Idolsyndrom

Drygt fem år med en blogg. Det är en ansenlig mängd tid det, och när jag skummar igenom innehållet så kan jag uttyda två saker - 1) livet pekar inte i någon riktning alls och 2) jag skulle behöva en redaktör eller åtminstone en korrläsare för det går ju knappt ett inlägg utan att någon underlighet eller direkt felaktighet smyger sig in. Det är ju så att man skäms. Men bara för ett ögonblick. För skriver man långt så gör man. Det kanske är en försvarsmekanism - skriv så långt att misstagen drunknar bland all grammatisk och politisk korrekthet.

Men varför måste man vara så förbannat felfri hela tiden? Visst, det är väl inget fel på drömmar och ambitioner, så länge man är medveten om att man kommer att begå misstag i sin strävan att nå fram. Vi som är vuxna, har vi några idoler kvar, såna som redan är där vid våra drömmars mål? På väggen bakom tv-soffan hänger i alla fall en erinran om en tid då jag hade en. Det är ett inramat fotografi av skådespelaren Rutger Hauer i en dramatisk pose från scifi-dystopin "Blade runner".

Mot en fond av kompakt mörker står han där med bar, muskulös överkropp, denna halvt om halvt överskuggade idealmänniska och blänger mot någon underdånig krake bortom kameran. Vem som får mottaga hans blick är oväsentligt, vem som helst skulle vara i underläge gentemot Roy Batty, som han hette i "Blade runner". Bilden var en julklapp från storebror, som träffade Hollywoodstjärnan på en scifi-mässa för många år sedan. Han satt vid ett bord och signerade idolporträtt på löpande band. Rutger gjorde sig till och med omaket att tillägna mig den.

"To Henlik" står det.

Detta ideal slarvade alltså med r:et i mitten av mitt namn så till den grad att det objektivt sett blev ett l. Jag betvivlar inte att han ämnade skriva "To Henrik". I Rutgers stressade föreställningsvärld skrev han nog det också. Men en brådstörtad handling i form av en utebliven handvickning förvanskade mitt namn till transkriptionen av hur det skulle uttalas av en japan. Hur förhåller man sig till denna miss, när den orsakas av en idol? Går man till skatteverket och ber om att få sitt namn utbytt till "Henlik"? Ett namn är trots allt bara en etikett...

...men det är en etikett som familj, vänner och bekanta har länkat samman med en massa egna värderingar och egna tolkningar av attribut de tillskriver mig, i den mån de bryr sig alls. Att förändra det vore inte bara onödigt, det vore helt enkelt omöjligt. Inse, det finns ingen idealmänniska. Inte ens du själv. För vad är egentligen idoler för oss? De är väl bara externaliseringar av våra egna ambitioner i fråga om karaktär, utseende, åsikt, ja - vad som helst. Varje fläck på den bilden för oss bara närmare dem, tills vi kanske kan möta dem någonstans halvvägs.

Så tack, Lutgel Hauel, för att du skrev mitt namn fel.

Och kanske kan ni nu begripa (men snälla, det har ni väl redan gjort?) varför man kan ringakta ett sådant till synes harmlöst fenomen som Idol? Det förbannade nagelfarandet - inte av vad som uttrycks, utan hur det uttrycks - och detta i form av en tävling... Kriterierna sätts av en "expertpanel" och ett medborgargarde i form av en fanatisk publik... Resultatet antas väl bli någon slags objektiv sanning beträffande hur den mest perfekta idolen ska se ut, röra sig och låta - om pöbeln får tala.

Varför skulle man vilja utsätta sig för något sådant? Är det inte tillräckligt att man titt som tätt skärskådar sig själv på just det sättet? Den överdrivet kritiska stämningen i Idol är befängd, helt och hållet forcerad. Jag menar, det är ju inte direkt livsavgörande samhällsfrågor som kommer på tal i Idol. Det är ju bara en lek. Där finns inget som helst innehåll.

---

Men visst var det en synnerligen perfekt julklapp, även om den innehöll ett misstag?

Ett misstag som sedermera gav upphov till namnet på en blogg - "henlik goddammit" - ännu en operfekt blogg bland alla andra operfekta bloggar. Det är i alla fall något man får förmoda. Det var nämligen inte jag som namngav den. Jag har min brors fru att tacka för den. Utan henne hade jag antagligen aldrig uppbåda ett sådant engagemang att jag skapat en blogg. Och utan den hade jag nog aldrig skrivit någonting alls.

Den fortsätter att vara ett verktyg för en blyg krake som uttrycker sig bättre i skrift än i tal. Men nej, vänta ett slag, man ska ju inte göra såna jämförelser... :P