(Klicka på bilden för att se den förstorad)
tisdag, maj 31, 2011
torsdag, maj 26, 2011
Introvert eller bara surkart?
På sistone har jag och några likasinnade hamnat i situationer där våra personligheter ifrågasatts. Det har vi inte upplevt sedan skolgången. Det kulminerade under och efter de lönesamtal på jobbet vi var tvungna att genomlida på löpande band. Ett missnöje började cirkulera bland oss som känner och kallar oss de tillbakadragna, de blyga, de anspråkslösa eller de introverta...
"Du måste börja ta för dig mer." "Visa framfötterna." "Var inte så osynlig." Så länge jag kan minnas har agendan satts av den andra sorten. I vårt samhälle härskar de över det offentliga utrymmet, den extroverta delen av befolkningen, för det är ju deras värld.
Som en följd har det sättet att vara blivit en slags norm, som avspeglas dagligen i vår gapiga kultur. Och våra tillbakadragna personligheter - våra fundament - anses vara något vi behöver träna bort. De vill att vi spelar det sociala spelet på deras villkor. Men vi kan inte göra det och förvänta oss att må särskilt bra. Ibland har jag försökt, det ska gudarna veta, men jag är misslyckad på området.
Att anmodas att ständigt vara spontan är oerhört krävande för oss som föredrar att lyssna in samtal, behandla vad som sägs och vänta in vår chans att säga vårt - dvs om vi har något att bidra med. Och om vi får en syl i vädret. De tror de gör oss en tjänst, genom att tuffa till oss. De tror de kan göra oss till "bättre" personer...
I ett anfall av vemod googlade jag på ämnet introversion. Jag hittade denna artikel, som bit för bit presenterade en i grova drag korrekt beskrivning över hur jag fungerar som person. Den gav min självinsikt en rejäl knuff i nån riktning. Rätt riktning? En bra riktning? Äh, huvudsaken var att den rörde på sig.
Må kraften vara med oss!
---
Artikeln säger - i generaliserande ordalag - lite nytt, men mestadels sådant jag redan anat, här kortfattat återgivet:
- Andelen extroverta/introverta i samhället (studien gjord i USA) är jämnt fördelad. (Detta trodde jag i n t e !)
- Introversion är inte detsamma som blyghet.
- Introverta är inte mer intelligenta än extroverta. I varje given situation behandlar vi dock mer information.
- Introverta förbättrar humöret med hjälp av sin egen tankevärld. Extroverta utnyttjar den yttre, sociala världen för sådana ändamål.
- För att må bra är vi mindre beroende av sinnesintryck. Vi söker mening och innehåll snarare än glädjerusher. Vi är inte heller särskilt mottagliga för belöningar.
- Ivrandet för den ständiga jakten på lycka är smått obegriplig för oss, men påtvingas oss kulturellt.
- Samhällets alltmer uppskruvade tempo och tävlingsinriktade kultur fjärmar oss från vår egen inre värld. Detta är en riskfaktor för en introvert persons mentala hälsa. Depression och ångest är mer vanligt bland oss.
- Introverta föredrar långsamma samtal som ger dem tankeutrymme. Extroverta föredrar spontanitet.
- Introverta har uppvisat högre hjärnaktivitet i såväl vila som kognitivt ansträngande situationer.
- Båda personlighetstyperna kan uppvisa humörförbättringar i sociala situationer. Det fungerar dock mer utmattande på introverta.
- Introverta personer i avskildhet kan bokstavligen höra sig själva tänka. (När jag läste det kunde jag bokstavligen höra mig skratta!)
- Man har uppmätt storleksskillnader i de delar av hjärnan som reagerar positivt på externa stimuli. Hos introverta är dessa områden mindre, och kan således inte producera lika mycket dopamin.
- Båda personlighetstyperna är lika fantastiskt underbara, gulliga och nödvändiga för samhället!
- Och mycket, mycket mer, men läs själva för jag måste gå till sängs. Studierna är gjorda i USA, men som vi alla vet är vårt land, kulturellt sett, en amerikansk koloni så det borde gälla här också. Det är en ganska lång artikel, men för tusan, du har ju hela helgen på dig...
---
"Du måste börja ta för dig mer." "Visa framfötterna." "Var inte så osynlig." Så länge jag kan minnas har agendan satts av den andra sorten. I vårt samhälle härskar de över det offentliga utrymmet, den extroverta delen av befolkningen, för det är ju deras värld.
Som en följd har det sättet att vara blivit en slags norm, som avspeglas dagligen i vår gapiga kultur. Och våra tillbakadragna personligheter - våra fundament - anses vara något vi behöver träna bort. De vill att vi spelar det sociala spelet på deras villkor. Men vi kan inte göra det och förvänta oss att må särskilt bra. Ibland har jag försökt, det ska gudarna veta, men jag är misslyckad på området.
Att anmodas att ständigt vara spontan är oerhört krävande för oss som föredrar att lyssna in samtal, behandla vad som sägs och vänta in vår chans att säga vårt - dvs om vi har något att bidra med. Och om vi får en syl i vädret. De tror de gör oss en tjänst, genom att tuffa till oss. De tror de kan göra oss till "bättre" personer...
I ett anfall av vemod googlade jag på ämnet introversion. Jag hittade denna artikel, som bit för bit presenterade en i grova drag korrekt beskrivning över hur jag fungerar som person. Den gav min självinsikt en rejäl knuff i nån riktning. Rätt riktning? En bra riktning? Äh, huvudsaken var att den rörde på sig.
Må kraften vara med oss!
---
Artikeln säger - i generaliserande ordalag - lite nytt, men mestadels sådant jag redan anat, här kortfattat återgivet:
- Andelen extroverta/introverta i samhället (studien gjord i USA) är jämnt fördelad. (Detta trodde jag i n t e !)
- Introversion är inte detsamma som blyghet.
- Introverta är inte mer intelligenta än extroverta. I varje given situation behandlar vi dock mer information.
- Introverta förbättrar humöret med hjälp av sin egen tankevärld. Extroverta utnyttjar den yttre, sociala världen för sådana ändamål.
- För att må bra är vi mindre beroende av sinnesintryck. Vi söker mening och innehåll snarare än glädjerusher. Vi är inte heller särskilt mottagliga för belöningar.
- Ivrandet för den ständiga jakten på lycka är smått obegriplig för oss, men påtvingas oss kulturellt.
- Samhällets alltmer uppskruvade tempo och tävlingsinriktade kultur fjärmar oss från vår egen inre värld. Detta är en riskfaktor för en introvert persons mentala hälsa. Depression och ångest är mer vanligt bland oss.
- Introverta föredrar långsamma samtal som ger dem tankeutrymme. Extroverta föredrar spontanitet.
- Introverta har uppvisat högre hjärnaktivitet i såväl vila som kognitivt ansträngande situationer.
- Båda personlighetstyperna kan uppvisa humörförbättringar i sociala situationer. Det fungerar dock mer utmattande på introverta.
- Introverta personer i avskildhet kan bokstavligen höra sig själva tänka. (När jag läste det kunde jag bokstavligen höra mig skratta!)
- Man har uppmätt storleksskillnader i de delar av hjärnan som reagerar positivt på externa stimuli. Hos introverta är dessa områden mindre, och kan således inte producera lika mycket dopamin.
- Båda personlighetstyperna är lika fantastiskt underbara, gulliga och nödvändiga för samhället!
- Och mycket, mycket mer, men läs själva för jag måste gå till sängs. Studierna är gjorda i USA, men som vi alla vet är vårt land, kulturellt sett, en amerikansk koloni så det borde gälla här också. Det är en ganska lång artikel, men för tusan, du har ju hela helgen på dig...
---
tisdag, maj 24, 2011
Äntligen såld på nåt
David på jobbet var vänlig nog att rekommendera lite Nyzeeländsk musik. Var som helst i samhället skulle din musiksmak gynnas i anseende genom att omfatta The Bats, men nu jobbar vi på Umeå brevterminal och där är spelreglerna helt annorlunda. Jag är såld på ett nytt gammalt band, äntligen, för första gången på länge. Men vem är med mig?
lördag, maj 14, 2011
Game of Thrones
Så vad tycker vi om HBO:s nya fantasyserie, Game of Thrones?
Efter ett avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."
Efter två avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."
Efter tre avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."
Efter fyra avsnitt - "Just nu har jag ingen åsikt."
Serien har ännu inte börjat röra sig i någon riktning alls. I sin iver att skapa spelpjäser i spelet om tronen, reducerar upphovsmännen alla figurer till biroller. De får nåt utmärkande drag och lämnas vind för våg. De finns i mängder nu och väntar ännu på att blomstra som personer. Istället för att vidarutveckla dem, introducerar de nya i varje nytt avsnitt. Det är som om de bara rekryterar slagskämpar till sammandrabbningen på slutet. De små sidospåren till bihandlingar ebbar ut i intet.
(Framstod de inte som så onda skulle jag som slutsegrare tippa på de som har uråldriga drakägg i sin ägo. Dessa skyltas det med i varje avsnitt. Och hur lyder den gyllene regeln för manusförfattare: Om du i första akten visar ett drakägg medan någon kvinna blir tagen bakifrån av en reslig barbar, så måste kvinnan i nästa akt bära en blivande monstruös härförare i sitt sköte?)
Det stör mig att begreppet fantasy har blivit synonymt med stort fältslag på slutet. Men vad vet väl jag? Jag har inte läst förlagan, Sagan om is och eld av George R R Martin (Vill du bli framgångsrik fantasyförfattare behöver du faktiskt inte fler än två 'R' i initialerna, vilket Tolkien aldrig avslöjade). Kanske har jag rätt, eller kanske blir jag överraskad? Snart orkar jag inte längre ta reda på vilket. Inriktade på att skapa odödlighet har de glömt den grundläggande ingrediensen - liv.
Med undantag för den där dvärgen så klart, den machiavelliske (här var jag tvungen att googla namnet) Tyrion Lannister. Vi vet ännu inte var vi har honom. Kanske beror det på att Peter Dinklage spelar honom så bra? Jag hoppas på att han blir en Claudius för 2000-talet, en skuggfigur som ingen tar notis om förrän det är för sent, när han sätter sig på tronen och kommenderar alla andra att också utveckla färgstarka personligheter. Men det är klart, efter senaste avsnittet... nej, inte en chans.
Efter ett avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."
Efter två avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."
Efter tre avsnitt - "Det blir nog bra det här. Just nu har jag ingen åsikt."
Efter fyra avsnitt - "Just nu har jag ingen åsikt."
Serien har ännu inte börjat röra sig i någon riktning alls. I sin iver att skapa spelpjäser i spelet om tronen, reducerar upphovsmännen alla figurer till biroller. De får nåt utmärkande drag och lämnas vind för våg. De finns i mängder nu och väntar ännu på att blomstra som personer. Istället för att vidarutveckla dem, introducerar de nya i varje nytt avsnitt. Det är som om de bara rekryterar slagskämpar till sammandrabbningen på slutet. De små sidospåren till bihandlingar ebbar ut i intet.
(Framstod de inte som så onda skulle jag som slutsegrare tippa på de som har uråldriga drakägg i sin ägo. Dessa skyltas det med i varje avsnitt. Och hur lyder den gyllene regeln för manusförfattare: Om du i första akten visar ett drakägg medan någon kvinna blir tagen bakifrån av en reslig barbar, så måste kvinnan i nästa akt bära en blivande monstruös härförare i sitt sköte?)
Det stör mig att begreppet fantasy har blivit synonymt med stort fältslag på slutet. Men vad vet väl jag? Jag har inte läst förlagan, Sagan om is och eld av George R R Martin (Vill du bli framgångsrik fantasyförfattare behöver du faktiskt inte fler än två 'R' i initialerna, vilket Tolkien aldrig avslöjade). Kanske har jag rätt, eller kanske blir jag överraskad? Snart orkar jag inte längre ta reda på vilket. Inriktade på att skapa odödlighet har de glömt den grundläggande ingrediensen - liv.
Med undantag för den där dvärgen så klart, den machiavelliske (här var jag tvungen att googla namnet) Tyrion Lannister. Vi vet ännu inte var vi har honom. Kanske beror det på att Peter Dinklage spelar honom så bra? Jag hoppas på att han blir en Claudius för 2000-talet, en skuggfigur som ingen tar notis om förrän det är för sent, när han sätter sig på tronen och kommenderar alla andra att också utveckla färgstarka personligheter. Men det är klart, efter senaste avsnittet... nej, inte en chans.
torsdag, maj 12, 2011
Medan mesosten svettades
För ett par år sedan började jag snickra på en liten berättelse om fyra män runt ett litet cirkulärt köksbord, alldeles belamrat med ölburkar och - där mitt i brännpunkten - en öppnad förpackning mesost. De vistas i en villa som tillhör en av männen, och på övervåningen sover dennes son. Det är pojken som har glömt osten framme efter kvällsfikat.
Meningen var att osten skulle fungera som bärande metafor för grabbens känslotillstånd, där han ligger och hör pappans och hans kamraters fylleslag, som slutar med att de börjar häckla mesosten, pappan hamnar i försvarsställning, sedan kommenterar hans vänner sonens beskaffenhet och blaha blaha...
När jag läste Klas Östergrens f a n t a s t i s k a roman Den sista cigarretten dog mina grandiosa planer. I sin bok beskriver Östergrens alter ego en idé till en novell/pjäs, jag minns inte vilket, vid namn "Medan avokadon svartnade". Idén med en matvara som metafor för humör stulen mitt för mina ögon. Om än en annan matvara. Om än ett annat slags förhållande.
Men jag kan här och nu åtminstone presentera resultatet av mina efterforskningar:
Mesost som får stå framme börjar så småningom att svettas och svartna.
Meningen var att osten skulle fungera som bärande metafor för grabbens känslotillstånd, där han ligger och hör pappans och hans kamraters fylleslag, som slutar med att de börjar häckla mesosten, pappan hamnar i försvarsställning, sedan kommenterar hans vänner sonens beskaffenhet och blaha blaha...
När jag läste Klas Östergrens f a n t a s t i s k a roman Den sista cigarretten dog mina grandiosa planer. I sin bok beskriver Östergrens alter ego en idé till en novell/pjäs, jag minns inte vilket, vid namn "Medan avokadon svartnade". Idén med en matvara som metafor för humör stulen mitt för mina ögon. Om än en annan matvara. Om än ett annat slags förhållande.
Men jag kan här och nu åtminstone presentera resultatet av mina efterforskningar:
Mesost som får stå framme börjar så småningom att svettas och svartna.
måndag, maj 09, 2011
Stora känslor i sänghalmen
Ett klipp från filmen Blood for Dracula, från 1974. Joe Dallesandro i rollen som Mario Balato, mannen med silvertungan.
---
SAPHIRIA
...In the meantime, my dear, you're living on our land.
MARIO
I'm tired of you two tramps. What about your sister, what does she so all night? I'd like to rape the hell out of her.
SAPHIRIA
She's only fourteen.
RUBINIA
You haven't got a chance with that one. She's a goody-goody just like Esmeralda.
MARIO
I'd treat her real sweet.
---
fredag, maj 06, 2011
Stora känslor på stranden
Dialog skriven av Norman Mailer, tvåfaldig vinnare av Pulitzerpriset:
ISABELLA ROSSELLINI (V.O.)
My husband is having an affair with your wife. I don't think we should talk about it, unless you're prepared to kill them.
RYAN O'NEAL
Oh man! Oh God! Oh man! Oh God! Oh man! Oh God! Oh man! Oh God, Oh man, Oh God!
torsdag, maj 05, 2011
Magplasket
Du sover när du är vaken. Det stämmer, fråga mig. Slumrade i soffan framför teven igår, vaknade strax efter 23 och stapplade till sängen för att lägga mig till rätta. Tyvärr var jag tvungen att göra det med stil. Kan min själ inte begripa varför. I någon form av skådespel - för vem? kan man ju undra - slöt jag ögonen och anlade en plågad, trött min. Så trött var jag ju i själva verket inte. Sen föll jag framåt och öppnade ögonen igen, redo att dyka ned i min bassäng - mina sängkläder är blå - för att sjunka ned i nattens slutgiltiga skönhetssömn, och upptäckte att vinkeln inte stämde.
Innan jag hann parera brakade jag in i sänggaveln och mosade revbenen, lågt på vänster sida, mot träet. Nu vet jag inte om något bröts itu, men i morse när jag sträckte ut mig i sängen frasade det till. Och det var inte gaveln som slutligen brast.
Som vid alla praktfulla magplask var det stoltheten som fick motta den värsta kyssen. "Sån tur att persiennerna är fördragna", tänkte jag men lyckades inte somna om. Nu gör det inte särskilt ont längre, så länge man håller klåfingrarna borta. Tafsar du får du en örfil. Så självklart kunde jag inte låta bli. Om man kan likna revbenen vid ett stränginstrument låg jag sömnlös hela natten och spelade banjo. Och om sensoriska intryck är musik hörde jag en dunkande discodänga med en text om smärta, den var inställd på repeat och tystnade inte förrän strax innan gryningen. Det var den sämsta låt jag hört.
Innan jag hann parera brakade jag in i sänggaveln och mosade revbenen, lågt på vänster sida, mot träet. Nu vet jag inte om något bröts itu, men i morse när jag sträckte ut mig i sängen frasade det till. Och det var inte gaveln som slutligen brast.
Som vid alla praktfulla magplask var det stoltheten som fick motta den värsta kyssen. "Sån tur att persiennerna är fördragna", tänkte jag men lyckades inte somna om. Nu gör det inte särskilt ont längre, så länge man håller klåfingrarna borta. Tafsar du får du en örfil. Så självklart kunde jag inte låta bli. Om man kan likna revbenen vid ett stränginstrument låg jag sömnlös hela natten och spelade banjo. Och om sensoriska intryck är musik hörde jag en dunkande discodänga med en text om smärta, den var inställd på repeat och tystnade inte förrän strax innan gryningen. Det var den sämsta låt jag hört.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
