Ett obekvämt gammalt minne

Ett av mina tidigaste minnen - de finns i rikliga mängder, men i ett kronologiskt virrvarr - är så surrealistiskt att jag inte är säker på att det faktiskt har ägt rum. Kanske var det en dröm.

Jag befann mig i stora lekparken, som låg ett par stenkast ifrån vårt hus på Matematikgränd i Bureå. Den var ett nav för barnen på ett stort antal gator. Där träffades vi, lärde känna varandra och blev bästa vänner. Där hamnade vi i bråk, slogs, och sprang hem till mamma. Ibland hände allt på en och samma dag.

Parken var indelad i sektioner. Närmast mitt hem låg det lugna området med tre små stugor av glest timmer, en trähäst, en grävskopa och ett gungbräde. Exakt hur gammal jag var törs jag inte ens gissa, men så pass ung att jag ännu höll mig fast vid dessa stugor. Längre hade jag inte kommit i min utveckling.

Det var där jag denna dag stannade upp mitt i leken och såg mamma gå längs den angränsande gångbanan som löpte parallellt med området där jag vistades. Hon gick i riktning bort från vårt hem, och i riktning mot en del av Bureå jag ännu inte hade upptäckt. En rad villor övervakade lekparken från en kulle, och hindrade insyn från vårt perspektiv.

Vägen som mamma gick letade sig uppför en kulle och trängde sig in mellan två av dessa främmande villor. Där bortom låg outforskad förortsterräng. Ingen som familjen kände bodde där. Ingen av mina kompisar kom därifrån. Vad hade mamma för ärende där? Och ännu märkligare var att hon hade på sig en sjal som hon aldrig tidigare burit. Så länge jag hade funnits hade den alltid hängt obegagnad i klädhyllan i groventrén. Nu hade mamma den över axlarna. Möjligen var den virad runt huvudet. Jag ropade efter henne, men hon hörde mig inte. Jag ropade igen - "Vart ska du, mamma?" - men hon reagerade inte. Det fanns ingen möjlighet att hon inte kunde ha hört mig. Eller hördes det inte genom den där sjalen?

Så jag gick ut till vägen. Upprepade gånger ropade jag efter henne. "Vart ska du?". Pappa var på jobbet och storebror på skolan. Utan mamma fanns ingen hemma. Vad hade jag att återvända till? Jag började småspringa och hoppades att hon skulle höra. Hon anlände till en fyrvägskorsning. Om hon vek av i någon riktning, höger eller vänster, hade jag kunnat nöja mig med det. I de riktningarna fanns alltid något dunkelt ärende.

Men hon fortsatte rakt fram, uppför backen mot det okända. Jag gjorde ett sista försök att göra mig hörd. Men bara den nygamla sjalen besvarade mig med sitt stumma hånflin. Så jag satte av efter henne. Det var svårt - hon höll ett högt gångtempo och mina ben var korta. Väl framme vid foten av backen såg jag henne vika av åt vänster strax efter krönet högt där uppe. Jag glömmer aldrig när mamma slukades upp av villorna.

Egentligen ville jag bara glömma bort allt, vända om och återuppta leken. Men hur skulle jag kunna det? Som barn ägnar man stor energi åt att skapa fantasivärldar av alla möjliga slag. Som en slags livlina använder man sina leksaker för att utforska dem, istället för att i egen hög person dyka huvudstupa ned i dem. Den lilla världen blir genom de små plastfigurernas perspektiv ofantlig. Varje gräsmatta blir en djungel. Varje sandlåda blir en öken. Dessa äventyr kan man uppleva i trygg förvissning om att man när som helst kan avbryta dem och återgå till verkligheten. I den situation jag nu hamnat i hade jag inget att återvända till. Jag kände mig som en leksak som förlorat sitt barn. Även om jag inte förstod det då.

Jag såg mig om där uppe på den nya gatan. Ett par huslängor försvann bakom ännu en krök. Villorna liknade inte Matematikgränd 8 det minsta. Dessa var mindre och tätare uppresta. Gräsmattorna var mycket mindre. Och där var mamma. Hon hade vikt av åt höger och var på väg längs en garageuppfart, hon drogs in mot någon totalfrämlings allra mest privata. I övrigt var gatan folktom. Slukade villorna här människor?

Återigen började jag ropa och sprang fortare än någonsin. Varför ville hon inte veta av mig? Kanske var jag panikslagen, jag minns inte. Vill man se det här som en historia med sensmoral var jag det. Mamma gick mot ytterdörren, grävde i fickan och plockade upp sina nycklar. När jag nådde fram till garageuppfarten låste hon upp dörren och öppnade. Jag ropade en sista gång. Då vände hon sig mot mig och gav mig en hastig blick innan hon försvann in i dess inre.

Och tur var väl att hon gjorde det. För det var ju inte mamma. Kvinnan som blängde på mig var mycket äldre och inte alls särskilt lik min mor. Bara sjalen var densamma. Och det var en sjal som mamma mig veterligen än idag aldrig har burit. Exakt vad denna kvinnas ansikte röjde för känslor var jag för ung för att uttyda. Det är bara långt i efterhand jag har undrat.

För där och då blev jag först bara förbluffad. Jag var nu helt ensam på ett främmande område. Men innerst inne började en känsla av trygghet att sprida sig. För även om jag fortfarande var en leksak på äventyr i främmande land, så hade jag fått något att återgå till. På väg tillbaka sprang jag så fort jag kunde. Men jag stannade inte vid lekparken. Jag stannade inte förrän jag var hemma.

Det här har jag aldrig berättat för någon i familjen tidigare. På den tiden var jag för liten för att förklara hur det gått till, och jag antar att jag skämdes ganska mycket. Sedermera glömde jag bort hela incidenten. Men en dag på jobbet, så sent som i förra veckan, återkom denna lilla historia till mig igen.

Att känna sig övergiven är hemskt. Det är riktigt vidrigt. Är det därför vi har så svårt att förlora oss i andra och sätta oss i beroendeställning? Är det inte värt risken? När man är barn är det dock en del av ens liv. Vi tränar hela uppväxten inför den dagen vi är redo att bryta oss fria och skapa egna liv. Den postmoderna människan svarar inte väl på beroenden. Om hon bara visste... Men mer om det en annan gång.

Men, fan, visst var livet spännande en gång i tiden?