~ Princess Mononoke ~

"Det är inte dåliga människor som förstör skogar" - Hayao Miyazaki, 1997.

Citatet ovan är ledorden som lotsar oss igenom den komplexa värld som utgör arenan för den legendariske animatören Hayao Miyazakis mästerverk Princess Mononoke, som släpptes 1997. Det är en modern saga - komplett med prinsar, prinsessor och mytologiska väsen - berättad via ett modernt medium, med en modern sensmoral.

Visst - det är en film för barn. Men få motsvarande filmer för vuxen publik kan matcha dess nyanserade syn på människan; både hennes förtjänster och svagheter. Att våra barn får växa upp med filmer som denna borde ge oss hopp om en ljus framtid.



Den utspelas i Japan på 1400-talet, men befolkas av människor och varelser med de disparata värderingar som världen brottas med än idag. Alltså finns ingen ondska och godhet i Princess Mononoke, bara polarisering och stridigheter. Konflikten är den mest grundläggande av dem alla; civilisation mot natur. Vilken rätt har människan att bereda sig plats på bekostnad av annat liv?

Princess Mononoke inleds med ett brott mot vardagslunken i en icke-namngiven by någonstans i östra regionen av landet. Något inkräktar på friden i den angränsande skogen, fågelsången tystnar och vaktposten i ett högt torn blir tillsammans med filmens hjälte, prins Ashitaka, vittne till hur byn angrips av en rabiat demon i form av en vanställd vildsvinsgud:



Ashitaka lyckas avstyra angreppet men hans arm blir märkt av demonens förbannelse under striden. Byäldsten förklarar att ärret kommer att spridas, fördärva hans kött och åsamka prinsen en sådan vrede att han kommer att dö. Han "kan inte förändra sitt öde, men välja att bemöta det" om han så vill. En järnkula, som upptäcktes insprängd i demonens kropp, antas vara upphovet till förbannelsen.

Enligt uråldriga traditioner måste Ashitaka lämna byn med omedelbar verkan. Så han bestiger sitt riddjur och tar upp spåret som demonen efterlämnat sig. På jakt västerut...

I dess spår stöter han på krig och barbari. Vid ett tillfälle tvingas han till och med döda i självförsvar. Spåret slutar vid en liten stad, där han träffar munken Jigo, som när han ser järnkulan berättar om järnverken i ett nyupprättat samhälle i ett land långt i väster där skogarna är hemvist åt uråldriga djurgudar. Påföljande dag rider Ashitaka mot sitt nya mål; Järnstaden, som också blir ändstationen för denna resa. I och omkring Järnstaden utspelas resten av detta drama.



Ashitaka finner ett samhälle som har överhanden i ett pågående krig mot naturen. För att komma åt den åtråvärda järnsanden i området, har människorna avverkat den överväxande skogen. Då har förstås djurgudarna i sin tur rasande försvarat sina hem, varpå människorna tvingats till reträtt. In på arenan har då en ny aktör trätt in, Lady Eboshi, beväpnad med gevär - och ammunition identisk med den kula som var upphovet till Ashitakas förbannelse. Krigföringen togs i och med detta till en ny nivå. När användningsområdet för järn utvidgades till att omfatta eldvapen spreds en ny form av vrede över landet, som så småningom alltså nådde Ashitakas hemby.

Den glasklara moraliska segraren är naturen, men detta faktum grumlas en aning av att Lady Eboshi visar sig vara en humanismens förkämpe. Hon leder ett samfund av människor där alla är jämlikar, man som kvinna, sjuk som frisk - alla bidrar till samhällsnyttan enligt bästa förmåga. Ser man på Järnstaden utifrån är det en imponerande men motbjudande åsyn. Insidan är betydligt mer mänsklig - med alla det ordets innebörder.



Järnstaden som uppenbarelse är analog med den inställning som dess befolkning tvingas ta - alla taggarna utåt. De är inte bara under angrepp från djuren. Områdets fyndigheter attraherar en lokal krigsherre som förblir ansiktslös filmen igenom. Men det viktiga är inte identiteten. Skulle Lady Eboshi avsättas - på fredlig eller icke-fredlig väg - så kommer någon ny att ta hennes plats. Och då kommer skogsskövlingen likafullt att fortsätta. När processen väl satts igång tycks den vara ett mänskligt normaltillstånd, ett arbete som måste utföras. Det är en av de första insikterna som Ashitaka kommer fram till.

Vår mänskliga länk till djurvärlden blir San, djurprinsessan som är en människa, som uppfostats av vargklanen efter att människorna slängt henne åt dem som lockbete för att klara sig undan ett angrepp. Vargguden Moro har uppfostrat henne som sin egen, och kallar henne sin "dotter". San hatar alla människor, och vill ingenting hellre än att dräpa härskarinnan över Järnverken. Mötet med Ashitaka får henne att se på mänskligheten i ny dager.

Filmen heter på sitt originalspråk Mononoke-hime, som kan översättas till något i stil med "monsterprinsessan" - människornas benämning på flickan de övergav till naturen, och som blev dess förkämpe. De skapade själva sin egen stora antagonist.



Ashitaka blir en centralgestalt i allt detta; en slags medlare, en diplomat som får oöverträffad styrka av samma förbannelse som hotar att förgöra honom. Han är en melankolisk ung man, som så fort han lämnar sin hemby i inledningen får ta del av en omvärld som är svårare att förstå än vad han delgivits. Han för en helt ensam kamp. Ingen tackar honom för hans insats. Ingen finns som kan bevittna hans små segrar. Men om han klarar att tygla sin vrede kan han nyttja den till sin fördel, och skipa någon form av rättvisa. Om det ens är möjligt.



Att vi i en film av denna sort får följa en aktiv protagonist som in i det sista kämpar för att motverka strid har jag troligtvis aldrig sett förr eller senare. Första gången jag såg Princess Mononoke överrumplades jag av dess humanism. Jag lurade mig själv att bristen på en uttalad skurk var en brist också för filmen. Det kändes helt enkelt som om någonting saknades. Så indoktrinerad jag var!

Exakt hur filmens handling utvecklas härifrån vill jag, bör jag, och kan jag inte skriva så mycket mer om. Mot en så visuellt orienterad filmskapare som Miyazaki vore det en skymf att ens försöka. Han har förklarat att han strävar efter att hämta inspiration från sitt eget undermedvetna. Med en närmast drömlik logik pusslar han ihop ett eget mikrokosmos till varje film han gör. Hela berättelsen finns där i hans fantasi. Och när han leder arbetet med filmen har han inget val annat än att följa den. Han bemödar sig aldrig ens att skriva ett manuskript, vilket jag kan förstå. För ni kan ju se Princess Mononoke, eller exempelvis Det levande slottet. Försök sedan sätta ord på det obeskrivliga:


Naturen har sällan skildrats med en sådan lockande såväl som förödande kraft som denna.

Civilisation och natur; varför måste det vara en dikotomi? För att det inte spelar någon roll vad vi tar oss till. Som Miyazaki själv uttryckte det i en intervju: "... vi förstör [naturen] när vi blir giriga. När vi sedan upptäcker att till och med anspråkslöst leverne förstör naturen, vet vi inte vad vi ska ta oss till." Genom att utnyttja resurserna som Jorden erbjuder kan vi göda och hysa en större civilisation. Men genom att anta erbjudandet och skapa åkermark förändrar vi också förutsättningen för allt annat liv på platsen. Men vad kan vi göra? Passivisera oss totalt, tyna bort och stilla åse hur naturen sakteliga återfår balansen?

Miyazaki gör filmer med en yngre publik i åtanke, alltid positiva berättelser med hopp om en bättre värld. "Jag är faktiskt en pessimist", förklarade han vid utfrågningen i samband med den europeiska premiärvisningen av Spirited away 2001. Men han vill inte förmedla denna pessimism via sina verk: "Barn är i hög grad kapabla att skapa egna världsåskådningar."



Med barnen som publik lyckas han på något vis åskådliggöra det positiva som mänskligheten har åstadkommit åt dem, såväl som alla de negativa bieffekter detta har medfört, varpå det rundas av med en upplysning om att de ställa sig över allt det där. Och kanske till och med hitta egna vägar att ställa allt tillrätta. Med andra ord underskattar han inte barnens intelligens. Det är också en anledning till att så många vuxna har tagit honom till sig. Hans icke-förmanande gör honom till ett unikum i medieklimatet.

När Miramax fick sina vantar på Princess Mononoke försåg de den med engelsk dubbning av skådespelare av rang. Ashitakas röst gjordes av Billy Crudup, San spelades av Claire Danes, Lady Eboshi av Minnie Driver och i andra roller hördes bland andra Gillian Anderson, Jada Pinkett-Smith och Billy Bob Thornton. Det är föga förvånande - animatörer och animationsstudior världen över har sedan länge högaktat Miyazakis verk. Så fort de får chansen ger de honom sitt helhjärtade stöd. Detta inlägg får väl bli mitt bidrag till lovsången. Även jag har länge varit ett stort fan, och kommer förhoppningsvis att få möjlighet att skriva ännu fler inlägg om hans filmer.