Allt mitt tyg går sönder

Allt mitt tyg går sönder,
en textil i sänder.
De hänger fullständigt sönderstyckade
över allt de en gång utsmyckade.

Frugan grälade igår igen.
Jag bet ihop men
vaknade med strimlor av tyg på hakan.
I sömnen bet jag sönder mitt lakan.

Klädde på mig i all hast
då någon söm brast,
och trots ett uppriktigt ”förlåt!”,
brast frugan ut i hysterisk gråt.

För att bibehålla drömmen
tar hon till sömmen,
försöker laga alla världsliga ting
som hon tror livet kretsar kring.

Hur försiktigt jag än försöker fly
hittar hon alltid nya saker att sy,
medan äktenskapet sitter med ett nödrop,
det otyg vi båda måste lappa ihop.

I bilen på väg till arbetet
aktiverades samvetet,
slipsen blev en snara
och jag blev en trafikfara.

Jag körde till luften tog slut
och slet sönder min slipsknut,
en sorts syslöjd man aldrig lärde sig
och där brast någonting inom mig.

Med en slips full av tårar och snor
åkte jag tillbaka dit vi bor,
men där sov hon mot vårt köksbord,
så upprorssinnet miste sina slagord.

En dag är det dags
att jag tar min kontorssax,
strimlar vårt gamla tyg
och slänger det som serpentiner
över våra gamla rutiner,
så jag bidrar med något.

Men det är dags att torka bort snoret
för jag måste tillbaka till kontoret.
Arbetet ska bli ett sant nöje idag,
där jag sitter i varma träpanelers lag.
Jag törs ta mig större friheter
fjärran från allt vad tyg heter.

---

Det här är en svart komedi jag kanske ska göra film av någon dag. Inspirerad av stämningen från den lysande tv-serien "Boys from the Blackstuff".

Monstertraktor madness

I natt jobbade jag övertid för att kompensera för en karensdag i måndags, som berodde på att jag hade en lindrig ögoninflammation som gjorde att jag var extremt ljuskänslig. Stannade hemma och lät ögat rinna sig torrt.

17.30 tisdag kväll började arbetspasset och klockan 06.00 morgonen därefter var jag hemma igen. Jag åt några mackor och kollapsade i sängen, sov djupt ett par timmar och var på väg att vakna första gången klockan 09.30. Då drog det igång: Monstertraktor madness.

Alldeles utanför lägenheten började den åka fram och åter. Den skottade och skrapade minsta lilla snöflinga, och som det lät följde halva asfalten med som bonus. Fram och åter. Om och om igen. Jag menar, hur många uråldriga indianska begravningsplatser förstördes i processen? Även med vädringsluckan stängd kunde jag omöjligt sova. Men jag försökte, i flera minuter dessutom. Men sen gav jag upp, och hungrig var jag också, helt utan någon lunchmat i kylskåpet. Helt vimmelkantig började jag klä mig. Råkade riva ett hål i mina långkalsonger. Tog på mig fel skor. Sen gick jag ut, och fick se resultatet av traktorns ihärdiga harvande...

En liten bula av snö och grus som täckte vägens bredd, på ett par decimeters höjd i dess krön. Som en symbolisk gest var den placerad alldeles utanför min port.

Jag fick gå på gräsmattan för att undvika denna traktor, och ägnade inte föraren en blick när vi passerade varandra. Lunchen inhandlades på Statoil och bestod av en räksallad och drickyoghurt med smak av granatäpple. Den var inte särskilt god idag. Det får bli något annat nästa gång.

---

Börjar tycka att det är dags att komma igång med skrivandet igen. Jag har inte haft någon skrivkramp, har inte ens försökt på drygt en vecka. Huvudet bubblar med idéer och helst skulle jag vilja skriva på nästa film, som i så fall skulle vara en längre kortfilm, men det känns som det högsta berget. Då är korta dikter betydligt behagligare. Som små snöbulor i jämförelse.

På gränsen till otroligt pinsamt

Jag och lillebror var på bio igår, såg Cloverfield. Bra, ibland mycket bra skräckfilm. Inga allvarliga buggar, bara några små irritationsmoment.

På väg till bion hände något som kunde varit otroligt pinsamt. 19:08-bussen vi tänkte ta dök aldrig upp. Så vi väntade på nästa som skulle komma ungefär 20 min innan bion börjar. Och en normal bussresa ned till centrum tar 15-20 min. Men nu skulle antalet påstigande vara säkert det dubbla. På min hållplats stod bland annat två barnvagnar med liten unge och tillhörande mor och väntade. Såna som slukar busstid. Dessutom började folk gnälla och säga att de skulle vägra betala. Sånt tjafs som vi inte skulle haft tid med. Jag hade redan betalat biobiljetterna så att se en senare föreställning var det aldrig fråga om.

Aningen försenad dök iallafall nästa buss upp. Det blev motorhaveri på förra bussen, så vi som väntat länge fick åka gratis. Utan tjafs. Tur det. Men det var massor av passagerare som steg på vid varje station, och närmare stan skulle någon av vid varenda hållplats innan centrum. Och i sista korsningen innan centrum blev det... rött ljus! Precis när vi nådde dit.

När vi klev av bussen var klockan 19:58, filmen skulle börja 20:00. En promenad till bion tar kanske 3-4 min. Så vi sprang, kanske 80% av maximala kapaciteten. Det gällde mig i alla fall. Det var då jag kände det. Brallorna, vars fickor var fulla med småmynt, nycklar, mobil, och plånbok, började snabbt glida ned och var just nere i skinkbågarnas krön, dess bredaste område, och skulle fortsatt sin färd nedåt om jag inte illa kvickt lyckats fånga upp dem. Jag har tydligen avmagrat på sista tiden. Måste köpa nya jeans.

Framför oss sprang en annan försenad biobesökare. Tjugo meter efter honom jagade två unga män, varav den ene hade problem att hålla byxorna i styr. Jag undrar vad tonårsgänget vi sprang förbi trodde. Ringde de polisen?

Vi anlände i tid till bion. Lillebror fick rethosta av ansträngningen, försökte köpa något att dricka, men kön till snacksbaren var för lång. Väl inne i salongen hade filmen inte dragit igång. Det var lotteri på gång. Vissa i publiken fick priser för att de kom premiärhelgen. Ett av priserna var mineralvatten. Men vi vann inga priser. Därefter drog en massa trailers igång. Lillebror ville inte riskera att missa inledningen av filmen för att gå ut och köpa dricka, så han satt lugnt kvar och försökte hålla lungorna i styr.

Så här i efterhand vet vi båda att han hade hunnit, inga tvivel om det. Men vi satt kvar och fick se en trailer på Iron man, som inte såg ut som någon vidare film.

Cloverfield var stundtals breathtaking, och innehöll en massa springande. Det kunde åtminstone två i publiken relatera till.

Vinter i mitt rum

Jag kan inte uttrycka det oklarare än så här:

Vintern kommer och går,
snart parkerar ännu en vår,
avlämnar en busslass löften.
Skjutna från höften
träffar de aldrig sitt mål,
men lämnar mig full av hål.
Hur fan går det till?

Skotten har tagit slut,
hoppet slutligen ebbat ut,
alla mina gamla kärleksflöden,
ljusår närmare döden,
återbesöker mig då och då,
kanske försöker få mig förstå
hur fan det står till.

Välkommen till mitt stup.
Du ska ha dig en värmande sup,
för här har snön inte smält än.
Ute leker barn på gröna fälten
men det är vinternatt i mitt rum,
och månen viker sig inte en tum.
Här står det fan still.

I det skuggade hörnet av torget

En fruktansvärt solig dag
öppnar jag mitt svarta gitarrfodral
i det skuggade hörnet av torget,
där luften är behaglig och sval.

Alla möjliga mänskor passerar.
Alla har de någon oönskad femtioöring,
lite metallskrot att dumpa här,
för att rädda en musikalisk enstöring.

På den soliga sidan sitter leksaksförsäljaren,
min dagligen bittraste konkurrent,
och skruvar upp sina leksaksrobotar,
sina kära, egengjorda instrument.

Själv skruvar jag på gitarrstämningen,
försätter stämman i rätt stämningslägen,
söker upp mänskohjärtats ömma punkt
och jag vet exakt var den är belägen.

Avfyrar samma inledande sång som alltid,
följd av skramlet av mynt, prasslet av sedlar,
och därefter samma spellista som alltid,
med den enorma givmildhet den förmedlar.

Spellistan är kort med funktionell,
sången hörs över halva centrum.
Min förtjänst är inte alls dum.

Men min stackars lågmälde konkurrent
och hans ingenjörskonster,
verkar uppfattas som monster.

Och de ser verkligen hemska ut.
De går stelt som levande lik,
och har upprepade rörelsemönster
säkert ämnade som samhällskritik.

Och jag kan inte annat än hålla med.
För alla människor som går förbi
är alltid samma individer på samma rutt,
och det är alltid samma valör de slänger i.

Men vi kämpar om samma slantar
och de ska hamna i mina vantar.

Hans leksaksväska är lika tung vid dagens slut.
Men mitt fodral är tyngre än förut.
Och nu är det magens tur att spela sin sonat,
för den formligen vrålar efter mat.

Men när kvällen sänker sig över torget
och jag ivrigt packar ned mitt instrument
stegar plötsligt en robot upp till mig.
Vad, exakt, är dess incitament?

Den stannar en meter framför mig,
och plötsligt börjar den spela luftgitarr.
Situationen blir allt mer bisarr.

Rörelsen upprepas om och om igen.
I ögonvrån ser jag handlaren titta hit.
Men jag vågar inte titta dit.

För vem vet vad det egentligen är,
en utsträckt hand eller frän kritik..?
Jag klarar inte längre av att stanna här,
så jag ilar in i närmsta matbutik.

Då lommar leksaksförsäljaren äntligen hem,
ryggen krökt under en utnött axelrem.

Nu har han lämnat mitt synfält,
och i mitt hörn står inte roboten kvar,
men frågan lämnar den kvar.
Den som aldrig får något svar.

Och det är nog att föredra,
nu när allting går så bra…

Jag lämnar tankarna därhän,
för det är skräpmat på menyn återigen,
prisvärd näring för ensamma spelmän.

---


---

Hittar någon en Morrissey/Smiths-referens? 1:a pris är en bunt 50-öringar i brons.