Introvert eller bara surkart?

På sistone har jag och några likasinnade hamnat i situationer där våra personligheter ifrågasatts. Det har vi inte upplevt sedan skolgången. Det kulminerade under och efter de lönesamtal på jobbet vi var tvungna att genomlida på löpande band. Ett missnöje började cirkulera bland oss som känner och kallar oss de tillbakadragna, de blyga, de anspråkslösa eller de introverta...

"Du måste börja ta för dig mer." "Visa framfötterna." "Var inte så osynlig." Så länge jag kan minnas har agendan satts av den andra sorten. I vårt samhälle härskar de över det offentliga utrymmet, den extroverta delen av befolkningen, för det är ju deras värld.

Som en följd har det sättet att vara blivit en slags norm, som avspeglas dagligen i vår gapiga kultur. Och våra tillbakadragna personligheter - våra fundament - anses vara något vi behöver träna bort. De vill att vi spelar det sociala spelet på deras villkor. Men vi kan inte göra det och förvänta oss att må särskilt bra. Ibland har jag försökt, det ska gudarna veta, men jag är misslyckad på området.

Att anmodas att ständigt vara spontan är oerhört krävande för oss som föredrar att lyssna in samtal, behandla vad som sägs och vänta in vår chans att säga vårt - dvs om vi har något att bidra med. Och om vi får en syl i vädret. De tror de gör oss en tjänst, genom att tuffa till oss. De tror de kan göra oss till "bättre" personer...

I ett anfall av vemod googlade jag på ämnet introversion. Jag hittade denna artikel, som bit för bit presenterade en i grova drag korrekt beskrivning över hur jag fungerar som person. Den gav min självinsikt en rejäl knuff i nån riktning. Rätt riktning? En bra riktning? Äh, huvudsaken var att den rörde på sig.

Må kraften vara med oss!

---

Artikeln säger - i generaliserande ordalag - lite nytt, men mestadels sådant jag redan anat, här kortfattat återgivet:

- Andelen extroverta/introverta i samhället (studien gjord i USA) är jämnt fördelad. (Detta trodde jag i n t e !)

- Introversion är inte detsamma som blyghet.

- Introverta är inte mer intelligenta än extroverta. I varje given situation behandlar vi dock mer information.

- Introverta förbättrar humöret med hjälp av sin egen tankevärld. Extroverta utnyttjar den yttre, sociala världen för sådana ändamål.

- För att må bra är vi mindre beroende av sinnesintryck. Vi söker mening och innehåll snarare än glädjerusher. Vi är inte heller särskilt mottagliga för belöningar.

- Ivrandet för den ständiga jakten på lycka är smått obegriplig för oss, men påtvingas oss kulturellt.

- Samhällets alltmer uppskruvade tempo och tävlingsinriktade kultur fjärmar oss från vår egen inre värld. Detta är en riskfaktor för en introvert persons mentala hälsa. Depression och ångest är mer vanligt bland oss.

- Introverta föredrar långsamma samtal som ger dem tankeutrymme. Extroverta föredrar spontanitet.

- Introverta har uppvisat högre hjärnaktivitet i såväl vila som kognitivt ansträngande situationer.

- Båda personlighetstyperna kan uppvisa humörförbättringar i sociala situationer. Det fungerar dock mer utmattande på introverta.

- Introverta personer i avskildhet kan bokstavligen höra sig själva tänka. (När jag läste det kunde jag bokstavligen höra mig skratta!)

- Man har uppmätt storleksskillnader i de delar av hjärnan som reagerar positivt på externa stimuli. Hos introverta är dessa områden mindre, och kan således inte producera lika mycket dopamin.

- Båda personlighetstyperna är lika fantastiskt underbara, gulliga och nödvändiga för samhället!

- Och mycket, mycket mer, men läs själva för jag måste gå till sängs. Studierna är gjorda i USA, men som vi alla vet är vårt land, kulturellt sett, en amerikansk koloni så det borde gälla här också. Det är en ganska lång artikel, men för tusan, du har ju hela helgen på dig...

---