Magplasket

Du sover när du är vaken. Det stämmer, fråga mig. Slumrade i soffan framför teven igår, vaknade strax efter 23 och stapplade till sängen för att lägga mig till rätta. Tyvärr var jag tvungen att göra det med stil. Kan min själ inte begripa varför. I någon form av skådespel - för vem? kan man ju undra - slöt jag ögonen och anlade en plågad, trött min. Så trött var jag ju i själva verket inte. Sen föll jag framåt och öppnade ögonen igen, redo att dyka ned i min bassäng - mina sängkläder är blå - för att sjunka ned i nattens slutgiltiga skönhetssömn, och upptäckte att vinkeln inte stämde.

Innan jag hann parera brakade jag in i sänggaveln och mosade revbenen, lågt på vänster sida, mot träet. Nu vet jag inte om något bröts itu, men i morse när jag sträckte ut mig i sängen frasade det till. Och det var inte gaveln som slutligen brast.

Som vid alla praktfulla magplask var det stoltheten som fick motta den värsta kyssen. "Sån tur att persiennerna är fördragna", tänkte jag men lyckades inte somna om. Nu gör det inte särskilt ont längre, så länge man håller klåfingrarna borta. Tafsar du får du en örfil. Så självklart kunde jag inte låta bli. Om man kan likna revbenen vid ett stränginstrument låg jag sömnlös hela natten och spelade banjo. Och om sensoriska intryck är musik hörde jag en dunkande discodänga med en text om smärta, den var inställd på repeat och tystnade inte förrän strax innan gryningen. Det var den sämsta låt jag hört.