På juldagen år 1560 lämnar en expedition conquistadorer Andernas höglänta platåer och vandrar ned i djungeln längs slingriga bergsstigar. Soldaternas plåtrustningar korroderar i fukten. Deras svärd och lansar fastnar i buskagen, som sökte djungeln att avväpna dem. Kanonerna sjunker ned och fastnar i träsken, och under tyngden från de uppklädda kvinnornas bärstolar försvinner även indianslavarna ned i dyn. "De dör som flugor", som berättare munk Gaspar Carvajal observerar "Vi har inte ens tid att ge dem en kristlig begravning". För alltjämt pressar sällskapet sig vidare. De har skådat sin regnbåge. Ingenting dött eller levande ska hindra dem att nå guldet vid dess ände.
Första delmålet är Amazonfloden, vars otämjda vatten talar ett eget språk till var och en som lyssnar. "Ingen mänska klarar dessa forsar levande", hävdar den ene. "Och jag säger dig - vi kan klara det", svarar den andre. Den enes röst tillhör Don Lope de Aguirre, historisk upprorsman. Den andre talaren är hans överordnade Pizarro, historisk erövrare av Inkariket. Maktkampen dem båda sinsemellan är uppenbar, om än inte i full blom ännu. Alla måste vi fråga oss: av vad består de drömmar som motiverar ett sådant conquistadårskap?
Aguirre: Guds vrede är en av filmhistoriens klassiker från 1972. Filmen är en studie i hybris, fördomsfullhet, girighet och i slutändan galenskap. Den skildrar fritt spanjorernas försök att upptäcka och erövra guldriket El Dorado, som indianerna berättade om efter conquistadorernas utplundring av Inkariket. Men det fanns naturligtvis aldrig något guldrike. El Dorado var indianernas myt, som blev spanjorernas fåfänga dröm.
Som förväntat kör sällskapet fast. De upprättar ett basläger vid Amazonflodens rand och utser en mindre expedition att färdas nedströms medelst flottar och undersöka flodens närområde efter mat och spår av El Dorado. Till befäl utses Don Pedro de Ursua (Ruy Guerra), men andrebefäl Aguirre (Klaus Kinski) blir dramats huvudperson.
Problemen låter inte vänta på sig. En av flottarna fastnar i bakvatten och besättningen går förlorad. Under loppet av en påföljande övernattning svämmar floden över, tar alla flottar med sig och lämnar hela expeditionen strandsatt. Ursua ämnar samla kvarvarande manskap och återvända till baslägret. Detta utlöser ett historiskt myteri, regisserat av andrebefäl Aguirre, som tillfångatar Ursua, detroniserar honom och från sin roll i skuggorna tillsätter en korpulent adelsman - ett mer lättduperat offer - att leda expeditionen vidare genom. Aguirre överser byggandet av en ny och större flotte som rymmer hela expeditionen, som därmed kan fortsätta djupare in i det okända.
Det här är berättelsen om deras monumentala fiasko.
---
Regissör Werner Herzog är verksam inom både dokumentär- och spelfilm. Aguirre - Guds vrede bär prägel av båda genrer. Den följer inte en handling i strikt mening. Den agerar krönikör av detta sällskap i väntans tider, längs en översvämmad flod de inte kan landstiga från, som för dem mot undergången. Deras vedermödor skildras i Herzogs dröjande, dokumentära stil, som avbryts bara när skådespelarna poserar och levererar dialog, som när som helst kan övergå i monolog värdig historieböckerna. Dessa personer är så övertygade om deras historiska betydelse att de upphöjer sig själva till dömande gudar, vilket gör dem till en löjeväckande åsyn för oss som vet att de bara jagar ett bländverk.
Oavsett om han filmar dokumentär eller spelfilm, så eftersträvar Herzog inte den faktiska sanningen i varje givet ögonblick, utan en form av "extatisk sanning". Det vill säga den sanning som motsvarar ögonblickets känslomässiga sanning. Ofta leder hans filmprojekt honom avsides till extrema geografiska lägen. Han har filmat bergsbestigningar, på Antarktis, under isarna på Antarktis och i öknen. Inget studiobygge kan för honom ersätta "the voodoo of location". För Herzog säger landskapet någonting om dess invånares (eller "inkräktares" som i fallet Aguirre) interna landskap. Omgivningen blir analog med karaktären hos den person som söker sig dit.
Och i filmen denna text handlar om står Aguirre och den förledande djungeln i centrum. Klaus Kinski ger sin rollfigur en bestialisk prägel. Avsikten var att förse honom med krabblika attribut. Han rör sig med en vaggande gångstil, och under hans sneda kroppshållning förefaller hans ena arm längre än den andra. En matchande psykopatisk personlighet beseglar ödet för hans mannar. När Aguirre sätter klorna i en dröm, släpper han aldrig taget. Han är fast övertygad om att El Dorado ska bli hans rike, och den som inte är med honom är emot honom.
Till närmast komisk effekt, eftersträvar sällskapet långt ifrån civilisationen att upprätthålla en civiliserad fasad. Vem försöker de lura? Varför upprättar de en domstol, när brottet och straffet redan avgjorts på förhand? Varför måste de släpa med sig kanoner och annat otympligt krigsmateriel genom obruten djungel? Till vilken nytta är de kvinnor som de envisas med att frakta på bärstolar? Måste de ta med hästar bara för att de tillhör högt rankade soldaters ämbeten?
Eurocentrismen verkar vara expeditionens största börda. När de bygger ett avträde på flotten kan man bara skratta. Herzog är skoningslös i sin kritik av nästan allt han skildrar i denna film. Det annars alltid så ovedersägligt positiva karaktärsdraget 'ambition' har väl aldrig behandlats med sådant förakt.
När de får höra från ett par välkomnande indianer att Gud aldrig fullbordade sin skapelse i dessa djungler, tycks de förlora den sista ledstjärnan för humant beteende. Där de upplever att Gud saknas finns ett tomrum att fylla - med dem själva. I en scen strax därpå vill inte ens sista hästen vara kvar. Den börjar sparka bakut, och de tvingas slänga vilddjuret överbord.
Påföljande ögonblick är konst av ett slag som bara kan förekomma på film. Hästen simmar i land och ställer sig på strandkanten. Flotten driver vidare. Från däcket beskådar de hästen när den överges åt djungeln. Conquistadorerna bemöts av dess blick som rymmer klander, längtan, vrede, sorg och alla de mänskliga känslor som de dödsdömda besättningsmännen kan projicera på djuret, innan det försvinner för gott bland träden.
Stämningen blir tryckt, inte ett ord yttras. Ögonblicket blir till ett monument i filmhistorien.
Och ju djupare in i djungeln de tränger därefter, desto vagare blir deras verklighetsuppfattning. Där forsarna inledningsvis slungade dem framåt, övergår de alltmer till ett stillastående, för att slutligen bara föras runt i cirklar. Den omgivande djungeln blir deras malaria. Landskapet blir deras hallucinationer. Gränsen mellan fantasi och verklighet rämnar.
En efter en tas besättningsmännen av daga av giftpilarna som avlossas av den lokalbefolkning som de aldrig ser skymten av. De överlevande klamrar sig vid liv, närda endast av hoppet om att få skåda ett guldrike bakom flodens nästa krök. Bandet till fäderneslandet har de redan brutit. Det finns bara en väg, framåt, in i djungeln, mot oändligheten och odödligheten bortom...
Aguirre: Guds vrede har i skrivande stund tyvärr inte förlänats med den behandling den förtjänar av sin digitala eftervärld. En lågbudget-DVD finns till buds i Sverige. Till priset av dryga femtiolappen får man filmen, en trailer och ett förvisso underhållande kommentatorsspår av Werner Herzog. Prisvärt såklart, men kom igen nu, bättre än så kan vi väl åstadkomma?
---
Aguirre och det värnlösa djuret:
---
