Monstertraktor madness

I natt jobbade jag övertid för att kompensera för en karensdag i måndags, som berodde på att jag hade en lindrig ögoninflammation som gjorde att jag var extremt ljuskänslig. Stannade hemma och lät ögat rinna sig torrt.

17.30 tisdag kväll började arbetspasset och klockan 06.00 morgonen därefter var jag hemma igen. Jag åt några mackor och kollapsade i sängen, sov djupt ett par timmar och var på väg att vakna första gången klockan 09.30. Då drog det igång: Monstertraktor madness.

Alldeles utanför lägenheten började den åka fram och åter. Den skottade och skrapade minsta lilla snöflinga, och som det lät följde halva asfalten med som bonus. Fram och åter. Om och om igen. Jag menar, hur många uråldriga indianska begravningsplatser förstördes i processen? Även med vädringsluckan stängd kunde jag omöjligt sova. Men jag försökte, i flera minuter dessutom. Men sen gav jag upp, och hungrig var jag också, helt utan någon lunchmat i kylskåpet. Helt vimmelkantig började jag klä mig. Råkade riva ett hål i mina långkalsonger. Tog på mig fel skor. Sen gick jag ut, och fick se resultatet av traktorns ihärdiga harvande...

En liten bula av snö och grus som täckte vägens bredd, på ett par decimeters höjd i dess krön. Som en symbolisk gest var den placerad alldeles utanför min port.

Jag fick gå på gräsmattan för att undvika denna traktor, och ägnade inte föraren en blick när vi passerade varandra. Lunchen inhandlades på Statoil och bestod av en räksallad och drickyoghurt med smak av granatäpple. Den var inte särskilt god idag. Det får bli något annat nästa gång.

---

Börjar tycka att det är dags att komma igång med skrivandet igen. Jag har inte haft någon skrivkramp, har inte ens försökt på drygt en vecka. Huvudet bubblar med idéer och helst skulle jag vilja skriva på nästa film, som i så fall skulle vara en längre kortfilm, men det känns som det högsta berget. Då är korta dikter betydligt behagligare. Som små snöbulor i jämförelse.