Inget innehåll

Tro inte att jag inte har märkt. Du tjyvläser min blogg. Men det är helt i sin ordning. Jag skriver för dig. Du är den ende som hemligen ser mig. Ge dig aldrig tillkänna, om du inte redan gjort det. Jag förbjuder dig.

Hade jag något att skriva skulle jag kunna uppdatera oftare. Den blanka sidan är dock det lämpligaste uttrycket för stiltje, och jag kan inte ljuga.

Ooo, vilka idéer jag hade en gång i tiden. De ligger lättöverskådliga där i en mapp bland alla andra löjliga dokument på laptopen, dolda för omvärlden, lika färdiga som ofullbordade, lika löftesrika som hopplösa, vad som helst är att föredra framför det blanka. Men att dyka ned i den mappen fordrar energi och tid. Hur mycket som krävs av det ena står i omvänd proportion mot det andra. Ju mer energi, desto mindre tid och vice versa. Resurser som båda är en bristvara nu för tiden. Det är rätt elementärt. För blotta ansträngingen att hamna i rätt stämningsläge krävs åtminstone 45 minuter. Sen är det dags att gå och lägga sig.

I förra inlägget skrev jag om Miyazaki, som skapar ett nytt mikrokosmos för varje ny film han gör. Det var egentligen ett överflödigt konstaterande, då det gäller vilken historieberättare som helst. Ibland sitter man där och dagdrömmer sig bort i en värld man fantiserat ihop. Man laborerar, införlivar fragment av omvärldens sakförhållanden i den lilla sfär man fabulerat ihop för sig själv, upptäcker nya hypoteser och snubblar över små sanningar om verkligheten. En historia börjar ta sin form och man skriver så fort man kan för att hinna med i hjärnans ostrukturerade pusslande.

I all kroppsmotorisk overksamhet eller automatik kan man utföra mycket mentalt arbete. Man kan befinna sig var som helst där man känner sig trygg; hemma eller på jobbet. När den mentala verksamheten slutar att fungera, blir man så besviken.

De finns överallt, dessa fönster; skildrare av vardagen, oavsett om man tittar in eller ut. Man fokuserar på ett, fast på själva glaset. Den blanka rutan får agera målarduk, så man stirrar djupare och djupare in i det i hopp om att man åter ska lyckas försvinna i sig själv. Då upptäcker man att rutan stirrar tillbaka på en själv. Det är den förvrängda självreflektionen genom dubbla fönsterglas. Dubbel dos blir för mycket. Hur ser du ut, människa? Och där i periferin nalkas Du och frågar: "Vad tänker du på?"

"Inget." Du tror mig inte, jag kan se det i din blick, och jag önskar att du hade rätt. Men jag funderar inte särskilt mycket längre, för det kommer med en bismak av vardag.