På gränsen till otroligt pinsamt

Jag och lillebror var på bio igår, såg Cloverfield. Bra, ibland mycket bra skräckfilm. Inga allvarliga buggar, bara några små irritationsmoment.

På väg till bion hände något som kunde varit otroligt pinsamt. 19:08-bussen vi tänkte ta dök aldrig upp. Så vi väntade på nästa som skulle komma ungefär 20 min innan bion börjar. Och en normal bussresa ned till centrum tar 15-20 min. Men nu skulle antalet påstigande vara säkert det dubbla. På min hållplats stod bland annat två barnvagnar med liten unge och tillhörande mor och väntade. Såna som slukar busstid. Dessutom började folk gnälla och säga att de skulle vägra betala. Sånt tjafs som vi inte skulle haft tid med. Jag hade redan betalat biobiljetterna så att se en senare föreställning var det aldrig fråga om.

Aningen försenad dök iallafall nästa buss upp. Det blev motorhaveri på förra bussen, så vi som väntat länge fick åka gratis. Utan tjafs. Tur det. Men det var massor av passagerare som steg på vid varje station, och närmare stan skulle någon av vid varenda hållplats innan centrum. Och i sista korsningen innan centrum blev det... rött ljus! Precis när vi nådde dit.

När vi klev av bussen var klockan 19:58, filmen skulle börja 20:00. En promenad till bion tar kanske 3-4 min. Så vi sprang, kanske 80% av maximala kapaciteten. Det gällde mig i alla fall. Det var då jag kände det. Brallorna, vars fickor var fulla med småmynt, nycklar, mobil, och plånbok, började snabbt glida ned och var just nere i skinkbågarnas krön, dess bredaste område, och skulle fortsatt sin färd nedåt om jag inte illa kvickt lyckats fånga upp dem. Jag har tydligen avmagrat på sista tiden. Måste köpa nya jeans.

Framför oss sprang en annan försenad biobesökare. Tjugo meter efter honom jagade två unga män, varav den ene hade problem att hålla byxorna i styr. Jag undrar vad tonårsgänget vi sprang förbi trodde. Ringde de polisen?

Vi anlände i tid till bion. Lillebror fick rethosta av ansträngningen, försökte köpa något att dricka, men kön till snacksbaren var för lång. Väl inne i salongen hade filmen inte dragit igång. Det var lotteri på gång. Vissa i publiken fick priser för att de kom premiärhelgen. Ett av priserna var mineralvatten. Men vi vann inga priser. Därefter drog en massa trailers igång. Lillebror ville inte riskera att missa inledningen av filmen för att gå ut och köpa dricka, så han satt lugnt kvar och försökte hålla lungorna i styr.

Så här i efterhand vet vi båda att han hade hunnit, inga tvivel om det. Men vi satt kvar och fick se en trailer på Iron man, som inte såg ut som någon vidare film.

Cloverfield var stundtals breathtaking, och innehöll en massa springande. Det kunde åtminstone två i publiken relatera till.