helt och hållet forcerad. Jag menar, det är ju inte direkt livsavgörande samhällsfrågor som kommer på tal i Idol. Det är ju bara en lek. Där finns inget som helst innehåll.

---

Men visst var det en synnerligen perfekt julklapp, även om den innehöll ett misstag?

Ett misstag som sedermera gav upphov till namnet på en blogg - "henlik goddammit" - ännu en operfekt blogg bland alla andra operfekta bloggar. Det är i alla fall något man får förmoda. Det var nämligen inte jag som namngav den. Jag har min brors fru att tacka för den. Utan henne hade jag antagligen aldrig uppbåda ett sådant engagemang att jag skapat en blogg. Och utan den hade jag nog aldrig skrivit någonting alls.

Den fortsätter att vara ett verktyg för en blyg krake som uttrycker sig bättre i skrift än i tal. Men nej, vänta ett slag, man ska ju inte göra såna jämförelser... :P

~ Withnail och jag ~

"Withnail och jag" är en komedi från 1987 med ett stort kultfölje i sitt produktionsland England. Filmtiteln åsyftar de två vänner, tillika sambos, som med växande indignation försöker manövrera genom tillvaron som arbetslösa skådespelare i Camden Town, London, i slutskedet av 60-talet.

Rollfiguren Withnail är en gänglig uppenbarelse som bakom en förfinad, oklanderlig fasad döljer en fullfjädrad sardoniker. Richard E Grant i rollen spottar ut sina repliker med minutiös precision med sikte på vad som råkar irritera honom mest för stunden. Alla tysta stunder tycks han utnyttja till att fylla munnen med sitt starkaste gift. Minsann, i sin första scen blottar Withnail sin anfrätta, giftgula tunga för sin egen spegelbild. En "grågul socka", som han beskriver den. Han använder den mycket skickligt i denna historia - till publikens stora nöje. Grants prestation i denna roll har resulterat i bestående hyllningar, inte minst för hans förmåga att spela full.



Titelns "jag" är i själva verket en slags sidekick vid namn Marwood, spelad av Paul McGann, som inledningsvis ses ständigt hukande och skyddad någonstans snett bakom sin pråliga vän. Det är också ur hans perspektiv som historian utvecklas. Filmen inleds med ett av hans talrika ångestanfall, som utlöses av en alltför stor portion av vardagen, ett liv bestående av arbetslöshet och förfall.

Den lägenhet som duon delar är gravt ovårdad, rökig och ett enda stort kaos, och ger inte själen någon ro - "Hela diskbänken har ruttnat!" konstaterar de och beger sig ut i en park. När Marwood har sansat sig, delger han en längtan om att fly storstaden, lägenheten och det arbetslösa dödläget för en stunds rekreation på den engelska landsbygden. Withnails farbror Monty äger nämligen en gård på ett sådant ställe.



Denne farbror, som spelas helt lysande av Richard Griffiths, är ett kapitel i sig. Visst går han med på att låna ut stugan. Han är själv en avdankad skådespelare och kan förstå de unga männens situation. När han får reda på att Marwood också är skådespelare spänner han blicken i honom och påbörjar en utfrågning rörande detta. Han yttrar sina repliker som genom ett nostalgiskt skimmer, som vore han nån slags levande åminnelse om sedan länge svunna glansdagar för den brittiska finkulturen.

Och så får vi ta del av en scen fylld med metaforer: först för homosexualitet - "En morot är mystisk ... Det är något väldigt speciellt med en fast, ung morot." Följt av ett hatiskt utbrott mot hans kissekatt, en vanligt förekommande metafor för kvinnlighet på film - "Din bestialiska parasit! Hur understår du dig!", "Den ska dö! Den ska dö!"

Men Monty, Monty, vad är det du säger?

Han blir i Griffiths gestaltning en riktig särart, möjligtvis en symbol för den brittiska (och kanske i förlängningen europeiska?) kulturens närmast narcissistiska förtjusning i sig själv. Och som sådan är den både oerhört rolig och tragisk att följa. För när Monty går med på att låna ut sin stuga, gör han det med en baktanke... Ja, ni förstår säkert.



Sagt och gjort; genom en skum uppgörelse fixar Withnail nyckeln till Crow crag - farbroderns sommarställe som är helt obesökt sedan flera år tillbaka. Och här utkristalliserar sig filmens tema - verklighetsflykt - i alla fall enligt vad jag själv kan utläsa. 60-talet var förstås långt före min tid, men för protagonisterna fungerade decenniet som en lång, utdragen berusning.

De båda är alkoholiserade och idoga användare av droger i rekreationssyfte. Vi träffar dem när övergången till ett nytt decennium nalkas och verkligheten börjar komma ikapp dem. Konflikten i denna film är inte uppenbar, men i detta tema finner man den - mäktar de med övergången till de nya tiderna?



Prövningen kommer i form av vistelsen på landsbygden, som inte alls blir som planerat. Alla livets bekvämligheter är som bortblåsta på gården. Där finns ingen mat, ingen elektricitet, ingen värme, ingen vänlighet, ingenting. Det är en återgång till en tillvaro de inte är tränade för - brutal verklighet. För att överleva tvingas de anpassa sig, anstränga sig, och köpslå med ortsbefolkningen. Det är en utmaning de genomgår med väldigt skilda resultat. På sätt och vis är det en uppväxthistoria. Det är bara det att den kommer en sisådär tio år senare än normalt, på grund av att Withnail och Marwood levt ett decennium i verklighetsflykt.

Även deras yrkesval tyder nämligen på just det - en strävan att fly verkligheten - och skådespelarnas agerande i filmen förefaller vara just vad det är - ett agerande, en ständig repetition inför provspelningen för den stora roll som ska bli det stora genombrottet. Resultatet blir sällan övertygande, men frågan är om de förstår det själva. Frågan är om de ens bryr sig. De vill väl bara ha kul som omväxling. Här är ett exempel:



Skulle du tro på att de var multimiljonärer?

Exakt vad som händer i Crow Crag vet jag inte om jag borde orda så mycket om, trots att jag har god lust. Det har ni så mycket roligare åt på film än om jag återger det här. Hur det skildras är en annan femma. Regissör och manusförfattare Bruce Robinson baserade Marwood och Withnail på sig själv och en av sina vänner som mer eller mindre söp sig till döds. Han skriver dem som ett radarpar i interaktionen med utomstående, men bittra rivaler när de är på tu man hand. De är ju skådespelarkollegor, och den bittra verkligheten är att de konkurrerar om samma jobb. I inledningen av "Withnail och jag" har Withnail överhanden. Han får alltid sista ordet. I nödsituationer är han till och med redo att använda sin vän som lockbete medan han själv undflyr eller får sin vilja igenom.

Allteftersom filmen rullar lär sig dock Marwood att hävda sig själv. Oddsen jämnas ut, och man får intrycket att de två aldrig kan låta bli att yttra sina allra mest bitande sarkasmer, som om de konstant tävlade sinsemellan. Det är inget ovanligt fenomen - umgänge män emellan har inte sällan kompetitiva drag. Det kan yttra sig i de mest märkliga former. Detta är mycket till vårt nöje - dialogen är underbar och filmens trumfkort, och samtliga skådespelare, inklusive minsta biroll, är helt med på noterna.



I några få, ytterst väl valda ögonblick krakelerar dock denna fasad, och verkligheten skiner igenom - framför allt mot slutet av filmen. De båda vännerna inser att saker och ting börjar glida dem ur händerna, och de visar sina sanna ansikten, som vittnar om den djupa vänskap som prövats hårt tidigare under filmen. Det är en vänskap som förklarar hur de faktiskt kunnat stå ut med varandra så länge när de troligen har dåligt inflytande på varandra. Detta ger hela spektaklet ett underliggande allvar som gör att filmen expanderar organiskt i tankarna. Rollfigurerna blir till levande enigman vars livsöden pekar i vitt skilda riktningar.

En av deras bekanta, droghandlaren Danny (spelad av Ralph Brown), dyker upp i deras lägenhet vid två tillfällen i filmen - före och efter besöket i Crow Crag. Här är ett exempel - han är den ovårdade mannen i sängen:



Via hans sluddrande stämma hörs ett knappt urskiljbart nonsens. Och om Monty var en symbol för sedan länge svunna tider så kanske Danny fungerar som en lika tragikomisk bild för 60-talet - den ännu inte svunna tiden, det decennium de nu har en sista chans att försöka lämna, eller kanske för evigt bli kvar i. Danny fungerar som ett avskräckande exempel på varthän det barkar för den som stannar, eller "håller fast i ballongen" som han själv uttrycker det.

Den ene är jag inte det minsta bekymrad för. För den andre ser framtiden inte så ljus ut. 60-talets eskapism tycks för evigt inpräntat i honom och kommer väl att begrava honom också. Separationsångesten i slutet av "Withnail och jag" är oöverträffad på film om du frågar mig - även om det avslutas med eftertryck, med en Hamlet-monolog levererad av en skådespelare som aldrig fick chansen att hävda sig annat än inför sig själv, sin bäste vän, och en flock vargar under ett skyfall.

Men de förblir alla lika oimponerade.



Även "Withnail och jag" finns som Criterion. Men den finns också i en mycket fin, och mycket billigare, utgåva t.ex. här. Den finns även som Blu-ray. Eller så kan du se den i sämre kvalitet och otextad och obegriplig här.

Lyster

Hittade ett gammalt skelett till en dikt på hårddisken, som jag har ägnat en procentuellt stor del av 2011 (inte så länge alltså) åt att bearbeta. Gott nytt år!

En strimma solsken
hittar sig en väg
in i någon vindsvåning
Gryningsljusets lågor
bleker alla dessa lådor
med saker jag förträngt
dit det osar instängt
En gammal, repad vinyl
tonsätter levernet
och en avstannad pendyl
klockar skeendet
för alla dessa pinaler
som mötte sin final här

Ett lager av damm
värnar om ett fotografi
som bevarar ett ögonblick
då jag var skinande glad
men ljuset inkapslar likafullt
allt som var värdefullt
Det ligger fullt synligt
men helt oåtkomligt
bland alla andra meningslösa ting
attiraljer som betydde någonting
men har tappat sin lyster
och vistas i det fördolda nu
de är internaliserade nu

Vi kan prata om dem ikväll
hur de formade min värld
du kan missförstå allting
gäspa mitt i en mening
och somna mot min axel
så när nya dagen gryr
kan vi återuppta våra bestyr
med att slänga gamla föremål
vi kan äta nåt morgonmål
och sedan åka någonstans
där vi har en chans
att hitta och handla nya ting
som kanske betyder någonting