För ett par år sedan började jag snickra på en liten berättelse om fyra män runt ett litet cirkulärt köksbord, alldeles belamrat med ölburkar och - där mitt i brännpunkten - en öppnad förpackning mesost. De vistas i en villa som tillhör en av männen, och på övervåningen sover dennes son. Det är pojken som har glömt osten framme efter kvällsfikat.
Meningen var att osten skulle fungera som bärande metafor för grabbens känslotillstånd, där han ligger och hör pappans och hans kamraters fylleslag, som slutar med att de börjar häckla mesosten, pappan hamnar i försvarsställning, sedan kommenterar hans vänner sonens beskaffenhet och blaha blaha...
När jag läste Klas Östergrens f a n t a s t i s k a roman Den sista cigarretten dog mina grandiosa planer. I sin bok beskriver Östergrens alter ego en idé till en novell/pjäs, jag minns inte vilket, vid namn "Medan avokadon svartnade". Idén med en matvara som metafor för humör stulen mitt för mina ögon. Om än en annan matvara. Om än ett annat slags förhållande.
Men jag kan här och nu åtminstone presentera resultatet av mina efterforskningar:
Mesost som får stå framme börjar så småningom att svettas och svartna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar