Kan betyda många saker

Vår provins

Jarmo, än hör jag dig sjunga,
din sång är så fin som du var
min vän - din tystnad är kvar!

Men staden jag bor i är högljudd
av oljud från sinnenas ström.
Det är folkets samfällda dröm
som skriker i dagsljus och nattsudd
och numera sjunger i mig.

För dem är ju lugnet ett svart hål -
de fruktar när inget finns där,
när tystnaden skaver och skär
i dem själva, där finns inget de tål
och sånt folk var inget för dig.

Så finns det en grav för vår tystnad,
det tillstånd som var vår provins,
en stillhet som inte mer finns
i staden vi sökte av lystnad,
så finns denna gravsten i dig.

För Jarmo, än hör jag dig sjunga,
du sjunger så fint som du var
min vän - din tystnad är kvar!
När de gapar för fullaste lunga
hör jag friden som skriker i dig.

Det som speglas på ytan

När solskenet tävlar mot mörkret ikväll
om ljuset som dansar på ytan
så synes en klarhet i vattnet -
det är skyn som speglas på ytan

Vad är det som simmar i djupet ikväll?
Det är allt som speglas på ytan
Se strömmingen jaga i himlen ikväll
och fiskgjusen fly nedom ytan

Se stjärnorna tindra så rikligt -
som pärlemorkulor på ytan
när världarna enas i klarhet ikväll
hos rymden i mig - under ytan

---------------------------------

De eldar och gastar på stranden - 
det stör det som speglas på ytan
Och vindpusten far genom luften ikväll
en krusning rör till det på ytan

Och båtarna lämna så stranden ikväll
och puttrar i hast över ytan
De hojtar att stormen är nära -
bogserlinan skär genom ytan

Så tankarna fly bort från vattnet ikväll
när djupet förnekas av ytan
Det kom som en storm till min eka ikväll
en vrångbild av mig - det är ytan

---

Dikta utan rim = att spara tid!

Jag förgrenar mig

Jag har tjuvskapat en ny blogg, om det där gamla ämnet som aldrig tycks lämna min intressesfär: film! Det betyder alltså att denna blogg härmed är befriad från just det ämnet. Jag ska inte skriva mer om film på denna blogg och det känns befriande för mig också! Varje gång jag känt suget att skriva har jag bara tänkt: vem fan är intresserad av det här? Och så har suget försvunnit i nåt sorts baksug.

Så jag skapade en filmblogg, så då kanske det kan lossna här också.

filmlikblogg.blogspot.se är nya adressen. Ja, för närvarande heter den Filmlik, uttala det hur du vill, men stava det korrekt. Inget vidare namn jag vet, heh, men jag planerar att ändra det när jag kommer på något roligare, pretentiösare eller bara bättre. Se det som ett arbetsnamn på något som är under konstruktion!

Mana från himlen

Med höga cypresser i vakt runtom fronten,

och törnen i klängande gard runt fasaden,

som tornar titaniskt och stolt över staden -

så klyver ett spirande torn horisonten.

Med mässandet malande ut från dess hallar,

för evigt i eko längs stadens alléer,

så spridas dess tankar om trolldomsidéer.

Förföriskt det viskar i alla det kallar:

"Tankar på livet är inget liv att föra!

Tänk på den magi, som slumrar i vårt inre!

Tänk på vår magi, må våndorna bli mindre!

Tänk på all magi, som sjunger i ditt öra!"

"Se hitåt! Se hitåt! Beskåda vårt snille!

Fly undan! Fly undan! Från slavandets kedjor!

Fly undan! Fly undan! Från tänkandets smedjor!

Se hitåt! Se hitåt! Till magikers gille!"

"På kanvas av guldmoln och rosiga skyar,

så målar vårt gille med trolldomlig känsla.  

Så magiskt det skimrar i himlen vi pensla!

Må gillet beskådas från all världens byar!"

***

Folk spanar mot tornet för magiskt mirakel,

de lyssnar mot tornet, hör ett trolldomstal.

Skarorna förglömma en stund sin jämmerdal,

i drömmande hopp om ett himmelskt spektakel.

Alltmedan jag gnor med händerna i mylla,

alltjämt med sinande skaror vid min sida,

alltid med tyngande tidsbrist att bestrida.

Aldrig att magi kan tomma magar fylla!

Och bevittnar jag icke svår melankoli,

dödströtta skaror mellan skurarna av liv?

Det är som om gillet beskär var själ med kniv,

till föda åt manan som sedan blir magi.

Men så helt plötsligt kommer nästa illusion! 

Effekter exploderar på vår himlarand,

sätter skarans längtande hjärtan i brand,

enar dem med gillet i själatransfusion.

Mindre än minuten efter är det över.

Ändå - det utgör hela scenen för "livet",

och allting däri, som skaran tar för givet.

Skaran och gillet har fått allt de behöver.

Därför gräver jag för er, systrar och bröder!
Jag gräver i myllan, så fingrarna blöder!

Jag gräver och gräver!

Nedåt jag gräver!
Ser ni hur jag gräver?

Jag gräver!

***

Tornet blir allt högre för varje år som går,

med lager på lager av ny hierarki.

Rosario, min hustru, klättrar stolt däri,

ensam fru bland gubbar, som trollat många år.

Visst är det klart att jag våndas i min längtan,

när allt jag kan göra är att stå handfallen,

men planen vi lagt får icke gå förfallen,

ty gillet vi fruktar bär en större trängtan.

För bevittnar jag icke hur där från dess topp,

vingade lindormar tjäna som farkoster,

fraktar detta gille till fjärran utposter,

i ett evinnerligen vidgande förlopp?

Tiden är knapp för att rädda världens mylla,

folket kastar sina spadar världen över.

Magi är numera allting de behöver,

tills ingenting jordigt finns kvar att förgylla.

När hon har erövrat tornet mitt i staden,

då ska min Rosario ut på dess balkong,

då skall hon för evigt förändra flödets gång!

Mana skall regna och ända eskapaden!

Mana åt folket - från himlen, ned på staden! 

Tilldess så spanar jag uppåt törnfasaden,

tilldess så spanar jag upp på balustraden.

Jag spanar och spanar!

Uppåt jag spanar!
Ser ni hur jag spanar?

Jag spanar!

---

Ny dikt, mer som en saga kanske, som jag påbörjade igår och skrev färdigt idag. Jag hade länge planer på att skriva en tv-serie av detta, men det går ju inte att uppbåda krafter till ett sånt bautaprojekt när man jobbar treskift på heltid. Och vilket produktionsbolag skulle våga finansiera fantasy på teve? I Sverige? Huh?

En helt vanlig lördag

Jag lyssnade på Sigur Ros på Spotify och försökte dikta lite i morse. Men verket fick ett eget liv, och växer nu med två ofullständiga strofer i omfång för varje ny jag fullbordar. Och har jag väl satt igång finns inga bromsar annat än samhälleliga tvång. Så jag förutspår försakat födointag och fördragna fönster idag, och så mycket Sigur Ros att jag spyr!

Fiskarens feberångor

På rodd i den nautiska ånga
som människor kallade dis,
febriga höstnattens dis,
med årtagen svaga och långa,
min insida frusen till is.

Och blicken, så febrig som lava,
ser båtbottens stigande pöl.
Min fångst förgås i en pöl,
på hösten den febriga, kvava,
med murknande trä i min köl.

Jag ryser av tankar på djupet,
de odjur jag aldrig fått se,
Måtte jag aldrig få se,
vidunder som rör sig förlupet,
bland födan som havet kan ge.

På väg någonstans, och det hastar.
Vad rör sig i kustlandet där?
Har jag ett ärende där,
bland kummel och sankmarkens gastar,
i dödsrikets otäcka här?
 
Jag skymtar ett ljus där bland träden
ett ljus som tycks ropa, kom hem!
till stugan jag kallar mitt hem,
och löven som fällts för att klä den.
Ro hemåt mot barna, de fem!

Men stjärnorna tindra i natten,
och säger att tiden står still.
Stjärnuret ovan står still,
och stillhet går djup i de vatten,
där båten jag ror har lagt till.

För där i den verkliga världen,
har båten jag ror gått i sank,
livet jag levt gått i sank.
Långt bort från den husliga härden,
där kallnar min kropp på en bank.

I febern, den mörka mardrömmen,
där ropar färjkarlen mitt namn.
Karon, han ropar mitt namn,
förför mig med varmaste strömmen,
som för mig till stillhetens hamn.

I riket som kallades livet,
där ljuder en mistlur för mig,
livet! - det kallar på mig -
det ljuder så svagt och uppgivet,
alltmedan det avlägsnar sig.

Jag hör nånting komma bland säven,
jag hör nån som kallar på mig
febern! - den uppslukar mig -
och någonting skrapar mot stäven,
då Karon till slut visar sig.

Jag såg en pterodactyl

En pterodactyl flög förbi.
Den var så levande och fri,
ett djur förbrukat och förbi,
ett ord i vår periferi.

Jag hörde dess saliga skri,
och kände nånstans inuti,
ett minne av ett eget skri,
där det inte ville förbli.

Den svepte över hem och hus,
alla de liv i sus och dus,
känner de, där i sina hus,
nånsin ett sådant lyckorus?

Jag ville dela det med dig,
men talet är dött inom mig.
Det har fossiliserat sig,
och blitt en skräcködla i mig.

Så jag vråla' ett litet vrål,
och höjde handen i en skål,
i salut för mitt modersmål.
En skål, dinosaurie, skål!

Ett djur för bra för poesi,
så jag lät det flyga förbi,
som det fossil den får förbli.
En pterodactyl flög förbi.

---

En till ny dikt. Helt spontan denna gång. Det rullar på. Pterodactyl är engelska för flygödla. Härmed också svenska för "unpronounceable, obsolete monstrosity".