Som ni märker lever den här bloggen en undanskymd tillvaro just nu. Juletid är inte sinnesfrid, sinnesstörning är min decembermelodi, en sång om disharmoni, ständigt pockandes på min uppmärksamhet. Till och med när jag sover fastnar den jäkla låten i skallen. Det var likadant förra året, jag hade kaffe i mina blodkärl då och alldeles nyss färdigställde min bryggare ännu ett par koppar åt mig allena. Jag tackar för i år och hoppas att vi ses i det nya året istället, då jag återupptar allt jag har påbörjat och som jag vill fortsätta med.
Januari brukar jag lugna mig igen, och jag kan hur som helst vara stolt över årets inläggsskörd: sextionio stycken, elva inlägg fler än 2007. Var ska det sluta?
Igår ringde min ömma moder och frågade om jag var vid liv. Jag har ju inte skrivit någonting här på ett tag, och att ringa till folk existerar inte som aktivitet i min tydligt inrutade var- eller helgdag. Och om det är så att ni tror att jag undviker er, så ber jag er att spola ned de tankarna i toaletten. Vill ni höra något från mig, så ring - jag blir lika glad varje gång som jag inte sover, även om det inte alltid låter så på rösten. Jag har alltid varit en kontaktssökande person inställd på mottagning, men som aldrig avger några signaler. Vill ni vara ensamma, så vill jag inte störa. Jag väntar på er istället.
För övrigt har jag en massa idéer som trängs i skallen i sådan mångfald att de ibland hoppar ut på tangentbordet. Det är små frön till berättelser som jag måste spara någonstans för att inte glömma bort, och som sedan får gro och växa ut till hela skapelser. Jag har en hel trädgård med såna plantor, i form av ett hemligstämplat Word-dokument som jag sköter om lite sporadiskt. Jag känner mig som en trädgårdsmästare. Jag har även tre krukväxter och två kaktusar som syresätter lägenheten, mina lungor och i slutändan min hjärna. De är så lättskötta att jag glömmer bort dem. Men ännu är de vid liv, även om de ser lite molokna ut. Kanske borde jag kontakta dem på nåt sätt. Hur gör man?
Apropå skrivande: det som får fart på en är när man upplever en idéstöld mitt för sina ögon. Igår såg jag och lillebror den spanska skräckthrillern Barnhemmet, som lika gärna hade kunnat vara en färdigutvecklad version av min egen historia "Oförlöst", som jag aldrig orkade skriva. Barnhemmet har blivit otroligt hyllad, och är producerad av Guillermo Del Toro som kommer att bli ett av världens största filmnamn i samma veva som filmen The Hobbit får premiär.
Ja, det är Del Toro som ska regissera uppföljaren/föregångaren till Sagan om Ringen-trilogin. Och till saken hör att jag inte tyckte särskilt bra om Barnhemmet. Jag gillade inte hur de massakrerade min berättelse. Hur rollfigurerna inte agerade som de borde, och hur ett hett spår i filmens mysterium lämnades helt outrett. Jag ogillade hur dörrar som öppnas och stängs utan anledning används i sådant överflöd att det blir tröttsamt, nästan komiskt.
Och framförallt avskydde jag att slutet var så pass identiskt med mitt eget att jag aldrig kommer att kunna genomföra det, utan att anklagas för att plagiarisera. Än värre var att slutet fungerade riktigt bra, även om det drogs ett steg för långt med syftet att få en ordentlig avslutning, vilket faktiskt inte gjorde filmen bättre. Det fanns inget mysterium kvar när filmen var över, ingen anledning att grubbla över Barnhemmet i efterhand. Det finns egentligen ingen anledning att se om den. Inte ens på Sjätte sinnet-manér. Har ni sett Sjätte sinnet förstår ni vad jag menar.
I en bättre värld hade jag varit först ut, och hade sedermera blivit kontaktad av New Line Cinema angående inspelningen av en viss Hobbit-film. Och jag hade sluppit ångra mig bittert, en sida av mig själv jag inte tycker om att visa opp. Men jag är ärlig här och nu.
