Idolsyndrom

Drygt fem år med en blogg. Det är en ansenlig mängd tid det, och när jag skummar igenom innehållet så kan jag uttyda två saker - 1) livet pekar inte i någon riktning alls och 2) jag skulle behöva en redaktör eller åtminstone en korrläsare för det går ju knappt ett inlägg utan att någon underlighet eller direkt felaktighet smyger sig in. Det är ju så att man skäms. Men bara för ett ögonblick. För skriver man långt så gör man. Det kanske är en försvarsmekanism - skriv så långt att misstagen drunknar bland all grammatisk och politisk korrekthet.

Men varför måste man vara så förbannat felfri hela tiden? Visst, det är väl inget fel på drömmar och ambitioner, så länge man är medveten om att man kommer att begå misstag i sin strävan att nå fram. Vi som är vuxna, har vi några idoler kvar, såna som redan är där vid våra drömmars mål? På väggen bakom tv-soffan hänger i alla fall en erinran om en tid då jag hade en. Det är ett inramat fotografi av skådespelaren Rutger Hauer i en dramatisk pose från scifi-dystopin "Blade runner".

Mot en fond av kompakt mörker står han där med bar, muskulös överkropp, denna halvt om halvt överskuggade idealmänniska och blänger mot någon underdånig krake bortom kameran. Vem som får mottaga hans blick är oväsentligt, vem som helst skulle vara i underläge gentemot Roy Batty, som han hette i "Blade runner". Bilden var en julklapp från storebror, som träffade Hollywoodstjärnan på en scifi-mässa för många år sedan. Han satt vid ett bord och signerade idolporträtt på löpande band. Rutger gjorde sig till och med omaket att tillägna mig den.

"To Henlik" står det.

Detta ideal slarvade alltså med r:et i mitten av mitt namn så till den grad att det objektivt sett blev ett l. Jag betvivlar inte att han ämnade skriva "To Henrik". I Rutgers stressade föreställningsvärld skrev han nog det också. Men en brådstörtad handling i form av en utebliven handvickning förvanskade mitt namn till transkriptionen av hur det skulle uttalas av en japan. Hur förhåller man sig till denna miss, när den orsakas av en idol? Går man till skatteverket och ber om att få sitt namn utbytt till "Henlik"? Ett namn är trots allt bara en etikett...

...men det är en etikett som familj, vänner och bekanta har länkat samman med en massa egna värderingar och egna tolkningar av attribut de tillskriver mig, i den mån de bryr sig alls. Att förändra det vore inte bara onödigt, det vore helt enkelt omöjligt. Inse, det finns ingen idealmänniska. Inte ens du själv. För vad är egentligen idoler för oss? De är väl bara externaliseringar av våra egna ambitioner i fråga om karaktär, utseende, åsikt, ja - vad som helst. Varje fläck på den bilden för oss bara närmare dem, tills vi kanske kan möta dem någonstans halvvägs.

Så tack, Lutgel Hauel, för att du skrev mitt namn fel.

Och kanske kan ni nu begripa (men snälla, det har ni väl redan gjort?) varför man kan ringakta ett sådant till synes harmlöst fenomen som Idol? Det förbannade nagelfarandet - inte av vad som uttrycks, utan hur det uttrycks - och detta i form av en tävling... Kriterierna sätts av en "expertpanel" och ett medborgargarde i form av en fanatisk publik... Resultatet antas väl bli någon slags objektiv sanning beträffande hur den mest perfekta idolen ska se ut, röra sig och låta - om pöbeln får tala.

Varför skulle man vilja utsätta sig för något sådant? Är det inte tillräckligt att man titt som tätt skärskådar sig själv på just det sättet? Den överdrivet kritiska stämningen i Idol är befängd, helt och hållet forcerad. Jag menar, det är ju inte direkt livsavgörande samhällsfrågor som kommer på tal i Idol. Det är ju bara en lek. Där finns inget som helst innehåll.

---

Men visst var det en synnerligen perfekt julklapp, även om den innehöll ett misstag?

Ett misstag som sedermera gav upphov till namnet på en blogg - "henlik goddammit" - ännu en operfekt blogg bland alla andra operfekta bloggar. Det är i alla fall något man får förmoda. Det var nämligen inte jag som namngav den. Jag har min brors fru att tacka för den. Utan henne hade jag antagligen aldrig uppbåda ett sådant engagemang att jag skapat en blogg. Och utan den hade jag nog aldrig skrivit någonting alls.

Den fortsätter att vara ett verktyg för en blyg krake som uttrycker sig bättre i skrift än i tal. Men nej, vänta ett slag, man ska ju inte göra såna jämförelser... :P

~ Withnail och jag ~

"Withnail och jag" är en komedi från 1987 med ett stort kultfölje i sitt produktionsland England. Filmtiteln åsyftar de två vänner, tillika sambos, som med växande indignation försöker manövrera genom tillvaron som arbetslösa skådespelare i Camden Town, London, i slutskedet av 60-talet.

Rollfiguren Withnail är en gänglig uppenbarelse som bakom en förfinad, oklanderlig fasad döljer en fullfjädrad sardoniker. Richard E Grant i rollen spottar ut sina repliker med minutiös precision med sikte på vad som råkar irritera honom mest för stunden. Alla tysta stunder tycks han utnyttja till att fylla munnen med sitt starkaste gift. Minsann, i sin första scen blottar Withnail sin anfrätta, giftgula tunga för sin egen spegelbild. En "grågul socka", som han beskriver den. Han använder den mycket skickligt i denna historia - till publikens stora nöje. Grants prestation i denna roll har resulterat i bestående hyllningar, inte minst för hans förmåga att spela full.



Titelns "jag" är i själva verket en slags sidekick vid namn Marwood, spelad av Paul McGann, som inledningsvis ses ständigt hukande och skyddad någonstans snett bakom sin pråliga vän. Det är också ur hans perspektiv som historian utvecklas. Filmen inleds med ett av hans talrika ångestanfall, som utlöses av en alltför stor portion av vardagen, ett liv bestående av arbetslöshet och förfall.

Den lägenhet som duon delar är gravt ovårdad, rökig och ett enda stort kaos, och ger inte själen någon ro - "Hela diskbänken har ruttnat!" konstaterar de och beger sig ut i en park. När Marwood har sansat sig, delger han en längtan om att fly storstaden, lägenheten och det arbetslösa dödläget för en stunds rekreation på den engelska landsbygden. Withnails farbror Monty äger nämligen en gård på ett sådant ställe.



Denne farbror, som spelas helt lysande av Richard Griffiths, är ett kapitel i sig. Visst går han med på att låna ut stugan. Han är själv en avdankad skådespelare och kan förstå de unga männens situation. När han får reda på att Marwood också är skådespelare spänner han blicken i honom och påbörjar en utfrågning rörande detta. Han yttrar sina repliker som genom ett nostalgiskt skimmer, som vore han nån slags levande åminnelse om sedan länge svunna glansdagar för den brittiska finkulturen.

Och så får vi ta del av en scen fylld med metaforer: först för homosexualitet - "En morot är mystisk ... Det är något väldigt speciellt med en fast, ung morot." Följt av ett hatiskt utbrott mot hans kissekatt, en vanligt förekommande metafor för kvinnlighet på film - "Din bestialiska parasit! Hur understår du dig!", "Den ska dö! Den ska dö!"

Men Monty, Monty, vad är det du säger?

Han blir i Griffiths gestaltning en riktig särart, möjligtvis en symbol för den brittiska (och kanske i förlängningen europeiska?) kulturens närmast narcissistiska förtjusning i sig själv. Och som sådan är den både oerhört rolig och tragisk att följa. För när Monty går med på att låna ut sin stuga, gör han det med en baktanke... Ja, ni förstår säkert.



Sagt och gjort; genom en skum uppgörelse fixar Withnail nyckeln till Crow crag - farbroderns sommarställe som är helt obesökt sedan flera år tillbaka. Och här utkristalliserar sig filmens tema - verklighetsflykt - i alla fall enligt vad jag själv kan utläsa. 60-talet var förstås långt före min tid, men för protagonisterna fungerade decenniet som en lång, utdragen berusning.

De båda är alkoholiserade och idoga användare av droger i rekreationssyfte. Vi träffar dem när övergången till ett nytt decennium nalkas och verkligheten börjar komma ikapp dem. Konflikten i denna film är inte uppenbar, men i detta tema finner man den - mäktar de med övergången till de nya tiderna?



Prövningen kommer i form av vistelsen på landsbygden, som inte alls blir som planerat. Alla livets bekvämligheter är som bortblåsta på gården. Där finns ingen mat, ingen elektricitet, ingen värme, ingen vänlighet, ingenting. Det är en återgång till en tillvaro de inte är tränade för - brutal verklighet. För att överleva tvingas de anpassa sig, anstränga sig, och köpslå med ortsbefolkningen. Det är en utmaning de genomgår med väldigt skilda resultat. På sätt och vis är det en uppväxthistoria. Det är bara det att den kommer en sisådär tio år senare än normalt, på grund av att Withnail och Marwood levt ett decennium i verklighetsflykt.

Även deras yrkesval tyder nämligen på just det - en strävan att fly verkligheten - och skådespelarnas agerande i filmen förefaller vara just vad det är - ett agerande, en ständig repetition inför provspelningen för den stora roll som ska bli det stora genombrottet. Resultatet blir sällan övertygande, men frågan är om de förstår det själva. Frågan är om de ens bryr sig. De vill väl bara ha kul som omväxling. Här är ett exempel:



Skulle du tro på att de var multimiljonärer?

Exakt vad som händer i Crow Crag vet jag inte om jag borde orda så mycket om, trots att jag har god lust. Det har ni så mycket roligare åt på film än om jag återger det här. Hur det skildras är en annan femma. Regissör och manusförfattare Bruce Robinson baserade Marwood och Withnail på sig själv och en av sina vänner som mer eller mindre söp sig till döds. Han skriver dem som ett radarpar i interaktionen med utomstående, men bittra rivaler när de är på tu man hand. De är ju skådespelarkollegor, och den bittra verkligheten är att de konkurrerar om samma jobb. I inledningen av "Withnail och jag" har Withnail överhanden. Han får alltid sista ordet. I nödsituationer är han till och med redo att använda sin vän som lockbete medan han själv undflyr eller får sin vilja igenom.

Allteftersom filmen rullar lär sig dock Marwood att hävda sig själv. Oddsen jämnas ut, och man får intrycket att de två aldrig kan låta bli att yttra sina allra mest bitande sarkasmer, som om de konstant tävlade sinsemellan. Det är inget ovanligt fenomen - umgänge män emellan har inte sällan kompetitiva drag. Det kan yttra sig i de mest märkliga former. Detta är mycket till vårt nöje - dialogen är underbar och filmens trumfkort, och samtliga skådespelare, inklusive minsta biroll, är helt med på noterna.



I några få, ytterst väl valda ögonblick krakelerar dock denna fasad, och verkligheten skiner igenom - framför allt mot slutet av filmen. De båda vännerna inser att saker och ting börjar glida dem ur händerna, och de visar sina sanna ansikten, som vittnar om den djupa vänskap som prövats hårt tidigare under filmen. Det är en vänskap som förklarar hur de faktiskt kunnat stå ut med varandra så länge när de troligen har dåligt inflytande på varandra. Detta ger hela spektaklet ett underliggande allvar som gör att filmen expanderar organiskt i tankarna. Rollfigurerna blir till levande enigman vars livsöden pekar i vitt skilda riktningar.

En av deras bekanta, droghandlaren Danny (spelad av Ralph Brown), dyker upp i deras lägenhet vid två tillfällen i filmen - före och efter besöket i Crow Crag. Här är ett exempel - han är den ovårdade mannen i sängen:



Via hans sluddrande stämma hörs ett knappt urskiljbart nonsens. Och om Monty var en symbol för sedan länge svunna tider så kanske Danny fungerar som en lika tragikomisk bild för 60-talet - den ännu inte svunna tiden, det decennium de nu har en sista chans att försöka lämna, eller kanske för evigt bli kvar i. Danny fungerar som ett avskräckande exempel på varthän det barkar för den som stannar, eller "håller fast i ballongen" som han själv uttrycker det.

Den ene är jag inte det minsta bekymrad för. För den andre ser framtiden inte så ljus ut. 60-talets eskapism tycks för evigt inpräntat i honom och kommer väl att begrava honom också. Separationsångesten i slutet av "Withnail och jag" är oöverträffad på film om du frågar mig - även om det avslutas med eftertryck, med en Hamlet-monolog levererad av en skådespelare som aldrig fick chansen att hävda sig annat än inför sig själv, sin bäste vän, och en flock vargar under ett skyfall.

Men de förblir alla lika oimponerade.



Även "Withnail och jag" finns som Criterion. Men den finns också i en mycket fin, och mycket billigare, utgåva t.ex. här. Den finns även som Blu-ray. Eller så kan du se den i sämre kvalitet och otextad och obegriplig här.

Lyster

Hittade ett gammalt skelett till en dikt på hårddisken, som jag har ägnat en procentuellt stor del av 2011 (inte så länge alltså) åt att bearbeta. Gott nytt år!

En strimma solsken
hittar sig en väg
in i någon vindsvåning
Gryningsljusets lågor
bleker alla dessa lådor
med saker jag förträngt
dit det osar instängt
En gammal, repad vinyl
tonsätter levernet
och en avstannad pendyl
klockar skeendet
för alla dessa pinaler
som mötte sin final här

Ett lager av damm
värnar om ett fotografi
som bevarar ett ögonblick
då jag var skinande glad
men ljuset inkapslar likafullt
allt som var värdefullt
Det ligger fullt synligt
men helt oåtkomligt
bland alla andra meningslösa ting
attiraljer som betydde någonting
men har tappat sin lyster
och vistas i det fördolda nu
de är internaliserade nu

Vi kan prata om dem ikväll
hur de formade min värld
du kan missförstå allting
gäspa mitt i en mening
och somna mot min axel
så när nya dagen gryr
kan vi återuppta våra bestyr
med att slänga gamla föremål
vi kan äta nåt morgonmål
och sedan åka någonstans
där vi har en chans
att hitta och handla nya ting
som kanske betyder någonting