öppnar jag mitt svarta gitarrfodral
i det skuggade hörnet av torget,
där luften är behaglig och sval.
Alla möjliga mänskor passerar.
Alla har de någon oönskad femtioöring,
lite metallskrot att dumpa här,
för att rädda en musikalisk enstöring.
På den soliga sidan sitter leksaksförsäljaren,
min dagligen bittraste konkurrent,
och skruvar upp sina leksaksrobotar,
sina kära, egengjorda instrument.
Själv skruvar jag på gitarrstämningen,
försätter stämman i rätt stämningslägen,
söker upp mänskohjärtats ömma punkt
och jag vet exakt var den är belägen.
Avfyrar samma inledande sång som alltid,
följd av skramlet av mynt, prasslet av sedlar,
och därefter samma spellista som alltid,
med den enorma givmildhet den förmedlar.
Spellistan är kort med funktionell,
sången hörs över halva centrum.
Min förtjänst är inte alls dum.
Men min stackars lågmälde konkurrent
och hans ingenjörskonster,
verkar uppfattas som monster.
Och de ser verkligen hemska ut.
De går stelt som levande lik,
och har upprepade rörelsemönster
säkert ämnade som samhällskritik.
Och jag kan inte annat än hålla med.
För alla människor som går förbi
är alltid samma individer på samma rutt,
och det är alltid samma valör de slänger i.
Men vi kämpar om samma slantar
och de ska hamna i mina vantar.
Hans leksaksväska är lika tung vid dagens slut.
Men mitt fodral är tyngre än förut.
Och nu är det magens tur att spela sin sonat,
för den formligen vrålar efter mat.
Men när kvällen sänker sig över torget
och jag ivrigt packar ned mitt instrument
stegar plötsligt en robot upp till mig.
Vad, exakt, är dess incitament?
Den stannar en meter framför mig,
och plötsligt börjar den spela luftgitarr.
Situationen blir allt mer bisarr.
Rörelsen upprepas om och om igen.
I ögonvrån ser jag handlaren titta hit.
Men jag vågar inte titta dit.
För vem vet vad det egentligen är,
en utsträckt hand eller frän kritik..?
Jag klarar inte längre av att stanna här,
så jag ilar in i närmsta matbutik.
Då lommar leksaksförsäljaren äntligen hem,
ryggen krökt under en utnött axelrem.
Nu har han lämnat mitt synfält,
och i mitt hörn står inte roboten kvar,
men frågan lämnar den kvar.
Den som aldrig får något svar.
Och det är nog att föredra,
nu när allting går så bra…
Jag lämnar tankarna därhän,
för det är skräpmat på menyn återigen,
prisvärd näring för ensamma spelmän.
---
---
Hittar någon en Morrissey/Smiths-referens? 1:a pris är en bunt 50-öringar i brons.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar