Med höga cypresser i vakt runtom fronten,
och törnen i klängande gard runt fasaden,
som tornar titaniskt och stolt över staden -
så klyver ett spirande torn horisonten.
Med mässandet malande ut från dess hallar,
för evigt i eko längs stadens alléer,
så spridas dess tankar om trolldomsidéer.
Förföriskt det viskar i alla det kallar:
"Tankar på livet är inget liv att föra!
Tänk på den magi, som slumrar i vårt inre!
Tänk på vår magi, må våndorna bli mindre!
Tänk på all magi, som sjunger i ditt öra!"
"Se hitåt! Se hitåt! Beskåda vårt snille!
Fly undan! Fly undan! Från slavandets kedjor!
Fly undan! Fly undan! Från tänkandets smedjor!
Se hitåt! Se hitåt! Till magikers gille!"
"På kanvas av guldmoln och rosiga skyar,
så målar vårt gille med trolldomlig känsla.
Så magiskt det skimrar i himlen vi pensla!
Må gillet beskådas från all världens byar!"
***
Folk spanar mot tornet för magiskt mirakel,
de lyssnar mot tornet, hör ett trolldomstal.
Skarorna förglömma en stund sin jämmerdal,
i drömmande hopp om ett himmelskt spektakel.
Alltmedan jag gnor med händerna i mylla,
alltjämt med sinande skaror vid min sida,
alltid med tyngande tidsbrist att bestrida.
Aldrig att magi kan tomma magar fylla!
Och bevittnar jag icke svår melankoli,
dödströtta skaror mellan skurarna av liv?
Det är som om gillet beskär var själ med kniv,
till föda åt manan som sedan blir magi.
Men så helt plötsligt kommer nästa illusion!
Effekter exploderar på vår himlarand,
sätter skarans längtande hjärtan i brand,
enar dem med gillet i själatransfusion.
Mindre än minuten efter är det över.
Ändå - det utgör hela scenen för "livet",
och allting däri, som skaran tar för givet.
Skaran och gillet har fått allt de behöver.
Därför gräver jag för er, systrar och bröder!
Jag gräver i myllan, så fingrarna blöder!
Jag gräver i myllan, så fingrarna blöder!
Jag gräver och gräver!
Nedåt jag gräver!
Ser ni hur jag gräver?
Ser ni hur jag gräver?
Jag gräver!
***
Tornet blir allt högre för varje år som går,
med lager på lager av ny hierarki.
Rosario, min hustru, klättrar stolt däri,
ensam fru bland gubbar, som trollat många år.
Visst är det klart att jag våndas i min längtan,
när allt jag kan göra är att stå handfallen,
men planen vi lagt får icke gå förfallen,
ty gillet vi fruktar bär en större trängtan.
För bevittnar jag icke hur där från dess topp,
vingade lindormar tjäna som farkoster,
fraktar detta gille till fjärran utposter,
i ett evinnerligen vidgande förlopp?
Tiden är knapp för att rädda världens mylla,
folket kastar sina spadar världen över.
Magi är numera allting de behöver,
tills ingenting jordigt finns kvar att förgylla.
När hon har erövrat tornet mitt i staden,
då ska min Rosario ut på dess balkong,
då skall hon för evigt förändra flödets gång!
Mana skall regna och ända eskapaden!
Mana åt folket - från himlen, ned på staden!
Tilldess så spanar jag uppåt törnfasaden,
tilldess så spanar jag upp på balustraden.
Jag spanar och spanar!
Uppåt jag spanar!
Ser ni hur jag spanar?
Ser ni hur jag spanar?
Jag spanar!
---
Ny dikt, mer som en saga kanske, som jag påbörjade igår och skrev färdigt idag. Jag hade länge planer på att skriva en tv-serie av detta, men det går ju inte att uppbåda krafter till ett sånt bautaprojekt när man jobbar treskift på heltid. Och vilket produktionsbolag skulle våga finansiera fantasy på teve? I Sverige? Huh?
